lördag, september 30, 2017

90-talet

Temat för årets nostalgikalender kommer att vara 90-talet. Egentligen vill jag inte riktig gå med på att 90-talet hör till nostalgins tidevarv. Det är ju inte så länge sedan. Det var nyss, det var en livstid sedan.

80-talet var ju också så mycket ”roligare”. Man kan se tillbaka på sig själv på 80-talet med ett roat leende, skaka på huvudet och tänka ”Ja, du lilla vän. Hur kunde du tycka att det var så snyggt med cerise plastklipps och tycka att det här var en bra låt: 



90-talet är svårare. Det var ju så mycket som var på allvar, detta ironins årtionde. Så mycket av 90-talsmusiken som jag fortfarande tycker är bra. Vilket förvisso kanske får någon annan att le roat, skaka på huvudet och tänka ”ja, du lilla vän…” Jag hittade Bodil Malmsten och Majakovskij på 90-talet. Husgudar som följt mig sedan dess och som fortfarande är lika viktiga.

90-talet var ett intensivt årtionde. Under 90-talet gick jag från 15 år till 25. Det är en intensiv tid i varje människas liv, oavsett i vilken tidsepok den inträffar. Trots det tyckte jag under långa perioder, kanske mesta delen av den här tiden, att det var totalt stendött, att jag bara gick och väntade på att det verkliga livet skulle börja. Och ändå:

På 90-talet överlevde jag högstadiet, tog studenten, åkte slalom för första och enda gången.

På 90-talet sjöng jag i fyra olika körer, men inte samtidigt, jag förlovade mig och slog upp förlovningen, jag lärde mig teckenspråk och glömde bort det.

På 90-talet skulpterade jag i lera på lördagsmorgnarna under en period, jag flyttade hemifrån, till Uppsala, till Örebro och till P.

Under hela 90-talet lärde jag mig aldrig att förstå Pythagoras sats eller räkna ut procent, trots att jag verkligen försökte - åtminstone ibland. Jag jobbade på bokbuss, och med att sortera gamla ben.

På 90-talet läste jag Dostojevskij i en busskur invid riksväg 49. Jag fick ångest och magkatarr och det gick över. Jag skrev en diktsamling om en groda som utmanade en stor gud, och tappade bort den.

På 90-talet lärde jag mig datorn och Internet och började läsa litteraturkunskap. Jag gick en skrivarkurs i Stockholm, jag bilade till Norge med mina vänner och skrålade Orup-sånger hela vägen dit, på 90-talet.

På 90-talet virkade jag en färgglad väst med mormorsrutor och hade den på mig bland folk. Jag åt pinnbröd och dansade långdans till Ronjasångerna och var full på en finlandsbåt.

På 90-talet cyklade jag och min vän till vår hemliga plats och skrev och målade och blev attackerade av en svan. Jag hyrde hus i Frankrike och Toscana och åkte stand up-loopen på Skara sommarland. Min vän och jag pratade livet och drack te hela natten ända tills morgontidningen slog i brevlådan.

På 90-talet åkte jag genom Paris in a sportscar with the wind in my hair tillsammans med P.

Och detta är bara ett axplock av allt som hände, ett axplock av det som hände mig. Runt omkring hade Berlinmuren nyss fallit, Jugoslavien blev det forna Jugoslavien, vi gick med i EG, Estonia sjönk. Ryska ubåtar syntes eventuellt i de svenska farvattnet. 

torsdag, september 28, 2017

Att röra sig säkert och avspänt i det tidsligt och rumsligt utbredda inre landskap som man är

Apropå detta med att leva om sitt liv. Så förbereder jag just nu årets nostalgikalender.
Av någon anledning känner jag alltid att jag behöver försvara detta att jag tycker att det är hejdlöst roligt att rota omkring i minnets avkrokar, som om det är något som borde analyseras på något freudianskt vis och leda fram till att jag har någon sjuklig hämning som letar sig upp ur mitt undermedvetna likt en illaluktande, nostalgiskt vurmande gas. En hämning som möjligen går att bota med psykoanalys.
Kanske är det min tvångsmässiga vilja att försvara mig som borde analyseras.

Hur som helst tänker jag ändå vältra mig hämningslöst i mina hämningssymtom en tid fram över och känner jag att jag borde be om ursäkt för det ska jag läsa följande citat ur Night train to Lissbon av Pascal Mercier. 

Det är ett misstag, en idiotisk våldsakt när vi koncentrerar oss på vårt här och nu i övertygelsen om att därmed omfatta det väsentliga. Vettigast vore att man rörde sig säkert och avspänt i det tidsligt och rumsligt utbredda inre landskap som man är, och göra det med tillbörlig humor och melankoli.


tisdag, september 26, 2017

De små monumenten över människans godhet

Runt omkring på gator och torg i vår stad står det allmänna papperskorgar. De är indelade i flera sektioner: "Plast", "Papper","Restavfall" osv.
Jag blir alltid glad när jag ser dem.
 Inte för att det är bra att vi enkelt kan sopsortera, vilket det i och för sig är, utan för att dessa papperskorgar, var och en, är en manifestation, ett monument över en naiv tilltro till människans godhet och goda vilja, som tydligen råder i vår stad. Att man på fullaste allvar tror att allmänheten, gemene man ska se till att glasspappret hamnar i rätt fack så att det går att återvinna innehållet i de allmänna papperskorgarna.

Själv är jag så desillusionerad när det gäller min tilltro till mänskligheten att jag blir imponerad bara jag ser någon som över huvud taget lägger skräp i en papperskorg och inte bara slänger det på gatan.

Och detta är inte alls ett så ironiskt inlägg som det låter.

söndag, september 24, 2017

Om man fick leva om sitt liv

"Jag ångrar ingenting. Om jag fick leva om mitt liv skulle jag göra precis samma sak, jag skulle inte ändra någonting."
  Så där pratar ju folk. Men jag tror inte riktigt på det där.
Nog har väl de flesta av oss saker som vi ångrar i livet? Jag har det i alla fall. Inte så att jag går runt och grämer mig hela dagarna. Det hjälper ju inte.
  "För allt som inte blev som det skulle.
  [...]
  "Förlåt dig själv"
som Jonas Gardell skrev en gång.
De dumma val jag gjorde när jag var 15, 18, 20, 36 eller igår, gjorde jag ju för att summan av min dåvarande erfarenhet och dåvarande förnuft helt enkelt inte räckte till för att göra ett vettigare val än det jag vid det aktuella tillfället gjorde.
   Självklart skulle jag göra andra val nu om jag fick leva om hela mitt liv med en 42-årings erfarenhet och förnuft. Det säger sig ju själv, kan jag tycka.
  Men nu får man ju inte leva om sitt liv. Det är det som är grejen. För att citera Jonas Gardell igen.

Om jag fick leva om mitt liv skulle jag, med mitt nuvarande förnuft, kliva ur sängen den där morgonen när Tomas Tranströmer spelade i kyrkan och ta mig dit med galopperande, förväntansfulla steg. Om han skulle spela på piano eller orgel eller kam vet jag inte och inte spelar det någon roll, men gudomen besökte denna morgon kyrkan och jag kunde ha mött honom, om jag hade varit 42 när det hände.
  Kanske låter det i vissa öron illa att jag säger att det är Tomas Tranströmer som är den gudom som fanns att möta i kyrkan men nog fanns det mycket gud i Tranströmer, och nog kunde han kanalisera mycket av detta gudomliga till oss andra.
  Men den morgon då det begav sig hade jag bara läst den dikt av Tranströmer som ingick i litteraturkursen jag läst och avfärdat honom som "för matematiskt"!
   Så mycket förnuft och erfarenhet hade jag alltså den där morgonen och det räckte bara till att sova ett par timmar för länge och låta ögonblicket gå mig förbi och för evigt vara förlorat. Till stoft och aska skulle det bli.

Några år senare skulle jag lipa av rörelse när Tranströmer tog emot sitt nobelpris ur konungens hand. Mitt förnuft och min erfarenhet har växt till sig.




torsdag, september 14, 2017

En vanlig dag hos polskan

Det är den trevliga polskan som jobbar idag så jag får beställa sittande ute vid bordet.
Vid bordet intill sitter ett par skränande britter och tittar på videoklipp på orkaner och orangutanger i sina mobiler. De skränar så till den grad att jag först tog dem för att vara amerikaner. ( Inte för att jag har några fördomar jag inte.) De minns med tordönsstämma och stor saknad de dagar då de saknade hem, räkningar och mat för dagen men ändå gick ut och festade varje natt.

Det är en av de barska polskorna som kommer ut med maten.
   "En till?" frågar hon när jag beställer en Cola till, i en ton som "ska det verkligen vara mer här?". Men jag framhärdar och knappt hinner hon få kapsyler ur flaskan innan hon rusar tillbaka in till den polska såpan på TV:n därinne.

Mannen som vi tror (läs: har fantiserat ihop att) limmar lite på en av de barska poöskorena sitter på sin vanliga plats, hans hund ligger vid hans fötter. Han, mannen, dricker te från en vacker blommig kanna, medan hunden långsamt och omsorgsfullt slickar sina genitalier. Jag tänker att om den där karln verkligen limmar på polskan så har han ett mycket ineffektivt tillvägagångssätt. Idag är hon ju inte ens här.

   "I went to court for somerhing I did'nt do. I was'nt even there" gastar den brittiska kvinnan och tränger sig in i mina kärleksbekymmer.
   På andra sidan gatan går barnen från svenska skolan två och två på led i sina himmelsblå tröjor.
    "Idyll, misär och hopplös kärlekslängtan" tänker jag och tar en tugga av mina smaklösa piroger. "En vanlig dag hos polska."

måndag, september 11, 2017

Hösträkning

Hösträkning 1


1, Skärpan i luften som ljudet av glas som
2, skär lönnarna röda av blod
3, Gässens gnisslande låt som repar väg över himlen
4, Doften av alltings upplösande, blivande till ingenting och allt än en gång.
5, Skönhet så smärtsam att ådern brister.
6, Rönnbär i klarröd färg som en bestämd punkt i slutet av meningen
0, och sedan kommer regnet och sköljer oss in i det grå.







torsdag, september 07, 2017

Jag borde skriva annat

Just nu läser jag Magda Gads reportage och lyssnar på hennes sommarprat. Av olika skäl har jag bara hunnit igenom hälften ännu men det räcker. Det räcker för att inse att jag borde skriva något annat.  Annat än det jag skriver. Jag borde skriva om andra saker än om böcker, hallon och allmänt navelludd. Om man nu kan skriva borde man väl skriva om sådant som Magda Gad skriver om. Det borde väl vara någon slags plikt. Det borde väl vara någon slags plikt att berätta att det finns sjuåringar i världen som sett vuxna människor hugga huvudet av en annan vuxen människa och sedan spela fotboll med det. Det borde det väl?

Men man måste ju skriva om det där andra också. Om det goda och banala. Om böcker och hallon och fikaraster. Om barndomsminnen, guldbubblor och Pärt-musik. Om utflykter och möten och dåliga dikter måste vi skriva. Om misslyckade blomplanteringar och kräftskivor och TV-kvällar om hundar och ungar och nybryggt äppelvin.  För vad skulle hända med oss om vi bara berättade om den nattsvarta ondskan. Tänker jag.
   Men kanske är det bara för att döva mitt dåliga samvete. 




onsdag, september 06, 2017

jag vill att det ska regna när jag dör

jag vill att det ska regna när jag dör
jag ska sitta på en veranda i en öronlappsfåtölj
och dricka en whisky som doftar som Tom Waits röst
medan det långsamt händer
jag vill inte ha några vemodiga visor
vemod är för de levande
men Waits ska väsa Jockey Full of Burbon
regnet ska vara varmt och tillta i styrka
det ska regna ett bra tag
och när whiskyn är slut
och Waitz har tystnat
har det hänt
och det ska vara som inget särskilt har hänt
annat än att det har slutat att regna


söndag, september 03, 2017

Det blåser goda vindar

Det blåser goda vindar i världen. Också. Vindar fulla av glädje över det levande och allt det kan vara, så gränslöst och odefinierbart. De hittar in över allt, de där vindarna, i alla sprickor, prång och tomrum. In i den lilla butiken där min mamma köper det gränsöverskridande knyppelmönstret Tuppen Agda.

fredag, september 01, 2017

Dilemmat med Tom Waits fru

För tio år sedan, i januari i år, började jag blogga. Detta tioårsjubileum firar jag genom att varje månad publicera ett inlägg från det där första bloggåret. September månads inlägg handlar om Tom Waits och den där mytiska känslan man gärna vill ha kring genier:

Jag tycker mycket om Tom Waits musik. De vackra texterna, den galna gnisslande och tutande musiken som får det att kännas som om musikerna står mitt i en gata i New York och spelar. Och så rösten. Bara detta att någon med den rösten kommer på att han ska sjunga med den gör mig lycklig.
Jaq tycker mycket om Tom Waits musik men jag vet inte så mycket om honom själv. För ett tag sedan såg jag en konsert med Tom Waits på tv. Där berättar han att han är gift och har barn. Att man i hans familj har en svordomsburk där man får lägga pengar i börter om man svär. Det är något som går sönder när jag hör Tom Waits berätta om sina barn och svordomsburken. Bilden av Tom Waits, Jag vill inte ha en bild av Tom Waits som en vanlig radhusfarsa. Tom Waits ska sitta längst inne i ett hörn av en sunkig bar med ett glas whisky och iaktta. Slänga ned en anteckning då och då på servetten men mest iaktta.

Det är inte det att jag missunnar Tom Waits att vara lyckligt gift. Att, när svordomsburken är full med pengar, packa in barnen i bilen, förmodligen har de en kombi också, och åka och köpa det där trädet han talar om och sedan plantera det i trädgården. Det missunnar jag honom inte al1s. Jag vill bara inte veta om det.