tisdag, mars 29, 2011

Skänken

I söndags var det meningen att vi skulle åka till den berömda svansjön Tysslingen och insupa fler vårtecken i form av ett antal tusen svanar. Vi skulle bara skruva ihop skänken från helvetet först.
Det här med att man ska akta sig för att hamna i helvetet, det är bara ett tryckfel, kan jag berätta.
Man ska inte HANDLA i helvetet, det är så det ska vara.
Men nu hade vi ändå varit där och inköpt en skänkjävel, så nu var det bara att bita ihop. Och skruva. Har man tagit fan i båten får man ro honom i land, så att säga.
Efter ett tag insåg vi att vi inte skulle hinna med några svanar den här söndagen.
”Ja, ja. Vi gör klart det här och sen får vi väl ta ett glas vin och sätta oss och titta på skänken och njuta av den.” sa vi käckt till varandra och skruvade vidare.
Efter ett tag insåg vi att vi inte skulle hinna med något vin den här söndagen. Att njuta av skänken var inte längre något vi talade om. Eller betraktade som möjligt.
Klockan nio igår, måndag kväll, blev den klar och baxad på plats. Vi hade visserligen hunnit jobba lite också men ändå. Först idag har jag kunnat njuta av vårt verk. Men något vin har jag inte fått.

fredag, mars 25, 2011

Vittnesbörd!

VITTNESBÖRD! Det var igår. Det var igår det hände. Jag vet att det är en dålig bild men om ni tittar riktigt noga så hittar ni en SNÖDROPPE! Jag blev så förundrad att jag tvärstannade: herregud det är ju blommor! Sedan dess har jag sett svanar på himlen på väg mot Tysslingen och en sopmaskin. Jag försökte fotografera svanarna men de hann flyga sin väg innan kamerafunktionen bestämde sig för att fungera. Sopmaskinen brydde jag mig inte om att försöka med. Men nu är det officiellt: Det är det vår!

tisdag, mars 22, 2011

Favorit i repris

Jaha, så gjorde han det igen, den där eventuelle guden. Kanske hade han läst min blogg.
Jag är inte säker på att det var för att bevisa sin existens den här gången så mycket som för att visa att ”det är ingen idé att du planerar”. Vilket i och för sig var vad han visade förra gången också...
Eller också ville han bara, efter det här med tsunamin, visa att han inte är någon gammaltestamentligt rytande gud. Bara.

Nå, det var först efteråt som jag drog parallellerna med det jag skrivit här sist, guds berömda finger och dagens lilla incident. När det pågick...eller inträffade, eller vad jag ska säga... så konstaterade jag bara att nycklarna varken låg i väskan eller i någon av fickorna utan med största sannolikhet hängde ordentligt på sin krok i hallen cirka en meter från där jag befann mig. Bara på andra sidan den låsta dörren.
I morse hade nämligen min nuvarande sambo vinkat av mig och låst dörren bakom mig när jag muntert skuttade iväg till jobbet. Utan nycklarna.
Jag tänkte alltså inte så mycket på gudar när jag konstaterat faktum, snarare muttrade jag väl några kvävda åkallanden av andra makter, men jag förvånades ändå över hur lugnt jag faktiskt tog det. Normalt brukar jag gräma mig halvt till döds för att jag klantat till det så jag inte hinner göra något av allt detta livsviktiga som jag håller på med hela tiden.
Nu satte jag mig helt lugnt på bänken utanför vår port och inväntade P:s ankomst. Sedan jag var utelåst förra gången har man ju också uppfunnit mobiltelefonen så jag hade den att leka med och kunde meddela min belägenhet för alla som ville höra på eller läsa min statusuppdatering på Facebook...

I morgon lovar jag att se till att nycklarna är med så att nästa inlägg kan handla om något annat än gudar.

lördag, mars 19, 2011

Ett bevis på "guds" existens

Nå, här kommer det i alla fall mitt lilla bevis. När jag började skriva inlägget för någon dag sedan skrev jag att det inte var någon storslagen händelse som det brukar berättas om i Bibeln, inga brinnande buskar eller himlastegar, bara en liten...märklighet som såg ut som någon/ts tanke. Och idag, i förödelsen efter tsunamin i Japan som flyttade en ö fyra meter (!) känns det här lilla beviset ännu mindre. Men här kommer det ändå.

Det hände sig på den tiden då jag studerade i Uppsala. (Jag pluggade Antikens kultur och samhällsliv av alla ämnen man kan studera i Uppsala. Mitt intresse för denna tidsperiod hade väckts av Asterix-serierna. Hela min studiekarriär har förövrigt byggts på liknande grunder. Jag har till exempel läst franska i sex år eftersom den här tecknade serien gick på tv när jag var liten. ) När gudsbeviset inträffade var jag en ganska stressad student. Ja, inte bara student, hela min person var ganska ångestriden av flera olika skäl. Jag vaknade med kramp i armarna om morgnarna och att andas var som att försöka lyfta en isbjörn som satt över bröstet (som Kerstin Thorvall har beskrivit det här tillståndet.) Minsta bagatell var ett enormt hinder att ta sig över.
Den här dagen då jag skulle skåda Gud satt jag med en fullständigt obegriplig bok på engelska om grekisk religion under antiken. På mitt bord låg en hög med andra böcker som också skulle hinna läsas och förstås innan tentan och om jag inte hann läsa och förstå alla dessa böcker innan tentan så skulle något fruktansvärt drabba mig. Magkatarren brann i halsen och jag var på väg upp i det tillstånd som man brukar kalla limningen. När min dåvarande sambo gav sig av till en föreläsning lade jag ändå boken ifrån mig och gav mig ut på promenad. För om man inte motionerade skulle man ju slamma igen, drabbas av fetthjärta och dö (Jag var 20 år.). Över huvud taget var jag ständigt mycket nära döden.
Jag avverkade promenaden utan att lugna ned mig nämnvärt och återvände hem för att återigen gripa mig an den obegripliga grekboken. Framme vid lägenhetsdörren insåg jag att jag inte hade några nycklar. Det var sambon som låst när vi gick ut och ingenstans i mina fickor fanns någon nyckel. Först var jag naturligtvis nära att drabbas av total härdsmälta men tillslut accepterade jag ändå faktum: Jag kommer helt enkelt inte in till den där boken som kommer att få världen att gå under om jag inte hinner läsa den. Det är bara så det är. Det skulle dröja flera timmar innan sambon var klar med sina föreläsningar och kunde väntas återvända hem.
Det fanns inga dörrnycklar i någon av mina fickor men däremot ett busskort och 20 kronor. Jag köpte en chokladkaka på ICA och åkte sedan in till stan och biblioteket. Där på barnavdelningen, sjönk jag ned i en undangömd fåtölj och smögåt choklad medan jag läste Ture Sventon i London. (OBS! Jag förespråkar inte alls att man ska äta på bibliotek. Det borde vara spöstraff på att äta eller prata på bibliotek, det är min fasta övertygelse. I vanliga fall.) Detta kallas att regrediera och ibland kan det vara nödvändigt. Allt medan chokladkakan krympte och herr Sventon bedrev sina spaningar i London-dimman magrade isbjörnen på mitt bröst, krampen släppte och jag blev riktigt lugn och harmonisk. Efter en stund stoppade jag, lite förstrött ned handen i fickan på koftan och snuddar vid … lägenhetsnycklarna! Och jag svär vid den gud, vars existens jag just har bevisat, att där låg de inte när jag stod utanför dörren hemma. Jag kunde inte annat än tolka detta som att någon/t hade tänkt att ”nu är det banne mig dags att hon lugnar ner sig lite.”
Något omtumlad, men fortfarande lugn och harmonisk, åt jag upp chokladen, läste ut Ture Sventon, åkte hem och gav mig på den obegripliga grekboken igen. Den var inte alls lika obegriplig nu längre när man andades normalt.
Så var det med det gudsbeviset.
Och att lugna ned en hysterika är väl inte att jämföra med att flytta en ö fyra meter men det är betydligt hälsosammare.
Veckans dikt är av Anna Greta Wide. Igen. Apropå gudsbevis.

onsdag, mars 16, 2011

Jag är Pettersson!

Olof Röhlander heter den där mentale styrketränaren jag var och lyssnade på för några veckor sedan. Varje måndag får jag ett peppingmail från honom (och det var INTE han som hade skickat det där mailet om var jag kunde köpa billig viagra.). I måndags skrev han om filmen The Fighter som han hade sett under helgen. Där peppar storebrorsan lillebrorsan inför en boxningsmatch genom att säga: ”You're Micky Ward! Your Micky Ward!” flera gånger. (Lillebrorsan heter Mickey Ward, om ni inte förstod det.) Olof Röhlander uppmanade oss att peppa oss själva och varandra på samma sätt. Min kollega såg emellertid närmast skräckslagen ut när jag kom in, pekade på henne och skrek vem hon var, så jag vet inte riktig om det funkar.

I Nord och Syd, den tv-serie som jag just nu ägnar stora delar av mitt liv, håller man också på med det där.
En av mina favoritkaraktärer är Kusin Charles. När han gör sitt inträde i serien är han en vildsint, föräldralös släkting som tagits hand om av familjen Maine på Mont Royal. Han ägnar sig mest åt vin, kvinnor och slagsmål och familjen bryr sig inte särskilt mycket om honom. Inte förrän hans otyglade leverne för med sig att han blir utmanad på duell och familjen riskerar att bli mer... ska jag kalla det, officiellt?...utskämd. Orry tar då, visserligen motvilligt, på sig att bli hans sekundant och lär upp honom till att bli en riktig ”southern gentleman”. Charles blir själaglad och tycker Orry är toppen. Själv tycker jag att Kusin Charles är en aning lättköpt men ganska snygg.
Precis innan duellen ska gå av stapeln säger Orry till Charles:
”You are Maine, Charles! Remember: You are Maine!”
Själv heter jag Pettersson.

Och när jag står där framför badrumsspegeln och säger till mig själv:
”Du är Petterson! Kom ihåg att du är Pettersson!”
börjar jag fundera på vad det egentligen innebär.
Jag tänker på den släkt av torpare och skogsarbetare som jag kommer ifrån. Skogen och jordens folk, jantelagens väktare. Det är alltid någon annan som vet bättre.
Jag tänker på den här märkliga överlägsna underlägsenheten eller underlägsna överlägsenheten som jag tycker mig stöta på inom arbetarklassen många gånger: Överklassen och tjänstemännen är okunniga veklingar som inte vet hur man fäller ett träd, eller tycker att det är obehagligt att få skit under naglarna, men det är samtidigt de som anses ”veta hur det ska vara”. En blandning av förakt och mindervärdeskomplex.
(Det där finns i själva svenskheten också: ”Här i Sverige är vi så jävla bra för vi går minsann inte runt och tror att vi är något.” Jag tycker gott att vi kan tro att vi är något. Och att andra också är det.)
Jag tänker på min mamma som avfärdar varje beröm över hennes hembakade kakor med:
”Ah, jag kladdar bara.”
Eller lovorden över hennes fina handarbeten; mattorna och de knypplade dukarna med:
”Ah, jag bara leker.”
Jag tänker på hur arg jag brukar bli på henne för att hon inte är öppet stolt över vad hon åstadkommer.
Jag tänker på hur jag själv brukar avfärda beröm över något jag skrivit med samma fras:
”Ah, jag bara leker. ”
Sedan tänker jag:
”Ingen jävel vet bättre än jag. Jag är bäst. Jag är Pettersson!”

söndag, mars 13, 2011

Gud och syndafloden, bland annat.

Hade ett halvfärdigt blogginlägg med den modesta titeln Bevis För ”Guds” Existens liggande, eftersom jag verkar ha snöat in på den andliga banan. Men just nu känns det inte riktigt...smakligt?... att publicera det. Det är ett så futtigt ”Guds”-bevis – där Gud till och med sätts inom citat-tecken. Det dränks och sköljs bort redan av den där första sex meter höga vågen i Japan som vore det intet. Det där jordskalvet och den där vågen och dess efterföljare, som känns som yttringar av en närmast gammeltestamentligt vredgad Gud.
Eller något ur Uppenbarelseboken.
Det borde väl egentligen vara Djävulen som får skulden i sådana här fall. Men han är liksom en mer väsande kraft, en som viskar ondskefullheter i örat och drabbar folk med i tysthet växande cancertumörer. Det är han som säger sådana där saker som ”Varför ska jag ta vara på min broder?” Men det är Gud som dränker hela skiten i syndafloden när han blir förbannad.

Den gammeltestamentlige guden är lite svår att förstå sig på.
Eller ja, kanske inte egentligen, kanske är det den moderna kristna guden, den gode guden som är svårare att förstå sig på.
Den gammeltestamentlige guden är ju mer primitiv och mer lik människan. Han är lite lynnig och maktgalen och får han inte som han vill lägger han sig ned och sparkar i golvet som ett tjurigt barn. Och med sparkar i golvet menar jag till exempel saker som att straffa folk med död och gräshoppor om han inte gillar hur de uppför sig. Den gammeltestamentlige guden har flera likheter med den starkaste killen i klassen som har rätt bara därför att han slår hårdast. Idén att Gud är god kom efter att Gamla Testamentet skrevs. Men kraftfull är han.
Just det gör det lite märkligt att han ibland verkar en smula rädd för människan. Som i berättelsen om Babels torn till exempel, där människorna får för sig att bygga ett torn som når ända upp till himlen.
”Om de lyckas med detta kan de ju lyckas med vad som helst!” tänker Gud nervöst och ser till att människorna plötsligt börjar prata olika språk och därmed inte kan förstå varandra tillräckligt för att förverkliga sitt projekt.
Tänk en gud som är rädd för sin egen skapelse!

Jaha. Efter att med denna pladdrande betraktelse vänt hela kristenheten mot mig kan jag väl bara tillägga att det går lite på sparlåga för tillfället, både bloggandet och skrivandet i allmänheten. Säger som Bodil Malmsten: ”Du har kommit emellan igen, jävla liv.” Och de senaste veckorna har det varit så, livet har kommit emellan mig och skrivandet. Livet och, i viss mån, dvd-boxarna med Nord och Syd...

söndag, mars 06, 2011

De döda är på Facebook?

Jag skrev ju att jag gärna ville att de döda skulle kunna ge sig till känna på band men att jag var så trist att jag krävde bevis. Sedan försökte jag länka det inlägget till min facebook-sida. Två gånger. Men det försvann gång på gång. Var det månne de döda som läst mitt inlägg och tänkt:
”Hon ville ha bevis. Hon ska få bevis.”
Men jag vet inte varför de käkade upp min kommentar kring ett Fragglarna-klipp samtidigt.
Nå, jag böjer ödmjukt mitt huvud inför saker jag inte förstår.
(När det gäller tekniska förunderligheter i datavärlden krälar jag dessutom tillintetgjord i stoftet. Datadjävulen har, åtminstone tillfälligtvis, slagit mig till marken.)

Det jag ville ha sagt om Fragglarna, och som det ju vore synd om det gick förlorat för världen, var att jag fick en extremt stark smak av varma mackor med skinka och kantareller när jag hittade det här klippet på YouTube. En smak så stark att jag nästan började tugga.

onsdag, mars 02, 2011

De döda talar på band

Apropå vad man kan gå med på.

Jag är fortfarande en smula förbluffad över att den här boken faktiskt finns.
I Tordyveln flyger i skymningen läser Jonas De döda talar på band och jag har alla dessa år varit övertygad om att den boken bara var något som Maria Gripe hittat på.
(Däremot var jag blint villig att gå med på att boken om en man som hade ett kvinnligt litet ansikte på sidan av sitt eget huvud, som Per Olov Enquist skrev om i Nedstörtad ängel, fanns på riktigt. Liksom jag trodde att själva mannen funnits på riktigt! Apropå vad man kan gå med på, återigen.)
Men boken De döda talar på band fanns verkligen på riktigt och stod och väntade på mig nere i magasinet på stadsbiblioteket som av en händelse.
Eller om det kan klassas som en tilldragelse.
(Läs Tordyveln flyger i skymningen om ni inte förstår vad jag pratar om. Läs den ändå.) (Förtydligande: Boken om mannen med ett litet kvinnligt huvud på sidan av sitt eget huvud finns INTE.)

I De döda talar på band berättar Claude Thorlin om hans och hans fru Ellens inspelningar där röster från döda uppträder på band.
Jag vet inte om jag kan gå med på det. Tyvärr är jag nog en aning skeptisk.
Tyvärr, skriver jag, för det är ju för jäkla trist att vara skeptisk.
Livet vore ju mycket intressantare och färgrikare om de döda verkligen talade på band! Jag tycker verkligen det. Och jag skulle så gärna vilja höra de där banden. Vart har de tagit vägen? Och varför talar ingen längre om sådant här? Eller gör man det? ("De döda talar på Spotify"?) Eftersom jag är skeptiker så har jag inte hållit mig så informerad om vad som händer inom det här området.
Tänk om de dödas tal försvann med rullbandspelaren? Undrar om de grämer sig över detta?
Nej, jag gör mig inte lustig över Thorlins och deras inspelningar, det är åtminstone inte meningen att göra sig lustig över dem. Jag vill hemskt gärna tro att de döda kan tala på band, men jag är så fruktansvärt fyrkantig att jag vill ha bevis. Jag är en skadad, modern människa

Mitt problem är väl att jag kräver de där stora gesterna, svaren på de där stora frågorna. För vad allt skulle inte de döda kunna berätta för oss. Men inget av de exempel på meddelanden från den andra sidan som Claude Thorlin tar upp i sin bok ger mig svaret på något av de där STORA frågorna. Som till exempel: Vad händer egentligen när man har dött, var är man? Finns Gud och hur har han i så fall tänkt sig det hela?
Jag kan tydligen inte nöja mig med att man tydligen kan göra sig hörd på band i denna världen, trots att man inte längre är en del av den.
Och ja, visst kanske är det inte meeeeningen att vi ska veta om vare sig Gud eller det hinsides.
Men det är ett så trist argument! Det också.

Ny månad, ny melodi




Ok, det är fortfarande kallt.
Ok, det är fortfarande halt och knöggligt på trottoarerna.
Men det är ljusare när man går och det är ljusare när man kommer hem.
För att inte tala om det gnistrande solskenet under dagen.
Våren kryper närmare.
Därför kommer månadens melodi från Trolltider