söndag, januari 30, 2011

Att ljuset inte svek

Det blir Anna Greta Wide den här veckan också. Det finns ju att plocka av och dessutom känns det som om det är dags för en vårdikt nu. Det är något i luften. Härom morgonen hörde jag faktiskt fågelsång när jag gick till jobbet 07:30 på morgonen.
Och så är det ljuset. Ljuset, som uppenbarligen är på väg tillbaka.

fredag, januari 28, 2011

Den ofrivillige gnolaren

Mitt huvud är en jukebox gone mad. Här är ett axplock av den musik som bubblat runt där under veckan:



Särskilt frasen: Det är skönt när man får lätta ankarrrrr! har jag gnolat mycket på.



Här har texten varvat med den ursprungliga tyska och Galenskaparnas svenska:



Och naturligtvis månadens melodi, min favoritgnolning:
"Säg hur har du det med kärrrleken idag?"

Min tro att allt finns på YouTube kom på skam när jag förgäves sökte den gamla bordsbönssången "Glädjens herre var en gäst vid vort bord idag." från min tid i Kyrkans ungdom, som har poppade upp i huvudet idag efter alla dessa år.

Vad som helst är i alla fall bättre än "Upplev mer med Bredbandsbolaget" som jag kämpat för att få ur huvudet i veckor och nu äntligen lyckats. Jag låg vaken om nätterna och gnolade på "Massor med kanaler för oss båda två."
Den finns säkert på YouTube men jag vägrar leta.

måndag, januari 24, 2011

... och andra till synes slumpartade tillfälligheter.

Det blir aldrig riktigt som jag tänkt mig när jag går på biblioteket.
(Och då talar jag inte bara om att jag tror att jag ska kunna sitta och skriva i bibliotekskafét som är en veritabel barnkammare, men istället sitter och tänker, ondskefullt att var får alla vi sura kärringar som bara vill ha lite jävla lugn och ro sitta då!)
Förra gången skulle jag ju låna Oksanen och Auster och kom ut med Lucky Luke. Idag skulle jag låna mera Lucky Luke, för det var ju kul, och kom ut med Oksanen och Auster, samt böcker av och om Rudolf Steiner – beställning från P.
När jag rotade runt nere i det, tidigare omnämna magasinet – det var nämligen där herr Steiner befann sig – hittade jag, till min förvåning, en bok som heter De döda talar på band.

En av mina absoluta favoritböcker är Maria Gripes Tordyveln flyger i skymningen. Jonas i den boken lånar De döda talar på band på biblioteket i Ringarryd. Jag har alltid trott att De döda talar på band var en bok som Gripe hittade på för att backa upp sin idé att Emelie Selander, som dog på 1700-talet, plötsligt viskar i Jonas bandspelare. Men där stod den då på en hylla, boken, existerande i sinnevärlden.
Jag behöver väl inte tala om att jag lånade även den boken. Rapporter om dess innehåll kommer så snart jag läst den.

Det är lite extra roligt efter som Tordyveln flyger i skymningen är en bok som uppmanar läsare till att vara vaksam på till synes slumpartade tillfälligheter i tillvaron.
När jag var i högstadieåldern gick Tordyveln... som sommarlovsteater på radion och jag tvingade min mamma att spela in serien på band när jag var borta och jobbade på dagarna. Det var nästan kusligt magiskt att komma hem och lyssna på de där inspelningarna som handlade om döda människors röster som tagit sig in på bandupptagningar, eftersom det i mina inspelningar brusade och knastrade och fräste på ett mycket märkligt sätt.
Som de jordnära människor vi var kom vi fram till att bruset och knastret och fräsandet var störningar från min mammas elvisp som gick varm hela dagarna alldeles intill radion eftersom hon bakade kakor till ett kafé på den här tiden.
Men vem vet.

Glöm inte heller
att närhelst du ser en tordyvel
falla på rygg framför dina fötter,
så skall du skynda dig att vända den rätt,
på det att den inte ska bringa dig olycka!

Aropå Auster och slumpen så var den första bok jag läst av Auster Orakelnatten, som jag lånade uteslutande för att omslaget lyste så förhäxande blått, där den stod på en snurra i biblioteket. Orakelnatten handlar om en man som köper en blå anteckningsbok i en pappershandel eftersom han inte kan slita sig i från den (boken, inte pappershandeln) och boken och den historia han skriver i den påverkar sedan hans tillvaro...

Och i kväll vinner Loll en guldbagge för bästa manus för Svinalängorna! Tror jag, tralala...

torsdag, januari 20, 2011

Marginalerna

Det inte bara inom idrotten som det gäller att ha marginalerna på sin sida. Det gäller i hög grad i själva livet också.
För tänk om jag hade varit karriärist och strateg, med en noggrann plan för livet.
Då hade jag aldrig gått den där totalt onödiga kursen i matte för flera år sedan.
(Att jag – jag! - skulle få för mig att läsa matte är något så orimligt att allt tyder på att det var högre makter inblandade. Högre makter med en noggrann plan för livet. )

Och tänk om jag hade levt efter devisen (som jag skrivit om här) att varje motstånd är en signal att vända och gå någon annanstans.
Då hade jag slutat den där mattekursen redan efter tredje tillfället eftersom jag tyckte att den gick för fort för mig. Nu tänkte jag istället: "Det vore väl själva fan om jag inte skulle klara det här om jag anstränger mig lite!" och blev kvar.

Och tänk om P inte hade varit en sådan tidsoptimist som han är och hade varit i så god tid till varje kurstillfälle, så att han hade hunnit sätta sig på sin ursprungsplats varje gång.
Tänk om inte någon annan hade satt sig på den platsen den där dagen då han kom nästan en timme försent och var tvungen att sätta sig på den tomma platsen bredvid mig istället.
Då hade jag kunnat sitta i samma sal som den berömde Rätte i ett års tid utan att veta om det!
Och hur hade livet sett ut då?
Vem hade jag varit då?
Kanske hade jag kunnat räkna ut procent...

tisdag, januari 18, 2011

Det här med läsplattor.

Egentligen tycker jag att det är bra lära sig ny teknik. Det håller hjärnan igång och så länge man accepterar att ny teknik kan erbjuda fördelar och nya möjligheter så har man liksom inte börjat avveckla sig själv och tänka: "Jag är för gammal att lära mig".Eller, och jag vet inte vilket av det som är värst: "Jag är så gammal så jag behöver inte lära mig".
Men någon iphone har jag inte. Ännu. Och inte någon sådan där pekplatta. Jag har precis lärt mig vad appar är för något men har inte riktigt greppat androiderna än. Däremot har jag lärt mig att ställa min nya väckarklocka med naturljud – porlande vatten- och lampa som ska imitera en naturlig soluppgång (!). Jag fick den av P i julklapp, förmodligen ett i desperat försök att få mig på bättre humör om morgnarna. Resultatet blev bara att jag nu vaknar en kvart innan klockan av den där jävla lampan som sedan ökar i styrka medan jag ligger och förbannar att det snart är dags att gå upp och det artificiella vattenbruset börjar väsnas.

Någon läsplatta har jag heller inte skaffat. Med tanke på att jag inledde det här inlägget med att lovprisa den nya teknikens fromma mot åderförkalkning ställer det mig inte i någon vidare dager att jag sedan räknat upp all ny teknik som jag inte satt mig in i...
Men att jag inte äger någon läsplatta handlar inte om att jag är någon bakåtsträvare, det hävdar jag bestämt. Det är bara det att jag inte hela tiden vill stirra in i en skärm, det gör man så mycket ändå. Texten bli så mycket vilsammare på ett papper än på en flimrande skärm.
Och så detta att jag älskar själva trycksaken bok. Jag älskar pocket och inbundet. Jag älskar lukten av trycksvärta och att bläddra med papper. Jag älskar lukten av gamla böcker som ligger så tät (lukten alltså ) nere i arkivet på vårt stadbibliotek dit man till min fasa och förtjusning får gå helt på egen hand som låntagare. Fasa därför jag oroar mig för att inte alla ska ha samma begrepp att vara varsamma om gammalt papper som jag och förtjusning för att jag får tillåtelse att bara gå där och lukta. Alltså lukta på, vad jag luktar själv medan jag går där låter jag vara osagt.
Sedan är det ju klart att en läsplatta är kanske bättre för miljön, jag vet inte... Och plötsligt kan man bära med sig 30 böcker utan att min kassa rygg tar stryk.
Men ändå...det är så mycket vackrare med böcker. Det är något magiskt och mystiskt med att gå ned i en källare fylld med gamla böcker på ett antikvariat. Som om vad som helst kan rymmas mellan dammiga pärmar medan en platta alltid är en platta.

söndag, januari 16, 2011

Anna Greta Wide

Någon som inte ägnade sig åt "styv kuling i tekoppen" var Anna Greta Wide.
Jag har ju tidigare haft hennes dikter Du har ett liv och Jag önskar alla andra det bästa som jag vet... som veckans dikt och även denna veckas dikt är hennes.

Jag struntar en gång för alla i ytan skrev hon själ en gång i ett brev till en väninna, enligt förordet i samlingsvolymen Dikter som jag lånat på biblioteket. Hon var tydligen ganska förtegen om sig själv och inte finns det mycket att läsa om henne heller. Åtminstone har inte jag hittat särskilt mycket. Hon levde mellan 1920 och 1965, då hon dog i cancer. Hon debuterade 1942 som poet, läste litteraturvetenskap i Göteborg och blev adjunkt.

Själv kan jag väl tycka att vi nog mår bra av ett visst mått yta i våra liv men inte av detta massiva bombardemang som omges oss idag.
Anna Greta Wides dikter rymmer en sådan kraft kanske just för att de ägnar sig åt väsentligheter på ett ganska rakt och konkret sätt. Till formen kan de vara synbarligen enkla. T ex:
...
Rikedom och ära
det låter kanske bra
men kärlek är i alla fall
det enda vi vill ha.


Rakt på sak. Och sant.

För några dagar sedan tog jag tumgrepp i boken. Ni vet, så där som folk gör i Bibeln när de söker vägledning. Jag sökte inte vägledning utan ville bara koppla av med en slumpmässig dikt efter en jävlig migrändag som tillbringats mestadels till sängs. Det var en ledig dag och jag hade haft andra planer än att vara svimfärdig av huvudvärk. Nyss hade jag svurit att det hade varit en jävla meningslös dag. Det här är dikten jag fick upp:

Också den dagen,
tom och vit i din dagbok,
en dag av avvaktan, paus, väntan på någonting annat -
också den dagen var full av pulsslag och andetag,
cellers liv och död och det tysta byggandets fullhet.
Också den dagen var omistlig,
ett nödvändigt steg på vägen -
vägen till det andra,
vägen till det nya...
där avstånden drunknar i närhet och vägen slutar i rymd.

onsdag, januari 12, 2011

Dansa eller inte dansa - det är frågan.

Dansa eller dansas.
Dansa och låta dansa.

Med risk för att bli kallad snobb så tänker jag ändå erkänna att jag har som princip att här på bloggen ska jag inte skriva om de här pseudohändelserna som (kvälls)pressen på ett, i mitt tycke fördummande sätt, blåser upp som det vore det viktigaste som händer i världen.
Med risk för att bli kallad något ännu värre ska jag också erkänna att jag inte är särskilt principfast utan har skrivit om både schlagerfestivalen och prinsessbröllopet. (Missförstå mig rätt: Visst tyckte jag att det var trevligt att Victoria fick sin Daniel. De är säkert trevliga människor som vill väl, men jag tycker att prinsar och prinsessor är något man ska läsa om i sagoböcker, inte något som ska tillmätas någon betydelse i ett modern samhälle.
Det var värst vad jag var på hugget i dag! Är det månne den Julia Caesar-liknande motvalskärringen som har krupit in i min själ. Jag som nyss skrivit om all värme som finns i bloggvärlden...)

Nu tänker jag alltså, helt principlöst, skriva en lite snutt om Ranelid vs Englund. För det är väl ändå en pseudohändelse, en storm i ett vattenglas – eller en tekopp som Englund själv formulerade det när man ville att han skulle kommentera sitt uttalande.
Ändå var det väl han som satte igång den styva kulingen i tekoppen, som han pratar om?
"Allt som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas" är väl en ganska saftig örfil efter att Ranelids uppmaning att Svenska Akademins ledamöter borde ägna sig mer åt dans.

Nu har jag vare sig sett Let's dance eller läst Englunds blogg. Citatet från bloggen hämtar jag från den, av mig redan förkastade tidningen Expressen.
(Jag är alltså inte bara von oben, jag är dåligt påläst också samt använder mig av källor som jag inlett med att utala mitt förakt för!)
Ranelids invit hörde jag i ett klipp på TV4 Nyheterna, som rapporterade om fejden. TV4, samma kanal som sänder Let's dance. Undrar varför de rapporterar om detta. (I det här fallet är jag konspirationsteoretiker också.)

Personligen är jag, som Soldansare, för dans. Dans är för mig en symbol för den totala livsbejakelsen. Soldans är enligt en indiansk mytologi föreningen med solens krafter. Nu kanske man inte med nödvändighet behöver dansa i tv. Själv har jag hoppat sönder benhinnorna hemma i vardagsrummet till gruppen Hedningarnas intensiva toner. Jag är nämligen inte bara von oben, dåligt påläst och konspirationsteoretiker, jag är ganska klumpig och stel också. Ingen vidare virvlande soldansare, snarare ett gemytligt skumpande troll.


lördag, januari 08, 2011

Bloggjubileum!


Bodil Malmsten skrev någon gång, någonstans på sin blogg, angående bloggdebatten:
En gång försökte jag slå ihjäl min man med en stekpanna men det var inte någon som ifrågasatte stekpannans förträfflighet för det.
(Som vanligt hittar jag inte det här citatet varje sig i mina papper eller på Bodil Malmstens blogg så kanske är jag inte helt ordagrann.)
Det påminner lite om min barndom när vi förutsattes börja göra slut på varandra med motorsåg bara för att videon var uppfunnen.
Liksom stekpannan och videon blir en blogg vad man väljer att stoppa i den. Det är inte stekpannans fel att någon dör av att bli träffad i huvudet av den (pannan). Det är den som håller i skaftet som bär skulden.

Som bloggare ansvarar man själv för vad man stoppar in i sin blogg, vilka sorters ord och ämnen man skickar ut i den där märkliga rymden som, åtminstone en gång i tiden kallades för Cyber.
Det man lägger ut på sin blogg är ju något som varenda människa på detta klot med tillgång till en internetuppkoppling kan läsa. Det kanske man ska stanna upp och tänka på någon gång ibland om man nu har bestämt sig för att ge sig ut i den så kallade bloggvärlden, att bli en liten droppe i detta enorma brusande hav av mänskligt liv och läten.
Kanske ska man tänka på vilken sorts läte man vill bidra till att det här bruset har, för varje droppe gör sitt till för helheten.

Jag tycker att den bild av omvärlden som kommer fram i media, i så väl tryckt press som i kommentarer till nätartiklar och bloggar, diskussionsforum, facebook och annat är ganska kall och cynisk många gånger. Det finns en hård ton, mobbing, hat och uthängning, meningslösa, ibland fingerade gräl mellan två kändisbloggare osv. I tryckt press handlar det många gånger mer om att sälja än om att presentera något som är sant och ofta känner jag att om de tror att det de sätter på löpsedlarna ska få mig att köpa tidningen är det en ren förolämpning mot min intelligens.

När de gäller sociala media, bloggvärden osv är det ofta den här negativa, kalla och cyniska delen som lyfts fram. Den negativa och idiotförklarande kvällspressen pratas det inte om på samma sätt. Det talas allt för sällan om den värme, det genuina intresse, den uppmuntran man kan få ta del av i bloggvärlden, vilka nya vackra världar man kan få kika in i och vilka GODA nya kontakter man kan knyta här. Det FINNS mer värme på nätet än i ett par årgångar av vilken kvällstidning som helst. Det finns fantastiska människor som förvaltar sitt bloggansvar väl.

Och jag har haft turen att ännu bara uppleva den goda sidan, sedan jag publicerade mitt första blogginlägg för exakt fyra år sedan. Tack för det!

tisdag, januari 04, 2011

Astrid&Alice

Astrid och Alices nyårslöfte är att de ska göra ett framträdande på sin blogg en gång i veckan under 2011.
Jag säger:
- Fan, tro't.
Vet inte riktigt vad det är de kokar ihop vid sitt köksbord, de där damerna.

söndag, januari 02, 2011

2011 är här!

Vid Tolvslaget 2009 stod jag uppklämd i ett barfönster i Lübeck, klamrande mig fast i en miniflaska sekt medan krutröken låg tät och raketpinnarna haglande runt öronen på oss.
Inför det magiska klockslaget 2010 hade vi förskansat oss högst uppe i ett "torn" på Grand Hotell i Norrköping. Det handlar inte om att vi har blivit gamla och fega, inte alls.
Det bara bidde så.


Nu var vi ju i Sverige och där går det ju lite mer städat till än i Tyskland. Vid 18-tiden satt jag lätt vemodig över tidens flykt osv, i rummets obekvämma soffa och sammanfattade det gångna året i min anteckningsbok medan P låg och slumrade i sängen. Då tutade det plötsligt i lur alldeles utanför fönstret och en kvinna hälsar oss välkomna till årets nyårsfyrverkeri. Något yrvakna stack vi näsorna över fönsterkarmarna och upptäckte att stranden på andra sidan Motala ström var svart av folk. Ett tal hölls och sedan brände Norrköpings kommun av ett stort fyrverkeri alldeles utanför vårt fönster. Snacka om att vara på första parkett!
Men nog var det lite mer ordnade former än den veritabla krigszon som Lübecks stadskärna förvandlas till vid midnatt nyårsnatten. Fast det blev en del frifräsande raketer vid själva tolvslaget även i Norrköping.



Så kom det då, det nya året, fräsande förbi vårt fönster som en förlupen raket.

Eller så var det det som kom först vid ett-tiden, när dammet och blixtarna lagt sig och vi satt i vårt nedsläckta tornrum med varsitt halvdrucket champangeglas och såg en sådan där thailändsk lyckta i ensamt majestät sakta glida fram långt, långt borta på den svarta himlen.
Kanske var det det nya året som kom.
Kanske hade hon tänkt:
Jag låter dem larma och göra sig till en stund, mäta sin eld mot himlen och tro att de vet precis hur allting är. Sen när de har tröttnat och gått någon annanstans, då kommer jag. Då glider jag in så sakteliga över Motala ström.

För det var väl inte det gamla året som smet ut bakvägen, med svansen mellan benen...