onsdag, april 29, 2009

Tvivel

Sitter och läser igenom den hittills skrivna texten i den nu så berömda Bourgogne-boken och förundras. Var det så här det blev? Var det det här jag ville skriva? Ska det vara så här? Vad har jag glömt? Är det det här som är våra Bourgogne-resor? Är det så här det blir i skrift? Hur ska någon kunna förstå hur fantastiskt det är i Bourgogne genom att läsa det här? Och är det inte mest skit alltihop?
Det kallas Tvivel det där som stör...

Tiden går ju dessutom i en rasande fart som vanligt. Nästa måndag är det fem (jag säger fem) veckor kvar till semestern. Det är en överhängande risk att jag måste avbryta skrivandet om Bourgogne för att åka dit.
Men sämre ursäkter kan man ju ha.

måndag, april 27, 2009

Kvinnan som kunde tala om bilar

Samtal mellan P och mig i garaget igår:
Jag: Titta där står en fläskmerca.
P: Nej, det är värre.
Jag: Jaså en fläskBMW.
P: Suck. Nej värre!
Jag: En fläskalfa?
P: Det är ju en Jaguar!!
Jag: Jaså.
Till saken hör att jag ofta hävdar att Jaguarer, det är mina favoritbilar.

söndag, april 26, 2009

Och andra idrottsbragder

Jag påstod ju i förra inlägget att jag har tävlat i friidrott. Det har jag också. Under min mellanstadietid representerade jag under två år min skola i höjdhopp i fritidrottsmästerskapen för mellanstadieskolor i kommunen.
Det är fantastiskt vad fint man kan få saker att låta i skrift.
Orsaken till att det var just jag som fick detta prestigeuppdrag var att vi var fyra flickor i klassen och ingen av oss ägnade oss nämnvärt åt idrott. En var låghalt och deltog inte alls i uttagningen och av resterande tre var jag den med längst ben och således den som klev över högst höjd. När själva kommunmästerskapen gick av stapeln inleddes tävlingen på fem centimeter högre höjd än jag någonsin klarat av. Men jag rev inte ut mig förrän i andra omgången.

Ett annat år skrapade vi faktiskt ihop ett helt fotbollslag och ställde upp i en turnering för samma kommuns mellanstadieskolor. Vi förlorade med 13 – 3, och de där tre målen kan definitivt betraktas som en bragd eftersom det bara var en av oss som kunde spela fotboll. Vi lyckades inte ens få till ett unison ”Hej!” i ”Vi tackar domaren och laget med ett: Hej!”

Ja, vad mer har jag åstadkommit under min idrottskarriär… Jag har faktiskt två bronspokaler i luftgevärsskytte undangömda någonstans i någon garderob hemma hos mina föräldrar. När jag ser på dem är jag glad att jag inte varit särskilt aktiv eller framgångsrik i någon idrott eller sport för de är gräsligt fula. Skrev jag förresten hur många vi var som deltog i skyttetävligen?
Nej, det gjorde jag väl inte…

Som min absolut främsta idrottsbragd måste väl ända räknas att jag förmodligen är den enda, nu levande människa, som gjort självmål i basket. Är inte det en bragd och bedrift så vet jag inte vad som är det.
På högstadiet hade vi en manisk gympalärare som var besatt av basket. Vi spelade alltid basket, om vi inte sprang i elljusspår eller utförde livsfarliga redskapsövningar. Kanske var hon mer besatt av livsfarliga redskapsövningar, nu när jag tänker på det.
Jag var ingen stjärna i någon sport, eller på gympalektionerna över huvud taget, men av någon anledning drabbades jag ändå av något underligt högmod under de här basketmatcherna, tänkte att ”jag får väl också försöka” och slängde bollen mot korgen så fort jag fick möjlighet. Aldrig någonsin gick bollen i. Inte en enda gång.
Utom den gången då jag hade missat att det hade ägt rum ett sidbyte, sedan förra matchen. Då gick bollen i korgen.

Nåväl, dagens idrottsbragd har bestått i fyra timmars trädgårdsarbete på uteplatsen. Krypande och krälande och hukande i underliga ställningar för att rensa bort ogräs och mossa mellan och på stenplattorna, sopa och plantera och skura utemöbler. Så här slut är jag inte när jag har varit på gymmet.
Men fint blev det. Ska fira med ett glas rött, en bunke popcorn och ännu ett deprimerande avsnitt av Bläckfisken.

lördag, april 25, 2009

Förr eller senare kommer fotbollen ifatt dig.

Förr eller senare i en människas liv kommer det en tid då hon engagerar sig i fotboll. Jag kan tänka mig att många nu protesterar högljutt och säger att "Jag kommer aldrig någonsin att intressera mig för något sådant". Jag säger: "Tror ni, ja." Man kommer aldrig undan fotboll och jag är beviset.

Jag hade länge svårt att acceptera sport. Jag menar då inte i själva utövandeformen (även om jag hade en del att säga om denna också) utan tittandet på den. Jag tyckte det var synnerligen tveksamt att något så banalt som sportresultat redovisades i nyhetsändningar eller, och kanske framför allt, att hela tv-tablåer slogs ut bara för att det var hockey-vm. Jag betraktade det som bisarrt att människor som aldrig någonsin skulle kunna tänka sig att jaga bollar på en fotbollsplan hetsade upp sig till blodstörtningens gräns över ett resultat i Allsvenskan.
Viss förståelse, kunde jag även på den tiden ha, för att någon som själv sysslar med tennis också tittar på tennis. Att någon annan tittar på tennis kan jag än idag finna obegripligt.

Den fotbollshistoriska sommaren 1994 var jag så omedveten att jag hoppade högt, där jag satt på en gräsmatta i en park i den lilla stad där jag vid tidpunkten bodde, och diskuterade för och nackdelar med att flytta ihop med min dåvarande pojkvän, när jag hörde ett illvrål från radhusen intill. När vi sansat oss något erinrade vi oss att det visst var fotbolls-vm och förmodade att illvrålet hörde samman med detta och bestämde oss för att polis inte behövde tillkallas. Senare på kvällen körde en bil förbi min lägenhet och traktens söner hängde ut genom bilfönstren och vrålade "Tomas Brolin, Tomas Brolin, Tomas Brolin!!" Och detta sammanfattar mina minnen av den historiska fotbollssommaren 1994.

VM 1998 befann jag mig visserligen i Frankrike, som var ett av världländerna (jag vill minnas att det var två, men kan inte) och sedermera vinnarna av hela turneringen, mitt under brinnanden vm, ändå gick det mig helt förbi.

Det var vm 2002 som det hände. Det sa väl inte klick direkt utan blev snarare en långsamt framväxande passion. Möjligen hade min ändrade inställning till sporttittandet något att göra med att matcherna gick vid sju på morgnarna och att P släpade sig upp och bakade scones och att det var mysigt att sitta i soffan sedan och äta scones och dricka te och titta på vår väg till kvartsfinalen.
Svenska fotbollslandslaget kom sedan att bli en av dessa mina besattheter som jag ju nämnt tidigare. Det spillde till och med över på andra lag där medlemmar av svenska landslaget spelade till vardags. Jag, som aldrig någonsin kan tänka sig att jaga bollar på en plan, kunde alltså sitta och titta på matcher i La Liga. Bisarrt.
Och inte nog med det. Jag köpte kvällstidningar enbart för att läsa om fotboll. Jag googlade om fotboll.

Numera har väl fotbollsintresset mattats en aning och jag kan tycka att i vissa sammanhang är 90 minuter en mycket lång tid. Men en svensk landslagsmatch är ju alltid en svenska landslagsmatch.
Även andra idrotter, som jag inte utövar själv, har jag funnit det intressant att titta på, som till exempel friidrott, curling och sumo. Friidrott har jag faktiskt tävlat i en gång i tiden, men mer om detta en annan gång.

onsdag, april 22, 2009

Att trivas hos sig själv

Bodil Malmsten skriver på sin blogg www.finestere.se att jaget på en blogg eller i en bok inte sammanfaller med den som skriver. "Så fort du skriver förflyttar du det skrivna från en värld till en annan och dig själv likaså." Och det är väl sant.

Sant är också att jag, som drömt om att bli författare långt innan jag kunde skriva, länge använde försökte använda skrivandet som just ett slags förflyttningsmedel. Jag ville vara någon annanstans och framför allt vara någon annan.
Sant är också att det inte fungerade särskilt bra. Så länge jag skrev sådant som låg långt bort från mig själv blev det jag skrev ganska dåligt. Det var först när jag började skriva sådant som bottnade i mig - på olika sätt - som det började bli bra, som orden började att flyga.
Och det hände inte förrän jag började vilja vara kvar hos mig själv, inte förrän jag inte ville förflytta mig någon annanstans, till någon annan.
Tänk att det tog nästan 30 år.

söndag, april 19, 2009

Långsamt läsande


Jag läser i tidningen Vi Läser en krönika skriven av Lena Andersson. Hon skriver att hon vill läsa långsamt och hon skriver att detta att läsa långsamt har en låg status.

Det upplever jag också att det har. Är själv en ganska långsam läsare, så filosofie magister i litteraturvetenskap jag är. Trots att jag har läst och skrivit långt innan jag kunde något av det. Så det handlar inte om bristande övning.

Har ibland känt det som om folk tycker att detta med att läsa långsamt är ett tecken på bristande intelligens så jag har inte talat så högt om att jag läser långsamt och istället försökt att speeda på och stressläsa, med en följd att jag inte har en aning om vad jag har läst och inte upplevt eller reflekterat över texten. Och sådant beteende är väl ett tecken på bristande intelligens om något.

Som Lena Andersson skriver:

"... läsning är inte att samla troféer. Det är inte tävlingsidrott. Det är inte att svischa över boksidorna som en streckkodsavläsare. Att läsa är att känna och tänka och ett sätt att inte vara ensam."


Tycker att det här idiothetsandet går igen, inte bara i mitt läsande, utan i skrivandet och själva levandet och varandet. Jag ska alltid skynda mig vidare, vidare och befinner mig mentalt nästan alltid någon timme före där jag befinner mig fysiskt. Ett sådant beteende är ett tecken på bristande intelligens.

Så nu tänker jag sitta här alldeles lugn i söndagkvällen och lyssna på det stilla vemodet i Om Du Lämnade Mig Nu med Lars Winnerbäck och Miss Li

lördag, april 18, 2009

Allt finns på YouTube

Jo, det fanns där. Jag förbluffas och förstummas av detta fenomen som heter YouTube. Och över tv-mediet. Inget nytt under solen.



Gösta Berling fanns också.

Fast kanske var det inte bättre förr

Ja, det är den här gnällkärringen i begynnande medelålder som talar igen.
Hon vill minnas att det när hon var barn gick ett program som hette "Oss skojare emellan" (finns det på YouTube?) på tv med den evige Oldsberg som programledare, där vuxna människor åkte vattenruschkana samtidigt som de försökte hälla vatten i rör. Mest vatten i röret vann. Om hon inte minns helt fel satt de här rören på huvudet på programmets domare, men det är det möjligt att hon drömt. Så kanske var kvaliten på tv-programmen inte bättre förr.

Men jag vill också minnas att när jag som barn såg filmatiseringen av Gösta Berlings saga (finns den på YouTube?) så sändes den klockan åtta en lördagskväll. När de för några år sedan sände den igen så gick den klockan 23 en måndagskväll. Alltså vid den tidpunkt när medelålders kvinnor, som väl är de enda som kan tänka sig att titta på detta numera (tillsammans med sina medelålder män) har gått och lagt sig eftersom de ska upp klockan sex morgonen därpå och åka till jobbet.

Hur som helst så såg vi sista delen av säsong fyra av Bläckfisken igår. Herregud, en sådan final. Jag var helt slut när eftertexterna började rulla. Det är inte en serie man bör titta på om man är deprimerad, så mycket kan jag säga. På fyra säsonger har vi inte dragit på munnen en enda gång. Det är en enda lång plåga att ta sig igenom den här serien.
I kväll börjar vi med säsong fem.

torsdag, april 16, 2009

Bläkfiskbesatt

Jag drabbas allt emellanåt av små besattheter. Besattheter av vissa filmer, böcker och musik. Nja, så små är de inte alltid, ibland är de allt överskuggande och tar upp en väldig massa tid och energi. Plats också som när jag tapetserade hela mitt tonårsrum med bilder på ett pojkband jag skäms att skriva namnet på.
Besattheterna har lite olika varighetsgrad, från en vecka till flera år.En gång i tiden tittade jag på filmen Svart Lucia varje dag när jag kom hem från skolan under någon månad. Och det är inte ens en bra film.
Jag har varit besatt av Galenskaparna, Steve Buscemi (Herregud, vad besatt jag var av Steve Buscemi men inte ens hans utlovade medverkan fick mig att orka med längre än tio minuter av filmen Billy Madison), fjordhästar och svenska fotbollslandslaget (!). Som några exempel.
Besattheter som jag har exponerat här tidigare är André-expeditionen (som är en sådan där långvarig besatthet), Lotta-böckerna och den käre Johnny Halliday. Föremålen för mina besattheter kan alltså ha en ganska varierande karraktär.

För tillfället är jag mycket besatt av tv-serien Bläckfisken, La Piovra, som vi håller på att arbeta oss igenom via dvd-box. Vi började detta projekt för ett tag sedan, samtidigt som jag läste om Miraklet i Anderna och jag hade en del plågsamma och förvirrade nätter med drömmar om maffiauppgörelser i de andinska bergen med Nando Parrado (han som gick för att hämta hjälp) som maffioso. Men det är inte förrän nu, när vi kommit in på säsong 4, som jag har blivit besatt. Mycket tror jag har att göra med att karraktären Tano Cariddi fått mer och mer utrymme. Remo Girone som spelar honom ser verkligen ut som om han är gjord i fabrik med sitt bakåtslickade svarta hår och eldgaffeln i ryggen. Har sällan sett någon som kan se så, inte känslokall, men känslolös ut.
Tycker för övrig att det är intressant med en serie där hjälten är lika svår att sympatisera med som skurken. Corrado Cattani är ju inte direkt någon muntergök, eller särskilt trevlig över huvud taget och det var han inte innan han drabbades personligen av maffian heller. Av någon anledning har jag dessutom haft betydligt lättare att engagera mig i Tano Cariddis glimtar av mänsklighet än i Cattanis lidanden. Vad det nu kan bero på.

För övrigt är det tur att det finns dvd för tv vet jag inte riktigt vart det är på väg. Folk ligger i träsk och svälter eller springer omkring i hönsdräkter inför hysteriska japaner och det kallas underhållningsprogram. Vad är det frågan om? Dessa program omskrivs dessutom i kvällspressen som om de vore det viktigaste som händer i världen just nu.
Är det förresten bara kärringar i begynnande medelålder som inte orkar sitta uppe till mitt i nätterna en vanlig arbetsdag för att titta på en film? För det är ju då filmerna sänds. Ju bättre film desto senare sändningstid.
Nej, nu börjar det som sagt närma sig läggdags för kärringar i begynnanden medelålder. Avslutar med en kärringfavorit:

måndag, april 13, 2009

Nu är kvasten magasinerad igen


Jag har flugit färdigt för i år. Inte för att jag är någon större storhelgsfantast men fyra dagar i frihet kan ju vara värt en liten luftfärd.

Firade påskdagen på Skansen och försökte få en skymt av de nya björnungarna men de vågade sig inte ut. Trots frestande mossa och äpplen framför ingången. Kanske har de scenskräck.
Andra livsnjutande exhibitionister var dock på plats och såg till att sola sig lite.


Jag tröttnar aldrig på Skansen. Det finns åtminstone något gott att tacka Nationalromantiken för.

onsdag, april 08, 2009

Att uppleva tussilago

Var ute härom lunchen och försökte låta bli att fotografera tussilago. Det gick så där, som ni ser.

Jag såg en gång ett reseprogram där det satt massor med människor på en strand och filmade eller fotograferade solnedgången. Det var inte så många som faktiskt såg på solnedgången. En man förklarade att han filmade alltihopa för att detta vill han alltid minnas. Jag tänkte att de var dumma allihop, att de i sin vilja att bevara ögonblicket för evigheten missade själva ögonblicket.

För det blir ju aldrig det samma. Att se en solnedgång på film är inte alls som att se och uppleva den i verkligheten. Känslan är inte alls den samma. Och om man är upptagen med att filma och fotografera så kan man till fullo inte uppleva den där solnedgången, eller vad det nu är. Inte känna den.

Men när det kommer till tussilago blir jag likadan. Jag kan inte riktigt hejda mig själv. Tussilago är min älsklingsblomma. Den är så vacker, så liten och så urstark. Den spränger sig upp genom vilket hämmande material som helst. Den ska fram. Snacka om livsvilja och livskraft. Och så detta att den dyker upp som en av de första blommorna när våren kommer och man ändå är så våryr. Jag måste fotografera dem. Denna solgula kraft måste dokumenteras och bevaras till sämre tider. Som om det vore möjligt.

Som en tok sprang jag omkring på en lerig äng utanför kontoret och fotograferade. Till slut var jag tvungen att tala strängt till mig själv så att jag faktiskt stannade och såg på blommorna en stund. Upplevde tussilago.

söndag, april 05, 2009

Ännu inga benbrott

...eller andra olyckor. Har inte ens drabbats av den där söndagsmelankolin som jag för ett bra tag sedan så högmodigt skrev att jag hade lyckats bemästra. Det var visst bara något tillfälligt för de senaste söndagarna har den varit åter med full kraft. Ni vet alla de där tankarna om hur fort tiden går och "är det verkligen detta som det är meningen att man ska ägna sig åt" och "jag är så otillräcklig och värdelös" och "där utanför flyger hela livet förbi" osv. Tankar som tar alldeles för mycket ork och tid för att man ska inse att här har jag faktiskt en helt lång, ledig dag för mina fötter och den ägnar jag åt att tänka en massa oproduktiva skittankar som bara dränerarar mig på kraft.

Så ska det inte bli idag. Idag ska jag åka till Willys och handla. Och att handla brukar göra mig väldigt folkilsken. Så folkilsken att jag måste trösta mig med carlettibananer och en god bok när jag kommer hem och det är ju riktigt trevligt.





lördag, april 04, 2009

I dag är jag odödlig!


Vilken vecka detta har varit!
Måndag, tisdag och onsdag skrev jag sammanlagt åtta timmar på bourgogneboken (trots heltidsarbete).
Torsdagen var en riktigt lysande dag. På hemvägen såg jag de första exemplaren av min favoritblomma, tussilagon, som sprängt sig upp ur asfalten i skydd av en stupränna. Jag upphör aldrig att förvånas över denna okuvliga växtkraft.
Sedan lyckades jag äntligen och till slut köpa ett par skor som passade. Det brukar annars vara ett företag i samma svårighetsgrad som hjärnkirurgi i min värld. Det brukar alltid vara något som är fel och som får det att kännas som om jag likt Askungens systrar vilja skära fötterna av mig. Eller som om det är det jag gör när jag har skorna på mig. Men de här skorna skulle bli perfekta. Inte var de så dyra heller och faktiskt riktigt snygga. Skor är annars ett synnerligen fult klädesplagg tycker jag.
Upplyft av två så positiva upplevelser på så kort tid skrålade jag Orups gamla slagdänga "När hon går förbi står pojkarna på raaad men hon går hem till mig" hela vägen till stationen dit jag kom precis lagom för att möta P som kom med tåget från Göteborg.
Jag har också under veckans gång med tacknämlig hjälp från min folkilskna kollega på andra sidan skrivbordet lärt mig att länka på det mer estetiska sättet, som synes ovan. Eftersom jag inte vet om jag får länka till min folkilskna kollegas blogg så vågar jag inte göra det. Med tanke på att hon är så folkilsken, menar jag.
Sedan var det fredag och då var jag visserligen så arg ett tag så att jag inte kunde skriva rent men det har gått över och jag tänker att "de får skylla sig själva" och "jag kanske överreagerade litegrann" och "jag orkar faktiskt inte vara upprörd längre".
I förmiddags triumferade jag dessutom genom att lyckas ställa in tv-kanaler samtidigt som jag hade en gläfsande karl över mitt huvud som tjatade om att det aldrig skulle gå och hade jag inte lyckats ställa in någon kanal på den här tiden så skulle jag aldrig lyckas osv. Men jag lyckades och firade detta med att dansa lite Hammer Walk inne i badrummet där han inte kunde se mig. Eller någon annan heller för den delen, det var länge sedan jag dansade Hammar Walk offentligt. Närmare bestämd har jag inte gjort det sedan jag gick på högstadiedisco. Ni som känner mig nu tycker förmodligen att det är rätt spektakulärt att jag någonsin dansat Hammer Walk offentligt men oroa er inte, det tyckte de som kände mig på den tiden också.
Hur som helst har detta med tv-kanalsinställningen gjort mig rent odräglig och jag undrar vilka triumfer jag ska peaka med i morgon som ju är veckans finaldag. Om min gamla filosofi om den gudomliga matematiken stämmer är det i morgon jag kommer att trampa snett i ett ystert Hammer Walk-språng och bryta fotleden.
Så det är bäst att njuta medan det varar och fira med lite Hammer Walk.
Hammertime på er!

onsdag, april 01, 2009

Maktkamp

Ja, jag vet att förra gången jag gjorde så här blev det snöstorm men jag vägrar låta mig besegras av vädermakterna, så här kommer några vårtecken igen. När jag var ute på lunchen idag fullständigt vrålade fåglarna i var och varannan buske.