söndag, april 28, 2013

Det stora ogripbara


Jag forsätter med en annan käpphäst (?) (se nedan inlägg). 

Det är det där med det stora, ogripbara och obeskrivbara Livet, Universum och Allting, och att vi ändå ständigt envisas med att försöka gripa och beskriva det, som andra idioter.

Detta har återigen blivit aktuellt i mitt liv i samband med att jag håller på att omorganisera min bokhylla.

Jag har alltid älskat att sortera och hitta på katalogiseringssystem och jag har alltid misslyckats kapitalt. Nu hade jag ju tänkt att ha en mysboksavdelning, en deckaravdelning, en ”de livsviktiga”-avdelning osv i min nya bokordning men jag har gett upp. Det finns en gräns för hur länge jag orkar fundera på om en bok är en mysbok, en livsviktig bok eller bara en helt vanlig bok och den gränsen är nu nådd.

Det fick bli en ren skönlitterär avdelning på det gamla trista, traditionella viset. Det är lite enklare med facklitteratur faktiskt, den är lättare att ”facka in”, så att säga. I den skönlitterära avdelningen skiljer jag inte ens på noveller och romaner som ett slags uppror mot mig själv och min klassificerings-mani. Men naturligtvis står böckerna i bokstavsordning, på författarens efternamn. Hm, varför har jag inte sorterat dem efter första bokstaven i titeln slår det mig nu, det vore väl lite avantgardistiskt? Ska jag bli tvungen att börja om en gång till?

Nej, jag tror att det får vara som det är. Eller håller på att bli eller vad jag ska säga.

Nå, det viktiga för det här resonemanget är alltså att jag har misslyckats med att klassificera, kategorisera och inordna, och att det är precis som det ska. Tillvaron låter sig nämligen inte klassificeras, kategoriseras och inordnas. Den är för stor och för svindlande för det.

Ändå försöker vi, som sagt, tafatt och krampaktigt.

Varje försök att sortera in det i färger är ett sätt att förminska det underbara skimret. Inget nyansord för blå kan beskriva blå på ett tillräckligt sätt, det är bara ett sätt att ändå trycka in skiftningar som egentligen inte passar in i facket Blå i facket Blå i alla fall. Bara för att vi blir så nervösa när något flyter omkring lite odefinierat så där.

Och ett visst mått av sortering måste vi väl ägna oss åt för att inte bli galna. För att få ett slags fäste i tillvaron, låt vara chimärt. Men jag tror att vi skulle må bra av att öva oss på att vara lite mer osorterade.  Framför allt är det viktigt att vi kommer ihåg att det där klassificeringssystemet just vi använder inte är något objektivt, definitivt, det är bara ett specialanpassat handikapphjälpmedel.

onsdag, april 24, 2013

Magkänslan igen

(Som en slags fortsättning på funderingarna kring vem man är, när man är det eller om det alltid är önskvärt att vara sig själv (se tidigare inlägg))

Man ska ju gå på den där berömda Magkänslan här i livet. Blint ska man lyda denna Magkänsla så hamnar man rätt.
Men jag tycker att det är ganska knepigt det där. Det har jag skrivit om tidigare, faktum är att magkänslan är en av mina gamla käpphästar (och medan jag skriver detta känner jag (i magen?) att jag borde slå upp uttrycket "käpphäst" för att ta reda på om det verkligen är en käpphäst det här med magkänslan, om jag använder uttrycket rätt. Jag känner att jag skulle behöva en uppslagsbok, eller motsvarande nätvariant, för uttryck; varifrån de kommer och hur de ska användas. Ni får gärna tipsa mig om det finns något sådant.)
Nå, i alla fall; ett av mina "återkommande teman" är detta med magkänslan och när man ska lyssna på den och när man inte ska det. Till exempel när något tar emot något alldeles vansinnigt ska man verkligen väja för det då och gå åt ett annat håll, eller är det något man helt enkelt måste ta sig igenom för att utvecklas istället för att stagnera?
Jag menar, om jag inte hade gjort sådant som kändes otäckt, jobbigt eller till och med tråkigt ibland så hade jag inte kommit särskilt långt här i livet. Jag är av naturen en både rädd och lat människa och det är en direkt farlig kombination som man måste bekämpa med alla medel.

Men hur vet man att det är just vid det här tillfället man ska ignorera den där skenbart allvetande magen?

Härom veckan, till exempel, var jag på väg till jobbet och mådde inte särskilt bra. Jag mådde illa, hade ont i huvudet och kände mig yr. Magkänslan sa mig att jag egentligen borde vända och gå hem men jag tänkte att det här går över när jag kommer fram, jag tar mig i kragen och rycker upp mig så blir det bra. Det slutade med att min kollega fick skjutsa mig hem och jag blev sängliggande i två dagar. Här borde jag alltså ha lyssnat på Magkänslan.

Men de här gångerna det är fel då? Fast då kanske det inte är magen som talar utan någon annan kroppsdel. Bakfoten, kanske.
Jag vet inte riktig var den där bakfoten sitter men jag tror att det är den som får mig att vricka foten och ramla raklång mitt i gatan med jämna mellanrum.


torsdag, april 18, 2013

Det sanna jaget

Har spenderat eftermiddagen på en hejdlöst roligt och klok föreläsning av (eller heter det med?) Maria Lundqvist och Erik Mattsson.
Bland mycket annat handlade det om det käcka rådet "Var dig själv?"
"Är det verkligen ett bra råd?" undrade Erik Mattsson. För hur är man egentligen när man är i sig själv och hur vet man när/att man är sig själv.

Jag tyckte att detta var intressant eftersom jag kvällen innan hade suttit och gått igenom anteckningar som jag gjort för flera år sedan och där hittade jag följande passage:

Man vet att man hittat sitt sanna jag när tankarna far som pingpongbollar kors och tvärs inuti huvudet utan att slå emot några hinder. När alla låsningar löses upp, när till och med den blekfeta kroppen med alla sina cellulitgropar känns vacker och avslappnad. Tankens och kroppens lätthet...

Det är alltså så det ska kännas när man har hittat sig själv, sitt sanna jag. Jag tänkte att det var bäst att berätta det för er så att ni inte missar det, inte förstår vad det är när tankarna börjar fara som pingpongbollar.

Trots att ni nu vet hur det ska kännas när ni hittat er själva så tycker jag att ni ska gå på den här föreläsningen Det är väl inte mitt fel att du inte fattar! om ni har chansen. Den tog upp mycket annat bra också och det är inte ofta man får anledning att skratta så man tappar rösten.

söndag, april 14, 2013

Farmor har alltid rätt

Med tårar i ögonen trycker jag mobilen mot örat och lyssnar till min 93-åriga farmor som med stark, klar och säker stämma sjunger "Det är våååren, ja det är våååren, som har kommit tillbaka igen!"
Jag blir så rörd att det värker i bröstet.
Inte för att det är för mig hon sjunger, för det gör hon inte. Farmor sitter egentligen inte alls på sitt rum på ålderdomshemmet och sjunger i någon obegriplig manick som hennes svärdotter håller fram mot henne. Hon är hemma i sitt barndomshem hos sin mamma och alla sina syskon.
I vår trista värld är barndomshemmet jämnat med marken sedan många år men i farmors värld är det så levande som aldrig förr. Det är inte så att min farmor är lite virrig i huvudet. Hon är stensäker på var hon är och vem.
"Det är våren" följs av "Gubben Noak" och "Vi går över daggstänkta berg."
Tack för sången, älskade farmor!

Men det där med våren, har den verkligen kommit. För bara några dagar sedan såg det ut så här utanför fönstret:


Så det är faktiskt lättare att tro att det är vintern som har kommit tillbaka igen. Men jag tror på dig farmor, du låter så säker.

Och några timmar senare när jag går hem från träningen så skiner solen och fåglarna sjunger. Snön är bortsmält och bortglömd.

onsdag, april 10, 2013

Det går upp och ned här i livet

I måndags ville jag helst sätta mig ned och grina när jag kom hem och igår var jag KUNG!

Jag försökte verkligen fokusera på det positiva i måndags; massören hade lyckats banka bort det onda i min rygg och mina ögon var mycket bättre.
(Jag har problem med att ögonen inte fokuserar som de ska (förutom att jag är närsynt. Jag är långsint också men det är en annan sak.). Det är besvärligt när man skriver och läser, vilket är vad jag sysslar med för det mesta, både hemma och på jobbet. Numera göra jag annat på jobbet också (Det händer väl att jag gör annat även hemma, för all del.) så det är lite bättre. Några gånger om året är det riktigt jäkligt och då känns det ungefär som om ögongloberna håller på att snurra sig runt varandra medan någon sågar med en skarpslipad kniv i huvudet. Så har det varit ett tag men nu är det alltså bättre.)
Så det borde väl ha varit en bra dag, i måndags, men av någon anledning skulle jag gå in på Lindex och börja prova kläder. Det ska man aldrig göra!
Fast ibland måste man ju.
Det är obegripligt hur många degiga valkar man upptäcker att man har när man står i en provhytt. Det finns liksom inte något sätt att komma undan dem, de tränger sig på från alla håll. När man sedan tycker att man har tagit till rejält i storlek på byxorna man ska prova (Jag hatar verkligen att köpa byxor!) och de ändå fastnar på halva låren... Sådant knäcker den starkaste.
Och jag veeeet att det är träna mer och äta mindre, eller åtminstone nyttigare, som gäller. Jag vill inte haaaa några förnumstiga råd, jag vill bara gnälla!
Man kan ju också tycka att det viktigare att ryggen och ögonen fungerar, att man är lite småfet har väl ingen betydelse i jämförelse.
Och det har man i så fall fullständigt rätt i.

Så igår gick jag hem från gymmet (Att jag varit där hade ingenting att göra med min traumatiska upplevelse av mig själv i Lindex provhytt, jag brukar faktiskt gå dit ett par gånger i veckan) och fullständigt flög fram.
"Jag är stor,  jag är stark!" hojtade jag till P och visade mina biceps så fort jag kommit innanför dörren.
P visade ingen förvåning över att detta var samma person som så sent som ett dygn tidigare släpade sig genom hallen med all världens sorger på sina axlar och slängde en Lindex-påse i ett hörn och väste "Jag vill inte prata om det!" Han är härdad och vet att de små, triviala tingen i livet kickar iväg mitt humör som en flipperkula åt alla möjliga håll och kanter.
Han vet också att jag när jag kommer från gymmet är jag fullständigt odräglig i en timme ungefär. När jag har kommit ur duschen och sitter framför tv:n med min kvällsmacka, då brukar jag ha svårt att hålla mig vaken och är betydligt mer lätthanterad.
Detta, närmast påtända humör efter mina gymbesök har inget att göra med att jag inbillar mig att jag har gått ned en massa i vikt medan jag varit där, för det gör jag inte.
Det handlar bara om endorfiner.

måndag, april 08, 2013

Återbesök vid svansjön





... och nu snackar vi svanar. I går när vi var där var där fanns det 1801 svanar på plats. Man kan följa hur antalet ökar eller minskar på http://www.tysslingen.com/


I det här videoklippet kan man lyssna på dem också. Om man bortser från prasslet från en papperspåse i förgrunden. Det är inte någon svan, det är P.





Varfågeln verkar ha gett sig av emellertid.

Nedan klipp är mest till för att skildra atomsfären på plats: Det ilande väsljudet är de iskalla vindarna, i bakgrunden är det 1801 svanar som låter, att filmen är så hoppig beror på att jag fryser så jag skakar. Det skallrande ljudet är P:s tänder.



Jag kan lugna er som oroar er för att detta ska förvandlas till en fågelskådarblogg. Det ska det inte. Hädanefter ska jag fortsätta att skåda i min egen navel som förut. Det kan man ägna sig åt inne i värmen.

Men jag har skrivit till Tysslingen stiftelserna och frågat hur det går till när de räknar fåglarna, jag känner att jag kan inte gå vidare utan att veta. Hur i herrans namn kan man se att det är just 1801 svanar på plats och inte 1802? De rör ju på sig hela tiden!
Än har jag inte fått något svar. P tror att jag har förolämpat dem genom att fråga, att de tror att jag ifrågasätter deras trovärdighet och därför vägrar svara, men vi får väl se.