fredag, december 27, 2013

Vitt

Nu är det tid att plana ut och ta mark i ett vitt landskap utan några spår och fläckar, utan några tveksamheter eller felskär.
Nu är det tid att andas djupa andetag i detta vita landskap. Att ta ut den nya riktningen, ta avstamp och flyga vidare.

Nu är det den där tiden när allt är möjligt igen.
Det är listskrivandets tid och planerandets. Min älsklingstid på året.

I år har jag bara ett nyårslöfte.
Och det är naturligtvis inte riktigt sant. Innan klockan slår tolv på årets sista dag, kommer jag med den största sannolikhet att ha listvis med goda föresatser. Men det är bara ett som är ett löfte som jag menar riktigt allvar med. De andra kommer att vara just goda föresatser.

Vad är dina föresatser inför nästa år?
Kom i håg att än så länge är allting möjligt.
Allting.

torsdag, december 26, 2013

Cirkeln är sluten

Jag har haft ett litet fotoprojekt under året. Den första arbetsdagen i månaden har jag tagit en bild på samma ställe, vid ungefär samma tid, för att se hur platsen förändrar sig. Det är bara att konstatera att vi är tillbaka inne i mörkret igen.

Januari

Februari

Mars 

April

Maj

Juni

Juli

Augusti

September

Oktober

November

December

tisdag, december 24, 2013

Nostalgikalendern: Lucka 24

(Guds) frid

...som överstiger allt förstånd. Eller någon annan typ av frid, om du föredrar det. Bara frid. Ingen hets, slappna av. Det gör inget om det inte blir som det ska, så där som du tror att alla andra har det just idag. Det gör inget om du inte hinner allt, eller om du inte har råd eller om skinkan smakar gris. Det gör inget. 
Trots att det är Julafton. 

måndag, december 23, 2013

Nostalgikalendern: Lucka 23

Like it's 1999

Efter besattheten av New Kids on the Block kom besattheten av Prince. Jag vet inte om det är någon logisk följd. Detta hände sig på den tiden då året 1999 fortfarande hade en ödesmättad klang över sig. Det sista året innan världens undergång.
Det är också det sista året som gäller för nostalgikalendern. Nostalgitiden i mitt liv utspelar sig under 80- och 90-talen. Resten får väl räknas som en slag nutid. Så, så här dan före dan får vi festa som om det vore 1999.

söndag, december 22, 2013

Nostalgikalendern: Lucka 22

Ride on time

Det börjar dra ihop sig till det ödesdigra datumet: 24. Och vår åktur på tiden börjar närma sig sitt slut.

lördag, december 21, 2013

Nostalgikalendern: Lucka 21

Sandra




som sedermera skulle sägas vara inblandad i den gåtfulla gruppen Enigma

fredag, december 20, 2013

Nostalgikalendern: Lucka 20

Vi hettar upp det hela 

Det blir väl inte någon riktigt smaskig kalender om vi inte stoppar in lite sex i smeten, så här kommer det. 

torsdag, december 19, 2013

Nostalgikalendern: Lucka 19

En minneslucka som jag kom i håg

Tiffany minns jag faktiskt. Låten också. Men är det någon annan som gör det?

onsdag, december 18, 2013

Nostalgikalendern: Lucka 18

Minneslucka

När jag letade igenom mina gamla vinylskivor för att få lite inspiration till kalendern hittade jag en skiva med den här gruppen som jag totalt hade glömt bort; både gruppen och att jag hade en skiva med dem. Hur låtarna lät kom jag heller inte i håg, men så här var det ju:

tisdag, december 17, 2013

Nostalgikalendern: Lucka 17

Jag dansar nörddansen

Rick Astley var aldrig min favorit. Han var för välkammad, hade gubbig röst och dansade töntigt. Men man utvecklas ju med tiden. Inte så att jag tycker att den här låten har blivit riktigt bra, men sedan jag sett videon på nytt har jag stuffat runt som Astley här hemma i vardagsrummet så julpyntet ryker. Det är en lagom avancerad dans för någon som är så stel som jag.

måndag, december 16, 2013

Nostalgikalendern: Lucka 16

Tidsresa

Jag hade tänkt skriva något om hur Millas Mirakel bröt av lite från annan svensk musik (åtminstone från sådan svensk musik som jag lyssnade på 1987), hur det liksom var lite mer kvalitet på texterna, osv.
Men samtidigt med det första ackordet grep en fast hand tag i nacken på mig och drog mig bakåt i tiden med sådan kraft att jag inte hade en chans. Plötsligt satt jag framför stereon på det brunspräckliga plastmattegolvet hemma i mitt rum hos mamma och pappa. Jag kunde känna strukturen av trasmattan min mamma vävt, under handen och hur det luktade någon slags varm instängdhet, och det gjorde mig alldeles för tagen för att jag skulle kunna ägna mig åt någon form av intellektualiserande över huvud taget.

söndag, december 15, 2013

God jul från mig och the Masons!


Julen närmar sig och nu har den även kommit till dockskåpet. Granen har tagits in i hallen och julklapparna är på plats under den. Nu har själva granen liksom växt fast i sin plastkåpa så plastkåpan fick komma fram den också även om den inte är så vacker.


Jag har gått med i en klubb där man kan prenumerera på miniatyrer till dockskåpet. Bland månadens prylar fanns en plåt med pepparkaksgubbar och en skål med nötter.


Dem har Laura dukat upp i salongen och nu sitter de där och mumsar. Det ser ut som om mr Mason har tittat lite för djupt i glöggrytan och somnat där borta i sin fåtölj. Nästa år ska jag och Laura på allvar ta tag i tapetserande och målandet och inredande på ett lite mer målmedvetet sätt, men tills dess tar vi det lugnt och planerar bara lite.


God jul och gott nytt år från oss alla, till er alla!

Nostalgikalendern: Lucka 15

Ett annat pojkband

Här kommer ett annat pojkband. Jag vare sig lyssnade eller tittade på dem halva nätterna. Av någon anledning.

lördag, december 14, 2013

Nostalgikalendern: Lucka 14

Nattliga aktiviteter

När jag börjar lyssna på gamla New Kids on the Block-låtar har jag en tendens att tappa kontrollen. Jag ramlar ned i nostalgins veritabla avgrunder och tar mig inte upp, plötsligt har flera timmar gått medan jag bara surfat runt och letat låtar. Ungefär så var det på den tiden när det begav sig också; jag satt uppe halva nätterna och tittade på konsertfilmer med NKOTB. Nedan kommer inledningen på en av dem där VHS-bandet nästan var utslitet.

Det är med pojkband som med Harry Potter-godiset Bertie Boots böner med alla smaker: Det finns en pojke som passar alla. Skivbolaget hårdpromotar någon egenskap hos respektive New Kid in till stereotypiseringens smärtgräns. Min favorit var först John, "den blyge" och sedan Joey, "den lille söte". Jordan, "den romatiske", sjöng i falsett hela tiden och det har jag aldrig klarat av. Donnie var "den farlige" och farliga pojkar har aldrig varit i min smak. Danny var "den hiphoppige" och det säger väl allt.


fredag, december 13, 2013

Nostalgikalendern: Lucka 13

Äntligen kommer julsångerna

Tycker ni att det är dåligt med julsånger i den här julkalendern? Jag kan i så fall bara hålla med.
Julsångerna är väl egentligen själva sinnebilden av nostalgi och sentimentalitet. De borde dugga tätt här. Upprustning, alltså.
Först hade jag tänkt den här:



Men den var så in i bänken seg och tråkig så det fick bli den här istället, den är det lite fart i:

torsdag, december 12, 2013

Nostaligkalendern: Lucka 12

Paralleller?

Och varje gång jag lyssnar på Troll och Jimmie Dean tänker jag på Bananarama och den här videon.


onsdag, december 11, 2013

Nostalgikalendern: Lucka 11

Dataviruset Dean


När jag var i tonåren hade jag flera bilder på James Dean på min vägg. Jag vet inte riktigt varför, jag tyckte aldrig att han var så där vansinnigt snygg, egentligen. Filmen Ung rebell tyckte jag var totalt obegriplig men Jätten gillade jag. Det gör jag fortfarande. 
Dagens låt handlar om James, typ. Jag är inte säker på att ni kan se klippet utan att klicka på en länk till YouTube. Tänk er i så fall för innan ni klickar; det här är en sådan låt som blir ett riktigt virus på hjärnan.

tisdag, december 10, 2013

Nostalgikalendern: Lucka 10

Nittiotalet

När jag tänker tillbaka på 90-talet tänker jag på det som en period utan någon speciell stil. Annars har ju de olika decennierna något som utmärker dem. 70-talet till hade sin v-jeans och afghanpälsar, till exempel och 80-talet hade sina pastellfärger och sina paljetter.
"Men 90-talet", tänker jag, "då var det ingen stil alls."
Det är när jag ser sådana här videor och hör den här musiken så minns jag att det hade man visst. På 90-talet var man Vanilla Ice.


måndag, december 09, 2013

Nostalgikalendern: Lucka 9

1989 - Mitt vilda uteår

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i att "gå ut och festa". Åren 1989 och 1990 försökte jag i alla fall att vara en sådan som var ute. Det kändes som om gick med på att jag var en helt hopplös person om jag stannade hemma, och eftersom jag var 14-15 år så var det viktigt att inte vara hopplös. Nu visade det sig att jag var precis lika hopplös när jag var ute så jag gav upp. Och mådde mycket bättre.
Men medan jag fortfarande kämpade på skuttade jag ofta omkring till den här dängan.


söndag, december 08, 2013

Nostalgikalendern: Lucka 8

Laban och lite till

Det var svårt att välja vilken låt med danska gruppen Laban jag skulle välja. Det finns så många bra. Men eftersom den här låten fanns i en version som liksom erbjuder nostalgi i flera lager, så blev det den här. Här är de på besök i programmet Razzel; Sveriges Televisions lördagsnöje på 80-talet. Det smakar hemmagjord pizza och pepsicola i min mun när jag tänker på det programmet. I Razzel visades också serien Uppdrag Singapore. Varför kommer den aldrig i repris?
Jag hoppas att playbacken i det här klippet inte är original.


lördag, december 07, 2013

Nostalgikalendern: Lucka 7

Logisk följd?

Av någon outgrundlig anledning kan jag inte tänka på Glenn Mederios utan att också tänka på Gerardo och den här låten. Jag vet inte riktigt varför det är så. Om Glenn är sockersöt så är ju Gerardo mer...kletig. Men på Mederios följer Gerardo. Oundvikligen.




fredag, december 06, 2013

Nostalgikalendern: Lucka 6


Prinsesstårta 15 bitars

För er som inte tyckte att Cherio med Lena Philipsson i förra inlägget var smör nog så spelar vi idag Nothing gonna change my love for you med Glenn Mederios.
Jag tror att jag tyckte att den här låten var bra när det begav sig men nu känns det som om jag ätit en 15 bitars prinsesstårta när jag tittar på videon. Ungefär där de kommer ridande på hästen känns det som om något bär in nästa tårta...




torsdag, december 05, 2013

Nostalgikalendern: Lucka 5

Önskehåret

Från Nannini och italienskan är steget till Lena Philipsson kortare än man tror. 1986 sjöng Lena Ph nämligen en låt som hette Jag känner och som är en svensk version (stöld) av Matia Bazars Ti sento.
Men det är inte någon av dem som spelas här i luckan, även om jag rekommenderar att man klickar på länkarna och lyssnar. Här får vi istället höra en combo av Det går väl an och Cheerio. Den sistnämnda är en riktigt smetig historia. För övrigt skulle jag, när det begav sig, ha gjort vad som helst för att få till en sådan frisyr som Lena har här.



onsdag, december 04, 2013

Nostalgikalendern: Lucka 4

Italienska

Förutom franskan läste jag italienska några år. Jag minns inte riktigt varför. Det hade inget med Gianna Nannini att göra. Men det skulle det  kunna ha haft. Hon är ju ganska cool, liksom.


tisdag, december 03, 2013

Nostalgikalendern: Lucka 3

Hackspetten från rymden


Det här var något vi dansade till på discokvällarna i gymnastiksalen på mellanstadiet. Jag vet inte riktigt var den här musiken kom ifrån, är det någon som vet får de gärna tala om det.
Det var väl lite som den här smurfmusiken som var så populär ett tag.

måndag, december 02, 2013

Nostalgikalendern: Lucka 2

Det var en gång

Det var en gång en fransk, tecknad serie som hette Il était une fois, Det var en gång.
Av den enkla anledningen att serien inte var dubbad till svenska fick den ett stort inflytande över min studiegång. Det var uteslutande på grund av den här serien som jag valde franska som tillvalsämne i högstadiet och sedan kom att läsa språket i sex år. Jag har gjort flera viktiga val i livet på liknande grunder. Ljudet av det franska språket var något av det vackraste jag hört. Här kommer introt till TV-serien, när den utspelade sig i rymden. Ibland gick den tillbaka i tiden och skildrade historiska händelser som till exempel byggandet av pyramiderna. Men det var rymderna som jag minns mest.



söndag, december 01, 2013

Nostalgikalendern: Lucka 1

Don't look back!

Äntligen är det dags! Lucka ett i årets nostalgikalender. Jag tycker att det är hejdlöst roligt att rota i gamla musikskatter från förr.

Ironiskt nog inleder vi med en låt av Lloyd Cole med titeln Don't look back. När jag lyssnar på den idag tycker jag att det är en aning underligt att jag älskade den här låten så mycket vid 15 års ålder. Men jag antar att det beror på att jag har glömt något.

Nej, man ska ju inte se tillbaka, inte sitta fast i det förflutna utan leva i nuet, det är väl sant. Men det är också som Pascal Mercier skriver i Nattåg till Lissabon:

Det är ett misstag, en idiotisk våldsakt när vi koncentrerar oss på vårt här och nu i övertygelsen om att därmed omfatta det väsentliga. Vettigast vore att man rörde sig säkert och avspänt i det tidsligt och rumsligt utbredda inre landskap som man är, och göra det med tillbörlig humor och melankoli.

Så i 24 dagar framåt i tiden ska vi, med tillbörlig humor och melankoli, vältra oss i musik från bakåt i tiden.
Allting finns alltid.



lördag, november 23, 2013

Jag är inte sugen

Det skrivs en del om frivillig barnfrihet just nu. Boken Ingens mamma (som jag står i kö på på biblioteket och kommer att skriva mer om när jag har läst den). DN har en artikelserie i ämnet. Jag har inte följt den slaviskt men här om dagen hittade jag en intervju med ett par som inte vill ha barn.
Paret berättar bland annat att det händer att folk kommer och lyfter fram sina bebisar emot dem och undrar om de inte blir sugna på barn när de ser deras lille gullplutt. ”Då gäller det att svara diplomatisk så att de inte tror att man kritiserar deras val. ” Står det i artikeln.
Jag kan tycka att det är en överdriven hänsynsfullhet. 
Det är som om min vän som aldrig skulle kunna tänka sig att klä sig i gult skulle känna sig kritiserad för att jag har en gul vinterjacka. Eller att jag skulle bli kritiserad för att hon inte vill klä sig i gult när nu jag har en gul jacka.
 
Och att vifta med en bebis framför ögonen på någon som valt bort barn och fråga om hen inte blir sugen, är inte det att kritisera den barnfrie personens val, i så fall. Kanske rent av ett underkännande av det barnfria valet. ”Vore du riktigt som du skulle så borde du bli riktigt sugen på att skaffa barn nu här jag kommer här med min unge.” Om man nu ska hålla på och känna sig kritiserad hela tiden.
 
Jag vill inte ha barn. Det har jag egentligen aldrig velat, men det fanns en tid då jag trodde att jag skulle komma att vilja det så småningom. Nu är jag rätt övertygad om att det inte kommer att hända. Det finns de som har bekymrat sig över mig genom åren och oroat sig för att jag ska sitta där när jag är 50 år och ångra mig. Det är tolv år tills jag blir 50 och naturligtvis kan jag inte veta vad jag kommer att tänka då (även om jag trots allt känner mig ganska säker). Vad jag definitivt vet är att jag inte kan skaffa barn idag för att jag eventuellt vill ha dem om tolv år. Det går inte att gardera sig mot/för allt här i livet, ibland får man stå sitt kast.
 
Man måste ju ofta motivera varför man valt att inte ha barn. Förr i världen kände jag att jag borde ha ett väldigt djupsinnigt och genomtänkt svar på detta, vilket gjorde att jag ibland fann mig själv i märkliga diskussioner. Numera säger jag som det är, jag vill helt enkelt inte. Jag har inte ett uns av barnlängtan i min kropp, det är inte svårare än så.
Det är sällan någon ifrågasätter motiven hos någon som skaffar barn, trots att du drar in en annan människa som blir helt beroende av dig i ett sådant beslut.
 
Så nej, jag kommer inte att svara ja, när du kommer och visar mig din bebis och undrar om jag inte också vill ha en. Och det är ingen kritik, vare sig mot dig eller ditt barn. Det bara så det är. Precis som jag förmodligen har en massa saker som du inte vill ha, har du sådant som jag inte vill ha. Och du, det gör faktiskt ingenting.
 

måndag, november 18, 2013

Och det vart afton och det vart morgon och det vart måndag


Stress och anspänning är den du tror att du borde vara, frid och avslappning är den du är.

Ett kinesiskt ordspråk från jobbalmanackan som jag ska försöka hålla i minnet medan jag rullar vidare, dit näsan pekar


onsdag, november 13, 2013

Om besattheter och is

Jag gillar folk med besattheter och passioner. Det spelar egentligen inte någon roll vad besattheten gäller så länge det inte handlar om att plåga djur och människor. Det kan vara att samla knappnålar, lära sig muminböckerna utantill, bygga fartygsmodeller eller sjunga alla psalmerna i psalmboken baklänges på tid; det är inte det som är det intressanta.  Det intressanta är att man är passionerad, att man går i gång på något. Man blir liksom mer levande av sådant.
 
För någon vecka sedan fick jag Bea Uusmas bok  Expeditionen Min kärlekshistoria av mina svärföräldrar. Både min svärfar och jag är lite besatta av André-expeditionen nämligen och han har försett mig med mycket litteratur i ämnet, och även litteratur om andra polarexpeditioner. Jag är över huvud taget lite småbesatt av polarexpeditioner. Det ska vara expeditioner som inträffade innan tekniken gjorde det möjligt att kontakta omvärlden när man befann sig i de här områdena, när ingen helikopter fanns att tillkalla för att komma och plocka upp dig om det såg hopplöst ut. Innan kartorna var ritade och innan man riktigt visste vad det egentligen var man gav sig in på. De här historierna har ungefär samma funktion för mig som skräckfilmer har för de som gillar sådant. Ingenting känns så skrämmande som att vara i iskyla och totalt mörker, utan mat omgiven av hungriga isbjörnar. Märkligt nog känns isbjörnarna som det minst skrämmande
 
Men vare sig min svärfar eller jag är besatta på samma sätt som Bea Uusma. Nu kan jag väl inte svara för min svärfar men ingen av oss har i alla fall gett oss ut på någon polarexpedition för att vi själva vill se vad Andrée såg. Ingen av oss har vidtagit några som helst föranstaltningar för att stiga i land på Vitön där de dog. Bea Uusama har gjort det, flera gånger, innan hon till slut kom fram.
 
Ett av mina favoritavsnitt i boken, när det gäller detta med besatthet, är emellertid när hon har lyckats övertala ett antal medlemmar på en av expeditionerna att följa med henne iland på ön Vogelsang; den ö där Strindberg kastade sitt sista brev till Anna, från ballongen. Det var inte meningen att han skulle kasta brevet här, utan på en annan plats som var uppgjord med folket som var kvar på stranden som skulle hämta det, men eftersom det blev en turbulent uppstigning med en mängd fatala missöden glömde han helt enkelt bort det och kastade burken med brevet här på Vogelsang istället. Ingen har någonsin hittat brevet igen.
Uusma gör ändå ett försök, över hundra år senare. Att burken finns kvar någonstans på Vogelsang är troligt, men var? Hon gör omständliga beräkningar om var det är mest sannolikt att burken hamnat och får alltså med sig folk från den expedition hon reser med. De klättrar upp för ett vansinnigt brant berg, för att sedan gå i skallgångskedja i nio och en halv timme över en platå och söka efter den här burken. Som de (naturligtvis, tänker jag) inte hittar. Det är ett utslag av besatthet som jag aldrig kommer att komma i närheten av. Tyvärr. Jag är helt enkelt mer lat än besatt. Det svider lite att inse det; att jag är så pass död.
Att Uusma över huvud taget letar efter burken beror på att hon, tvärtemot alla sina övertygelser, besökt ett medium och fått kontakt med Strindberg som sagt åt henne att läsa ett brev som ingen annan läst. Jag älskar den delen i boken också.
 
En kväll ringer min svärfar och tipsar mig om programmet En bok, en författare. Där ska Bea Uusma intervjuas av Helen Benno om boken Expeditionen. När jag ser programmet så förstår jag varför just Uusma har skrivit den här boken och gjort alla de här resorna.  Hon känns så naturlig och oförställd (om det finns ett sådan ord). Och hon brinner verkligen, så där i grunden brinner. Hon är en brinnande människa som har nära till besatthet, i ordets allra bästa bemärkelse, det ser man.  Jag blir väldigt förtjust i henne. Bea Uusma är en genuint levande människa.
 
Jag har skrivit mer om själva boken på läsbloggen.
 
 
 

söndag, november 10, 2013

Om cirklar, romantik och indisk mat

I helgen hamnade P och jag av en slump på samma indiska restaurang i Stockholm som vi besökte för nästan 16 år sedan. Vi ville inbilla oss att vi till och med hamnade vid samma bord, även om vi den här gången bytt plats med varandra. Då var första gången jag åt indisk mat och jag var ytterst misstänksam till detta kök som jag numera älskar.
Det var också vår första utflykt tillsammans. Vår första mini break. Alla som har sett filmen Bridget Jones vet hur viktig den här första helgsemestern är. Vilket bedövande krav på romantik som ligger över den resan.
Jag har aldrig varit så magsjuk som då.
Under hela hemresan, som påbörjades betydligt tidigare än beräknat morgonen efter restaurangbesöket, spydde jag i olika påsar som P köpt i ett 7-eleven.
Tänk att han höll. I 16 år. Och efter helgens kväll på den indiska restaurangen känns prognosen god för 16 år till.

Jag vill påpeka att det inte hade något med maten på den indiska restaurangen att göra att jag blev sjuk. Det var bara något som gick, så lämpligt.

Jag gillar det där när man plötsligt möter sig själv i livets cirklar och funderar på vem man var när man var här förra gången och vem man är nu, osv. Oftast visar det sig att det har gått framåt, fast runt, så att säga. Det gjorde det även den här gången, eftersom jag vaknade med magkatarrsattacken från Hades morgonen efter restaurangbesöket. Jag vill nog beskylla restaurangen för en liten del i det hela den här gången eftersom maten var ganska stark. Men god.
Och jag spydde inte den här gången så romantikfaktorn var kanske på det hela taget högre.


onsdag, november 06, 2013

Han är kvar!


Han står där fortfarande, pingvinen. Jag vet inte om de har glömt bort honom. Mina moderskänslor är alldeles utmattade.
"Nu börjar det väl snart bli för kallt för honom." tänker jag snurrigt en morgon. Men är det något som pingvinger borde vara bra på så är det väl just kyla. Kanske särskilt den här sortens pingviner.





måndag, november 04, 2013

Vägskäl

Om vi kan leva bara en liten del av det som finns inom oss - vad händer med resten?
Pascal Mercier, Nattåg till Lissabon

Ja, vad händer med resten. Ligger det och väntar på dig till ett annat liv?

Och vad hade hänt om du valt att gå till höger istället för vänster i korsningen. Sådant kan man ju fundera på om man vill. Vi väljer ju väg hela tiden. Går vi åt det ena hållet kan vi inte gå åt det andra. Och vissa vägskäl i livet är mer tydliga än andra. Jag har ett ganska tydligt sådant i Uppsala. Jag bodde där något år för länge sedan. Jag kunde ha valt att stanna kvar men valde att flytta därifrån. Hade jag stannat hade livet förmodligen sett helt annorlunda ut.
   Jag brukar tänka på det när jag är där på besök. Vad som hade hänt. Men bara då egentligen. Livet blev ju bra som det blev. Jag vill inte ändra på något och då finns det ju ingen anledning till att fundera på hur det kunde ha varit. Egentligen finns det ju inte det även om det hade varit på ett annat sätt. Det är ju som Jonas Gardell säger om frågan "Om du fick leva om ditt liv, skulle du göra på samma sätt då?", Gardell skriver att man får inte leva om sitt liv, det är det som är grejen.
Och så är det ju.. Det finns ingen anledning att fundera på om man skulle göra något annorlunda. Det som är gjort är gjort.

Naturligtvis finns det saker som jag gjorde när jag var 20 som jag skulle göra annorlunda idag när jag är 38. Men att jag gjorde som jag gjorde när jag var 20 berodde ju på att jag var just 20 och inte hade de erfarenheter jag har nu. Man måste ju leva ett tag för att lära känna sig själv.
Jag känner inte att jag vill tillbaka till 20-årsåldern. Däremot skulle jag gärna lägga till 20 år med livet sådant det är nu. Men det kan man ju inte heller göra.

Hur som helst får det som händer med resten, den del av det som finns av mig som jag inte kan leva vara där det är. Tillsvidare.



lördag, november 02, 2013

November
























November månad är Jan Johanssons månad. Jan Johansson och Visa från Utanmyra. Det är något i de där enkla tonerna som handlar om att bita ihop och härda ut som passar så bra ihop med den här månaden. Att acceptera mörkret, vätan och kylan. Att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och visdom att förstå skillnaden, liksom.

Det är ju en gammal svensk folkvisa och det är väl därför det finns så mycket av att härda ut i den. Man skulle äta sitt bröd i sin anletes svett, osv. Jag vet inte riktigt varför det blir så vacker musik av det.

Det finns ju en text också. Monica Zetterlund har sjungit in den. Men det är inte den jag vill jag ha, texten alltså. Det är i musiken det finns, och särskilt så som Jan Johansson plockar fram den. Något tröstande för mörkret.




måndag, oktober 28, 2013

Vem tror jag att jag är jag?

När jag bläddrade igenom gamla nummer av tidningen Skriva så hittade jag en intervju med en kvinna som säger att hon arbetar som lärare, det är hennes identitet, och på fritiden skriver hon böcker. Men det är lärare som är hennes identitet.
Jag hakar upp mig på att det där med identiteten. Det känns som om hon på något sätt med detta uttalande vänder sig bort från en del av sig själv, som om hon minskar ned sig.
Möjligen kan jag gå med på att det är hennes yrkesidentitet. Själv jobbar jag som ...någon slags serviceadministratör, kanske man kan kalla det, men att det skulle vara min identitet, den tanken skulle aldrig slå mig.

Men kanske är identitet något annat än det jag lägger in i ordet. Jag slå upp ordet i Svenska Akademins Ordlista. Där är det inte ens ett eget uppslagsord utan finns med som underord till identifiering. Identitet är, enligt SAOL, det samma som fullkomlig överensstämmelse.
Att styrka sin identitet är att bevisa att man är den man utger sig för att vara.
Nå, det gav ju inte så mycket kött på benen.

Wikipedia är mer utförlig:
Personlig identitet syftar inom filosofin på en självmedvetande persons essens, det som gör någon till just den person som den är och som gör att personen är samma person under olika tidpunkter, trots ytliga förändringar. Detta problemområde innefattar frågor som: Vad är jag? När började jag att vara? och Vad kommer att hända med mig när jag dör?

---

Människans identitet är det som definierar den unika människan. Den kan vara självdefinierad (hur jag upplever mig själv, vem jag är och inte är) eller definierad av andra.
En människas identitet formas under hela livet eftersom den består av många olika egenskaper. Både sådana vi själva väljer och sådana vi inte kan påverka. Enligt en konstruktivistisk syn på identitet så skapas identitet kontinuerligt i samspel/samverkan med sin omgivning. En mycket extrem konstruktivistisk syn som ser allt som socialt konstruerat och inte ger utrymme för individuella val och uttryck, brukar kallas deterministisk.
En människas identitet utformas med att hon får stimuli från olika saker hon ser, hör, eller känner. Dessa stimuli varseblir hon, och tack vare varseblivningen bildar hon egna inre modeller. Inre modeller är en sorts bild man har om någon viss sak, exempelvis att salmiak smakar illa. Men, dessa inre modeller kan ändras om denna person råkar äta en god sorts salmiak, då varseblir hon denna sak på nytt, och följaktligen ändras den inre modellen, till att salmiak är gott. Identitet är en mycket viktig del av individens jag-uppfattning.


Inte kan väl en människas essens bestå i att vara lärare, eller serviceadministratör? "...och som gör att personen är samma person under olika tidpunkter". Man är ju inte lärare under alla tidpunkter i livet. Jag är definitivt ingen servicesammordnare på hemmaplan. Fråga P.

Det är som det där med språket, som jag har skrivit om tidigare: Identiteten är ett nödvändigt verktyg för att göra detta stora brus som är tillvaron och mänskligheten begriplig. Vi klarar helt enkelt inte av att ta in allt, hantera alla möjligheter. Så vi måste förminska det genom att definiera, sortera och klassificera för att inte bli galna. Det är vårt sätt att göra tillvaron hanterbar.
Det gäller bara att inte förminska mer än nödvändigt, göra miraklet mindre än nödvändigt.

Visst är det sant man behöver en stark personlighet för att hävda sig i tillvaron. Det också viktigt att känna sig själv, kunna identifiera sig själv. Ha en viss självkännedom för att göra det mesta av sig själv och ta sig fram i världen. Veta vilken sorts person man är.
Jag vet till exempel att jag oftast reagerar negativt inför något nytt förslag, som till exempel:
 "Ska vi gå på bio i morgon?"
Det första jag tänker är inte: "Vad kul!" utan: "Nej, vad jobbigt. Jag vill bara gå hem och sitta i soffan i morgon." Jag vet också att jag kommer att tycka att det är jättekul när jag väl kommer till bion. Jag vet att jag kommer att tycka att det var en himla tur att jag följde med och alltså tackar jag ja, till att gå med på bio.

Olof Röhlander, som jag får peppingmail från varje måndag, talar också om det farliga i att tro sig känna sig själv allt för väl. Om man till exempel är allt för säker på att man är "en sådan person" som inte är bra på matte, är sannolikheten att man någonsin ska lyckas lära sig att räkna ut procent inte särskilt stor. Man har bestämt sig för att man är "en sådan person som är dålig på matte".
Det är till exempel därför som jag inte har satt igång med någon målning eller tapetsering av mitt dockskåp ännu. Jag vet att jag är "en sådan person" som inte är särskilt praktisk, jag har dålig finmotorik och allmänt klumpig och därför kommer jag oundvikligen att förstöra hela dockskåpet om jag vistas i samma rum som skåpet med en pensel i handen.

Men jag vet också att man kan överraska sig själv och upptäcka att man är saker som man aldrig kunde drömma om att vara. Att jag som "var en person" med vad som närmast kan betraktas som fobi för telefoner har utvecklat en "karriär" där det mesta handlar om att prata i telefon, att jag trivs med det och faktiskt är ganska bra på det, det hade jag aldrig trott om någon hade sagt det till mig för 20 år sedan. Så det gäller att inte definiera bort sig själv för då kan man inte växa. Och att upptäcka att man växer är något av det häftigaste som finns. Åtminstone om det gäller den mentala biten.

Det gäller alltså att utnyttja kunskaperna om vem man är på ett konstruktivt sätt, för att inte låsa sig in sig. Och det gäller att inte låta redskapet definition bli en käpp i hjulet snarare än en krycka som håller oss på benen. Det är ju till exempel oerhört provocerande med sådant som inte låter sig definieras, som inte går med på att låta sig passas in i någon allmänt vedertagen klassificering. Särkskilt provocerande är det om man inte vill eller kan känna sig hemma i någon av de godkända könsidentiteterna man eller kvinna.
Jag kan inte riktigt förstå varför just det är så provocerande. Varför det är ett sådant hot så att ett litet ord på tre bokstäver kan orsaka debattinlägg i dagspressen och hetsiga fikarumsdiskussioner? Det är inte direkt som om någon hotar att hugga huvudet av mig eller mina närmaste eller ens frånta mig rätten att vara kvinna om jag nu vill kalla mig för det. Just denna skräck för det odefinierbara, tycker jag visar på hur handikappad vår tankeförmåga är. Hur beroende av vår definitionskrycka vi har blivit, så till den grad att den stjälper oss istället för hjälper oss. Den identifierar inte ett verkligt hot, hotet består i att något inte passar i definitionsapparaten.

Min bloggidentitet är ju Soldansaren och en soldansare är vad vi en gång var vad vi var ämnade att vara innan gravitationen fick tag i oss och pressade oss mot marken medan vi fortfarande ville & vågade, lågade, dansade fram ur solen. Innan vi var alltför avskilda från varandra, allt för uttalade identiteter och personligheter, bara varm lava, full av kraft.

måndag, oktober 21, 2013

Flyttkort

 
 
 
Så har de äntligen anlänt! Ja, det var faktiskt ett tag sedan de kom men de ville inte riktig annonsera sin ankomst innan de landat ordentligt i det nya hemmet. Nu är de alltså redo att presentera sig: Herr och fru Mason (Leonard och Virginia) och deras husfru Laura. Jag är faktiskt lite osäker på vilken titel hon har, Laura. Hon är inte direkt en person som man frågar om sådant. Ni skulle ha sett hur hon såg ut när jag erbjöd henne mina gamla, orangea Lundby spis att laga mat på medan jag letar efter den perfekta AGA-spisen. Hon behövde inte direkt svara med ord för att jag skull lägga ned den i lådan igen.
 
Ingen av dem verkar vara så bekymrade över att det inte är målat och tapetserat ännu. Bristen på kokmöjligheter verkar inte heller vara något problem. Jag vet faktiskt inte hur Laura löser det hela men jag lämnar det åt henne. Leonard och Virginia verkar nöjda med att salongen är möblerad för deras litterära tisdagsträffar och att deras arbetsrum är försett med åtminstone ett skrivbord än så länge. De tycker att det är självklart att Laura ska ha den bästa sängen. Leonard brukar sova på chesterfieldsoffan. De tror att de kommer att trivas. I alla fall är de artiga nog att säga så.
 

fredag, oktober 18, 2013

Bära böcker

Förra helgen var vi i Norrköping och förlustade oss på Bok-galleriet. Det är en förtrollad plats för en boknörd som mig. Hyllmeter efter hyllmeter med begagnade böcker i rum efter rum och ända ned i källaren. Redan trånga korridorer blir ännu trängre av bokhyllor som räcker ända upp till taket.
Här finns frimärken, gammal vinyl, dvd-filmer, vykort och gamla möbler också om man är intresserad av sådant. Ett rum är fullt av bara serietidningar.
Om man vill kan man få en kopp kaffe och låna ett schackspel en stund. I ett av rummen finns det också ett litet galleri med tavlor till salu.
Jag älskar det här stället och kan gå runt här hur länge som helst. Tiden för besöket bestäms av hur länge jag orkar bära omkring alla böcker jag tänker köpa. Vid kassan möter jag P med en likadan hög i famnen.  Vi släpar två stor kassar därifrån till bilen som vi, visa av tidigare skador, parkerat så nära som möjligt.
 
Även i Palma bär vi böcker. På en gata intill Mercat de Santa Catalina hittar vi en liten second hand-butik som drivs av en engelsk kvinna och mestadels för böcker på alla möjliga språk. Det är här jag hittar Night train to Lisbon som jag skrev om i inlägget nedan.  Här får vi köpa en extra kasse för alla böckerna. Innehavarinna säljer gamla använda kassar och sedan får man välja vilket välgörande ändamål pengarna för kassen ska gå till. Hon har flera insamlingsbössor på disken. Vi väljer de hemlösa hundarna. Kassen vi får buktar betänkligt för sin börda. Det är en sådan där miljövänlig historia som ska återvinnas och det står på den att den ska hålla i evighet, men jag behöver bara ta ett par steg ut på trottoaren så upptäcker jag ett hål i den.
 
I en park i övre ändan av blomsterramblan är det bok-”loppis” varannan lördag. Vi har med oss två stora shoppingkassar när vi åker dit. Jag tänker att jag ska ligga lite lågt med handlandet. De flesta böcker är ju på spanska och det är ju ett språk som jag egentligen inte kan. När vi åker hem igen har vi tre shoppingkassar fyllda. En av försäljarna förbarmade sig och gav oss en extra. När jag sitter och vilar mig i en trappa i parken med kassarna bredvid mig kommer det fram folk som tror att jag är en av försäljarna. 
Det är tur att det ligger en busshållsplats alldeles intill parken. Eftersom jag just håller på att läsa En man som heter Ove, tänker jag på hans fru Sonja som också köpte en massa böcker utan att kunna spanska när de var på semester. "Jag lär mig medan jag läser" sa hon och det är väl det jag också får göra.
 
Hemma i lägenheten i Sverige står det sju kassar med böcker i köket  Det är böcker som ska bäras vidare till andra bokloppisar, Myrorna eller liknande. Livet går i cirklar, ringar på vattnet som är runda men vidgar sig så att säga. Runt, runt bär vi våra böcker.
De är ett slags monument över vår lathet, de där kassarna, för de har stått där ett tag. De står där också för att det bär mig emot att skiljas från böcker, vilka böcker som helst. Det finns ju egentligen inga ointressanta böcker, är de hejdlöst dåliga är det ju också intressant på sitt sätt.
Men bort måste de bäras, förr eller senare, eftersom vår lägenhet inte är lika stor som Bokgalleriet i Norrköping. Annars skulle jag med glädje kunna tänka mig att bo på ett sådant sätt.

onsdag, oktober 16, 2013

Om citat och spikar

Det finns ju andra citat, som inte handlar om skottar och julgranar. Citat som tydliggör sådant som man inte själv sett ordentligt, sådant som man känt men inte kunnat få grepp på, sådant som någon annan formulerat så att det går att få tag i. Citat som gjort något vagt till en sådan där spik som bergsbestigare slår in i berget och fäster sin lina i, livlinan. Precis en sådan spik kan ett bra citat vara. (Jag är själv oerhört förtjust i den där bergsbestigar-metaforen, måste jag erkänna..)

Min bloggvän Skatan har ett sådant bra citat just nu, till exempel. Det handlar om att det är bättre att skriva någonting, även om det bara är svammel, än att inte skriva något alls.
Och det håller jag fullständigt med om. Sedan kan ju nödvändigheten att pracka på andra det man svamlar diskuteras men det kan ju också handla om att man är allt för självkritisk till det man skrivit, att svamlandet faktiskt kan innehålla en del guldkorn och då var det ju tur att man svamlade.  
 
Jag fyller på med ett annat citat om skrivande från den bok jag läser just nu:
 
You're not really awake when you don't write. And you have no idea of who you are. Not to mention who you aren't.

Det är från Nattåg till Lissabon av Pascal Mercier, en fantastiskt bra bok som jag varmt kan rekommendera. Det är den lätt tråkige och inrutade läraren Gregorius som plötsligt på grund av ett ovanligt möte på den bro som han alltid, alltid korsar på sin väg till arbetet, plötsligt befinner sig på nattåget til Lissabon i jakten på författaren Amadeo Prado. Gregorius har av en slump stött på en text av Prado som skriver på portugisiska, ett språk som Gregorius från början inte alls behärskar. Det är Prado som skrivit ovannämnda citat om att skriva. Att jag återger det på engelska beror på att jag först hittade boken på det språket i en second hand butik i Palma. Jag hann inte läsa klart boken medan vi var där och jag fick inte plats med den i bagaget. När jag hittade den här hemma var det på svenska. Det var en lite underlig känsla att byta språk mitt i.
 
I min översättning lyder citatet så här:
 
Du är inte riktigt vaken när du inte skriver. Och du har ingen aning om vem du är. För att inte tala om vem du inte är.
 
 Och så är det ju med skrivandet, det förstärker det upplevda. Du bearbetare det på ett djupare sätt om du formulerar dig kring det som händer dig, än om du inte skulle göra det, tror jag. Knådar och formar händelsen till en spik, en sådan där spik som bergsklättrare hakar fast sin lina i.
 
Det är något helt annat med att fotografera en händelse. Kameran kommer liksom mellan mig och det som sker och när jag fotograferat mycket på en plats känns det som om jag inte riktigt har varit där. Jag klarar inte att göra båda, både vara och dokumentera.
Att det är annorlunda med skrivandet har väl också att göra med att man först upplever och sedan skriver, oftast. Du förväntas inte göra båda samtidigt.
 
Så en hyllning till språket och glädjen i skrivandet! Ett tack för möjligheten!
 
Sedan är det mycket möjligt att jag inom kort kommer att skriva ett inlägg om vilket av att bara vara, utan att dokumentera. Ett inlägg om språkets ofullständighet, om dess förmåga att förminska tillvaron, och att det är något vi tillgriper för att vår intelligens är allt för liten för att vi ska kunna greppa det stora ogripbara som är livet och att detta skulle göra oss galan om vi inte hade språket att förminska det med. 
För språket är ju bara en blindkäpp i ett oändligt oöverskådligt kaos. (Idag är jag riktigt i metafortagen. Passa dig Ranelid, det säger jag)
Och detta , att jag kommer att skriva om språkets som handikappshjälpmedel istället för en källa till extas, beror på att jag är precis lika inkonsekvent som beskrivningen av Gud i Bibeln. Och jag tror faktiskt att vi är lite gudomliga allihopa, på den punkten liksom på en del andra.
 
 

onsdag, oktober 09, 2013

Flamingo och jugranarna

För ett tag sedan fick jag för mig att jag kunde ha ett tema, här på bloggen där jag filosoferade lite kring de citat som står i min jobbalmanacka varje vecka. Korta betraktelser, som det heter inom den kristna litteraturen. Men sen kom jag på bättre tankar, och tur var väl det eftersom den här veckans citat i almanackan är följande:
 
När skottarna  kastar ut sina julgranar är det verkligen sommar.
 
Filosofera kring det ni.
 
Jag tycker att det här med citat oftast är lite roligt. Kloka ord som man kan anamma och ha som ledmotiv i livet om man inte hittar de rätta formuleringarna själv. Man lånar en annan människas visdom, så att säga och det blir ett slags möte. Visserligen finns det en del citat som är väl klämkäcka och förnumstiga, plattityder och dumhurtiga floskler. Blommiga vykort med texten att varje dag är en gåva eller "Le mot världen så ler världen mot dig" har jag lite svårt för, även om det är nog så sant.
   Men det finns som sagt annat också, sådant som beskriver något man kan känna igen sig i och få tröst av, eller skratta åt. Men det här med skottarna är väl inte särskilt lustigt. Och vad betyder det? Jaha, skottarna är alltså lite långsamma av sig, eller också behöver de verkligen övertygas om något för att tro det, eller också är det bara sjukligt förtjusta i julen? Men uppriktigt sagt bryr jag mig inte så mycket om hur skottarna är. De får gärna ha sin julgran inne året runt om de känner för det.  Jag har inte någon som helst nytta av det här citatet. Annat än att jag kan skriva ett blogginlägg om hur obegripligt det är och det är ju alltid något.
 
Den kloke mannen som citeras har det uppseendeväckande namnet Denison Flamingo (!).  Jag har aldrig hört talas om karln så jag frågade det allvetande oraklet Google men det verkar som det enda han är känd för är att ha yttrat dessa ord om skottar och deras julgranar. Detta citat återfinns i flera olika citatsamlingar på nätet av någon anleding. Vad är det jag inte förstår?
 
(De olika färgerna på texten och det varierande typsnittet beror på märkligheter i bloggverktyget som jag ägnade förra inlägget åt att vara bitter över. Det har inget med mitt synfel, som jag ägnat både det förra och andra inlägg åt att vara bitter över, att göra.)

måndag, oktober 07, 2013

OM

Av någon anledning går det inte att ändra layouten här längre. Jag trycker och trycker på knapparna men ingenting händer. Det är inte min dator det beror på, jag har provat flera. Det går inte att uppdatera stående inslag som Veckans dikt eller Månadens musik. Det ska bli intressant att se om det går att publicera det här inlägget. Låter jag bitter?

OM det hade gått att uppdatera veckans dikt hade jag lagt in I rörelse av Karin Boye

I rörelse

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.
Det hade passat  ihop med min kropps upproriska rörelser som jag skrev om för en vecka sedan. Min optiker kunde inte fixa till ögonen, jag fick en ny remiss till det stora sjukhuset. Förra gången fick jag vänta i ett halvår, trots tre-månaders-garantin. Vi får se hur lång tid det dröjer den här gången. Tills dess drogar jag mig med starka värktabletter och försöker hitta på något annat att göra än att läsa. Låter jag bitter?
OM det hade gått att uppdatera månadens musik hade jag spelat Les Feuilles Mortes  (Höstlöven) med Yves Montand. För att späda på melankolin litegrann. Och för att det är vackert.

fredag, oktober 04, 2013

Vindens skugga och verklighetsuppfattningen

Alla som läser, läser av passion och inte av tvång, menar jag då, känner till vilken njutning det är att kunna kika in i flera världar än den verkliga.
Vissa bokvärldar förlorar man sig i, de tar liksom över och blir intressantare än verkligheten.
Till exempel vill jag inte besöka restaurangen Els qautre gats (De fyra katterna) i Barcelona för att fantisera om hur det kan ha varit när Picasso och hans polare satt här. Det är inte ens för att se deras målningar som jag vill gå hit.
Jag vill gå hit för att hitta det bord där Don Gustavo Barceló satt när han försökte köpa boken Vindens skugga av Daniel Sempere i boken Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón. (Just den här en-ask-i-en-ask kompositionen är något jag älskar i den här boken om boken.)

Jag  kommer aldrig att hitta det där bordet. Jag befinner mig i fel värld. För man kan som sagt kika in i det olika världarna, men inte komma in i dem. Man kan inbilla sig att man har gjort det men då är man galen. Gränsen finns där, som en genomskinlig men ogenomtränglig hinna. Det har hänt att jag har beklagat detta.

Så upptäckte jag till min glädje att P köpt en påse suguskolor i vår närmsta matbutik i Palma. Suguskolor med citronsmak är ju vad Daniel Semperes vän Fermin Romero de Torres äter med sådan njutning. Att jag också ätit en suguskola med citronsmak får mig att känna det som om vi ändå har delat något, över gränserna.

Några dagar senare satt jag på en uteservering och väntade på maten. Under tiden bläddrade jag i en av de böcker vi just köpt i ett antikvariat och ramlade nästan av stolen när jag upptäckte att den tidigare ägaren skrivit sitt namn på insidan av pärmen:
Gustavo Barceló!
Plötsligt är det som om den litterära världen lyckats knacka ett hål i den ogenomträngliga hinnan, sticka ut ett finger och knacka mig på axeln.


 
 

onsdag, oktober 02, 2013

Dockskåpsmöbler på spanska

Men nu till något roligare.

Det är när vi är ute och åker med buss 20 i Palma, bara för att se var man hamnade, som jag får syn på det.
"Titta, där har de dockskåp i hela fönstret!" hojtar jag till P och pekar genom fönstret mot en butik. 
"Då går vi av här." säger P och trycker på stoppknappen. Visst är jag tillsammans med rätt man?



Det är också han som begär att expediten ska slå in mina fynd i presentpapper.
"Du får inte öppna dem förrän vi kommer hem. Då blir det ju nästan en överraskning."
Än har jag bara öppnat ett av paketen, det med den pampiga Chesterfield soffgruppen.




Men så var det ju det där med målningen och tapetseringen och det där som jag har lite ångest för, eftersom jag inte är särskilt händig av mig. Jag laddar för det, det gör jag verkligen, och medan jag laddar så möblerar jag lite, bekantar mig med lokaliteterna.




Förutom de nya Palma-möblerna så har jag rotat fram mina gamla dockskåpsmöbler från när jag var barn. Jag hade inte ett av de klassiska Lundby-husen utan en gammal bokhylla som min pappa hade satt upp mellanväggar i och tapetserat. Jag älskade att leka med dockskåp redan då.

Matsalen



Salongen


I salongen kommer Leonard och Virginia Mason hålla litterära salonger på tisdagarna när de har anlänt. Det blir nästa steg.

Man kan ju tycka att jag är lite larvig om man vill. Säkert kan man göra analyser och tolka in en massa i detta att jag för mitt liv inte vill ha ett riktigt hus att renovera och möblera. Att jag inte ens är särskilt intresserad av inredningen i den lägenhet där vi faktiskt bor. Det går säkert att psykologisera kring det. Men jag har inte riktigt tid, jag är upptagen med att fundera på vilket lim jag ska använda för att limma fast trapporna i entrén och var jag kan få tag i några snygga stenplattor att lägga framför dörren. 

måndag, september 30, 2013

I rörelse

 
Jag har i något (eventuellt några) tidigare inlägg här på bloggen talat om vikten av rörelse, att rörelse är kreativitetens ... tja, moder, eller motor kanske snarare. Den fysiska rörelsen, tränandet och resandet påverkar hjärnans rörlighet och ger dig möjligheten att resa i andra dimensioner än de rent geografiska. Tankarna och idéerna börjar fara omkring som pingpongbollar i huvudet. Du "går åt alla håll" som Dean Moriarty beskriver en extra välsignad jazzmusiker i Jack Kerouacs bok "On the road". Och den känslan är bland det häftigast man kan vara med om. Att vara i rörelse, fysiskt och mentalt, är att leva.

Det där verkar min kropp ha lyssnat på och anammat och börjat röra på sig alldeles utan min medverkan. Vänster höft har utvecklat någon slags rotation på egen hand, vilket i de värsta stunderna känns som hela vänster ben håller på att skruva loss sig från min kropp och ge sig i väg åt något annat håll. Ryggen, höften, knäled och fotled värker.
Dessutom har mina ögon bestämt sig för att vara i en ständig rörelse. Det innebär att jag har svårt att fokusera blicken. Enligt min optiker är det inget jag skulle ha ont av om jag vore skogvaktare eller dagisfröken. Det är jag inte, så jag har ont.
Att läsa och skriva kräver att man fokuserar med ögonen och det är detta jag ägnar mig mest åt både i jobbet och annars. Mer än så, det är meningen med livet. I de värsta stunderna är att försöka läsa eller skriva som att få en kniv inkörd någonstans över ena ögat. Just nu är det en av de värsta stunderna. Jag skriver det här inlägget blundande.
Men på torsdag ska jag besöka min optiker och förhoppningsvis ställa om glasögonen, förhoppningsvis blir det bättre. Denne optiker som jag är redo att grunda en religiös sekt kring, sedan han gjorde en kraftansträngning med mina glasögon, efter mitt misslyckade besök hos ögonspecialisten på sjukhuset. Ett besök som jag väntat på i sex månader och vars resultat, efter visserligen en grundlig undersökning på en och halv timme, var att jag inte hade så stora problem att jag borde ha så stora besvär som jag hade. Tack och adjö.
Det kändes som ett fiasko, som att bli slagen i ansiktet. Som om man inte begrep vilken katastrof detta var för mig. Min optiker begrep.

Den här sortens rörlighet är inte något som främjar kreativiten, inga pingpongbollar, man går åt inget håll. Känner sig golvad och aggressiv. Som om makterna är emot en känns det.
Men då tänker jag på Frida Kahlo, när Salma Hayek i filmen, efter att ha fått ännu ett fruktansvärt besked om sin värkbrutna kropp, säger: "Tie me up so I can paint." Och så binder de upp hennes protesterande kropp i en ställning så hon kan måla. Allt annat är oviktigt så länge hon kan måla.
Det tänker jag på, och blundar och skriver.

söndag, september 29, 2013

Och sen kom klockan...

Sen när testbilden försvann  kom en bild på en klocka och jag satt på golvet framför TV:n och följde visaren runt tills det var dags. Det var före Bolipomba och barnprogrammet hette "Halv sex", just för att det visades halv sex på kvällen.
 
Och nu har testbilden försvunnit på den här bloggen och snart är det dags att börja blogga igen. I tre veckor har jag varit i vår lägenhet i Palma de Mallorca  och internetåtkomsten där är inte särskilt pålitlig.
 
 

 
 
 
Jag kom bara glimtvis ut (eller in?) på nätet och när jag väl gjorde det kunde jag, av okänd anledning inte logga in på bloggen. Inte heller kunde jag mms:a till bloggen eftersom den tjänsten inte vill fungera utanför Sverige sedan jag skaffat mig en så kallad smartphone. Det har gått alldeles utmärkt förut, när jag haft en mindre intelligent telefon. Kanske är det som med humlan som inte begriper att den inte kan flyga och därför flyger i alla fall, medan den smarta telefonen är för smart för sitt eget bästa.
Nå, jag tänkte då att jag kunde maila till bloggen via den blinkande internetuppkopplingen, men då kunde jag för mitt liv inte minnas mailadressen, så jag gav upp. Är man ens i närheten av att vara så vidskeplig som jag är, eller åtminstone utger mig för att vara när det passar mina syften, och letar tecken överallt, så borde budskapet vara tämligen klart:
Du skola icke blogga.
 
Så jag bloggade icke.
Men nu tänkte jag börja igen, så smått. Testbilden är borta och klockan har kommit istället. Nedräkningen har börjat.
 
 
 
 
 

 
 
 

onsdag, september 04, 2013

Testbild



När jag var barn fanns det något som hette testbild på TV. Den såg ut som ovan och visades när det var sändningsuppehåll. När jag var barn var det ibland sändningsuppehåll. Det var bättre förr.
Eftersom barnprogrammen var bland de första programmen som sändes på kvällen och eftersom jag som barn väntade ivrigt på dem, hände det ibland att jag blev sittande och otåligt betraktade den här färgglada bilden; testbilden.

Det är möjligt att ni också kommer att få betrakta testbilden några veckor fram över - otåliga eller inte. Det är möjligt att det kommer att bli ett visst sändningsuppehåll här nämligen. Det är i så fall helt ofrivilligt - även om det kanske skulle vara av godo - jag är inte den som tar bloggpauser - även om det kanske skulle vara av godo, som sagt. Det hela kommer i så fall att enbart ha tekniska orsaker.


fredag, augusti 30, 2013

Finns det ett liv efter pingvinen?



 
Hittar ni pingvinen på bilden?




Sista morgonen med pingvinen. Nu har den stått färdigt bredvid sitt elskåp och jag behöver inte längre oroa mig för dess väl och ve. Men det känns lite sorgligt också, som ett avsked.
Och vart kommer den egentligen att ta vägen nu?

Herregud, dockskåp och pingviner! Vad ska folk tänka? Men jag avhöll mig i alla fall från att spela Niklas Strömstedts Sista morgonen i inlägget, det lät inte riktigt bra när jag provade...

Sen undrar jag varför jag himlar lite med ögonen åt medelålders män som leker med tåg medan jag själv leker med dockskåp utan några som helst hämningar. Det låter som det där med att se stickan i sin broders öga men ha dålig koll på bjälken i sitt eget, som det står i Bibeln. Men jag har lite svårt att likställa ett stiligt dockskåp med en bjälke förvisso.

måndag, augusti 26, 2013

Dockskåpet: Upptakt



I över ett år har det stått där, i ena ändan av det som här hemma benämns som mitt rum (Jag har alltså ett eget rum!); dockskåpet som jag drömt om i så många år. Vi hämtade det från Stockholm förra sommaren, samma dag som det var Stockholm Marathon. Vi hade underskattat storleken på skåpet som knappt fick plats i bilen, och överskattat möjligheterna att ta sig ut ur en stad till större delen avstängd för att ge plats åt tusentals galna Marathon löpare. Men det gick och sedan dess har det alltså stått här, ståtligt på utsidan och oinrett på insidan. Och liksom bara väntat.

Nu har emellertid ett par hört av sig. De heter Virginia och Leonard, är författare
och letar efter någonstans att bo och arbeta. I sitt brev till mig betonar de emellertid att de heter mr och mrs Mason, för att inte blandas ihop med ett annat författarpar med samma förnamn. De har hört talas om jag har ett hus som står tomt och undrar om det kommer att bli något av det, ska det inredas någon gång inom den närmsta framtiden eller vad menar jag egentligen? Om så är fallet är de intresserade.
   De har ännu inte bestämt sig för om de kommer att skaffa barn eller inte ännu, det allra viktigaste för dem för tillfället är karriären, skrivandet. De är inte så praktiskt lagda, en smula upp i det blå faktiskt. Det är ingenting de skriver rent ut, det är sådant jag läser mellan raderna. Tak över huvudet, ro att skriva, ett eget rum ¨så att säga, är det viktigaste, och ett vardagsrum där de kan hålla litterär salong varje tisdag.
   Det känns lugnande att de är en smula världsfrånvända eftersom jag har en känsla av att fabulerandet kring mr och mrs Masons liv och leverne kommer att gå betydligt bättre än själva renoverandet av deras hus. Jag är själv inte särskilt praktiskt lagd och varje gång jag ska "pyssla" ihop något brukar det mest bli pannkaka av alltihop.
   Med sig i boet har de kokerskan Laura (döpt efter familjen Varneas dito i TV-serien  i Matador). Laura har funnits i mrs Masons familj i generationer, höll jag på att skriva, och fru Mason fick henne om ett slags hemgift. Med Laura är det emellertid annat, när det gäller det praktiska. Jag anar att det är med henne jag kommer föra de mer detaljerade diskussionerna kring hemmets uppbyggande medan mr och mrs Mason är försjunkna i sina respektive romaner. Laura kommer att ha åsikter om vilken sorts AGA-spis som ska installeras i köket, om huset ska värmas upp av kakelugnar eller kaminer, osv. Jag hoppas att jag kommer att kunna hålla sams med Laura.
   Paret Mason och deras trotjänarinna intresserar mig. Intresserar mig så till den grad att jag låter meddela dem att jag kommer att börja projektera på dockskåpsinredningen fredagen den 4 oktober. Om de kan tänka sig att leva relativt enkelt i begränsade delar av huset medan arbetet pågår är de välkomna redan under denna månad.
   Det kan de, får jag höra med vändande post.  Med detta är alltså tärningen kastad. Nu kan jag inte svika mr och mrs Mason, jag får skärpa mig helt enkelt och kasta mig huvudstupa in.

Ledstjärnorna i dockskåpsprojektet kommer att vara: Lugn och överdrivet noggrann planering.

lördag, augusti 24, 2013

Livet är någon annanstans...

...är titeln på en bok av Milan Kundera som legat oläst i min bokhylla i tio års tid. Jag köpte den för tio kronor i en boklåda eftersom jag gillade titeln, men sen har jag inte kommit längre.

Hur rätt Kundera hade med sin titel hade jag aldrig fått veta om det inte varit för den så kallade "nya tekniken".
När jag provar GPS-funktionen i min nya mobiltelefon får jag reda på att jag befinner mig 17 minuter hemifrån när jag står i mitten av mitt eget vardagsrum.
Jag har alltså bott på fel ställe i snart 15 års tid!
Att inte den andre invånaren i lägenheten har sagt något på alla dessa år. Frågat vad jag gör här, till exempel. Bett mig gå hem. Men han kanske inte heller känner till att jag egentligen bor 17 minuter härifrån. Jag får väl se om jag bryr mig om att tala om det för honom, det känns så jobbigt att behöva flytta; allt packande och bärande.

När jag lugnat ner mig lite efter den chockartade upplevelsen att jag visstats på fel ställe i åratal börjar en del frågor att dyka upp:
17 minuter i vilket väderstreck, till exempel?
Och hur hade mitt liv sett ut om jag hade varit på rätt plats i livet? Hade jag varit längre? Inte lika närsynt? Rikare eller fattigare? Kanske hade jag varit en pensionerad idrottsmiljonär vid det här laget om jag inte gått ofrivilligt vilse någonstans längs livets vindlande stig.
Någon gång när jag får 17 minuter över ska jag ta min GPS och gå och ta reda på vad som kunde ha varit ... och om det är försent.

onsdag, augusti 21, 2013

Vad har vi för fel?

Varför är vi så oerhört osäkra om det mest bagatellartade i tillvaron? Varför behöver vi ett sådant oerhört stöd och en sådan bekräftelse på att vi gör rätt, när det gäller rena skitsaker?
Jag har ondgjort mig tidigare över till exempel listor över de fem mest lästa artiklarna på lokaltidningens hemsida. Blir de här artiklarna mer intressanta för mig bara för att flest personer har läst dem tidigare? Det finns tydligen en liknande lista på mest lyssnade sommarpratar-program.

Igår läste jag ytterligare ett förbluffande exempel på vår osjälvständighet i DN och Magdalena Ribbings frågespalt om "rätt och vettigt sätt". Att den frågespalten över huvud taget förekommer (och i en av våra största dagstidningar dessutom) är för övrigt ett praktexempel i sig.
Fråga till Magdalena Ribbing som fick mig att tappa hakan den här gången, handlade om huruvida man skulle berätta för sina nya grannar hur mycket man betalat för den bostadsrätt man just flyttat in i. Det är tydligt (tycker jag, läs själva och skaffa er en egen uppfattning) att frågeställaren inte är helt bekväm med att grannarna hela tiden hör sig för om vad hen har gett för lägenheten, mellan raderna läser jag att hen egentligen inte tycker att grannarna har med saken att göra. Men istället för att betrakta sin egen känsla som rätt så vänder hen sig till Magdalena Ribbing (!) för att fråga vad som är "artigast" att göra. Vem är egentligen Magdalena Ribbing? (Det är en retorisk fråga.) Varför har hennes åsikter sådan tyngd och relevans? Vad är egentligen en folksvettsexpert, kan jag utbilda mig till en sådan på universitetet?

Folkvetts expertens svar gör mig inte mindre förbluffad:
Svar: Svara inte!
Säg vagt att ”ja, det kostade en del, men vi fick ihop det” och vid nästa fråga om exakt hur mycket svarar du igen ”ja, det minns jag inte exakt” och kommer ytterligare tjat så suckar du lite och säger ”jag kan hämta pappren om köpet men inte nu” -  då borde tjataren lägga av om det är en vettig människa. Om inte spelar det ingen roll vad du svarar, dra till med något, ”lite mer än en tusenlapp var det visst”, kan du säga och skratta.

Vilket tramsigt hycklande!

Nu har jag med största sannolikhet inte Magdalena Ribbings bakgrund; jag har ett av de fulaste son-namnen som finns och är skogsarbetardotter, jag har visserligen universitetsexamen (två stycken, faktiskt. Så fick jag det sagt.) men inte i folkvettsvetenskap. Men hade jag en frågespalt om vett och etikett så skulle mitt svar på bostadsrättsköparens fråga vara som följer:

Vill du berätta vad du lägenheten kostade: Berätta! Vill du inte: Låt bli!
Ljug inte ("Ja, det minns jag inte exakt" är en lögn) att ljuga är aldrig "artigt". Säg bara vänligt, med ett leende: "Det vill jag inte berätta!"
Om din nya granne ändå framhärdar svarar du igen: "Nej, det vill jag inte berätta." Här kan du sluta le om du vill.
Fortsätter grannen likafullt kan du säga: "Jag vill som sagt inte berätta!" och gå in till dig.

Men jag är som sagt inte meriterad eller legitimerad, eller vad som nu ska till.

söndag, augusti 18, 2013

Sömnsjuka?

Trött och frånvarande. Skriver en lista på roliga saker som jag ska ta itu med. Ingen tristlisa just nu, det går bort. Lyssnar på en Apocalyptica, en lyckad kombination av två saker jag tycker mycket om: cellomusik och Metallica-låtar.
Enter sandman


lördag, augusti 17, 2013

Sommaren är vackrast i dödsögonblicket

 
(Känsliga läsare varnas för att nedan inlägg kan upplevas som provocerande. Åtminstone för sol-och-bad-frälsta sommarfanatiker)
 
 
 
 
Så var den plötsligt här, den där skärpan i luften som avslöjar att sommaren balanserar på knivseggen. Jag drar in den klara luften så djupt jag kan i lungorna och känner hur höstlugnet sprider sig som valium i kroppen. 


Jag älskar den här tiden på året, när den febriga sommaren lägger sig till ro, när färgerna blir tyngre och dofterna mörkare, djupare. Nu njuter jag som mest, när jag inte har kravet att njuta så förbannat av solen och vattnet och grillandet och allt vad det nu är man ska njuta av under den "värsta" delen av sommaren.

 
 
Nu kan jag larva runt i bostadsområdena och njuta av andra människors vackra trädgårdar, där träden har börjat digna av äpplen och den där tunga, mörka doften och de intensiva färgerna i augusti månads blommor. Dofterna av floxen som väcker avdomnande minnen från barndomens trädgårdar.


Vid "Svansjön" i våras åhörde jag huttrande svanarnas kacklande. Då hade de precis kommit. Nu hör jag dem igen, utanför mitt fönster. Nu samlas de för att flyga söderut. Jag ska visserligen flaxa efter dem om några veckor men det är inte därför jag tar det faktum att sommaren är på väg mot sitt slut med en sådan ro. Det är likadant varje år, oavsett. Det är själva jorden, själva naturen som utsöndrar ett avslappnande ämne som fyller lungorna bara man drar efter andan.
Det börjar mörkna tidigare på kvällarna. Äntligen.