måndag, oktober 28, 2013

Vem tror jag att jag är jag?

När jag bläddrade igenom gamla nummer av tidningen Skriva så hittade jag en intervju med en kvinna som säger att hon arbetar som lärare, det är hennes identitet, och på fritiden skriver hon böcker. Men det är lärare som är hennes identitet.
Jag hakar upp mig på att det där med identiteten. Det känns som om hon på något sätt med detta uttalande vänder sig bort från en del av sig själv, som om hon minskar ned sig.
Möjligen kan jag gå med på att det är hennes yrkesidentitet. Själv jobbar jag som ...någon slags serviceadministratör, kanske man kan kalla det, men att det skulle vara min identitet, den tanken skulle aldrig slå mig.

Men kanske är identitet något annat än det jag lägger in i ordet. Jag slå upp ordet i Svenska Akademins Ordlista. Där är det inte ens ett eget uppslagsord utan finns med som underord till identifiering. Identitet är, enligt SAOL, det samma som fullkomlig överensstämmelse.
Att styrka sin identitet är att bevisa att man är den man utger sig för att vara.
Nå, det gav ju inte så mycket kött på benen.

Wikipedia är mer utförlig:
Personlig identitet syftar inom filosofin på en självmedvetande persons essens, det som gör någon till just den person som den är och som gör att personen är samma person under olika tidpunkter, trots ytliga förändringar. Detta problemområde innefattar frågor som: Vad är jag? När började jag att vara? och Vad kommer att hända med mig när jag dör?

---

Människans identitet är det som definierar den unika människan. Den kan vara självdefinierad (hur jag upplever mig själv, vem jag är och inte är) eller definierad av andra.
En människas identitet formas under hela livet eftersom den består av många olika egenskaper. Både sådana vi själva väljer och sådana vi inte kan påverka. Enligt en konstruktivistisk syn på identitet så skapas identitet kontinuerligt i samspel/samverkan med sin omgivning. En mycket extrem konstruktivistisk syn som ser allt som socialt konstruerat och inte ger utrymme för individuella val och uttryck, brukar kallas deterministisk.
En människas identitet utformas med att hon får stimuli från olika saker hon ser, hör, eller känner. Dessa stimuli varseblir hon, och tack vare varseblivningen bildar hon egna inre modeller. Inre modeller är en sorts bild man har om någon viss sak, exempelvis att salmiak smakar illa. Men, dessa inre modeller kan ändras om denna person råkar äta en god sorts salmiak, då varseblir hon denna sak på nytt, och följaktligen ändras den inre modellen, till att salmiak är gott. Identitet är en mycket viktig del av individens jag-uppfattning.


Inte kan väl en människas essens bestå i att vara lärare, eller serviceadministratör? "...och som gör att personen är samma person under olika tidpunkter". Man är ju inte lärare under alla tidpunkter i livet. Jag är definitivt ingen servicesammordnare på hemmaplan. Fråga P.

Det är som det där med språket, som jag har skrivit om tidigare: Identiteten är ett nödvändigt verktyg för att göra detta stora brus som är tillvaron och mänskligheten begriplig. Vi klarar helt enkelt inte av att ta in allt, hantera alla möjligheter. Så vi måste förminska det genom att definiera, sortera och klassificera för att inte bli galna. Det är vårt sätt att göra tillvaron hanterbar.
Det gäller bara att inte förminska mer än nödvändigt, göra miraklet mindre än nödvändigt.

Visst är det sant man behöver en stark personlighet för att hävda sig i tillvaron. Det också viktigt att känna sig själv, kunna identifiera sig själv. Ha en viss självkännedom för att göra det mesta av sig själv och ta sig fram i världen. Veta vilken sorts person man är.
Jag vet till exempel att jag oftast reagerar negativt inför något nytt förslag, som till exempel:
 "Ska vi gå på bio i morgon?"
Det första jag tänker är inte: "Vad kul!" utan: "Nej, vad jobbigt. Jag vill bara gå hem och sitta i soffan i morgon." Jag vet också att jag kommer att tycka att det är jättekul när jag väl kommer till bion. Jag vet att jag kommer att tycka att det var en himla tur att jag följde med och alltså tackar jag ja, till att gå med på bio.

Olof Röhlander, som jag får peppingmail från varje måndag, talar också om det farliga i att tro sig känna sig själv allt för väl. Om man till exempel är allt för säker på att man är "en sådan person" som inte är bra på matte, är sannolikheten att man någonsin ska lyckas lära sig att räkna ut procent inte särskilt stor. Man har bestämt sig för att man är "en sådan person som är dålig på matte".
Det är till exempel därför som jag inte har satt igång med någon målning eller tapetsering av mitt dockskåp ännu. Jag vet att jag är "en sådan person" som inte är särskilt praktisk, jag har dålig finmotorik och allmänt klumpig och därför kommer jag oundvikligen att förstöra hela dockskåpet om jag vistas i samma rum som skåpet med en pensel i handen.

Men jag vet också att man kan överraska sig själv och upptäcka att man är saker som man aldrig kunde drömma om att vara. Att jag som "var en person" med vad som närmast kan betraktas som fobi för telefoner har utvecklat en "karriär" där det mesta handlar om att prata i telefon, att jag trivs med det och faktiskt är ganska bra på det, det hade jag aldrig trott om någon hade sagt det till mig för 20 år sedan. Så det gäller att inte definiera bort sig själv för då kan man inte växa. Och att upptäcka att man växer är något av det häftigaste som finns. Åtminstone om det gäller den mentala biten.

Det gäller alltså att utnyttja kunskaperna om vem man är på ett konstruktivt sätt, för att inte låsa sig in sig. Och det gäller att inte låta redskapet definition bli en käpp i hjulet snarare än en krycka som håller oss på benen. Det är ju till exempel oerhört provocerande med sådant som inte låter sig definieras, som inte går med på att låta sig passas in i någon allmänt vedertagen klassificering. Särkskilt provocerande är det om man inte vill eller kan känna sig hemma i någon av de godkända könsidentiteterna man eller kvinna.
Jag kan inte riktigt förstå varför just det är så provocerande. Varför det är ett sådant hot så att ett litet ord på tre bokstäver kan orsaka debattinlägg i dagspressen och hetsiga fikarumsdiskussioner? Det är inte direkt som om någon hotar att hugga huvudet av mig eller mina närmaste eller ens frånta mig rätten att vara kvinna om jag nu vill kalla mig för det. Just denna skräck för det odefinierbara, tycker jag visar på hur handikappad vår tankeförmåga är. Hur beroende av vår definitionskrycka vi har blivit, så till den grad att den stjälper oss istället för hjälper oss. Den identifierar inte ett verkligt hot, hotet består i att något inte passar i definitionsapparaten.

Min bloggidentitet är ju Soldansaren och en soldansare är vad vi en gång var vad vi var ämnade att vara innan gravitationen fick tag i oss och pressade oss mot marken medan vi fortfarande ville & vågade, lågade, dansade fram ur solen. Innan vi var alltför avskilda från varandra, allt för uttalade identiteter och personligheter, bara varm lava, full av kraft.

måndag, oktober 21, 2013

Flyttkort

 
 
 
Så har de äntligen anlänt! Ja, det var faktiskt ett tag sedan de kom men de ville inte riktig annonsera sin ankomst innan de landat ordentligt i det nya hemmet. Nu är de alltså redo att presentera sig: Herr och fru Mason (Leonard och Virginia) och deras husfru Laura. Jag är faktiskt lite osäker på vilken titel hon har, Laura. Hon är inte direkt en person som man frågar om sådant. Ni skulle ha sett hur hon såg ut när jag erbjöd henne mina gamla, orangea Lundby spis att laga mat på medan jag letar efter den perfekta AGA-spisen. Hon behövde inte direkt svara med ord för att jag skull lägga ned den i lådan igen.
 
Ingen av dem verkar vara så bekymrade över att det inte är målat och tapetserat ännu. Bristen på kokmöjligheter verkar inte heller vara något problem. Jag vet faktiskt inte hur Laura löser det hela men jag lämnar det åt henne. Leonard och Virginia verkar nöjda med att salongen är möblerad för deras litterära tisdagsträffar och att deras arbetsrum är försett med åtminstone ett skrivbord än så länge. De tycker att det är självklart att Laura ska ha den bästa sängen. Leonard brukar sova på chesterfieldsoffan. De tror att de kommer att trivas. I alla fall är de artiga nog att säga så.
 

fredag, oktober 18, 2013

Bära böcker

Förra helgen var vi i Norrköping och förlustade oss på Bok-galleriet. Det är en förtrollad plats för en boknörd som mig. Hyllmeter efter hyllmeter med begagnade böcker i rum efter rum och ända ned i källaren. Redan trånga korridorer blir ännu trängre av bokhyllor som räcker ända upp till taket.
Här finns frimärken, gammal vinyl, dvd-filmer, vykort och gamla möbler också om man är intresserad av sådant. Ett rum är fullt av bara serietidningar.
Om man vill kan man få en kopp kaffe och låna ett schackspel en stund. I ett av rummen finns det också ett litet galleri med tavlor till salu.
Jag älskar det här stället och kan gå runt här hur länge som helst. Tiden för besöket bestäms av hur länge jag orkar bära omkring alla böcker jag tänker köpa. Vid kassan möter jag P med en likadan hög i famnen.  Vi släpar två stor kassar därifrån till bilen som vi, visa av tidigare skador, parkerat så nära som möjligt.
 
Även i Palma bär vi böcker. På en gata intill Mercat de Santa Catalina hittar vi en liten second hand-butik som drivs av en engelsk kvinna och mestadels för böcker på alla möjliga språk. Det är här jag hittar Night train to Lisbon som jag skrev om i inlägget nedan.  Här får vi köpa en extra kasse för alla böckerna. Innehavarinna säljer gamla använda kassar och sedan får man välja vilket välgörande ändamål pengarna för kassen ska gå till. Hon har flera insamlingsbössor på disken. Vi väljer de hemlösa hundarna. Kassen vi får buktar betänkligt för sin börda. Det är en sådan där miljövänlig historia som ska återvinnas och det står på den att den ska hålla i evighet, men jag behöver bara ta ett par steg ut på trottoaren så upptäcker jag ett hål i den.
 
I en park i övre ändan av blomsterramblan är det bok-”loppis” varannan lördag. Vi har med oss två stora shoppingkassar när vi åker dit. Jag tänker att jag ska ligga lite lågt med handlandet. De flesta böcker är ju på spanska och det är ju ett språk som jag egentligen inte kan. När vi åker hem igen har vi tre shoppingkassar fyllda. En av försäljarna förbarmade sig och gav oss en extra. När jag sitter och vilar mig i en trappa i parken med kassarna bredvid mig kommer det fram folk som tror att jag är en av försäljarna. 
Det är tur att det ligger en busshållsplats alldeles intill parken. Eftersom jag just håller på att läsa En man som heter Ove, tänker jag på hans fru Sonja som också köpte en massa böcker utan att kunna spanska när de var på semester. "Jag lär mig medan jag läser" sa hon och det är väl det jag också får göra.
 
Hemma i lägenheten i Sverige står det sju kassar med böcker i köket  Det är böcker som ska bäras vidare till andra bokloppisar, Myrorna eller liknande. Livet går i cirklar, ringar på vattnet som är runda men vidgar sig så att säga. Runt, runt bär vi våra böcker.
De är ett slags monument över vår lathet, de där kassarna, för de har stått där ett tag. De står där också för att det bär mig emot att skiljas från böcker, vilka böcker som helst. Det finns ju egentligen inga ointressanta böcker, är de hejdlöst dåliga är det ju också intressant på sitt sätt.
Men bort måste de bäras, förr eller senare, eftersom vår lägenhet inte är lika stor som Bokgalleriet i Norrköping. Annars skulle jag med glädje kunna tänka mig att bo på ett sådant sätt.

onsdag, oktober 16, 2013

Om citat och spikar

Det finns ju andra citat, som inte handlar om skottar och julgranar. Citat som tydliggör sådant som man inte själv sett ordentligt, sådant som man känt men inte kunnat få grepp på, sådant som någon annan formulerat så att det går att få tag i. Citat som gjort något vagt till en sådan där spik som bergsbestigare slår in i berget och fäster sin lina i, livlinan. Precis en sådan spik kan ett bra citat vara. (Jag är själv oerhört förtjust i den där bergsbestigar-metaforen, måste jag erkänna..)

Min bloggvän Skatan har ett sådant bra citat just nu, till exempel. Det handlar om att det är bättre att skriva någonting, även om det bara är svammel, än att inte skriva något alls.
Och det håller jag fullständigt med om. Sedan kan ju nödvändigheten att pracka på andra det man svamlar diskuteras men det kan ju också handla om att man är allt för självkritisk till det man skrivit, att svamlandet faktiskt kan innehålla en del guldkorn och då var det ju tur att man svamlade.  
 
Jag fyller på med ett annat citat om skrivande från den bok jag läser just nu:
 
You're not really awake when you don't write. And you have no idea of who you are. Not to mention who you aren't.

Det är från Nattåg till Lissabon av Pascal Mercier, en fantastiskt bra bok som jag varmt kan rekommendera. Det är den lätt tråkige och inrutade läraren Gregorius som plötsligt på grund av ett ovanligt möte på den bro som han alltid, alltid korsar på sin väg till arbetet, plötsligt befinner sig på nattåget til Lissabon i jakten på författaren Amadeo Prado. Gregorius har av en slump stött på en text av Prado som skriver på portugisiska, ett språk som Gregorius från början inte alls behärskar. Det är Prado som skrivit ovannämnda citat om att skriva. Att jag återger det på engelska beror på att jag först hittade boken på det språket i en second hand butik i Palma. Jag hann inte läsa klart boken medan vi var där och jag fick inte plats med den i bagaget. När jag hittade den här hemma var det på svenska. Det var en lite underlig känsla att byta språk mitt i.
 
I min översättning lyder citatet så här:
 
Du är inte riktigt vaken när du inte skriver. Och du har ingen aning om vem du är. För att inte tala om vem du inte är.
 
 Och så är det ju med skrivandet, det förstärker det upplevda. Du bearbetare det på ett djupare sätt om du formulerar dig kring det som händer dig, än om du inte skulle göra det, tror jag. Knådar och formar händelsen till en spik, en sådan där spik som bergsklättrare hakar fast sin lina i.
 
Det är något helt annat med att fotografera en händelse. Kameran kommer liksom mellan mig och det som sker och när jag fotograferat mycket på en plats känns det som om jag inte riktigt har varit där. Jag klarar inte att göra båda, både vara och dokumentera.
Att det är annorlunda med skrivandet har väl också att göra med att man först upplever och sedan skriver, oftast. Du förväntas inte göra båda samtidigt.
 
Så en hyllning till språket och glädjen i skrivandet! Ett tack för möjligheten!
 
Sedan är det mycket möjligt att jag inom kort kommer att skriva ett inlägg om vilket av att bara vara, utan att dokumentera. Ett inlägg om språkets ofullständighet, om dess förmåga att förminska tillvaron, och att det är något vi tillgriper för att vår intelligens är allt för liten för att vi ska kunna greppa det stora ogripbara som är livet och att detta skulle göra oss galan om vi inte hade språket att förminska det med. 
För språket är ju bara en blindkäpp i ett oändligt oöverskådligt kaos. (Idag är jag riktigt i metafortagen. Passa dig Ranelid, det säger jag)
Och detta , att jag kommer att skriva om språkets som handikappshjälpmedel istället för en källa till extas, beror på att jag är precis lika inkonsekvent som beskrivningen av Gud i Bibeln. Och jag tror faktiskt att vi är lite gudomliga allihopa, på den punkten liksom på en del andra.
 
 

onsdag, oktober 09, 2013

Flamingo och jugranarna

För ett tag sedan fick jag för mig att jag kunde ha ett tema, här på bloggen där jag filosoferade lite kring de citat som står i min jobbalmanacka varje vecka. Korta betraktelser, som det heter inom den kristna litteraturen. Men sen kom jag på bättre tankar, och tur var väl det eftersom den här veckans citat i almanackan är följande:
 
När skottarna  kastar ut sina julgranar är det verkligen sommar.
 
Filosofera kring det ni.
 
Jag tycker att det här med citat oftast är lite roligt. Kloka ord som man kan anamma och ha som ledmotiv i livet om man inte hittar de rätta formuleringarna själv. Man lånar en annan människas visdom, så att säga och det blir ett slags möte. Visserligen finns det en del citat som är väl klämkäcka och förnumstiga, plattityder och dumhurtiga floskler. Blommiga vykort med texten att varje dag är en gåva eller "Le mot världen så ler världen mot dig" har jag lite svårt för, även om det är nog så sant.
   Men det finns som sagt annat också, sådant som beskriver något man kan känna igen sig i och få tröst av, eller skratta åt. Men det här med skottarna är väl inte särskilt lustigt. Och vad betyder det? Jaha, skottarna är alltså lite långsamma av sig, eller också behöver de verkligen övertygas om något för att tro det, eller också är det bara sjukligt förtjusta i julen? Men uppriktigt sagt bryr jag mig inte så mycket om hur skottarna är. De får gärna ha sin julgran inne året runt om de känner för det.  Jag har inte någon som helst nytta av det här citatet. Annat än att jag kan skriva ett blogginlägg om hur obegripligt det är och det är ju alltid något.
 
Den kloke mannen som citeras har det uppseendeväckande namnet Denison Flamingo (!).  Jag har aldrig hört talas om karln så jag frågade det allvetande oraklet Google men det verkar som det enda han är känd för är att ha yttrat dessa ord om skottar och deras julgranar. Detta citat återfinns i flera olika citatsamlingar på nätet av någon anleding. Vad är det jag inte förstår?
 
(De olika färgerna på texten och det varierande typsnittet beror på märkligheter i bloggverktyget som jag ägnade förra inlägget åt att vara bitter över. Det har inget med mitt synfel, som jag ägnat både det förra och andra inlägg åt att vara bitter över, att göra.)

måndag, oktober 07, 2013

OM

Av någon anledning går det inte att ändra layouten här längre. Jag trycker och trycker på knapparna men ingenting händer. Det är inte min dator det beror på, jag har provat flera. Det går inte att uppdatera stående inslag som Veckans dikt eller Månadens musik. Det ska bli intressant att se om det går att publicera det här inlägget. Låter jag bitter?

OM det hade gått att uppdatera veckans dikt hade jag lagt in I rörelse av Karin Boye

I rörelse

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.
Det hade passat  ihop med min kropps upproriska rörelser som jag skrev om för en vecka sedan. Min optiker kunde inte fixa till ögonen, jag fick en ny remiss till det stora sjukhuset. Förra gången fick jag vänta i ett halvår, trots tre-månaders-garantin. Vi får se hur lång tid det dröjer den här gången. Tills dess drogar jag mig med starka värktabletter och försöker hitta på något annat att göra än att läsa. Låter jag bitter?
OM det hade gått att uppdatera månadens musik hade jag spelat Les Feuilles Mortes  (Höstlöven) med Yves Montand. För att späda på melankolin litegrann. Och för att det är vackert.

fredag, oktober 04, 2013

Vindens skugga och verklighetsuppfattningen

Alla som läser, läser av passion och inte av tvång, menar jag då, känner till vilken njutning det är att kunna kika in i flera världar än den verkliga.
Vissa bokvärldar förlorar man sig i, de tar liksom över och blir intressantare än verkligheten.
Till exempel vill jag inte besöka restaurangen Els qautre gats (De fyra katterna) i Barcelona för att fantisera om hur det kan ha varit när Picasso och hans polare satt här. Det är inte ens för att se deras målningar som jag vill gå hit.
Jag vill gå hit för att hitta det bord där Don Gustavo Barceló satt när han försökte köpa boken Vindens skugga av Daniel Sempere i boken Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón. (Just den här en-ask-i-en-ask kompositionen är något jag älskar i den här boken om boken.)

Jag  kommer aldrig att hitta det där bordet. Jag befinner mig i fel värld. För man kan som sagt kika in i det olika världarna, men inte komma in i dem. Man kan inbilla sig att man har gjort det men då är man galen. Gränsen finns där, som en genomskinlig men ogenomtränglig hinna. Det har hänt att jag har beklagat detta.

Så upptäckte jag till min glädje att P köpt en påse suguskolor i vår närmsta matbutik i Palma. Suguskolor med citronsmak är ju vad Daniel Semperes vän Fermin Romero de Torres äter med sådan njutning. Att jag också ätit en suguskola med citronsmak får mig att känna det som om vi ändå har delat något, över gränserna.

Några dagar senare satt jag på en uteservering och väntade på maten. Under tiden bläddrade jag i en av de böcker vi just köpt i ett antikvariat och ramlade nästan av stolen när jag upptäckte att den tidigare ägaren skrivit sitt namn på insidan av pärmen:
Gustavo Barceló!
Plötsligt är det som om den litterära världen lyckats knacka ett hål i den ogenomträngliga hinnan, sticka ut ett finger och knacka mig på axeln.


 
 

onsdag, oktober 02, 2013

Dockskåpsmöbler på spanska

Men nu till något roligare.

Det är när vi är ute och åker med buss 20 i Palma, bara för att se var man hamnade, som jag får syn på det.
"Titta, där har de dockskåp i hela fönstret!" hojtar jag till P och pekar genom fönstret mot en butik. 
"Då går vi av här." säger P och trycker på stoppknappen. Visst är jag tillsammans med rätt man?



Det är också han som begär att expediten ska slå in mina fynd i presentpapper.
"Du får inte öppna dem förrän vi kommer hem. Då blir det ju nästan en överraskning."
Än har jag bara öppnat ett av paketen, det med den pampiga Chesterfield soffgruppen.




Men så var det ju det där med målningen och tapetseringen och det där som jag har lite ångest för, eftersom jag inte är särskilt händig av mig. Jag laddar för det, det gör jag verkligen, och medan jag laddar så möblerar jag lite, bekantar mig med lokaliteterna.




Förutom de nya Palma-möblerna så har jag rotat fram mina gamla dockskåpsmöbler från när jag var barn. Jag hade inte ett av de klassiska Lundby-husen utan en gammal bokhylla som min pappa hade satt upp mellanväggar i och tapetserat. Jag älskade att leka med dockskåp redan då.

Matsalen



Salongen


I salongen kommer Leonard och Virginia Mason hålla litterära salonger på tisdagarna när de har anlänt. Det blir nästa steg.

Man kan ju tycka att jag är lite larvig om man vill. Säkert kan man göra analyser och tolka in en massa i detta att jag för mitt liv inte vill ha ett riktigt hus att renovera och möblera. Att jag inte ens är särskilt intresserad av inredningen i den lägenhet där vi faktiskt bor. Det går säkert att psykologisera kring det. Men jag har inte riktigt tid, jag är upptagen med att fundera på vilket lim jag ska använda för att limma fast trapporna i entrén och var jag kan få tag i några snygga stenplattor att lägga framför dörren.