lördag, februari 23, 2019

Skillnad mellan folk och folk

I vårt hus ligger tvättstugan på samma våning som vår lägenhet. Vi är två lägenheter på vårt plan.
När grannarna har tvättid står deras dörr vidöppen så att man kan titta rakt in på deras tonåring som går runt i pyjamas. Dörren till tvättstugan står också öppen och därinne står grannen och sorterar tvätt över hela golvet.
När jag har tvättid låser jag min lägenhetsdörr ordentligt innan jag går de två metrarna till tvättstugan, vars dörr jag noga stänger bakom mig och min tvätt.
Jag kan inte ens gå ut och boka tvättid i den förbannade bokningsapparaten (som är värt ett alldeles eget inlägg men jag orkar inte med den affekt jag drabbas av bara jag tänker på den apparaten just nu, så det får anstå) när grannen tvättar eftersom det känns som om jag står i deras hall och svär över den där apparaten och det gör mig ytterst obekväm.
Grannarnas frigjorda, rent av lössläppta beteende är obegripligt, nästan anstötligt, för mig. 
Jag kan ge mig den på att grannen är en sådan där som ringer sina vänner och frågar om de ska ta en spontanfika, medan jag helst bokar ett par veckor i förväg.
Och naturligtvis är det grannarna som har den mest sunda inställningen till sin omgivning. Naturligtvis är det så. Men anstötligt är det. 

torsdag, februari 21, 2019

Te och Lisa

I dag är det 25 år sedan Lisa Ekdahls första skiva släpptes (enligt hennes instagram-konto) Det är en av de största musikupplevelser jag haft. Det har jag skrivit om förut här på bloggen, flera gånger till och med, tror jag, men så här skrev jag i mars 2014:

....När jag hör den är jag plötsligt 18 år och tillbaka i min första lägenhet. Det är april och jag skolkar för att skriva klart ett specialarbete om kvinnan som var förebilden till Bellmans Ulla Winblad. Lisa Ekdahls cd går på repeat medan jag sitter i köket med de grönrutiga gardinerna och skriver på en elektrisk skrivmaskin, under tiden bälgar jag i mig litervis med te ur en keramikkanna. [Innan jag bälgar i mig teet häller jag upp det i en överdimensionerad gul kopp. Jag dricker det inte direkt ur kannan, känner jag mig föranledd att påpeka så här fem år senare]

Så här i efterhand tycker jag att det är lite komiskt att jag skolkar för att plugga. Liksom det här med teet. Medan andra i min ålder tjuvrökte bakom träslöjdslokalen i skolan för att se tuffa ut, tvingade jag mig att lära mig att dricka te, som jag vid den här tiden tyckte var en ganska vidrig tryck. Jag tyckte att det verkade så kulturellt att dricka te och jag ville hemskt gärna se kulturell ut. Mycket hellre än tuff. 


Lisa Ekdahls första skiva är en frihetssymbol för mig, i den musiken finns känslan av frihet i att ha en egen lägenhet, i att bryta regler (åtminstone sådär lite lagom), i att lyssna på en skiva som jag gått till skivaffären och köpt och sedan gått direkt hem och stoppat i cd-spelaren. Det där sista var en enorm frihetsmanifestation eftersom jag vuxit upp på landet och alltid varit tvungen att vänta på någon sällsynt buss och/eller att mina föräldrar skulle ha handlat färdigt på Konsum och druckit tillräckligt mycket kaffe hos någon äldre släkting innan de kunde skjutsa hem mig till stereon. Det var inget som helst kulturellt med att dricka kaffe. Kaffe var en förstockande dryck som förslavade förstockade äldre människor som inte visste något om livet, ingenting om Lisa.

Tänk att det har gått 25 år. Hur gick det till. Vart tog det vägen. 
Den gula koppen har jag slagit sönder, grepen till tekanna har gått av. Den elektriska skrivmaskinen körde mina föräldrar till tippen när de flyttade från huset och min mamma beskrev, av någon anledning mycket detaljerat, hur mannen på tippen slängde den i en vid båge ner i containern för elektronik. Specialarbetet ligger väl i någon låda någonstans, kanske... 
Lisas skiva har jag kvar. När jag spelar den är den gula koppen hel och jag kan höra knattret av elektrisk skrivmaskin. Men hur har det gått med den där frihetskänslan, egentligen.



lördag, februari 16, 2019

Nystart på gamla halvfärdiga projekt


 1Allt har sin tid,
det finns en tid för allt som sker under himlen:
2en tid för födelse, en tid för död,
en tid att plantera, en tid att rycka upp,
3en tid att dräpa, en tid att läka,
en tid att riva ner, en tid att bygga upp,
4en tid att gråta, en tid att le,
en tid att sörja, en tid att dansa,
5en tid att kasta stenar, en tid att samla stenar,
en tid att ta i famn, en tid att avstå från famntag,
6en tid att skaffa, en tid att mista,
en tid att spara, en tid att kasta,
7en tid att riva sönder, en tid att sy ihop,
en tid att tiga, en tid att tala,
8en tid att älska, en tid att hata,
en tid för krig, en tid för fred.




en tid att ta tag i dockskåpsrenoveringen.
en tid att klistra fast marmorn på köksgolvet



Nu är i alla fall källarvåningen klar. Klar att fylla med prylar. Lite mer växter i trädgårdsrummet och mer vin i vinkällaren, kanske. I sinom tid. 


Ett tag tänkte jag att jag skulle låtsas att det var jul och ta ner julgranen och tomtarna från vinden, men Laura gav mig en så förintande blick att jag gav upp den idén direkt. 
"Men lite invigningsfest kan vi väl ha ändå?"
Och det gick hon faktiskt med på. Så alla har kommit ner i källaren för att fira. 


Sigrid är inne i vinkällaren och väljer vin till maten. Mr Mason och Laura hjälps åt i köket.



Det kan nog bli lite svårt att välja vin till den här blandningen: smörgåstårta, köttbullar, wienerbröd, knäckebröd och ostbricka. Men en ordentlig fest ska det bli. 



fredag, februari 15, 2019

Dansen kring guldprästen

Ur De Bortglömda Böckernas Gravkammare 

En annan ständigt närvarande författare i De Bortglömda Böckernas Gravkammare är Donald E Westlake. Likt Wodhouse skrev han också spaltkilometer av böcker, böcker som nu överlever i olika gravkammare, ett flertal i min. 

Min första Westlake var Dansen kring guldprästen. En vild, färgsprakande, jagande dans efter den äkta aztekiska guldprästen bland 16 kopior. Folk av alla de slag, så som det bara kan vara i New York. Inte för att jag har varit där, men jag har ju som sagt läst en del Westlake. Hans böcker utspelar sig alltid i New York. Det är alltid bovarna som är hjältar. Det finns alltid ett rivaliserande gäng bovar från något påhittat sydafrikanskt land. Och man hör alltid hur roligt Westlake har själv när han skriver.

Här finns flygsjuka flygplanskapare och storslagna begravningståg med folk som är utklädda till kändisar, allt beställt av supergangstern Bråd Död Johnsburg för att hedra ärkerivalen Muskäften, , kläder kastas ut genom fönster och nakna, äkta män låses in i garderober, poolförsäljare klär ut sig i McDonaldsservetter och blir tagna för att vara bävrar när de begår inbrott hos ordföranden i Öppna Sportkommittén som för övrigt är asradar och klistrar fast sin guldpräst vid en fönsterbrädet. Bland annat.
Och över allt svävar en hök som skriar "Kååååå" vilket på hökspråk betyder "Arslen!"




onsdag, februari 13, 2019

Den röda baddräkten

När jag sliter upp den ur paketet och tänker:
"Herregud, den är ju gigantisk!"
När jag tagit den på mig och inser att den är alldeles lagom...
Nå, huvudsaken är att den är röd.
Den röda baddräkten.

Jag vet att man inte ska beställa på postorder av miljöskäl men det är enda sättet att få tag i en baddräkt i rätt storlek när man ser ut som jag. Dessutom ska alla baddräkter i större storlekar av någon anledning vara svarta och se ut som gammaldags korsetter. Det är bara i näthandeln man kan hitta röda baddräkter i min storlek, och det är inte helt självklart där heller. Men det går.

Själv är jag lika degblek och cellulitrik som vanligt.
Men baddräkten är röd.
Jag är redo för beach 2019.


torsdag, februari 07, 2019

Visst är björnarna gröna

Som frivilligt barnfri bör man inte ha åsikter om hur andra uppfostrar sina barn. Som frivilligt barnfri har man ju ingen aaaning om hur det är att ha barn och därför ska man hålla käften.
   Och vad vet väl jag om vad som är bra för barns uppfostran. Kanske är det inte någon större sak att en ung mamma och en mormor tar med sig en femåring till en restaurang 21:30 en fredagskväll och att mormor hinkar i sig öl efter öl medan femåringen sitter bredvid och ritar.
   Möjligen kan jag tycka att det är lite irriterande att behöva gasta för att överrösta ungen och den allt gällare mormordern, när man gått till vad man trodde var en lugn restaurang för ett stilla samtal med sin man efter en hektisk arbetsvecka.

Det är först när det kommer till björnarna som jag känner att jag behöver gripa in, ringa till barnavårdsnämnden, rycka åt mig ungen och rusa ut i den mörka, hala kvällen. Det är när mormor lutar sig över sitt ritande barnbarn och med fyllespräckt men bestämd röst säger:
"Rita nu björnarna bruna, inte gröna. Björnar är inte gröna. Nej, inte gröna!"
   Jag känner att det här barnet behöver omgående räddas för att inte berövas all fantasi, kreativt tänkande och skaparglädje. De bör ske nu, omgående och genast.


onsdag, februari 06, 2019

Dödsbudet

Det var lördag den 6 februari 2016, strax innan lunch. 
Jag stod på ett centralt beläget apotek med en burk fotkräm i ena handen och mobiltelefonen i den andra.  Fotkrämsburken var gul och i mobiltelefonen berättade P för mig att Bodil Malmsten var död. 

Min vän och jag var "på stan", som det heter. Vi gick och åt pizza sedan, på ett av de där ställena som alltid är fullsatta men man aldrig förstår varför. 
   Jag sa ingenting om att Bodil var död. Min vän skulle inte förstått vad det betydde, hon skulle bara ha sagt något ointresserat som gjort mig irriterad och sur; lika bra att inget säga. 

När vi ätit upp pizzorna gick vi "i affärer". Jag köpte två par byxor och fick köpa en storlek större än vad jag gjort tidigare. Sedan visade det sig att det var rea på byxorna så jag behövde bara betala 200 kronor. Man får ta det onda med det goda. 
Byxorna använder jag fortfarande. 

Sådan var dagen då jag fick veta att Bodil Malmsten var död. 

lördag, februari 02, 2019

27 år med Bodil Malmsten

Mitt liv har förändrats : jag har upptäckt en fantastisk författare, nämligen Bodil Malmsten. 

Det är den första meningen i en bokrecension jag skrev den 2 februari 1992 av Bodil Malmstens Svartvita bilder . I slutet av recensionen har min dyrkade svenskalärare skrivit att det är min bästa recension hittills. Det får mig att undra vilken smörja jag hade lämnat till honom tidigare. För smörja är det. Jag hade en tendens att "ta i" lite när jag var 17, men ändå är det sant:

Hon har fått en stor betydelse i mitt liv sedan jag läst den här boken och hon har ändrat mitt sätt att skriva...

I och med att jag upptäckte Bodil upptäckte jag ett nytt sätt att skriva, att hantera språket. Jag upptäckte att man kan böja till språket så att det passade det man ville säga, istället för att göra tvärtom. Jag upptäckte att genom att skriva på ett särskilt sätt kunde man göra den mest vardagliga handling intressant. Att man kunde bygga sitt liv så att det fick betydelse, genom språket. Jag upptäckte att till och med jag hade något att berätta. Så på det sättet ändrade Bodil Malmsten inte bara mitt sätt att se på språket utan också mitt sätt att se på själva livet.

Sedan dess har jag alltid följt henne, hon är min idol, min husgud, sedan 27 år tillbaka. Och det firar jag med att nästan på dagen då jag skrev den där recensionen, min bästa dittills, få mitt medlemskort i Bodil Malmsten-sällskapet.




Frälsning genom feelgood

Det är nog inte en slump i detta undergångens tidevarv (För det är ju det det är. Runt millennieskiftet gjordes ju ett antal filmer om jorde...