fredag, augusti 28, 2015

Hur var det nu med vemodet?

Det har ännu inte infunnit sig.
Nu brukar jag ju inte bli vemodig i slutet av somrarna, Tvärtom brukar jag känna friden lägga sig efter den hetsigt febriga sommaren då man ska vara så oerhört lycklig och livsbejakande. I år har det ju varit en väldigt regnig sommar då man inte behövt vara så livsbejakande. Det har varit ok att gå runt och vara så där lite vanligt vresig och kulen,så lättnaden har liksom inte blivit lika stor som vanligt. Trots att den där skärpan i luften har infunnit sig och rönnbären mörknar. Men jag gillar det. Det gör jag.

Det här vemodet är det ju annars något dubbelt med. Det finns ett vemod som är så tungt att det golvar dig (Möjligen är det inte vemod utan ren sentimentalitet som är så tung, men jag är inte riktigt säker). Så finns det det där vemodet som du nästan vällustigt vältrar sig i.
Jag har en spellista på Spotify som heter Vemodsblå för att riktigt förstärka det där vältrandet. Här finns bland annat Visa från Utanmyra i Jan Johanssons tappning. Den är ett november-sound track, då jag riktigt njutningsfullt låter mig sjunka in i mörkret.
Jag vet inte riktigt vad det är för fel jag har, förmodligen är det samma störning som gör att jag tycker att det är mysigt att grotta ned mig i sängen med en Agatha Christie-deckare där folk förgiftar eller hugger dolkar i ryggen på varandra.

När jag letar på Spotify efter Sarah Leanders version av Höstvisa för att lägga in den i den vemodsblå listan hittar jag istället den här:





En intressant bekantskap, Irina Björklund. Tydligen är hon född i Sverige, verksam i Finland och sjunger på franska. Men så frankofil jag är så föredrar jag nog Leanders version av just den här visan; det där pondustyngda sättet att sjunga, som får dig att förstå att här är det någon som vet vad vemod, och livssorger i största allmänhet är.
Även om den ballanserar precis på gränsen mellan det golvande och det vällustiga vemodet.


onsdag, augusti 19, 2015

Hämnden är ljuv... och smakar vanilj.

Jag står utanför gymmet och väntar på P som har lovat att hämta mig. Då ringer telefonen.
Det är P som meddelar att han är försenad. Han står i driven till en känd hamburgerkedja och har beställt en milkshake och det går lite långsamt i kön.
Milkshake!
Här har vi pratat omständligt och mycket om att vi ska försöka tänka lite på vad vi äter de här veckorna som är kvar tills vi ska åka på semester. (Vi är nämligen så lyckligt lottade, eller strategiskt smarta, välj själv, att vi har "lång-semestern" kvar.) Och så låter han mig vänta för en milkshake!
För att verkligen ge igen för detta svek marscherar jag tvärs över gatan, in i kiosken och beställer resolut en stor mjukglass.
Jag äter den i triumf medan jag väntar på att P ska komma loss ur sin milkshake-kö.

söndag, augusti 16, 2015

Tillståndet Grön

Besökte Skatans blogg och fann Sara Leander sjungande Tove Janssons Höstvisa. Det är lite av en tradition hos Skatan, tror jag, att spela den mot slutet av sommaren, men i år var det faktiskt första gången som jag vågade lyssna på den. Den är ju så vacker men den är också så vemodig att vemodet nästan tangerar panik. Hos mig vill säga, för själva melodin är ju ganska vilsam...
Men i år kände jag mig stark. Jag tänkte till och med skriva ett inlägg om Vemodet men där tröt krafterna och jag ägnade mig istället åt att göra om layouten på bloggen så att den numera går i grönt.

Jag tycker mycket om färgen grön. Den får det att kännas som om alla lådor är inskjutna i byrån och inte står och glappar på trekvart, så där, med några strumpor uppstickande ur sig som om de är på väg att fly. Allt blir lugnt och samlat istället för att vara på väg åt flera håll samtidigt. Det är ett tillstånd som jag strävar efter att befinna mig i så ofta som möjligt (Kanske gör de flesta det.); Det här att vila i en sak i taget och känna ro där. Att åtminstone lyckas med det på fritiden, på jobbet får man ju ta det lite som det blir men när jag är ledig borde jag väl lyckas med den där inre friden. Men till och med nu när jag sitter och skriver detta tänker jag att jag egentligen borde läsa en av de där böckerna jag har på nattduksbordet istället och frågan är vilken av dem för väljer jag den ena känner jag att jag borde ha valt den andra. Att jag bara har ett fönster öppet i webbläsaren är något av en sensation.

Men jag strävar alltså, efter friden och koncentrationen. Ett sätt att komma närmare dem är således att titta på färgen grön. Ett annat sätt, har jag märkt, är att gå till naprapaten. Jag har aldrig känt mig så avslappnad och tillfreds, på ickekemisk väg, som precis efter ett besök hos min naprapat. Och jag tror inte bara det är lättnaden att besöket är över. När jag var där sist höll han en liten föreläsning om hur värk blockerar endorfiner och serotonin och ersätter dem med stresshormon och det kan nog ligga en del i det.  Dessutom är han faktiskt ofta klädd i grön.

tisdag, augusti 11, 2015

Den ofrivillige turisten

eller turist över alla gränser

Var jag går i världen behandlas jag som en turist. 
I Rhodos stad talar man till mig med inövade fraser på mitt modersmål. Eller finska. Kanske är inte det så konstigt eftersom där finns fler turister än greker, åtminstone nästan. I Palma tar man ofta till tyska när man vill tala med mig, innan man övergår till engelska. Det är väl också ok. När de börjar prata engelska med mig i Frankrike irriterar det mig lite. Jag vill ju gärna passera som fransman och prata franska. 
   När man turistar i sitt eget hemland trodde jag att man kunde komma obemärkt undan men efter en veckas semester i Stockholm vet jag att så inte är fallet. Vart jag gick så talade man i första hand engelska med mig. Det gällde inte bara när jag befann mig på de mest turistiska platserna eller gjorde de mest turistiska sakerna. Till slut gav jag upp och spelade med. 
"Thank you, bye bye!" sa jag när jag klev av sightseeing-båten.

När vi under en av våra promenader hamnade i Humlegården var jag så trött på att vara turist att jag var redo att byta sida i denna turistnäringens ofrånkomliga tillvaro. Likt en turguide slog jag ut med armen och meddelade P att det var hit Ture Sventon flög på sin första tur med den flygande mattan. Sedan blev det inte så mycket mer av den turistguidningen eftersom jag började fundera på exakt var han hade landat. 
   Alla människor har sina egenheter som Åke Holmberg, författaren till Sventon-böckerna så riktigt påstod. Ture Sventon hade två: Dels detta att han inte kunde säga S, dels att han var oerhört förtjust i semlor. Min egenhet är att jag kan ha en aning svårt att skilja på verklighet och fiktion ibland. Att titta efter platsen där Sventon landade med den flygande mattan är för mig inte konstigare än att besöka platsen där Olof Palme blev skjuten. 
   Redan några dagar tidigare hade jag passerat en plakett på Drottninggatan med ett citat från inledningen av den första Ture Sventon-boken. Det om hur praktiskt det är för en privatdetektiv att ha sitt kontor just här och att Sventon hade det. 
  "Jaså, var det här det låg!" hinner jag utbrista innan jag minns hur det är i Verkligheten. 

Den här typen av plaketter: "Det litterära Stockholm" sitter lite varstans i staden. En bit längre upp på Drottninggatan finns Centralbadet och där i parken såg Stig Trenters Harry Friberg en gråtande kvinna i inledningen av Tragiskt telegram och jag inledde en diskussion med P om vilken terrass det kan ha varit som Friberg sedermera skulle stå på när han överhörde ett visst samtal. 
   Utanför Drottninggatan 83 stod jag en stund i vördnad när jag insåg att det var här Sonja Åkesson bodde. Grannhuset är den perfekta platsen om man, som jag inte bara tycker om att turista över geografin och fantasins gränser utan också över tidens. Här ligger "Blå Tornet" där Strindberg bodde de fyra sista åren i livet. Lägenhetens finns bevarad, eller återställd, och man kan göra ett hembesök. Det gjorde vi. 
Här har man gjort sitt bästa för att upplösa tidens gränser med ett ljudspel. Det fungerar ganska bra. När vi klev in i Strindbergs hall, lite från sidan liksom, så hördes plötsligt tunga sten i trappan och en nyckel sattes i låset. Jag skyndade nervöst in i hans sovrum eftersom jag inte var riktigt säkert på  att jag vågade träffa Strindberg. I synnerhet som jag just hade gjort intrång i hans hem