torsdag, januari 31, 2019

Fira?

När man har gjort något bra, lyckats med något eller är klar med ett delmål, ska man belöna sig, fira. Det står i varje instruktionsbok för skrivande, träning eller allmän självhjälpsskrift (Undvik, sky som pesten självhjälpsböcker om hur man ska leva...ur Så gör jag av Bodil Malmsten).

Det är när man (jag) ska försöka fira att jag äntligen, det var väl ingen som verkligen trodde att det någonsin skulle ske, är klar med Bourgogneboken, som jag inser hur bra jag har det. Jag vet nämligen inte riktig hur jag ska bära mig åt för att fira. Vad ska jag köpa eller äta?  Jag har ju allt och dricker och äter vanligen det jag vill dricka och äta. Hela mitt liv är alltså ett enda firande? Det var ju en insikt att få. Och är det bra eller dåligt? 

Man kan ju alltid fira med att ge sig in på något som vanligen brukar vara en källa till missnöje och misslyckande och inge en känsla av att det här var väl ändå ett slöseri med tid. Jag kan ju inte. 
   Så jag köpte lite nya färgpennor och bestämde mig för att måla. Det brukar vara dumt. I alla fall efteråt . Då brukar jag titta på det jag åstadkommit med ett visst äckel och undra varför jag kastat bort tid och pengar på detta. 
    Men medan jag håller på; den där meditativa känslan medan jag fyller pappret med färg. Det lugnt. 
   Det är för det lugnet jag målar den här gången, den stunden. Har jag bestämt. Det har jag verkligen bestämt. Den lugna stunden, inte resultatet. 





onsdag, januari 30, 2019

... och de färdiga

Det får bli så här

Ungefär 5:17 i det här klippet (som för övrigt är värt att se in sin helhet) försöker mannen i kepsen att sätta sig på filten genom att liksom gå ner på huk först. Det går inte så bra, och hängande på trekvart bestämmer han sig för att "det får bli så här".



Ofta under mitt, till synes evighetslånga, skrivande på "Bourgogneboken" har jag ofta haft just den sekvensen i tankarna. Kanske är det ingen vidare målbild, som det heter. Men om man har så höga krav på sig själv så att inget blir av kan det vara bra att känna att det går bra att bli hängande på huk också.
Bodil Malmsten skriver i sin bok Så gör jag att "det som står kvar när manuskriptet slutgiltigt lämnas, måste vara summan av de otaliga val den skrivande vid deadline måste göra eller måste ha gjort."
Jag har gjort mina val nu. Boken är klar.
Det får bli så här.

tisdag, januari 22, 2019

De halvfärdiga projektens mästare

Alla dessa halvfärdiga projekt som fyller mitt liv. Dessa utkast till romaner och nästan färdiga diktsamlingar, ett inscanningsprojekt av alla gamla foton som avstannat, och så dockskåpet. 

Detta stora dockskåp som jag med manisk entusiasm inredde och befolkade under en period. Nu är det nog över ett år sedan jag lade min hand vid det. Det blev inte ens julpyntat. 

Som tur är har invånarna i dockskåpet sina egna manier. Mr Mason muscierar för fulla fagotter i vardagsrummet.


Mr Mason skriver romance-romaner i arbetsrummet. Sigrids flow när det gäller målandet har visserligen mattats något men istället har hon börjat fantisera om en spanjsk älskare med trädgårdsintresse, som hon har hittat på Tinder. Elvira slukar böcker och ostmackor uppe i sitt vindsrum. Ingen av dem är särskilt intresserad av husrenovering.


Den enda som möjligen bryr sig är Laura som i frustration över att ingenting händer har putsat familjens samtliga skor så många gånger att hon kollapsat på hallgolvet. 

Det är när jag ser henne som jag får lite dåligt samvete och hyr in en badtunna och lurar ner dem i medan jag klistrar fast den svarta marmorn på köksgolvet så att källarvåningen äntligen blir klar.



Inte för att Laura köper sådana mutor. Hon tycker att badtunnan luktar ost. Övriga familjen verkar gilla det emellertid, men de är ju lite uppe i det blå även i vanliga fall. 

Nu håller jag på att avsluta ett annat av mina halvfärdiga projekt, så i den tomhet som kommer infinna sig efter detta kanske det blir mer tid för dockskåpsrenoveringar. 

tisdag, januari 15, 2019

Piccadilly- Jim

De bortglömda böckernas gravkammare

Någon man så gott som alltid träffar på nere i De Bortglömda Böckernas Gravkammare är PG Wodehouse. Och det är kanske inte så konstigt eftersom han skrev kopiöst med böcker under sin livstid (1881-1975). Han skrev så mycket att han förstörde händerna på dåtidens manuella skrivmaskiner, påstås det.

Hans mest kända figurer är nog Jeeves och Wooster, som blev tv-serie med Hugh Laurie och Steven Fry, men mina favoriter är gänget på Blandnings slott. Lord Emsworth som helst står och hänger i stian hos sin prisbelönta sugga Dronningen om han inte gottar ner sig i svinlitteratur i sitt bibliotek, är en mycket god vän till mig. 

I mitt senaste Wodehouse-fynd, ett ganska vackert inbundet exemplar av Picadilly-Jim, finns emellertid ingen av dessa figurer med, men den innehar ändå alla de klassiska Wodehouse-karaktärerna:

  • En parant och auktoritär, medelålders dam. (Här finns det till och med två)
  • En kuvad medelålders herre som inget hellre vill än att få lite lugn och ro med sin tidning, eller gå på en basebollmatch, men på grund av att den paranta, auktoritära medelålders damen har andra planer för honom låter det sig inte göras. (Här finns det två kuvade medelåldersmän, en för varje auktoritär dam)
  • En ung, vacker och målinriktad kvinna. 
  • En lätt vilsen men oförvägen, ung man. 

Mitt exemplar är tryckt 1937 och benämns på försättsbladet som "En skälmroman". Numera kanske man hellre skulle kalla det en "förväxlingskomedi". En utbredd uppfattning i den här boken är att det bästa sättet att nå sitt mål och att undvika trubbel är att påstå att man är någon annan än den man är och har något annat ärende än det man har. Det finns i stort sätt ingen som är den hen ger sig ut för att vara och med bara några sidor kvar i boken kan jag inte ana hur det hela ska hinna reda ut sig och alla ska få varann. Men jag litar på Wodehouse.

Piccadilly Jim filmades så sent som 2005 med Sam Rockwell i titelrollen.

fredag, januari 11, 2019

du lust att se saker från sex håll

2018 var inte bara den gula fåtöljens år. Det var också Wislawa Szymborskas år, för mig. Redan i början av januari rotade jag i hennes "byrålådor" i Krakow  och sedan dess har jag ägnat året åt att läsa hennes dikter (och diska och jobba och skriva och tvätta också förstås, men ja, ni förstår hur jag menar).

De stora tingen med ett enkelt och rakt språk, det är Szymborskas dikter.

Veckans dikt här på bloggen är Till arken och handlar om saker som behöver bevaras undan katastroferna och världens undergående, som jag tolkar det. Sådant som du lust att se saker från sex håll. Det är ju sådan poesin är, sådant den gör, och därför den är så viktigt. Den försöker inte förminska eller förenkla tillvaron, den försöker beskriva den som det obeskrivbara, mångfasetterade mirakel den är. Det är en viktigt lust att bevara. Lusten att se saker från fler håll håller fördomarna borta, fördömandet, rädslorna och föraktet.
Till arken med den lusten. Till arken med poesin.

Men kanske är inte poesin så döende som jag ibland orerar om att den är. 2018 vann Linnea Axelssons Aednan Augustpriset 2018. Just nu visas Fredrik Lindströms TV-serie Helt lyriskt, poeter.se utropar sig till Sveriges största skivsajt. Där finns podpoesi och poetry slam -scenen lever och frodas till och med i min stad.
Plötsligt vimlar det av poesi, som en motrörelse.
 Kanske finns det hopp, kanske går det bra. Kanske slutar sagorna lyckligt.


Med hänsyn till de barn
vi ännu själva är
slutar sagorna lyckligt.
Här passar inte heller någon annan final.
Regnet upphör,
vågen sjunker undan,
på klarnande himmel
går molnen isär
och blir på nytt
som det anstått molnen över människorna:
upphöjda och sorglösa


lördag, januari 05, 2019

Den gula fåtöljens år

"Dag att summera." skrev Bodil Malmsten på sin blogg i nyårstid för flera år sedan. Det var första gången jag förstod att det var det man skulle göra innan årsskiftet. Själv hade jag alltid varit fullt upptagen med att planera det kommande året; lista löften och försatser, göra scheman och strukturera de stora visionerna nu när allt blir nytt, allt blir rent, allt blir möjligt.
Sedan jag läste det där på Bodils blogg har jag ändå lagt en stund på att summera varje år:

År 2018 var året då jag köpte den gula fåtöljen till min skrivhörna. Den blå stolen som stått där i flera år har varit som en rävsax för min dåliga nacke och därför har jag inte använd skrivhörnan särskilt mycket. Istället har jag legat uppallad av kuddar i sängen och skrivit, vilket inte heller har varit särskilt bra för nacken. Att det ska behöva ta flera år innan man till slut gör slag i saken och hivar ut något dåligt och ersätter det med något nytt. Det kan väl för all del gälla även för annat än gamla stolar här i livet.

Att köpa en IKEA-fåtölj är en upplevelse som innehåller allt. Att köpa en IKEA-fåtölj är livet i miniatyr. Det är tvekande och velande och prövande för att hitta den bekvämaste, nackriktigaste modellen. Beslutsamhet, när man gör sitt val. Lycka, när man hämtar ut den och kärrar i väg den till bilen. Lite fiffighet och listighet för att pussla in delarna i den minimala bakluckan på bilen. Och sedan lite beslutsamhet igen och milda, till mindre milda aggressioner för att få en stor, bångstyrig kartong att gå igenom en brevlådesmal öppning i återvinningscontainern. Att så till sist sätta samman en IKEA fåtölj är ett reningsbad, ett fysiskt träningspass och ett utlopp för alla uppdämda aggressioner du någonsin haft och ett utnyttjande av alla invektiv du någonsin hört talas om.
   Så när den väl står där klar och ståtlig, och du lite lätt svettig och utsvuren sitter där för första gången i din nya, egenmonterade stol, då är du en ny och renad människa.
Det är som en nyårsafton, du är redo för ett nytt liv, livet med den gula fåtöljen.




tisdag, januari 01, 2019

Ankaret opp

Nu är listskrivandets tid
och att studera kartor
Det är tid att spana i tubkikare
och att ta ut riktningar
Det är  uppritandet av färdplaners tid
och tid att se över förråden
Det är tid att borsta vandringskängorna
och göra sig redo för
avfärd