söndag, november 30, 2008

Harry Potter

Mitt senaste läsprojekt är att ta mig igenom alla Harry Potter-böckerna i kronologisk ordning. Det är väl sådant som man borde ha gjort för länge sedan men jag gör det nu.

Förresten har jag redan tjuvlyssnat på de tre första. För att kurera mina sömnproblem brukar jag lyssna på en ljudbok när jag ska somna, istället för att ligga och fundera på dumheter. Det brukar gå ganska bra. Jag somnar oftast i fjärde spåret eller så, för att sedan vakna till lagom för att höra de sista tre spåren och sedan har jag hela natten på mig att ligga och tänka dumheter.

Nå, nu ska jag alltså läsa dem alla har jag tänkt mig. Eller lyssna på dem medan jag går till och från jobbet. Det är ju omdiskuterade böcker. Påven själv har ju fördömt dem - vilket väl i och för sig enbart borde innebära ytterligare en PR-skjuts för Harry Potter. Själv tycker jag att det är en aning komiskt. Detta med påven, alltså. Har inte följt övrig Potter-debatt särskilt noga får jag erkänna men de böcker jag har läst tycker jag är bra. Riktigt bra. De kan gott mäta sig med Narnia-böckerna som väl ingen ifrågasätter som god litteratur idag. jag förstår alltså inte riktigt kritiken.

Möjligen tycker man att själva hysterin som omgett dessa böcker och den industri som vuxit ur den är provocerande. Och visst J.K. Rowling har tjänat snuskigt mycket pengar på Harry Potter. Litteraturen är ju dessutom en bransch där det är fult att tjäna pengar så det gör det väl ännu mer provocerande. Men detta är ju inget som gör böckerna sämre. Och varför skulle J.K. Rowling tacka nej till pengarna samtidigt som fotbollsspelare sitter och förhandlar upp sina fantasilöner till ännu större fantasilöner?

Såg en dokumentär om Rowling där man också bekymrade sig för att böckerna var så otäcka att barnen blev rädda. Man hade som bevis för det intervjuat några barn som snällt talade om att de blev rädda av vissa händelser i böckerna. Själv är jag inte så säker på att det är så farligt att barn blir lite rädda av sådant de läser. Dessutom vet jag inte om vuxna egentligen har så bra grepp på vad i litteratur och film som gör barn rädda.
När jag var liten gick ett barnprogram på tv som hette Doktor Krall. Doktor Krall var djurdoktor och en aning förvirrad vill jag minnas. Han hade till sin hjälp en assistent som hette Rolf. I ett avsnitt gick Rolf i sömnen och detta skrämde mig fullständigt från vettet. Jag låg vaken på nätterna och såg framför mig hur Rolf kom vandrande mot min säng, gående i sömnen. Jag vet inte om Doktor Krall på grund av detta kan anses som ett dåligt barnprogram eller om någon förståndig vuxen skulle ha ansett att barn borde ha skyddats från att se en sömngångande Rolf men jag är ganska övertygad om att jag inte tog någon större skada.
Vi får väl se vad som händer med mig när jag lyssnat på sju Harry Potter.

torsdag, november 27, 2008

Jag vore mycket, mycket, mycket tacksam

om min dator kunde sluta starta om sig hela tiden för att installera en outsinlig mängd uppdateringar som jag inte har en aning om vad de ska vara bra för, så att jag någon gång kan använda denna övernaturligt väl uppdaterade dator.

måndag, november 24, 2008

Jöstörsch mössa Farfars hatt

Varje gång jag hör det uttrycket, vilket torde vara en gång vart 700:de år, tänker jag på när jag och min farfar hade orkester i trappan hemma i hans och farmors hus. Jag spelade munspel och farfar luftfiol på ett par galgar. Vi hade båda stora yllemössor på oss. Kanske för att skydda öronen mot det oväsen jag producerade på munspelet, luftfiol är nu ett betydligt mer finstämt instrument.
Jag har letat länge och väl efter ett foto som jag vet finns av denna ystra orkester men jag vet inte vart det tagit vägen, kanske är det min mamma som har det.

Förutom i mitt sällskap var inte min farfar en särskilt yster människa. Han stod sedan år 1900 jämt med fötterna djup ned i den gnällbältska myllan. När jag väl föddes, 1975, var han ganska missnöjd eftersom han inte skulle få se mig växa upp, han skulle ju snart dö (Det dröjde 15 år).
Om vintern skulle vi inte köpa några julklappar till honom för han skulle inte leva till jul. Om våren skulle vi inte plantera några bondbönor - som han tyckte om - för han skulle ändå vara död när de var färdiga att äta. När vi sa: "Ja, ja, men farmor tycker ju också om bondbönor." muttrade han något om att det inte var säkert att hon levde så länge heller. Så där höll han på så länge jag kända honom.
Fördelen med en sådan inställning är ju att förr eller senare får man rätt, även om man bara får rätt en gång. När min farfar fyllde 90 fick han till sitt stora förtret en trädgårdsstol att sitta i på balkongen. Detta var ju otroligt onödigt eftersom han ändå inte skulle hinna sitta i den.
Det hann han inte heller.

Om min farfar fick välja vad han skulle göra i en idealhimmel, vet jag inte riktigt vad det skulle bli. Kanske ett evighetslångt läsande av serien Kronblom. Jag hoppas i alla fall att han har vett att njuta var han nu är, istället för att mentalt vara på väg in någon annan dimension. Och att han ibland tar på sig yllemössan, plockar fram ett par galgar och spelar sig en truddelutt.

lördag, november 22, 2008

Samtidsarkeologi


Jag går av bussen framför ett grått elskåp. Ovanpå elskåpet ligger ett halvt paket extrasaltat smör.
Jag vänder mig till höger och går över en större väg, sedan passerar jag längs en gatstump utefter vilken långtradare brukar stå parkerade i väntan på att få lasta eller lossa hos något av de omkringliggande industrierna. I buskarna utefter denna gatstump hittar jag tre ölburkar, en snusdosa, tidningar, ett par joggingbyxor, ett par sandaler över vilka en arbetshandske prydligt ligger placerad, en te-påse och precis när jag svänger runt hörnet noterar jag en par tunna stringtrosor som hänger och dinglar på en gren i buskaget.

Not: Det kanske kan uppfattas som om jag på något sätt vill peka ut/hänga ut/anklaga långtradarchaufförer med detta inlägg. Så är inte alls fallet. Långtradarna är bara en iakttagelse bland andra iakttagelser.

måndag, november 17, 2008

Olika falla ödets lotter

Läser på Bodil Malmstens blogg http://www.finistere.se att hon ska läsa på poesifestivalen på Dramaten, att hon läst Proust under en ständigt pågående marathonläsning av Proust på kulturföreningen Forum.

Själv ligger jag, lite desillusionerad efter en ganska poänglös undersökning på ögonkliniken som jag väntat på i ett halvår. Nu har den varit och efter vad jag trodde skulle vara vägen till frälsningen kan jag mest känna att: jaha. Nå, själv ligger jag alltså i min säng med datorn på magen och ska just till att börja sortera ut lämpliga blogginlägg att sätta samman till en bok.
Så kan det också vara.

söndag, november 16, 2008

Lite god lyrik

... att suga på inför arbetsveckan. Den rumänska poeten Adela Greceanu, tolkad av Kristofer Flensmarck


Inuti fågeln flyger en stor fågel,

inuti fisken simmar en väldig fisk.



I den här världen döljs saker och ting innanför sina yttre drag,

som hos tecken eller ord.

De gömmer sig, och avslöjar delvis sig själva.

Men det finns trots allt ett språk som inte gömmer sig.

Det är ungefär som musik.



Om du är en fågel eller fisk,

måste du klättra uppför ett rep

till fågeln eller fisken som rymmer dig,

som har samma utseende, fast mycket större.



Eller så måste Du klättra nerför samma rep,

till fisken eller fågeln innuti dig,

som har samma utseende, fast mycket mindre.

Längs din väg kommer du att bli större eller mindre

beroende på vem som väntar på dig.

Och där, längs vägen, kommer du känna igen musiken,

språket som inte gömmer sig.



Och jag väntar inte längre vid lågans rot,

Jag är inne.

lördag, november 15, 2008

Avledande manöver


Det var ju inte länge sedan (läs gamla bloggen) som jag jämrade över skrivandet av min bourgognebok, eller bristen på skrivande av min bourgognebok snarare och hur min egen självkritik var den värsta bromsklossen av dem alla ( i den långa raden).
För en vecka sedan eller så kom jag på att jag skulle göra en bloggbok av valda delar från http://soldansare.blogdog.se/ Dels kändes det som ett bra tillfälle att göra en Bodil Malmsten nu när jag bytt bloggtillhåll. Dels skulle det vara roligt för min alldeles egna del att ha ett konkret bevis på att jag faktiskt skrivit något. Det är ju inte bara bristen på skrivande av bourgogneböcker som jag jämrar över utan bristen på skrivande över huvud taget. När jag så för ett tag sedan fick för mig att jag skulle skriva ut allt jag skrivit det första året som bloggare och satt med pappershögen i famnen kom P förbi och utbrast: "Herregud! Har du skrivit allt det där?" Och jag insåg att det hade jag ju faktiskt. Jag hade ju faktiskt skrivit en del. Så det vore lite roligt att göra en bok av det. Det skulle också vara en roligt julklapp till mina datorlösa föräldrar.
De här texterna är ju dessutom redan skrivna och har varit utlagda på nätet för vem som helst att läsa. Det är försent att sitta och skämmas över dem nu och det är bara att samla ihop dem och peta ut dem på Vulkan.se.
Så då tror väl alla att jag sitter och väljer och sållar bland mina bloggtexter så datorn ryker för tillfället. Naturligtvis inte. Så snart jag tog bort fokus från bourgogneboken brast alla fördämningar med ett brak och orsaken till att datorn ryker är att jag suttit och knackat in anekdoter om franska campingar för brinnande livet. Det är uppenbart att jag skriver bäst bakom ryggen på mig själv.
Om det blir någon bok till jul ska bli intressant att se. Ännu mer intressant är vad det kommer att stå i den.

måndag, november 10, 2008

En till

... Eller som när vi snurrade runt på vägarna i mörkret i Bourgogne i flera timmar. Vi hade varit i Autun och skulle åka hem till campingen men vid utfarten vid McDonalds blev vi omdirigerade av en polis. Längre bort på vägen skymtade en ihopsäckad lastbil och polisen sa att vi skulle åka a gauche och sedan a gauche igen i le rond pont så skulle vi snart vara ute på vägen igen.
Sagt och gjort vi åkte vänster - rondell - vänster som polisen angett och som också var ordentligt utmärkt med tillfälliga vägskyltar. Sedan kom det naturligtvis en vägkorsning till och på sedvanligt franskt manér var all vidare skyltning ansedd som överflödig. Nå, någon riktning måste man ju välja och fördelen med det franska landsvägsnätet är att alla vägar leder överallt. Förr eller senare kommer man till en större väg eller en ort där det finns en skylt med ett namn man känner igen.

När vi åkt i över en timma på allt krokigare vägar och mörkret börjar falla över de burgundska kullarna började det ändå kännas en aning, om inte oroande så åtminstone irriterande. Till slut kom vi ändå till den där orten med den där skylten med det där namnet vi kände igen. Det är bara det att namnet vi känner igen är Autun. Där har vi varit. Vi kom därifrån och vill inte dit igen. Efter att ha åkt några minuter i motsatt riktning, bort från Autun, bestämde vi oss för att ändå vända och åka mot Autun för att försöka ta oss av på rätt väg strax innan vi kom in i staden.

Vi åkte mot Autun länge och väl, längre och väl. Till slut ställde sig P på bromsen mitt i en kurva och bilen hickade till och fick motorstopp. Mitt på vägen satt en vacker, vit uggla och lös i strålkastarljuset, som en slags budbärare. Sedan flög den och ett par minuter senare var vi ute på rätt väg.

söndag, november 09, 2008

En blinkning från Gud


Eftersom jag var enda barnet och eftersom vi bodde på landet där det inte fanns så många andra barn och mina föräldrar var måna om att jag skulle träffa kamrater i min egen ålder skjutsades jag runt på diverse aktiviteter när jag var liten. Det var sagostund och gymnastik och när jag var tre år sattes jag i byns söndagsskola. Det hela var ett led i min socialiseringsprocess, att jag skulle bli religiös var inget mina föräldrar förväntade sig eller hade beräknat vara möjligt.
Men det blev jag. Jag svalde varje historia som dukades upp för mig på den klassiska flanellografen rakt av. Under flera år var jag söndagsskolans flitigaste och mest bokstavstroende medlem. Till slut fick de lägga ned hela verksamheten för att bli av med mig.

Tyvärr tror jag att min brinnande tro mest grundade sig i att jag ville vara till lags, göra rätt. Jag menar, vem vill hamna i helvetet? Idag har jag lite andra idéer om varför man hamnar i ett högst eventuellt helvete, än vad jag hade när det begav sig. Jag betraktar mig inte heller som en särskilt aktivt religiös människa. Det beror väl på hur man definierar det begreppet.
Eva Dahlgren berättar i ”Hur man närmar sig ett träd” om hur hon suttit bredvid Carola under en konsert som drog ut allt mer på tiden och hur Carola plötsligt vänt sig mot himlen och bett Gud göra henne pigg. Dahlgren menar att det är sådant som religiösa människor ägnar sig åt, besvärar Gud med sina små bekymmer. Icke religiösa människor vänder sig bara till Gud vid katastrofer.
Jag brukar ofta anklaga någon eller något när jag fått ett hål på en halv timme då jag kan ägna mig åt att skriva och naturligtvis ska den förbannade datorn hänga sig var fjärde minut just då. Jag anser det självklart att detta beror på någon yttre, högre makt som har satt sig i sinnet att motarbeta mig och mina önskningar. Trots att jag arbetar upp mig till vansinnet gränsande ilska vid dessa tillfällen kan jag inte riktigt med att klassa datorhaveri som en katastrof. Alltså är jag religiös?
Men jag har också svårt att se att Gud skulle bry sig om min dator. Kanske är det Dator-Djävulen som är inblandad i dessa fall.

I övrig har jag ett ganska naivt förhållande till Gud som tar sig uttryck i att jag tror att Gud vinkar eller, liksom blinkar, till mig ibland. Särskilt när jag ser storslagna ljusfenomen på himlen.