lördag, januari 31, 2009

"Huvudsaken är att man är glad" och andra käcka tillrop.

Nej, nu får vi väl ta och rycka upp oss en smula. Se ljusare på tillvaron. Våren närmar sig ju och igår var det faktiskt inte kolsvart när jag gick till jobbet utan så där djupblått som faktiskt kan vara riktigt vackert. Förra året skrev jag dessutom euforiska vårdikter i februari, vem vet det kanske kan hända i år igen. Det gäller att ha en positiv inställning till saker och ting. Huvudsaken är ju att man är glad.

Jag hörde Shirley Clamp säga i ett tv-program en gång att hennes mamma hade sagt "det spelar ingen roll bara du är söt". (Jag hoppas för övrigt att Clamps mamma var ironisk.) Själv är jag uppfostrad med devisen "Det spelar ingen roll [att man inte är söt?] bara man är glad". Detta sas på ett sådant sätt att det var uppenbart att detta att "vara glad" snarare var någonslags söndagskostym eller skoluniform, än en genuint känd känsla. Alltså: Det spelade inte så stor roll om man verkligen var glad bara man betedde sig som man var det.
Jag letar i minnet efter ett citat ur "Fru Björks öden och äventyr" av Jonas Gardell där huvudpersonen Vivivanne drar sig till minnes stycken ur Charmens ABC "En del söta flickor är faktiskt fula men de är glada [...] och positivt inställda till sin omgivning", eller något i den stilen jag minns, som sagt, inte. Det låter hur som helst som några "goda råd" ur en veckotidning. Jag slutade läsa den typen av veckotidningar någonstans i 16-årsåldern eftersom jag så desperat ville verka intellektuell men innan jag slutade hade jag lärt mig att ett bra sätt att få sin drömkilles uppmärksamhet var att, om man befann sig på samma fest, hälla ut sin dricka i hans knä. Jag följde aldrig rådet, men så blev ju också min tonårstid som den blev.
Senast jag läste en veckotidning var faktiskt bara för någon vecka sedan i vårdcentralens väntrum där jag fick tag i en två år gammal Hemmets Journal, den tidning ur vilken Jonas Gardell brukar läsa spalten "Läsarnas bästa tips" på sina föreställningar. Jag hann tyvärr inte fram till några tips innan det var min tur men jag fick veta att Per Gessle inte frivilligt lämnade sommarsverige.

Visst är det bättre att ta sig an livet från en positiv vinkel men det är det här att det nästan är att visa prov på dålig uppfostrad om man inte är söt och glad, om man svarar något annat än "bara bra" på frågan "hur är det?". Detta att det är rättare att låtsas än att vara sann. Det är det som stör mig en smula...

onsdag, januari 28, 2009

Tänd elden!

Den här passar ju bättre. Varsågoda och värm er! Allumé le feu! Tänd elden!
http://www.youtube.com/watch?v=oV5vrom84y8

Varde ljus!


Just nu pågår den värst tiden på hela året. Det har varit mörkt i evigheter. Hur många timmar har jag varit utomhus i dagsljus under de senast månaderna? Har det varit dagsljus de senaste månaderna?
Visst är det ljusare nu än för en månad sedan men ljust är det inte.
Det är som om hjärnan sinar så här års. Det krävs outsägliga krafter att pressa igenom en enda kreativ tanke. Synfältet snävas in.
Fryser gör jag ständigt trots att det inte är särskilt kallt ute. Just nu ligger jag nedbäddad i sängen med tre lager tröjor på och en varm laptop på magen. Inte hjälper det, inte. Det är nästan så att jag längtar till ett turkiskt hamam.
Ni som inte känner er tillräcklig frusna och ulvna så kan ju gå in på http://www.grennamuseum.se/andreexpeditionen/ och bli det.
Vi andra piggar upp oss med min franske favoritsmörrocker http://www.youtube.com/watch?v=fxxPJrVDjVY

tisdag, januari 27, 2009

Men det kan vara för varmt också.

Inte för att det är särskilt ofta. Senast jag tyckte att det var för varmt var i slutet av augusti 2006. Vi befann oss då på charterresa i Turkiet. Detta var en av de här gångerna då jag varit oförsiktig och sagt att det skulle bli fantastiskt och det i enlighet med min vidskepliga livsfilosofi också mycket riktigt blev ett elände.

Är man i Turkiet ska man besöka ett hamam, ett turkiskt bad. Har man inte varit i ett turkiskt bad har man heller inte varit i Turkiet, fråga vem som helst. Detta ska man göra i början av resan och behandlingen ska fördjupa och förlänga solbrännan. My bony arshe! är min högst personliga åsikt om detta.
Nå, efter att ha druckit ett antal deciliter vidrigt sött te i soffan hos researrangören Ömer så bokade vi faktiskt in oss på en tur till ett hamam. Ett riktig hamam inte ett sådant där som finns på turisthotellen framhöll Ömer och hans prospekt. Att den första som ska möta oss på detta riktiga hamam är en ung dansk guide som blir så glad över att vi är skandinaver som bara en på turistorter arbetande skandinav kan bli, nämns ingenstans. Besökarna är uteslutande hämtade från omkringliggande turisthotell. Möjligen har badpersonalen turkiskt ursprung.

Hamambesöket inleds med vanlig bastu och ångbastu. Att man bastar i Finland kan jag mycket väl förstå, liksom att man bastar i Sverige (detta att man sedan ska ut och rulla sig i snö har jag väl en aning mindre förståelse för), det är helt enkelt enda sättet att överleva vintern, men varför man i ett land som Turkiet där medeltemperaturen ligger på 40 grader plus ska känna någon större njutning i att gå in i en ångbastu är för mig en gåta.
Nå, vi tar oss pliktskyldigast igenom bastuproceduren och blir avtvättade av badare respektive baderska medelst en sådan där skrubbvante man kan köpa på Åhléns för 30 kronor. Om det låter som om jag inte var sådär jätteimponerad så är det helt korrekt.
Nu var det inte förrän efter tvagningen som det började bli riktigt outhärdligt. Nu återstod den omtalade oljemassagen i vårt program och för den skulle vi vänta i en växthusliknande miljö med samma kvalmigt, fuktiga värme som i ett växthus. Och här blev vi sittande. I timmar. På detta äkta, icke-turistika hamam, bestämdes köordningen till massagen av vilket turisthotell man kom ifrån. Eftersom ingen verkade ha hört talas om vårt hotell och vår danske vän uppslukats av jorden fick vi vänta tills tyskarna och engelsmännen fått sitt, och det dröjde. Vi vågade inte lämna växhuset för att ta en kylande dusch (JAG längtade efter att duscha kallt, jag vet inte om ni förstår vad det säger om miljön där vi befann oss men det säger en hel del kan jag försäkra) eftersom vi trodde att vi skulle bli av med våra köplatser och vara tvungna att sitta där ännu längre men vi drack mängde av skumt vatten ur en water-cooler.
Till slut kom vi i alla fall in och fick vår oljemassage, något som jag tyckte var underbart och upplevde att det varade mycket kortare tid än den utlovade halvtimmen. Dessutom var det skönt att bli riktigt inoljad, jag har nämligen ganska torr hud i vanliga fall. När jag kom från massagen finner jag P svärande utanför. Han undrar hur fan han ska bli av med det här jävla kladdet och nog tog det betydligt längre tid än en halvtimme.
Hela hamambesöket tog allt som allt fem timmar istället för de två som var beräknade i Ömers prospekt och uttorkade och utsvultna kom vi tillbaka till vårt för omvärlden okända hotell där vi dagen därpå kommer att insjukna i en veckas långvarig magsjuka. Vi är inte sena att ge hamamet skulden för detta.
Vad gäller solbrännan så försvann den lika fort som när jag inte har grundat med hamambehandligar.

söndag, januari 25, 2009

Andrées polarexpedition

Jag fryser vart jag går, var jag sitter och var jag står denna tid på året men jag vet ingenting om köld. Ingenting att skryta med i alla fall.
Jag läser böcker om Andrées polarexpedition. ”I vindarnas våld” av David Hempleman-Adams, som handlar om Hempelman-Adams egen ballongfärd till Nordpolen 2000 varvat med Andrées flyktförsök 1897 och ”Nils Strindberg – En biografi om fotografen på Andrées polarexpedition” av Tyrone Martinsson.
Hempleman-Adams resa intresserar mig ”sådär” måste jag erkänna. Det är för mycket radioutrustning, mobiltelefoner, satellittelefoner, GPS-er, och räddningshelikoptrar på standby. Jag fattar väl att det inte är a walk in the park att flyga till Nordpolen i ballong i dessa dagar heller men nog är det skillnad. André hade brevduvor som man inte hunnit träna som enda kommunikationsmedel. Inte för att jag vet vad som skulle ha hänt om man hade hunnit träna dem. De enda brevduvor som jag hört talas om som kommit till avsedd destination flög över Nangijalas berg och dalar mellan Törnrosdalen och Körsbärsdalen.

Hur som helst har jag alltid fascinerats av Andrés, Strindbergs och Fränkels polarexpedition. Historien är så otrolig att det nästan är svårt att tro att den är sann och inte bara ett stycke god litteratur. Den har alla ingredienser som behövs för en riktigt bra äventyrsroman.

Till att börja med är det själva äventyret. To boldly go where noone gone before. Eller som något av Jules Verne. Detta att ge sig ut i okänd mark med ett spektakulärt färdmedel. Till hjälp har man dåtidens nya teknik. Att den okända marken är iskall ödemark, eller ödeis, ger det hela en extra nerv, åtminstone för mig som är så extremt frusen och avskyr kyla över allt annat. Blandningen av mod och vansinne hos expeditionens medlemmar. Debatterna som föregår företaget och ifrågasättandet av det bidrar till att bygga upp spänningen, avfärden blir hastig och dramatisk och sedan försvinner de i sin ballong och blir borta.

I varje god äventyrsroman finns en kärlekshistoria och Nils Strindberg förlovar sig med Anna Charlier hösten innan expeditionens avfärd. När jag tidigare har läst och funderat kring Andrées polarexpedition har jag tänkt mycket på Anna. Vad kände hon, vad hände med henne, hur länge väntade hon innan hon tillslut gav upp allt hopp? Om sådant har det inte stått ett ord i de skrifter jag tidigare läst, skrifter som varit samtida med själva händelsen. I dem har det mest varit mandom, mod och morske män och allmän storsvenskhet.
Men i ovannämnda böcker, som är mer sentida, få jag en del svar på mina frågor och även här känns det som om jag läser en roman när jag får veta att Anna, som gift om sig i England, önskar att stoftet från hennes hjärta ska begravas tillsammans med Nils kropp när hon dött.

Sedan är det detta att de återfanns mer än trettio år efter att de försvann i sin ballong och att de lämnade en fortsättning på historien efter sig i form av dagböcker och fotografier. Tänk att det gick att läsa något som legat ute i sådana väderförhållanden i trettio år! Och fotografierna. Filmen hittades i en plåtburk full med vatten, ändå kan man framkalla och se bilderna! Mycket gott kan sägas om min nya kameramobil men lägg den i en plåtburk med vatten och lägg ut den i snön och se vad som händer. Jag tror inte att vi behöver vänta i trettio år på att den ska bli obrukbar, inte trettio dagar. Kanske behöver vi inte ens lägga ut den i snön…

Nu är det ju inte litteratur utan en otrolig och förfärlig, verklig historia vilket gör det nästan outhärdligt att läsa om den. Det gör nästan fysiskt ont, och varje gång jag läser något om Andrés polarexpedition hoppas jag att den här gången, den här gången ska det gå bättre för dem.
Detta är synnerligen påtagligt just nu, när jag befinner mig i slutet av Strindberg-biografin, en biografi där brev och dagboksanteckningar har gjort att man kommit närmare personerna ifråga än i några andra skrifter jag läst. Just nu håller de på att bygga ishyddan ”Hemmet” som de ämnade övervintra i på isen, men under vilket isen brast nästan genast när hyddan var klar. Det finns ingenting som talar för att de kommer att överleva den här gången heller.

lördag, januari 24, 2009

Dream harder

"Det går. Det är svårt men det går. Vårda drömmen. Låt inte de vulgära aporna få fatt i den där drömmen. Låt inte trygghetsknarkarna rycka drömmen ur dina händer. Låt inte socialtanter, lärare, kuratorer och avundsjuka vänner få dig att tro att det du drömmer om inte är något värt.
Det är tvärtom. Det du drömmer om är ditt liv. Bli inte en av alla dem som vid fyrtio sitter där halavpackad på radhustrappan och förbannar alla dina chanser du aldrig tog.

Vill du ägna ditt liv åt att skriva om Pisa i sere B, eller om Beppe Signori, eller om Totti, gör det.
För när det kommer till kritan; vem stoppar dig? Oftast du själv.

Du är alltid din värsta fiende.

Låt dina drömmar slå ut som blommor i dina händer."

Så står det i ett inlägg från 090123 på Marcus Birros blogg. Läs hela inlägget på http://www.marcusbirro.se/bloggen/

Själv sitter jag just med en av mina förverkligade drömmar bredvid mig i en vit brevpåse på skrivbordet. Det är ungefär tre timmar sedan jag hämtade ut den på posten men jag har väntat på "rätt tillfälle" att öppna den. Det min bloggbok "Från från fången i cell nr 7" som jag gett ut på http://www.vulkan.se/ som äntligen kommit. Det är ganska kluvna känslor jag hyser inför det där vita brevet. Jag vet att jag kommer att gräma ihjäl mig över layouten som är helt oacceptabel, samtidigt är det ju mina texter tryckta och satta mellan bokpärmar, en bok som jag skrivit helt enkelt, något som jag drömt om så länge jag kan minnas. Jag får väl försöka se det som något jag kan lära mig något av till nästa gång.
Nu ska jag öppna.

torsdag, januari 22, 2009

Dataexperten flyger igen

Är ju numera så uppdaterad med den moderna tekniken att jag kan blogga med hjälp av mobiltelefonen. Fantastiskt och magiskt på många sätt. Och fullständigt jävligt och frustrerande. Det finns inget som suger engergin ur kroppen och som försätter mig på hjänrblödningens rand så som datorer/mobiltelefoner som inte fungerar. Hur många alnar kan jag inte lägga till min livslängd av vansinnesutbrott över datorer.
I enlighet med mina nyaårslöften ägnar jag numera onsdagkvällarna åt att skriva för att få lite rutin i det hela och se till att det faktiskt blir av. De senaste onsdagarna har dock gått åt till att försöka få bilderna i min nya mobilkamera att förflytta sig genom usb-kabeln och in i datorn.
Nu har jag en mycket övermaga inställning till att läsa instruktioner sedan min förra sambo misslyckats med att ställa in kanalerna på tv-n med hjälp av instruktionsboken och jag klarade av att göra det utan (något som gjorde mig outhärdligt dryg i veckor). Dessutom är instruktionsböcker något av den tristaste litteratur man kan läsa. När det har gällt mobilen har jag emellertid faktiskt lusläst den lilla broschyren som följde med och mycket riktigt har jag konstaterat att det inte stod något matnyttigt i den som jag inte hade kunnat lista ut själv. Dock fanns det en del som jag inte kunde lista ut själv som det inte stod ett ljud om i broschyren. I går hittade jag en instruktionsdel på cd-skivan med de drivrutiner som jag ägnat de senast onsdagarna åt att försöka installera. Tydlingen har den stora titlen som avsåg instruktionerna befunnit sig i en vinkel där jag har en blind fläck.
Allt nog, jag började läsa instruktionerna något motvillig trots att jag nog insåg att det var nödvändigt. Då uppstod det plötsligt ett scriptfel och texten i instruktionera försvann. Rasande sliter jag cd-skivan ur datorn och upptäcker att det på denna hela tiden har stått att drivrutinerna är kompatibla med Windows 2000 eller XP. Själv har jag Windos jävla Vista. Inte så konstigt att det inte fungerade.
Relativt lugn och harmonisk hittade jag en hemsida (i instruktionsbroschyren) och laddade därifrån ned rätt drivrutiner och överförde sedan bilderna från kameran i ett rus. Det finns nämligen ingenting som gör mig så yr och lycksalig som när jag lyckats besegra den där jävla tekniken, som jag annars tror driver någon slags personlig förföljelse av mig.




tisdag, januari 20, 2009

Ointressant lägesrapport

Grå dag. Inget dagsljus. Snön smälter. Nervöst illamående i busskur på väg till vårdcentralen. Så mörkt som på bilden är det inte ens i mitt huvud, dock.

söndag, januari 18, 2009

Att vara saknad

Min trogna jobb-blomma tappad vartenda blad när jag var ledig. Hemma ser blommorna bättre ut när jag varit bortrest. Ingen lojalitet där inte.

torsdag, januari 15, 2009

Skrivkonstens historia


Tack vare P, som ofta förser mig med nödvändiga tekniska prylar i julklapp, kan jag ju numera blogga via mobilen. Den moderna magin är fantastisk, samtidigt finns inget som göra mig så vansinnigt arg som dessa prylar.

Medan P alltså försåg mig med skrivkonstens framtid fick jag av min mor en liten översikt av skrivkonstens historia – åtminstone inom familjen: min farfars gamla griffeltavla, min
morfars och min fars reservoirpennor, min mormors och min mors rättstavningsböcker.
Jag vet inte om det handlade om att jag var trött och utarbetad eller bara allmänt känslosam så här i juletid men jag blev väldigt rörd över just den julklappen och satt och lipade ned i min döda mormors rättstavningsbok där jag kunde läsa:
”En av mina anförvanter har genom träget arbete och sparsamhet lyckats samla ihop en liten förmögenhet.”
Skrivet med prydligt lutande handstil och inga bläckplumpar alls. Oftast hade hon ”O fel” på sina rättstavningsövningar. Sådan var hon min mormor, mycket ordentlig, mycket jordisk, för hon levde under sådana omständigheter där man behövde vara mycket jordisk. Hon visste en hel del om träget arbete och sparsamhet. För litteraturen hade hon inte mycket till övers. Min morfar blev, enligt min mor, ordentligt avhyvlad när han hade varit till stan och slösat pengar på sådana världsligheter som westernböcker om Bill och Ben.

Mitt intresse för skrivande kommer inte från min mormor.

I min mammas rättstavningsbok kan man för övrig läsa: ”Landet vi bor i heter Sverige. Huvudstaden i Sverige heter Stockholm. Stockholm är en av världens vackraste huvudstäder.”
Obestridliga fakta staplade på varandra, tänkte jag lite bistert. Något har skolväsendet ändå utvecklats under åren.

onsdag, januari 14, 2009

Förändring

Har skrivit tidigare om mitt favoritkafé. Det enda i stan, tror jag, som inte är omgjort till ett modern coffee house utan är ett gammalt trevligt tantkafé.
Eftersom jag har en ofrivillig motvilja mot förändringar går jag alltid in här med en viss bävan. Kaféet byter ägare ibland och man får alltid oroa sig för vad de har för ambitioner och visioner. Att kasta ut detta gamla möblemang som nog härstammar från kaféets barndom, i början av 1900-talet borde klassas som kriminellt.
Okej, jag måste väl gå med på att vissa förändringar inte är helt fel. Som att de bytte ut den gamla trasiga kyldisken och att jag idag kunde äta en varm smörgås med grillad zucchini, oliver, cheddarost och champinjoner istället för mackorna på torrt rågbröd med gummismakande räkor. Att de hade skruvat i glödlampor i taklamporna så att man såg vad man skrev vid nästan alla bord var väl heller inte så illa. Jag kunde nästa överse med att de hade hittat en liten radio som de hade småskvalande bakom disken. Jag är inte helt omöjlig, med andra ord.

tisdag, januari 13, 2009

Just idag mår jag bra, jag förs framåt av KRAFTIGA! vindar

Dagsljus! Så här ser det ut. Hade nästan glömt.

måndag, januari 12, 2009

Mera halvmessyrer?

Jag hade tänkt att jag skulle vältra mig i mer självömkan och tala om flera av mina halvmessyrer - som detta att jag tänkt att jag ska lära mig fler dikter utantill men funderat så länge på vilka dikter det i så fall skulle vara att jag inte lärt mig några dikter alls - men tack vare Lindas kommentar så har jag tappat lusten lite grann. För jag tycker också att det är häftigt att man kan ge ut sin egen bok utan att behöva fråga förläggare om lov eller tänka på vilken genre som säljer osv.

Annars har jag en annan halvmessyr att komma med:
För ett tag sedan, ett par månader sedan, tänkte jag att jag skulle skriva ner alla de där bitarna som jag tyckte var så bra i Paulo Choelos (ska kanske kolla stavningen) Alkemisten i mitt citatblock. Jag bläddrade lite i boken och hittade inte just de där bitarna, lade den ifrån mig och tänkte att det där får jag ta sen. Nu hittar jag inte ens boken. För ett par dagar sedan trodde jag att jag hade tappat bort själva citatblocket men det är tillbaka på sin plats. Alkemisten verkar ha gått någon annan stans dock.

Nå, när det gäller Vulkan säger jag som Karl-Oskar i Mobergs utvandrar-serie:
"Näste gång ja bygger..."

söndag, januari 11, 2009

Från Fången i Cell Nr 7

Ja, den finns där på Vulkan.se bloggboken: Från fången i cell nr 7
Har inte gjort någon särskild reklam för den där bloggboken här (och jag tänker inte göra det nu heller) eftersom den snarare känns som ännu en av alla mina halvmessyrer snarare än som en seger över detta att inte få något gjort.
Det är inte texterna som är dåliga. Åtminstone är det inte dem jag är missnöjd med. Det är layouten som är en katastrof. Har inte möjlighet att jobba i pdf utan gjorde den i world och när den sedan konverterades till pdf hos Vulkan gled allt liksom bara iväg. När jag suttit i åtminstone 15 timmar och försökt få i ordning på det hela så gav jag helt enkelt upp och körde det ändå. Så istället för att känna att ”jag har gjort en bok!” så känns det mest som… just ett misslyckande, en halvmessyr. Naturligtvis borde jag ha suttit längre med det. Inte gett mig förrän det var precis som jag ville att det skulle vara. Men jag gav upp igen.

lördag, januari 10, 2009

För så var det med de nyårslöftena

Åtminstone med dem som handlade om att "jag ska alltid" eller "jag ska aldrig". Ändå tror jag mycket på det där. Det där att vi själva har makt att förändra våra liv, att det ligger i våra händer om det vi vill ska hända, ska hända. Jag säger inte att det är enkelt, tvärtom, det är ganska svårt. I synnerhet eftersom vi tenderar att vara lite lata, och lite rädda. Ja, ibland verkar det som om vi är lite rädda för att satsa på de där riktigt stora drömmarna vi har. För tänk om vi misslyckas! Och en sak är säker att satsar man inte på att uppfylla en stor dröm, så kommer den aldriga att uppfyllas. Fråga Carolina Klüft. Hon hade aldrig vunnit alla dessa guldmedaljer om hon gått omkring och småönskat. Men vi tenderar att vara lite sådana som Bob Hansson beskriver i romanen Gunnar:

Ibland kanske det är så, att man försöker bara för att kunna säga att man försökte.
Snarare än att man försöker för att verkligen lyckas. Att man är en liten smitare.
Att man är en liten smitare från sin egen lycka.

Jag lever inte alls som jag lär. Jag är ganska bra på att smita själv. Men jag gillar detta att jag åtminstone ibland tror på min förmåga med den där naiva tvärsäkerheten som jag känner varje nyår och varje semester. "Den här gången ska jag klara det!" Kunde jag sedan lyckas uppamma tillräckligt mycket karraktär och handlingskraft och ännu mera karraktär så att jag faktiskt genomförde något av allt det där jag sätter mig i sinne att genomföra så vore det ju bra.
Det finns ju de som klarar det. Läs till exempel inlägget från den 9 januari på Marcus Birros blogg:
http://www.marcusbirro.se/bloggen/

Men jag kom faktiskt i väg till tandläkaren förra året, som var ett av det nyårets löften. Och visserligen blev det ingen Bourgognebok på Vulkan till jul men det blev en bloggbok. Nu är ju den ett kapitel för sig...men den blev.
Och att det ska bli en Bourgognebok till påsk är ju ännu inte någon omöjlighet. Det ligger i mina händer.

fredag, januari 09, 2009

Ett litet rim apropå nyårslöften

Hur lätt att falla i gamla spår.

Hur gärna man petar i gamla sår.

Fast man sagt att man inte får.

tisdag, januari 06, 2009

Sista dagen


Så är julmarknaden nedpackad, glüweinet uppdruckit, pariserhjulet nedmonterat, lastat och lämnar staden.
Nå, julmarknaden var ju slut redan den 30 december men jag tyckte att det passade bra som en bild för hur det känns sista dagen på resan.
Sista kvällen i Lübeck inleddes på Angus Rockkneipe. Angus är en sylta för genuina hårdrocksvänner (eller möjligen är det en tonårspojkes våta dröm när det kommer till inredning?) med sina väggmålningar av vikingar och djävulshuvuden. Ett bord med en poledanse-stång (inga dansare dyker dock upp medan vi är där) skyltar med budskap som "Bad to the bone", så att ingen ska ta miste. Man kan se mer på: http://www.angus-luebeck.de/ Det är en exotisk plats för mig och jag känner mig en aning exotisk själv (en glasögonprydd boknörd) bland denna rekvisita.
Inte riktigt lika exotisk som den lilla gråhåriga gumman i städrock som sitter i en av sofforna när vi kommer. Sedermera ska hon knyta en sjalet om huvudet och ta sitt paraply och vinka glatt farväl till oss innan hon ger sig ut i den ruskande kvällen.
Själva stannar vi en stund, njuter av atomsfären, smuttar på en Jim Bean och hojtar lite till varandra över cigarettröken och AC/DC (jag lyckas faktiskt identifiera AC/DC, trots att jag är en boknörd).
Sedan drar vi vidare till den italienska restaurangen för medelålders, materiellt och mentalt stadgade människor och lyssnar på ett svenskt sällskap som varit i Lübeck och handlat på reorna. Jag känner mig lite exotisk där också.
Lite fransk rock att ackompagnera det här inläggets rockiga innehåll:
Flygresan hem då? Hur gick det med den? Är rädd att jag bara lyckades andas i oktagoner och det fungerade inte alls. Men upp kom vi och ned också och bilen startade trots att det var - 17.

Nog om den moderna magin och multimedia message

... och tillbaka till medeltiden.

Ska man se ett museum i den vackra staden Lübeck så är det St Annen museum man ska se. (Även om dockteatermuseet också är att rekommendera) Det kostar fem euro att be se St Annen och för den femman roade vi oss i hela fyra timmar för några dagar sedan. St Annen är, från början, ett kloster från 1600-talet. På den tiden verkar det som om det funnits lika många kloster i den här staden som det finns läkare nu för tiden, och de äro legio, tro mig. Har inte sett någon plats som är så rik på utvärtes och invertesspecialister, psykoterapeuter och sjukgymnaster. Enligt en dörrskylt fanns där inne en man som var både hjärtspeicalist och psykoterapeut. Kanske en nyttig kombination.

I modern tid har man byggt till en betongpelare mitt på ST Annens klostergård och denna pelar rymmer en konsthall som förevisar modern konst. Återigen denna moderna konst.
Jag vill påpeka att jag rent generellt inte har något emot modern konst. Tvärtom. Det är bara det att när jag är i ett kloster från 1600-talet vill jag hellre absorberas av känslan av att vara i just ett kloster från 1600-talet än att läsa sirligt smyckade texter om harslakt.
Första gången vi besökte St Annen museum -vi har varit där tre gånger -trodde vi att den här på högkant ställda betongbunkern var det hela och vid det tillfället var konsten som rymdes där faktiskt ganska tråkig. Så vi masade oss igenom bunkerns alla våningar och sedan skulle vi väl titta lite på vad som verkade vara en liten utställning om det gamla klosterlivet som skulle dölja sig bakom en dörr närmast kassan. Vi höll aldrig på att komma ut därifrån igen.
Det krävs förstås att man är intresserad av gammal kyrkokonst för att man ska bli så exalterad men nu är vi ju det. Den har så många dimensioner. Oftast handlar det om otroliga arbeten påkostade både när det gäller material och kunnande. Det allra intressantaste är förstås själva berättelserna som illustreras: Jesu födelse och död och återuppståndelse, Maria Magdalenas botgörelse och kokandet av missionerande helgon över sakta eld, osv. Ett av mina tusentals nyårslöften är att jag ska lära mig mer om alla dessa helgonberättelser och katolska myter, om inte annat för att få ut ännu mera av St Annen museet till nästa gång. För här finns något av de intressantaste och storslagnaste samlingar jag har sett.

Är man inte intresserad av kyrkokonst kan man ju alltid njuta av det gamla apoteket med sin torkade krokodil i taket, porslinsutställningen eller leksaksutställningen. Själv är jag alldeles extra förtjust i den sistnämnad. Särskilt docksskåpen. Ännu ett nyårslöfte är att jag äntligen ska göra slag i saken och skaffa mig det där pampiga dockskåpet jag alltid har drömt om och börja samla på pottor och pannor i miniatyr.

Mitt nyårslöfte att sluta stressa på jobbet har redan gått åt pipan kan jag förövrigt berätta. Och då har jag bara jobbat en dag detta år ännu. Storslagna föresatsers ständiga öde.

lördag, januari 03, 2009

Inför flygresan

Inför morgondagens flygresa ligger jag i den röda soffan och försöker få grepp på detta att andas i fyrkant som linda tipsade om. Andra sätt att handskas med flygande, hämtade från en flygning till Mallorca för några år sedan: två kvinnor i 60 årsåldern sitter snett bredvid mig. Den ena säger att hon tagit lite av sin mans hjärtmedicin för att hålla sig lugn. Herre gud, säger den andra och viftar med sitt glas. Ta en whisky istället! Goda råd båda två. En whisky är en whisky. Och hade jag ätit av någon annans hjärtmedicin hade jag varit så nojig över vad den skulle göra med mig att det här med att flyga skulle kännas som a walk in the park.

fredag, januari 02, 2009

Dagen efter

Och den aspirerande ordföranden i Kvinnor Kan leker vidare

Om det är någon som vet vad improviserad sauna-teater är...

... så vet jag inte om jag vill att ni berättar det för mig.


Kvinnan som "kan själv" har för övrigt inte kommit hem till sina sladdar ännu men ändå lyckats överföra bilden ovan från mobilen in i bloggen. Är det inte modern magi så säg!

Och ja, ja jag vet att jag är hopplöst efter som lär mig detta först nu men ändå...

torsdag, januari 01, 2009

Dagen efter bomben

Tolvslaget i natt med pukor och trumpeter -bokstavligen - i krutröken - bokstavligen - vid Holstentor. Ëxplosionerna endast överröstade av otaliga utryckningsfordon som med ylande sirener for kors och tvärs.
Längs Ober trave och Under trave var det som att ta sig fram i en krigzon - som om jag skulle veta något om hur det är att ta sig fram i en krigzon, där jag trycker mig mot husväggen i skräckblandad förtjusning, klamrande mig fast vid min sektflaska. Papper och raketpinnar regnar ned omkring oss, kartonger som innehållit nu uppskjutna raketer, står och brinner här och där.

Idag är det dagen efter bomben. I dag är allting stilla. I dag är det dagen då man vandrar längs kajen och tittar på och fotograferar resterna. Vet inte hur många män, för det är företrädelsevis män, med kamera på magen som vi mötte på vår inspektionsrunda. Hos oss var det också mannen som fotograferade. Och som instruerade den småsura kvinnan som "kan själv" om hur hon skulle ta bilder med sin nya kameramobil. Resultatet kommer att förevisas här så snart jag kommit hem till de sladdar jag fortfarande behöver för att få in bilderna i datorn.