fredag, december 31, 2010

torsdag, december 30, 2010

Multimedia message

Diggar Norrköping! Diggar Bokgalleriet i Norrköping! Här finns begagnade böcker fr harlekinserien t familjebibeln i vackert skinnband. Innehavarinnan visar stickbeskrivningar från 50-talet, för baddräkter o visitväskor! Här finns pocket, inbundet, engelskt o tyskt, kungaböcker, Whalströms, vinböcker o konstböcker, gamla spel o gamla möbler, serietidningar. Man kan fika, ställa ut sina tavlor eller sitt hantverk. Till en depositionsavgift av 20 kr får man låna ett schackspel o sitta vid ett av borden o spela. Jag diggar Bokgalleriet i Norrköping! Jag vill också ha ett bokgalleri! Som om det inte räckte med att hela butiken är underbar så hittar jag ett ex av min barndoms bästa hästbok: Ridsommar på Västanås! Som jag har letat efter denna bok i vartenda antikvariat jag besökt! Här finns den för 10 kr! Yr av salighet vinglar jag ut på stadens hala gator m en påse böcker i handen o P hållande ett stadigt tag i min arm för att jag inte ska flyga i väg.

söndag, december 26, 2010

Digga som Dean Moriarty

Ett av de nyårslöften som jag tycker ligger inom de nåbaras gräns är att jag bara ska surfa med en flik öppen i taget under 2011. Jag ska inte läsa någons blogg samtidigt som jag försöker blogga på min egen och chatta med någon på Facebook. Det brukar inte bli något bra.
Vare sig resultatmässigt eller i själen.

En sak i taget är ett genomgående tema för nästa års ambitioner.
Bli stilla låt tystnaden föra dig nära. Närvaron finns där en kraft som vill bära..
sjöng vi när jag var med i Kyrkans Ungdom, när jag var ungdom.


Ett annat nyårslöfte som brukar vara med varje år är hur jag ska se på min omvärld. Det är meningen att jag ska se på den med stora förundrade ögon, suga i mig det magiska i varje detalj, totalt närvarande. Det är svårare.
Det är sådant där som brukar gå bra när man är på resa. On the road. När man är hemma tror man sig ha sett allting hundratals gånger och tittar inte ordentligt. Glömmer att man faktiskt är On the road hela tiden.
Jag inbillar mig att Jack, Birgitta Stenberg och Sal Paradise som jag parallelliserat tidigare här, sökte samma sak på sina färder. Suga i sig den magiska omgivningen.

Någon som var bra på att se på världen på det här sättet var Dean Moriarty i Kerouacs On the road; ömsom helgonförklarad, ömsom sugande musten ur sina vänner med sin intensitet och sin gränslöshet. Figuren Moriarty ska vara baserad på Kerouacs vän Neal Cassady och jag håller just nu på att läsa boken Off the road, en ja...biografi är det väl, skriven av Carolyn Cassady, Neals fru (som enligt Skatan också är vän med Ulf Lundell!!).
Jag har inte kommit så långt i den boken att jag vågar ha några åsikter om hurdan Neal Cassady egentligen var, i vilken mån man nu kommer fram till det genom att läsa en biografi, men hans alter ego Dean Moriarty verkar i mitt tycke en aning... manisk, inte helt i balans. Kanske är det priset man får betala för att suga in världen så totalt.

"Tjohoo!" gapade Dean. "Och den här solen på allting. Har du diggat den mexikanska solen, Sal? Man blir påtänd av den . Yohoo! Jag vill bara vidare och vidare - den här vägen kör mej!!"

"... Medan du sov har jag diggat den här vägen och det här landet, om jag vara kunde berätta för dej allt vad jag har tänkt!" Han svettades. Ögonen var rödstrimmiga och galna men blicken också dämpad och öm -

Även om den gode Dean inte verkar vara riktigt frisk så är jag ändå lite avundsjuk på den här förmågan att "digga" (Jag måste komma över ett engelskspråkigt ex. !) det han ser omkring sig. Just i citaten ovan befinner han sig ju i och för sig on the road tillsammans med Sal i Mexico, och on the road går det ju som sagt lite lättare.

Vi kommer inte att resa till Lübeck över nyår i år som vi brukar, apropå resande och diggande. Det är som sagt mycket som inte följer traditionerna i år. Kanske är det bra.
Istället ska vi vänta in det nya rena året i Norrköping!
Men jag kommer att göra mitt bästa för att digga Norrköping som Dean Moriarty.

lördag, december 25, 2010

Multimedia message

Nysnö

Då har vi klarat av julafton och kan börja ladda inför min absoluta favorithelg:




NYÅRSAFTON!




Jag älskar det faktum att ett helt nytt år ligger tomt och oskrivet framför mig. Att jag har alla möjligheter att göra vad jag vill med detta år. Allt är rent och obesudlat. Nästa år kan jag bli en bättre, mer närvarande och njutande människa. Nästa år kan jag bli vem ... som helst!



Och jag är faktiskt så blåögt naiv att jag tror att det är sant, att jag har det helt i mina egna händer.

Och jag tycker om att jag fortfarande är så blåögt naiv. Jag tror att det är ett bra sätt att hålla sig ...ung, är inte riktigt det ord jag vill använda, men rörlig. Rörlig i intellektet och i sinnet. Det är viktigt. Inte stelna i de intrampade spåren. Nyårsdagen är att gå ut i nysnö, den rena vita ytan och sätta det första avtrycket.

I min nya, grönglänsande kalender som ska innehålla alla dessa fantastiska, smakrika smultron-på-strå-dagar som ska inträffa nästa år, har jag redan börjat anteckna nyårslöften i långa rader. Jag brukar alltid avge massor med löften och det är sällan de blir infriade, de är nämligen ofta i kategorin Övermäktiga. Men man ska sikta högt.

Och det viktiga är inte att uppfylla alla dessa löften, det är att sträva!


Inte förrän förra året, då jag läste på Bodil Malmstens blogg att "nu är det nyår, nu är det dags att sumera det som varit", har jag tänkt på det som en sammanfattningens tid, nyåret. Jag har alltid bara sett framåt, framåt! På väg, på väg!
Det gångna året är ju just gånget.


Så jag vet inte om det kommer att bli någon sammanfattning här av 2010, mer än att det har handlat mycket om att gå i nysnö, på ren vit yta.


torsdag, december 23, 2010

Jul, jul, strålande...

Natten före julafton gör Pia det som måste göras för att
det är jul. Fast inte är det så mycket egentligen. Julgransjäveln
är klädd och pepparkaksjävlarna är redan brända
och slå in julklappar kan hon göra i morgon förmiddag
innan hon åker iväg till sin mamma för årets hemskaste
middag.
Sin egen skinkjävel har hon i ugnen just nu, och varför
hon har det vet hon inte ens själv.
De hemlagade kolorna åt hon upp så tidigt som i förra
veckan. Två och en halv deciliter ångestskapande vispgrädde,
ett vidrigt gammalt familjerecept, julgräddkolorna
från helvetet. En ny sats kola ids hon inte göra. Hon
kan äta After eight tills hon kräks istället. Fett som fett.
I år har vi inga julklappar! har de som vanligt sagt till
varandra. Man måste hålla på traditionerna. Alltid lurar
det någon.
Annas ungar kommer att ha gjort massor av teckningar
till henne och hon kommer inte att kunna se vad de
föreställer.
Håkan och Anna kommer med en jävla deckare av
Henning Mankell som hon redan läst som följetong i Expressen.
Deras mamma kommer med något fult som hon
ärvt från nån gammalfaster som Pia inte ens visste att hon
hade.
Själv har hon köpt dyra, dyra saker för att ge de andra
skuldkänslor, de jävlarna, hon har till och med låtit prislapparna
sitta kvar.
När hon kommer till helvetet ska hon åtminstone förtjäna
det.

(Ur romanen Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter, Norstedts 1999)




Den här texten har jag stulit rakt av från Jonas Gardells blogg Jag brukar läsa kapitel 15 och 16 ur Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter varje år inför julafton.

Jag vet inte varför jag är så dålig på jul, varför jag är så stressad av julen. Den har ju så många ingredienser som borde göra den till en riktigt mysig helg. Ljus och glitter. Glögg. Julmarknader. Lucia. Stämningsfulla sånger. Egentligen skulle man ju kunna mysa sig igenom hela december!Istället stressar man... i alla fall jag... som en galning för att göra en massa saker, köpa en massa saker och för att upprätthålla ett mönster, som om mönstret är viktigare än människorna i mönstret.
Nå, nu gaskar vi upp oss och spelar lite julmusik. Hoppas att ni får en njutsam julafton i morgon!

lördag, december 18, 2010

Kärringen Motvals

...flyttade in i min själ i torsdags.
Hon ser ut lite som Julia Ceasar , kärringen Motvals, och talar i samma barska, förorättade ton, om ni undrar.

Jag började min dag med att få reda på att mitt BMI låg på den övre gränsen för att äta en medicin som jag äter. Det vill säga att om jag är fetare nästa gång jag vill ha påfyllning av den här medicinen så kommer jag inte att få någon påfyllning.
"Herregud! Nu måste jag verkligen börja ta tag i det här på allvar."
Tänkte jag, åkte tillbaka till jobbet där jag raskt slevade i mig två bitar smörgåstårta till förmiddagskaffet. Till lunchen vankades Wallenbergare och till eftermiddagskaffet en stor bit tårta.
"Så, ska de tas!" skrockade Julia Ceasar någonstans i mitt huvud medan jag skrapade tårttallriken ren.
Frågan är bara vilka som ska tas på detta vis. Det är ju jag själv som lider av att jag väger för mycket, ingen annan. Mår man illa av att titta på mig kan man ju titta åt ett annat håll. Vill man fundera över om jag är gravid eller inte kan man väl få göra det.
På bilderna från jobbets julfest står jag och ser glad och gravid ut med ett stort glas vin i ena näven som en riktig kärringen Motvals. Rent provocerande ser det ut. Jag och Julia Ceasars lookalike tycker nästan att det är lite kul.

Kärringen följde i alla fall med in på bibilioteket, där jag gick in för att låna något av Sofi Oksanen och Paul Auster och kom ut med sex album med Lucky Luke. Ja, den tecknade cowboyen med en fnittrande häst som heter Jolly Jumper, just han.
Jag fick också med mig en bok om skrivande, där det stod följande att läsa om bloggandet:

- En bra blogg har ett tänk, ett mål, den används inte som kladdpapper eller anteckningsbok eller som ett försök att bli bekräftad och sedd av någon där ute.

- Skulle det du skriver om inte vara intressant i en tidning eller bok, då är det inte intressant på bloggen heller.

Och det är ju naturligtvis en åsikt. Men jag hör ändå den Julia Ceasar-liknande kärringen som tagit sin boning i mig fnysa att den som har skrivit det där nog är en riktig schajas! Inte är hon särskilt intresserad av att redogöra för varför hon tycker det heller. Hon vill bara fortsätta att klottra vidare på sitt kladdpapper och vara ifred för viktigpettrar som vill bestämma vad som är viktigt och intressant. Sådan är hon.

Vi, min motvalsa kärring och jag, lånade också en bok med Anna Greta Wides dikter och veckans dikt blir därför ännu en Wide-dikt. Och det nostalgiska klippet i min mycket sporadiska julkalender blir naturligtvis från den tecknade serien Lucky Luke. Inte särskilt intressant i vare sig böcker eller tidningar och följdaktligen inte heller här men eftersom det är jag som bestämmer här så blir det så i alla fall.


onsdag, december 15, 2010

On The Road

Läser Jack Kerouacs On the road. Eller På drift eftersom jag läser den på svenska. Försent inser jag att den här boken, om någon, borde man ha läst på originalspråket.
Att vara På drift är inte alls det samma som att vara On the road.
Inte alls.
Jag kan tänka mig att en utomstående kan tycka att personerna i boken är på drift men skulle man fråga personerna själva, Sal, Dean och grabbarna, skulle de nog snarare anse att de var På väg.

Sal Paradise heter jaget i boken och länge såg jag honom framför mig så som jag föreställde mig Jack i Ulf Lundells bok som utspelar sig 30 år senare. De påminner ju om varandra de där böckerna, både i språk och ton. Och tema. När Jack och Bart talar om att "få något gjort" menar de samma sak som Sal och Dean menar när de talar om att "sätta igång något". Det Sal och Dean söker efter med sitt flängande kors och tvärs över Amerika är samma sak som Jack och Bart söker efter, även om de inte flänger och flackar lika vida omkring så är de ändå också På väg.

Medan jag läser On the road tänker jag att en sådan här bok skulle inte kunna skrivas av en kvinna. Och sedan inser jag att Birgitta Stenberg har gjort det. Hennes självbiografiska böcker Kärlek i Europa, Spanska trappan och Alla vilda är Jack och On the road med ett kvinnligt jag. Alkoholen och drogerna har samma roll här. Sal, Jack och Birgitta är skrivande människor. De rör sig i kretsar där man inte har någon fast anställning, eller ens sträva efter att få en. Jobbar man är det för att få pengar till bensin för att ta sig någon annanstans, för att få ett mål mat, just här just nu. Man veckohandlar inte i någon av böckerna. Man strävar efter att insupa detta mirakel som är världen på mesta möjliga sätt.
On the road utspelar sig den sista hälften av 40-talet, Stenbergs böcker under 50-talet och Jack under 70-talet men det känns ändå som handlingarna kunde byta plats med varandra utan något större problem.

Det Birgitta Stenberg söker med sitt liftande i Europa är samma sak som Sal söker med sitt liftande i Amerika är samma sak som Jack söker i Sverige. Och de söker efter något som jag egentligen inte tror går att finna på någon bestämd geografisk punkt men kanske genom att vara På väg.

söndag, december 12, 2010

Här och nu, banne mig!

Detta hattande hit och dit, allt på en gång och ingenting.

Så sent som...jag tror det var förra helgen...läste jag ett inlägg på min bloggvän Skatans blogg om att ta en sak i taget; när man skriver så skriver man, när man läser så läser man, när man samtalar så samtalar man, osv.
Då tänkte jag att det där måste jag också ta tag i. Jag måste faktiskt också ta en sak i taget, för så här kan jag inte hålla på; hela tiden mentalt ett par steg före mig själv. Flera saker på gång på en gång och allt blir bara halvdant.
Men gjorde jag det då?

Hela gårdagen var ett enda hattande och fnattande. Jag skrev ett julkort, stoppade in disk i maskinen, slog in en julklapp, skrev ett julkort till, läste en blogg, färgade håret, slog in en annan julklapp, stoppade tvätt i maskinen (inte samma som disken), läste en annan blogg, skickade ett mail, skrev ytterligare ett julkort, bloggade ett ointressant inlägg om gamla tv-serier. Allt på samma gång kändes det som. Allt, allt och ingenting. För när man gör allt på en gång och inte en sak i taget, då blir det ju ingenting.
Åtminstone känns det så. Igår fick jag ingenting gjort. Eller en jävla massa. Jag vet inte ens själv. Känner mig splittrad.

Det är liksom inget fokus. Inte någonstans.
Jag känner mig som Jack i Ulf Lundells bok, där han står på taket till sjukhuset där han har sitt outhärdliga jobb som vaktmästare och mumlar
Här och nu
Här och nu
Här och nu
som ett mantra och en besvärjelse.
Här och nu tänker jag när jag sitter här framför datorn och anstränger mig att bara ha en flik öppen i webbläsaren åt gången.

Idag blir det ingen "lucka" med gamla tv-minnen. Bara lugnande Pärt i nuet.

lördag, december 11, 2010

Serierna vi glömde

Eftersom det inte blivit någon "kalender" de senaste dagarna så tar vi igen det med att köra tre "luckor" på en gång.

Såpan Varuhuset har ju blivit mer eller mindre kultförklarad på senare år och går att köpa på dvd, men vem minns serien Storstad? Jag tror att den gick någonstans mellan Varuhuset och Rederiet.



Ungefär samtidig gick Det var då:




Det var första gången jag så Carina Lidbom och Birgitte Söndergaard.

Goda grannar har väl kanske uppnått lite kultstatus. Den gick samtidigt som Varuhuset och när det begav sig kunde den inte mäta sig med Varuhusets intriger och fick läggas ned.


onsdag, december 08, 2010

Minsta motståndets lag?

Lao tzu skrev, en integrerad individ vet utan att resa, ser utan att titta, och åstadkommer utan att göra.
Vad betyder det? Kanske att välja det enkla, att ta varje motstånd som en signal att gå någon annanstanns? Och tvärtom, det som faller sig är det som är heligt.

Skriver Bob Hansson på sin blogg den 4 december.

Jag vet inte om jag har fattat Bobs tolkning rätt (är ganska säker på att jag inte fattar Lao tzus visdomsord, dock). Har lite svårt att se hur det som faller sig är det som är heligt är tvärtemot att ta vare motstånd som en signal att gå någon annanstans. Det är väl samma sak? Eller är det jag som är korkad?

Däremot vet jag att jag anser att varje motstånd är en signal att pressa sig lite hårdare så att motståndet sjunker undan. Eller ja, kanske inte varje motstånd...men rätt så många.
Det är det där med att se skillnad på vad som är magkänsla och vad som är lathet, som jag har skrivit om tidigare.
Men ett som är säkert är att hade jag inte gjort motstånd mot motståndet vid ett flertal tillfällen i livet och istället valt att gå någon annanstans varje gång det tog emot, så hade jag inte kommit någonstans. Jag hade legat som en våt trasa på golvet.
För man växer av att besegra motstånd.
Man utnyttjar fler av sina förmågor och möjligheter genom att trycka ut de väggar som begränsar.

Inte för att jag lever så här i varje andetag i livet men jag strävar, jag strävar...

Dagens lucka är från Klassliv ur ungdomsprogrammet Bullen. Åh, de var så stora, de hade så snygga kläder och framför allt bodde de inte långt ute på landet, utan var fria att drälla runt på stan efter skolan på ett annat sätt än jag. Åh, vad jag önskade att jag var som dem i Klassliv!


tisdag, december 07, 2010

Hellre en Dårfink än en Dönick!

Skillnaden mellan dårinkar och dönickar förklaras i serien - och i boken, för det är en bok av Ulf Stark - av Simones morfar. Han menar att de är en familj av dårfinkar. Minns jag. Men själva förklaringen minns jag inte.
Återigen fann jag mig själv på citatjakt.
Min bokhylla är inte sorterad i alfabetisk ordning. Jag har försökt att luckra upp mitt tvångsmässiga ordnande och sorterande och gått på känsla där. Därför finns det en hylla som går under benämningen Stora Läsupplevelser Från Min Ungdom. Där borde boken Dårfinkar och dönickar ha stått.
Det gjorde den inte.
Det betyder att den ligger i någon av de åtta flyttkartongerna i vårt överfulla och röriga förråd (som jag för övrigt anser, bara skilja sig marginellt från vår lägenhet) och så långt är jag inte beredd att gå för ett citat.
Så jag får helt enkelt göra en egen bild av skillnaden mellan en dårfink och en dönick:
En dårfink kastar sig ut genom fönstret för att han tror att han kan flyga.
En dönick vågar sig inte ens fram för att se på utsikten.
Därför är jag hellre en dårfink. Han har åtminstone levat, om än vettlöst.

Bakom dagens lucka hittar vi introt till barnprogrammet Doktor Krall. En för mig fruktansvärt skrämmande serie eftersom Doktor Kralls assistent Rolf gick i sömnnen i ett av avsnitten och det var bland det otäckaste jag visste, när jag var barn.


måndag, december 06, 2010

Lucka...vad blir det...tre?

Och som om det var meningen...så satt P och jag och tittade på CDon i går kväll och vad dyker upp där...om inte "nyheten" Trolltyg i tomteskogen på dvd.
- Honom ska vi ha! gastade jag till en helt oförstående P.
- Vad är det för något?
Jag förstummades av denna oerhörda ignorans! Denna brist på kunskap och känsla för det svenska kulturarvet. (Den visades i mitten av 80-talet och kanske i början på 90-talet, tror jag Skatan). Nå, nu är den beställd i alla fall, i utbildningssyfte för P:s räkning. Han som redan muttrar över att jag tvingar honom att titta på Julpussar och stjärnsmällar...Som håller...faktiskt. Ok, det är ju uppenbart att den är för barn, lika uppenbart som att jag inte längre är något barn och att jag inte längre tycker att Erikas kläder är snygga. Men den håller.

Dagens klipp är hämtat ur Dårfinkar och dönickar. Vet inte hur många gånger jag sett serien eller läst boken. När det begav sig, i min ungdom, var jag mycket avundsjuk på det konstnärliga kaos och den oordning (faktiskt) som rådde i Simones hem och på ...tja...bohemeriet. Oförmögen som jag var att se det bohemeri som faktiskt rådde i mitt eget hem...om än inte av samma slag.


söndag, december 05, 2010

Min icke-kalender fortsätter

så länge jag har lust...

Idag blir det Trolltyg i tomteskogen en julklassiker från barndomen. Den visades varje jul och det hör till allmänbildningen i min generation att kunna citera vissa delar av den:

- Morssan, ja' mejjar ner en hel tomte armé!



- Nu ska jag göra mig vacker!

och:

- Var é Fjant?
- Här, mamma!



Jag vet inte när den slutade sändas och jag vet inte riktigt vad som hänt med den. Har hört rykten om att den gick åt när SVT:s arkiv brann för några år sedan.
Men mer nostalgidrypande än så här blir det inte.

lördag, december 04, 2010

Lovar ingen kalender

men här kommer ett klipp från den tecknade serie som var den uteslutande orsaken till att jag valde franska som andra språk på högstadiet. Lyssna och njut!

Julkalendern

Har sett att många kör med julkalender-form på sina bloggar. Och det tycker jag är kul! Att jag inte kom på att man kunde göra det i tid! För en julkalender ska ju utspela sig från den 1 december till den 24 december och den 1 december har ju redan passerat och att börja göra en kalender nu är att göra en icke-komplett kalender och att göra en icke-komplett kalender är att göra en halvdan julkalender...och det skulle störa mitt störda ordningssinne på ett sätt som jag inte skulle kunna hantera.
Kan emellertid rekommendera Lilla Blås julkalender

Numera går ju gamla tv-kalendrar att köpa på dvd. Vad går förresten inte att köpa på dvd i dessa tider? Jag kunde inte låta bli att köpa min favoritkalender: Julpussar och stjärnsmällar. Om ni undrar vilken kalender det var så är det den kalender som alla undrar vilken kalender det är när jag börjar prata om den. Den gick 1986 och Mona Seiliz och Stefan Ekman var med. Ekman var en konstnär som kopierat tavlor och var jagad av några skumma typer som ville sälja tavlorna som äkta. Ekman och hans familj var tvungna att lämna Stockholm och gömma sig i den lilla byn Busnäs under julen.
Jag var elva år och ritade alla karaktärerna som pappersdockor. När jag röjde i garderoberna under mina föräldrars flytt förra vintern hittade jag kuvertet med alla dockorna. Nu ligger de i en flyttkartong i vårt förråd. Det gick inte att göra sig av med dem.
Tänkte ge mig på dvd:n med Julpussar och stjärnsmällar i mellandagarna men jag är rädd att den kanske inte har åldrats med behag. Eller att jag inte har gjort det...

Kanske är jag ändå tvungen att göra en julkalender med temat Gamla Godingar Från Min Barndom. När jag letade efter ett klipp med Julpussar på YouTube fastnade jag i en mängd klipp med gamla barn- och ungdomsprogram från sent 70-tal och det glada 80-talet. Vad är det förresten med min generations låsning vid gamla barnprogram! Julpussar var det dåligt med dock, de glimtar bara förbi i den här kalenderkavalkaden:

onsdag, december 01, 2010

Att gå kvar och harva på ett liv, som man vet att man ändå ska bli av med...

skriver StoraB som kommentar på mitt förra inlägg.

Apropå citat.


Jag tänkte också så där en tid i livet. Jag var ganska ung när jag tänkte så, någonstans i slutet av tonåren så där. Jag tänkte att det fanns ju egentligen ingenting som spelade någon roll - man skulle ju ändå dö och ingenting av allt man kunde företa sig skulle ju bestå.

Det var ganska mycket i mitt liv som jag inte var särskilt nöjd med vid just det här tillfället, kanske var jag mest missnöjd med mig själv. Så jag låtsades att det inte spelade någon roll allt det här som jag var missnöjd med för ja... jag skulle ju ändå dö, så vad gör det om hundra år...
Så tänkte jag istället för att se till att ändra sådant som inte var bra.
Det var som om jag gick och drog till alla flödande kranar i mig själv, ut- och inflödande kranar tills jag levde i ett torrlagt vakum. Det som hände omkring mig handlade egentligen inte om mig, ingenting handlade om mig. Jag deltog inte i mitt eget liv.

Jag vet inte riktigt när det här vände, eller hur det vände, men vände gjorde det. Sedan tar det ett tag innan man får det att flöda ur kranar som varit hårt åtdragna länge, men det går.
Man är skyldig att vara delaktig i sitt eget liv. Vägra vara offer eller kolli. Vi kan inte välja allt som händer oss men vi kan välja vad vi gör av det och hur vi hanterar det. Tror jag. Jag säger inte att det är lätt men det är något att sträva efter.

Och visst vi kommer ändå att dö -åtminstone är det ytterst sannolikt-men nu lever vi! Jag tänker hålla fast i den tanken och försöka göra så mycket av nuet jag kan. Till exempel kan man ju eldklottra lite. Brinna för livet och beskriva det. Det har blivit lite dåligt med det här den senaste tiden, tyvärr. Det är väl den där jävla tiden som envisas med att gå...

lördag, november 27, 2010

Säga vad man vill om tiden,




...gick gjorde den i alla fall.
Säger herr Roos i Berättelse om Herr Roos av Håkan Nesser.
Apropå citat.
Och apropå att det gör den faktiskt. Går. Tiden, alltså.

I dag är det ett år sedan jag jobbade sista dagen på mitt förra jobb (eller ja, egentligen förrförra!)och gick hem i mörkret efter att ha ätit en smörgåstårta som växte i munnen. På ett sätt var det skönt att gå hem, att det var över.
Fem månader tidigare hade vi fått veta att kontoret skulle läggas ned och verksamheten flyttas till Stockholm. Att bli av med jobbet är aldrig roligt. Att gå kvar och harva i flera månader på ett jobb som man vet att man snart ska bli av med, utan att veta vad som kommer efter, är inte särskilt nyttigt. Åtminstone känns det inte så just medan man gör det. Blir ingen god stämning av sånt. Att lära upp andra som ska ta över det jobb man byggt upp och som man själv inte valt att lämna över... är inte heller något som känns särskilt uppbyggande.
Men trist var det detta att plötsligt sluta träffa människor som man umgåtts med drygt åtta timmar om dagen i åratal. För även om man träffas igen blir det ju inte samma sak, man delar inte varandras vardag på samma sätt längre, så är det.
Sedan var jag betydligt sämre på att vara arbetslös än jag hade trott att jag skulle vara. Även om man ägnar en del av dagen åt att söka jobb blir det ju ändå mer tid kvar att skriva på än en vanlig dag och mer tid att skriva hade jag ju alltid gnällt om att jag skulle vilja ha. Jag hade nog tänkt att snart kommer man in i en bra rytm med det där.
Men det gjorde jag aldrig. Jag hade väl blivit för bortskämd med tryggheten det ändå innebär att ha ett fast jobb med fast lön på ett bestämt datum. Jag löper nog inte någon större riskt att bli en romantiskt svältande och knarkande poet. Och inte skulle jag hoppa över den levertransplantation som skulle rädda mitt liv för att jag är upptagen med att skriva en bok, som den där författaren jag skrev om här någon gång tidigare. Han offrade livet för den där boken och här sitter jag och minns inte ens vad han heter, eller namnet på boken han skrev. Så där ser man vad det är värt...
Sett i backspegeln, så här ett år senare, så var det tur för mig att det där kontoret lades ned.
Jag har funderat länge på om jag verkligen ska skriva det här. Det känns provocerande på något sätt och det är inte meningen.
Sen blev jag till slut förbannad på mig själv. Det har gått bra för mig det här året, det är ett faktum och varför ska jag be om ursäkt för det?
Det borde väl vara ännu mer provocerande om jag inte var glad över att det har gått så bra?
För idag har jag ett mycket bättre jobb än vad jag hade för ett år sedan. På alla plan bättre. Drömjobbet, faktiskt. (Okej, när vi vunnit Miljonerna kommer jag ändå att bli heltidsbloggare från uteserveringen på Café les Batard i Beaune. Men till dess.)
Och det jobbet hade jag inte fått om jag inte hade blivit av med det andra. Jag hade inte sökt mig vidare, jag trivdes ju där jag var. Så det hade väl inte gått någon nöd på mig men drömjobbet var det ju inte.
Ibland kommer man framåt av att få en saftig känga i baken...
Ibland inte.

onsdag, november 24, 2010

Det mest poetiska missbruket

Kom, i samband med Cornelis-filmen att fundera över den här romantiserade bilden av den missbrukande poeten igen. Att det finns någonting kittlande och, om inte lockande, så åtminstone spännande över bilden av den, av svält och droger, utmärglade poeten (nu var väl inte just Cornelis utmärglad, men...) sittande under en naken glödlampa i ett sjaskigt hotellrum i Paris, skrivande sina dikter.
Kanske handlar det om den här gränslösheten; Att på den egna hälsans bekostnad låta sig uppslukas av något, av diktandet. Att förakta döden, som de flesta av oss fruktar, strunta i livets skörhet och pumpa sig full med gift. Denna vägran av ge sig in i den vanliga, trygga lunken.
Kanske är det den typen av "mod" som kittlar.

Men man får ju inte missbruka vad som helst. Skulle det vara något "romantiskt" lockande med en matmissbrukande poet?
Eller skulle det bara vara äckligt?
Skulle man då inte bara prata om dålig karaktär, snarare om spännande dödsförakt?
Talar man förresten om spännande dödsförakt i samband med knarkande poeter eller är det bara jag?
Sen har väl de flesta av oss ätit för mycket någon gång. Jag gissar, utan att ha några vetenskapliga belägg för det, att vi är flera som äter/har ätit för mycket än som tar/har tagit droger. Vi är flera som kan sätta oss in i vad det innebär att äta för mycket. Det är så vardagligt att vi inte ens anser det vara särskilt dödsföraktande.
På samma sätt antar jag att de som tar droger inte är särskilt kittlade av den, av svält och droger, utmärglade poeten, inte ser något särskilt romantiskt i det.
I så fall har de alltså en betydligt sundare syn på saker och ting än "vi" andra?

måndag, november 22, 2010

Detta eviga letande efter citat

Att jag ska haka upp mig så på vad andra säger istället för att säga något själv.
Fast det är klart, här pladdrar jag ju på utan att ha något särskilt att säga.
Sedan handlar det ju om att jag vill säga något själv om detta redan sagda. Ibland vet jag bara inte vad.
Lusläste just Bodil Malmstens blogg eftersom jag visste att där fanns det något som jag hade tänkt att det där måste jag ta upp på bloggen. Men som vanligt så skrev jag inte ner det på en gång och bloggen rullade vidare och det där jag skulle skriva om förpassades till...rullorna. Hm. Och jag kunde inte ens komma ihåg vad det handlade om bara att någonstans på Bodil Malmstens blogg fanns det något jag ville skriva om. (!)
Till slut hittade jag i alla fall citatet men då kunde jag inte för mitt liv komma på vad det vad jag hade tänkt säga om det. Så det blir inget sagt.
Åtminstone inte om just det.

Härom året läste jag Paolo Coelhos Alkemisten under semestern och hittade en massa saker i den som jag skulle skriva upp för att jag tyckte att det var bra. Även om jag kan tycka att Coehlo är lite väl präktigt pekpinneaktig och förståndig ibland. När jag kommit hem från semestern hittade jag emellertid inte citatboken och när jag väl hittade citatboken hittade jag inte Alkemisten och när jag väl hittade Alkemisten hittade jag inte citaten och så förtjust i Alkemisten var jag inte att jag har orkat läsa om den bara för att hitta de där oundgänliga livsvisdomarna.

Numera sätter jag färgade post-it lappar på boksidorna som rymmer de där klokskaperna som ska antecknas. Sedan inser jag en morgon att boken måste lämnas tillbaka till biblioteket, sliter bort lapparna och slänger ner den i bokinkastet. Nu har jag visserligen köpt en ny, mycket vacker citatbok som kanske gör att jag sköter mig lite bättre. För det är ju ganska roligt att bläddra bland de där citaten sedan och minnas var man befann sig när man tyckte att just det där var så bra. Få nya infall och idéer utifrån gamla/andras tankar.
Bob Hansson har skrivit någonting bra någonstans om det där med att man inte skriver i ett vakum, att allt man skriver korresponderar med något som någon annan skrivit och hur det blir ett samtal mellan människor. Jag orkar bara inte leta reta var det står just nu. Kanske får jag formulera något själv kring detta istället, till ett annat blogginlägg.
Vad jag skulle ha Majgull Axelsson-citatet till får ni kanske läsa en annan dag...

Upptäckte för övrigt att jag hade stavat fel här ovan och skrivit att jag lustläste Bodil Malmstens blogg. Och det kan man ju också göra.

söndag, november 21, 2010

Har jag ingen humor?

Jag kämpar vidare med Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Det måste ju vara något fel på mig som inte kommer framåt i den här boken! På omslaget citeras Lasse Berghagen som påstår att det är den roligaste bok han någonsin läst. Själv känner jag att jag vill skicka en lista med boktips till Lasse Berghagen. Kanske har jag ingen humor.
Men jag tyckte ju också att den var jätterolig i början; det självklara sätt som det oväntade presenterades på, hejdlösheten. Det var när själva rymningshistorien började varvas med historiska tillbakablickar som jag tyckte att det började kännas en aning...trött. Som att de bitarna slarvades över lite, trots att de tog så mycket plats, som om författaren inte heller tyckte att det var så kul längre. Förlåt författaren.

Jag varvar med att läsa Majgull Axelssons Slumpvandring och det är inte heller någon rolig bok, ska gudarna veta, men den är bra. Majgull Axelsson slarvar aldrig. Jag läser boken igen eftersom jag letade efter ett citat. Ett citat som jag inte hittade när jag bläddrade igenom den lite skummande så där. "Lika bra att läsa den ordentligt.", tänkte jag glad att hitta en förevändning. Nu hittade jag citatet redan på sidan 55 men man kan aldrig få för mycket av Majgull Axelsson så jag fortsätter.
Detta var citatet:

Hon skulle vilja förklara för henne hur det ligger till, att tiden bara är en fråga om ljus och avstånd, att varje ögonblick bokstavligen finns kvar för evigt. Om Alice hade haft en tillräckligt skarp kikare och befunnit sig tillräckligt längt borta i universum, om hon till exempel hade krupit genom några av de där kosminska maskhålen som den där docenten talad om med ett generat småleende, de som möjligen fanns, även om ingen visste säkert, och som skulle göra oövervinnerliga avstånd övervinnerliga, så skulle hon kunna se sig själv som femtonåring. Hon skulle kunna se hur hon en påskdag för länge sedan stod i just den här hallen framför just den här spegeln och för första gången såg med glädje och glitter på flickan bakom spegeln, därför att någon annan för första gången hade sett med glädje och glitter på henne själv.
Ljuset har bevarat henne i det ögonblicket. Det finns för alltid.
Någonstans.

onsdag, november 17, 2010

Hur var det då med Cornelis?

Jag talar förstås om filmen.
Var ju lite orolig för en norskbrytande Cornelis, att det inte riktigt skulle kännas riktig, liksom. Inte som Cornelis.
Och det gjorde det ju inte.
Tyckte faktiskt att det var lite halvtaskigt skådespeleri över huvud taget, med undantag för Helena af Sandberg.

Man hade verkligen slagit knut på sig för att få miljöerna att se så tidstypiska ut som det bara var möjligt, ner till minsta detalj. Det blev nästan lite för mycket, lite för "konstruerat". Visserligen är det ju viktigt att det inte blir fel, fel årsmodell på bilarna, t ex (som om jag skulle märka det) och annat som bryter känslan av äkta fiktion. Men jag kom på mig själv med att sitta och titta på glasögonmodeller, märken på ölburkar osv snarare än att engagera mig i historien. Åtminstone till en början. Mot slutet hade jag glömt det där. Intressant nog gjorde jag det när det började glida in i en tid som jag själv upplevt och kunde minnas.

Så lite gnällbältsgnällig var jag väl. Men det var ändå intressant att se Cornelis historia. Cornelis son Jack Vreeswijk, som har skrivit musik till filmen, har sagt någonstans att han tycker att den är en bra beskrivning av hur faderns liv gestaltade sig och det inger ju en viss respekt för trovärdigheten i filmen. Även om man alltid kan fråga sig vad man vet om sina föräldrar och deras liv. Förstås.

Gick i alla fall hem och började rota i skivsamlingen för jäklar, vad mycket bra musik karln gjorde. Med betoning på mycket (och mycket bra): 38 skivor på 23 år! Slår det Ulf Lundell?

måndag, november 15, 2010

Att gå på magkänsla

Jag är av naturen lat.
Eller vad nu orsaken är men lat är jag, hur som helst. Det är ett handikapp som jag måste arbeta med.
Sedan tror jag på det där med att svaret finns inom dig. Att du själv kan känna vad som är rätt. Jag tror på magkänslan.
Det är inte helt enkelt att handskas med dessa två...företeelser?...latheten och magkänslan. Att skilja den ena från den andra:
"Är den där känslan jag har ett tecken på att det här ska jag verkligen inte göra eller är det nu jag borde rycka upp mig och bjuda till lite för nu är jag bara lat."
För ibland är det så illa att saker som jag verkligen vill göra inte blir gjorda om jag inte sparkar mig själv i baken lite bestämt.

Till exempel har jag sedan jag blev frisk från min välomskrivna förkylning burit ryggsäcken med träningskläder till och från jobbet i omgångar. Till själva gymmet har jag emellertid aldrig kommit.
Varför är just frågan. Handlar det om lathet eller är det magkänslan?
Ena tillfället regnade det. Jag var halvvägs framme till gymmet när P ringde och berättade att detta faktum:
-Kom hem, det regnar ju.
Och jag kom hem.
Andra gången var det snöstorm och det var knappt jag ens kom hem.
I dag var det tredje gången gilt. Men då var det som om det enda som riktigt stämde var magen. Resten av kroppen ömmade och frös och var trött. Näsan var täppt och varje gång jag böjde mig frammåt slog en stor stenklump mot min panna med ett klonk. Från insidan liksom.
Då ignorerade jag magen och lyssnade till resten av kroppen.
Så inte kom jag till gymmet idag heller.

Men jag har i alla fall tagit mig samman och köpt biljetter och ska på bio i morgon för första gången på jag vet inte när. Tror att förra Harry Potter-filmen var den senaste jag såg. I morgon blir det filmen om min tonårsidol Cornelis Vreeswijk. Är lite misstänksam mot att Cornelis spelas av en norrman. Cornelis ska prata stockholmska. Om man säjur...

fredag, november 12, 2010

Öijer ännu en gång

Det beror inte på att jag skrivit om analfebetism att Veckans Dikt får lyssnas till den här gången.
Men det passar ju bra.

Öijer ska man ju dessutom just lyssna till. Det får liksom en ytterligare dimension. Sen är hans framträdande sådant att jag ibland upptäcker att jag är så koncentrerad på att lyssna så att jag knappt hör vad han säger, om ni förstår vad jag menar.
Dessutom älskar jag detta att han gör en slags målgester efter att han har läst en dikt. Som om han har begripigt detta att en bra dikt förtjänar lika hög status som ett snyggt mål i fotboll.
Minst.

Så ska det låta!

Tack till Skatan för Brel-inspirationen! Nu har jag snart slitit ut det här klippet på YouTube:

Att lära sig läsa

Jag har alltid knarkat historier och berättelser så till den grad att det ibland har snuddat vid ren eskapism när jag endast sporadiskt tittat upp och omtöcknat sett min verkliga omgivning. Ganska sent upptäckte jag att det finns intressanta historier att snappa upp i verkligheten också, inte bara i böckerna, filmerna och fantasierna. (Även om jag lider av handikappet att bäst få tag i känslorna i fiktionen.)
Som barn, medtvingad på evighetslånga kafferep hos äldre släktingar, tyckte jag inte att de oändliga utläggningarna om olika bekantskapers släktförhållanden och anamnes var särskilt intressanta. Om Astas kusin var gift med en av Bedas kusins söner och att de alla hade diabetes var mig totaaaalt likgiltigt men tanterna runt bordet fann detta oerhört viktigt och värt att tala länge om. Inte bryr jag mig väl särskilt mycket mer om Astas diabetes i dag men däremot intresserar det mig varför detta ältades vid varenda sammankomst. (Och då menar jag inte just Astas diabetes, där förekom även hjärtinfarkter, slaganfall, blodförgiftning osv hos generationer av olika släkter) Vilket märkligt nät av tillhörighet på både bredden och djupet som detta vävde mellan de här tanterna. En placering av det egna jaget på en social och historisk karta.

Hemma var böcker och detta att man läste lika självklart som att man åt. Hur många timmar min mamma har läst högt för mig vet bara gudarna, liksom hur många gånger jag tvingade henne att läsa vidare fast hon redan läst sig hes. Skriftspråket var en spännande, hemlig kod som jag hungrade efter att knäcka, för att själv komma åt de där historierna när jag ville och inte bara när mamma hade lust, eller inte orkade stå emot mitt tjat längre.
När jag började lekis kunde jag läsa så till vida att jag stavade ihop orden med viss möda, jag kunde inte läsa flytande, som det kallades, ännu. Det retade mig till vansinne att där fanns en kille som kunde och som alltså låg före mig. Jag satt hemma med boken Kalle Bromsvagn hoppar av och kämpade och kämpade tills jag också kunde. Triumf och seger!


Tänk om jag inte hade lyckats knäcka den där koden. Hur hade livet blivit då? Helt annorlunda mot nu, när så mycket kretsar kring det skrivna och skrivandet. Det är då ett som är säkert. Det innebär ju inte bara att jag hade missat Kalle Bromsvagn. Världen är ju full av bokstäver som ska tydas för att man ska kunna ta sig smidigt fram, för att man ska få tillgång och tillträde till samhället.

När jag jobbade som tentamensvakt vaktade jag ofta studenter med läs- och skrivsvårigheter, som fick extra tid på sig att skriva. Jag tycker att det är imponerande att ge sig på en universitetsutbildning om man har svårt att läsa. Vilket jobb de lade ned, vilken tid och vilken envishet. Beundransvärt! Av naturen lat har jag svårt att orka dammsuga en tvårumslägenhet, så någon akademiker hade jag inte blivit om jag hade varit dyslektiker det är då ett som är säkert.

onsdag, november 10, 2010

Förresten var det länge sedan...

... vi lyssnade på Johnny.

Att inte kunna läsa

Städade bland en massa tidningar härom dagen och hittade ett nummer av Språktidningen där det står om analfabetism. Jag hade tänkt att skriva om detta, då när tidningen var ny, och kanske har jag gjort det också men eftersom jag inte minns det så skriver jag igen.
I artikeln står det bland annat om filmen The reader där Kate Winslet spelar en kvinna som inte kan läsa och som hellre än att erkänna detta tar på sig skulden för ett svårt brott (Jag har inte sett filmen, jag refererar bara till vad som står i artikeln.)
Analfabeter, som jag talade med inför filmen berättade att fantasi är en omöjlighet när man är analfabet. Så saker som älvor, att gå bakåt i tiden, poesi, Shakespear, de världarna kommer analfabeter inte in i. säger Kate Winslett.
Är det verkligen så? Är fantasin verkligen något som är knutet till skriftspråket? Föddes inte älvorna långt före alfabetet? Den så omtalade "muntliga traditionen" av visor, dikter och historier, hur uppstod den?Själv hade jag en mycket livlig fantasi långt innan jag kunde läsa.
I boken Stenarna skola ropa av Ruth Rendell framställs Eunice Parchman som oförmögen att känna empati på grund av att hon inte kan läsa. Hon förefaller totalt känslokall inför ett spädbarn som hålls fram emot henne och även detta ska bero på att hon inte kan läsa. Är inte dessa känslor bortom, inte bara skriftspråket utan språket över huvud taget? Oberoende av sådana konstruktioner som språket?
I Språktidningen står det att analfabetism leder till utanförskap som leder till våld.Jag kan möjligen köpa att detta att inte kunna läsa i en värld där denna kunskap betraktas som mer eller mindre självklar föder en viss utanförskapskänsla. Kanske till och med en skamkänsla och en rädsla för att bli betraktad som "lite dum" och att detta påverkar de relationer man har på ett negativt sätt. Dåligt självförtroende i allmänhet brukar ju ha den inverkan på de sociala sammanhangen.Jag har svårt för människor som tycker illa om sig själva. De brukar låta andra betala dyrt för det säger Karin i Simon och ekarna av Marianne Fredriksson (Och som vanligt hittar jag inte citatet, så det är som vanligt inte ordagrannt men andemeningen är den samma.)Men att man skulle vara oförmögen till empati?Eller oförmögen att beblanda sig med älvor, vättar och heffaklumpar, bara för att man inte får någon ordning på bokstäverna. Det tror jag helt enkelt inte på.
Fantasins utveckling, tror jag, beror mer av att man har historier och berättelser omkring sig, än just att man kan läsa dem. Det går ju faktiskt att umgås med olika sorters skrymt och väsen utan att blanda in bokstäver. Via filmer och ljudböcker, till exempel. Och förr när man hade tid att sitta vid brasan och berätta för varandra. Eller högläsning, det borde vi börja med i större utsträckning.
Apropå läsning och fantasi så har jag fastnat i Jonas Jonassons Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Och då menar jag inte att jag fastnat så till vida att jag inte kan släppa den, jag kommer helt enkelt inte vidare. Det är ju en ganska fantasifull historia och i början tyckte jag att det var ganska rolig, men nu vet jag inte. Det är liksom något som fattas. Jag längtar inte alls efter att fortsätta läsa den utan har varit tvungen att slänga emellan med en PG Wodehouse, som jag alltid vill fortsätta läsa fastän de alla är likadana. Är det mej eller Hundraåringen det är fel på?

lördag, november 06, 2010

Böda camping ligger inte i Bourgogne

Uppenbarligen.

Tittade på tv-programmet Böda camping i går när jag satt och fredagsmös i soffan och slogs om igen av det faktum att det är skillnad på att campa och campa. Det kan vara fruktansvärt, vidrigt och gräsligt och alldeles, alldeles...underbart.


Böda camping gav mig rysningar; lång bilkö in till campingen och folk packade som sillar och sardiner sitter utanför sina gigantiska husvagnar och glodde på varandra.

Min och P:s första campingsemester gick lite i samma stil, även om vi satt utanför vårt tält och glodde på våra grannar som satt utanför sin husvagn och glodde på oss. Det gick liksom inte att undvika eftersom vart man än tittade så var där folk, folk, folk. Nätterna igenom skrek ett spädbarn i tältet intill och när ungen väl tystnat skramlade resten av campingen igång med sina pottor och pannor. I tvättrummet stod vi på kö till handfaten och medan jag borstade tänderna i rasande fart, stod cirka 18 personer bakom och glodde på mig. Vidrigt var det! Jag skulle aldrig campa mer efter detta. På något sätt fick den oefterliknelige P ändå med mig till Frankrike och campingarna där.


På Couches kommunala camping i Bourgogne är det ingen sardinkänsla alls. Platserna delas av av skyddande häckar, du får själv välja vilken plats du vill ligga på och det är sällan fullt med folk. De enda som glor på mig när jag sitter utanför tältet och väntar på grillen är ett gäng betande kor och jag har betydligt större överseende med kor än med människor. I tvättrummet låser jag in mig i ett skyddande bås, om vi till äventyrs skulle vara flera därinne. Allt är stilla och kullarna kring campingen är gyllene i kvällsolen. Allt som hörs när jag vaknar om natten och krälar ut ur tältet är en skriande åsna i fjärran och stjärnhimlen är bedövande.




måndag, november 01, 2010

En gång när jag är död och verkligen får koncentrera mig

... skrev Tomas Tranströmer någonstans (eller något liknande, eftersom jag, som vanligt när jag ska citera någonting aldrig hittar citatet). Tiden är den samma även när man har "flöde", skillnaden är bara att man känner sig så där maniskt lycklig över att det finns så mycket att göra.
För inte hinner jag göra allt det där på en gång, som jag skrev om för några inlägg sedan. Och inte lär det hjälpa att jag dör och verkligen får koncentrera mig, för jag ger mig fan på att jag ändå skulle få för mig att installera något i en dator istället. Hade flera timmar när jag verkligen fick koncentrera mig i lördags medan P höll på att vinna ihop till Beaune-lägenheten på travet, men fick istället den ljusa idén att jag skulle installera ett bättre skrivprogram innan jag satte igång. Jag borde veta bättre.
"Det fattar du väl att du får göra på en vardagkväll!" sa P när jag stampade omkring och svor över att ingenting fungerade och vilken tid det tog. Men det begrep jag tydligen inte.
Det slutade med att jag fick återinstallera det program jag haft från början och det var med bävan jag klickade ingång det för att se att det fungerade. Det gjorde det, men då var tiden ute och jag var en våt trasa på golvet.
Och jag borde veta bättre, som sagt, för vi har varit där förr.

Förhoppningsvis finns det inga datorer i himlen. (Vi förutsätter att jag hamnar i himlen och det är där jag ska koncentrera mig.) Där skriver man med gåspenna. Om inte annat ämnar jag införa det när jag kommer dit.
Helvetet, däremot, är proppat med datorer, det är jag övertygad om. Datorer som inte går att använda utan där man bara installerar en massa obegripliga uppdateringar hela tiden.

söndag, oktober 31, 2010

Slut

...inte på flödet och inte ens på kreativitetn men den där lilla djäveln som bor inne i datorn gör sitt bästa för att ta död på det. Har bråkat med att installera något som jag trodde skulle förbättra skrivandemöjligheterna hela helgen och idag är jag tillbaka med det jag började. Och är tacksam för det! Så jag orkar bara spela lite stillsam musik med Lara Fabian.

onsdag, oktober 27, 2010

Flöde

Det har som sagt hänt något mycket märkligt med mig rent mentalt. Detta vintermörker och kylan och kulenheten som brukar suga mina ben rena på all form av kreativitet har rakt motsatt verkan på mig i år. Jag har till och med köpt nya färgpennor och ska ge mig till att måla. Det brukar annars göra mig väldigt frustrerad och irriterad. Ja, inte målandet i sig utan sen när man kliver ur själva skapandet och ser vad det blev. Men jag håller på att jobba med det där: Slappna av och njuta och inte spänna mig och göra njutning till plåga. Att klara av att måla utan att bli vansinnig är den yttersta prövningen.

Har dessutom plockat fram bourgogneboken som har legat i någon slags träda i sin pärm ett bra tag nu. Nu ska vi ta tag i det här! Den är ju för fan nästan klar. Men där började jag ju genast att fundera förstås: Varför skriver jag det här? Vem vill läsa det här och till vad nytta? Varför kan jag inte bara acceptera att den här boken förmodligen inte kommer att städa upp i Afghanistan eller lösa integrationsproblemen i Sverige, och nöja mig mig med att skriva för att det är roligt!

Men flöde har jag som sagt just nu och har även dammat av den urgamla diktsamlingen, som också är nästan klar. För fan. Där blir jag faktiskt förvånad att det är så mycket som jag tycker är bra fortfarande fast den har harvats på i nästan fyra år. Som om inte detta är nog har jag försökt sparka liv i Astrid&Alice som har levt så där lite på halvfart de senaste månaderna. Lika bra att göra allt på en gång innan man kallnar...

I kväll håller vi oss varma med tre tvålfagra fransmän:

fredag, oktober 22, 2010

Tänk om det är klimakteriet!

Skrev inte Kerstin Thorvall en bok som hette så? Och nej, jag pratar inte längre om min förkylning. Jag pratar om detta märkliga att jag tycker att det är skönt att det är mörkt, att den första snön har kommit, att man kan kokonera sig och uva in sig i sig själv och tjocka tröjor. Vad är det som händer?

Jag ska hata vintern. Så har det alltid varit förut. Jag ska förbanna den för all energi och kreativitet som liksom bara sugs ur mig denna tid på året. Detta har alltid varit den värsta tiden på året. En känsla som grundlades, som cement, under skolåren. Varje morgon skulle man upp kvart i fem, tvätta sig i iskallt vatten (Jag bodde på landet och vi var tvugna att elda i värmepannan för att få varmvatten och det hann inte bli varmt tills jag skulle tvätta mig, trots att min äckligt morgonpigge pappa gick upp klockan fyra och eldade och skottade upp garageinfarten för att vi skulle få ut bilen. Sedan satt han med kaffe och tyckte att livet var underbart - jag är inte ironisk - när jag kom ned till köket och kände mig som döden. Ju surare jag var desto piggar blev han, bara för att jävlas, det är jag säker på.)
Väl kommen till skolan var varje sekund utomhus ett helvete av hårda snöbollar och mulningar i snödrivor. Jag var ett mesigt litet barn och tyckte att det var som att befinna sig i en krigszon. Det fanns ett sk "snöbollsområde" på skolgården dit man kunde gå om man ville få snöboll kastad snöboll på sig eller bli mulad, sådant var tillåtet där -men bara där, hette det. Under sex års låg- och mellanstadiestudier satte jag aldrig min fot på detta område, ändå var det inte en rast vintertid som jag inte låg i en snödriva med huvudet före. Försökte man ta skydd inomhus kom en beskäftlig lärare farande som gubben ur lådan och påpekade att man skulle vara ute på rasten. När man förklarade att man inte var intresserad av att bli pepprad med ispärlor under de 20 minuter rasten varade utan föredrog att vara i fred den tiden, fick man det briljanta rådet att man kunde ju gå någon annanstans. Som om det inte var det jag just försökt. Som om det var på den plats jag stod man kastade ispärlor och inte på mig och som om kastarna inte skulle följa efter mig om jag "gick någon annanstans". Som det lydiga barn jag var provade jag faktiskt att följa rådet en gång. Men bara en gång. Jag fick för mycket snö instoppat i munnen för att prova igen.
Nå, sen kom ju barvintrarna.

Herregud, vad jag var bitter över vinterdelen av min skolgång fortfarande känner jag. Det var ju inte om det det här skulle handla. Jag skulle ju skriva om hur jag plötsligt har börjat tycka om mörkret och snön. Hela förra vintern njöt jag av stillheten och omslutenheten när jag gick hem från jobbet i mörkret. I år bekommer det mig inte att det är mörkt när jag ska upp på morgnarna. Jag gnäller ändå lite över att "det är ju som att gå upp mitt i natten" så där plikskyldigast, som om det är därför jag är så satans grinig så här dags på dagen (för jag känner mig fortfarande som döden på morgnarna) men P har varit med för länge för att gå på sånt där. "Du skulle se vilken min du har när du ska ta dig ur sängen."

Vet inte vad det är som plötsligt fått mig att trivas i denna kolsvarta tillvaro. Tänk om det är klimakteriet!
Har en känsla av att jag kanske kommer att få äta upp det här inlägget, någon gång framme i januari så där. Vi får väl se vad det står här då.

Är det någon som tycker att den nya vinterlayouten här är lite svårläst, får man gärna tala om det. Vi får se om jag gör något åt det :)

Men nu: Solsken!

torsdag, oktober 21, 2010

Och varje gång jag snyter mig så tänker jag på mormor.

"Men det var väl ett jävla tjat bara för att människan råkar vara lite förkyld!"
Ja, ja, men nu handlar det inte om mig och inte om förkylning, utan om mormor. Som tillhörde den där generationen (?) tanter som alltid hade med sig en näsduk i klänningsärmen vart de gick.
Min mormor var också en sådan människa som växt upp och levt under omständigheter där man tog vara på allt som kunde tas tillvara, där man återanvände det som kunde återanvändas och sparade allt som "kunde vara bra att ha". Hon var en sådan som diskade använda plastpåsar och använde igen. Ett föredöme i dessa klimatkristider.
På ålderns höst koncentrerade sig det här beteendet mest till pappersnäsdukar. Att snyta sig i en pappersnäsduk en gång och sedan slänga den vore ett oförlåtligt slöseri. Istället veks den ordentligt ihop och stoppades ned i en låda i en liten byrå. Drog man ut lådan for använda pappersnäsdukar upp och ut och omkring med ett litet "foff".
Vid ett besök hos mormor blev jag också erbjuden en använd pappersnäsduk som jag kunde begagna om jag "behövde snyta mig sen". En sådan välmenande gåva från en nästan nittioårig gammal tant avfärdar man inte med en äcklad min. Man tackar och tar emot och ser till att göra sig av med den i första bästa papperskorg utom synhåll från äldreboendet.
På detta tänker jag, med ett litet inombords fniss, varje gång jag slänger en använd pappersnäsduk i soporna och jag hoppas att min mormor inte kan se mig från sin himmel. Mitt beteende de senaste dagarna skulle göra henne mycket upprörd.

onsdag, oktober 20, 2010

Så här nära att föda barn har jag aldrig varit.

Jag börjar med andra ord närma mig det här manliga stadiet i min förkylning. Ja, ni vet "Ni tjejer snackar om att föda barn men det är inget mot när en kille är riktigt förkyld"... eller hur det var i reklamen.
I dag har jag blött näsblod som en stril i min reception inför alla som var där och ville titta på.
Börjar närma mig den där indiske servitören.

Försöker pigga upp mig med veckans banandikt men känner mig mest sådan här:

tisdag, oktober 19, 2010

I flera dagar har jag känt mig som en manlig, indisk servitör i Paris.

Och det är så lagom roligt, så det är därför jag inte har bloggat så mycket.
Just den här manlige, indiske servitören jobbade på en kinesisk/mexicansk restaurang nära Pigalle i Paris våren 2002. Han var gräsligt förkyld och eftersom han var man var han förkyld på ett närmast demonstrativt vis (och nu blir jag säkert anmäld till JäMo) och snorade och snörvlade i nacken på oss när han tog upp vår beställning. Nös så det rungade ute i köket.
Kanske skulle det vara mer på sin plats att vara lite diskret med sin förkylning om man jobbar på en restaurang?
Kanske vore det allra mest på sin plats att sjukskriva sig?

Huruvida det är på sin plats att sjukskriva sig när man är förkyld och receptionist vet jag inte. Jag har i alla fall inte gjort det, utan med rinnande ögon och näsa och ett serviceinriktat leende betjänat mina...klienter?...som vanligt.
Nu är de flesta av mina klienter hantverkare och de kanske inte är så nogräknade. Eller är det ytterligare en fördom? De har i alla fall varit lika goa och gla'a mot mig som vanligt.

Tyckte för övrigt att kombinationen kinesisk/mexicansk mat var intressant (märkligt? totalt vansinnig?) men Paris är ju nu en gång en världsstad. Fyra år senare (räknat från incidenten med den indiske servitören) åt jag en "norsk sallad" på en italiensk restaurang med en sri lankesisk ägare, bara några gator bort från den kinesisk/mexicanska restaurangen.

onsdag, oktober 13, 2010

Mer om den snobbiga maten

Jag fortsätter på det inslagna temat och berättar om när vi firade min svärmor som fyllde jämnt genom att äta fyrarätters gourmémiddag på lyxig krog. (Har för övrigt världens bästa svärmor som tål att firas!) Det var en sådan där lyxig krog där man "talar om maten" när den serveras. Med risk för att låta som världens största bondlurk (vad det nu skulle vara för fel i det) men jag tycker faktiskt att det är lite humor när någon står och beskriver det jag har framför mig på tallriken som ett avancerat underverk i stil med ...tja..taket i Sixtinska kapellet...när det jag faktiskt har framför mig på tallriken är en potatisklyfta, två kräftstjärtar och lite buljong. Ja, jag vet att det heter consumé (men det kanske stavas annorlunda) men buljong är vad det är.
Visst var maten god och är det fyra rätters har jag inte något emot att det inte är så mycket mat på tallrikarna, man blir mätt ändå. Men kan man inte slappna aaaav lite.
Har för övrigt haft mer sixtinska kapellet - liknande smakupplevelser när jag ätit rätter som svärmor själv har lagat.

onsdag, oktober 06, 2010

Förräderi

Jag hade inte varit i Lübeck i fyra timmar innan jag förådde mitt land. Och här är platsen för brottet:





Den balkanska restaurangen Adria på Mülen strasse.

Nu är inte den balkanska restaurangen Adria på Mülen strasse en plats där skumt folk byter hemlig information med varandra utan en genommysig liten restaurang som drivs av ett trevligt par i övre medelåldern. Det är en sådan där restaurang som skulle få Gordon Ramsey att gå i taket eftersom menyn är flera sidor lång och innehåller rätter från så väl Balkan som Argentina och naturligtvis går det att få sig en tysk schnitzel också. Inredningen går i ljusblått och verkar ha gjort så sedan någon gång på 70-talet, portionerna är sjukt stora och grönsakerna en aning överkokta. Sådant brukar inte Gordon Ramsey gilla. Jag ber till Gud att Gordon Ramsey aldrig någonsin ska upptäcka restaurang Adria på Mühlen strasse. Jag ber till Gud att Gordon Ramsey inte läser min blogg och jag tror att Gud hör bön.

Nå, här sitter jag alltså knappt fyra timmar efter att ha landat på den tyska jorden och föråder mitt land genom att i orerande ordalag förbanna dess restaurangkultur. Åtminstone i den stad där jag bor finns det bara två typer av restauranger: Den ena är de här "finrestaurangerna" där man "ska" ha ätit, där en maträtt kostar omkring 300 kronor, vilket jag tycker är sjukligt dyrt för ett mål mat. Servicen är oftast rätt dålig på de här ställena men ändå står de högt i kurs hos folk som tycker att det är viktigt att gå till de rätta ställena. Sedan har vi de enklare restaurangerna, vilket oftast är pizzerior, där man behandlas som en länge saknad släkting men där menyn kanske inte är så varierad och gästerna har tittat lite för djupt i glaset, länge. Det är dåligt med ljusblå, baltiska restauranger med bra service, god och rejäl mat som inte ruinerar dig. Ingen av dem som går till de rätta restaurangerna skulle sätta sin fot på en sådan restaurang. Det räcker med att den inte har tillräckligt trendig inredning.

Det är detta jag svär över där jag sitter, det att vi är sådana snobbar i Sverige. I Tyskland finns inte den här uppdelningen mellan "finrestauranger" och "syltor för halvalkoholiserade". Alla går överallt, verkar det som. Och oftare. Folk är alltid ute, vanligt folk. Jag svär över att vi är sådana tråkiga snobbar hemma i mitt land att det inte finns en ljusblå balkansk restaurang i vårt kvarter dit man kan gå en vanlig vardagskväll och äta något gott med ett glas vin till utan att tömma plånboken totalt. "Jävlars fan, om jag bara bodde här..."

Straffet för den här typen av landsförräderi är en ganska efterhängsen baksmälla dagen därpå.

Förövrigt måste jag erkänna att jag inte har läst ett ord av Vargas Llosa och att jag, som många andra höll/håller på Tranströmer.

Erkänner också att jag hellre sitter på "syltorna för halvalkoholiserade" än på finrestaurangerna.

Några iakttagelser


På trottoarerna i Lübeck hittade man sådana här små placketter, små minnesbrickor över de judar som deporterades under andra världskriget, på platsen där det hände.

På tv-apparaterna i Lübeck spelades/visades denna video: http://www.youtube.com/watch?v=V1bFr2SWP1I

lördag, oktober 02, 2010

Utmanad i min frånvaro

...har jag blivit av Skogsnuvan och nu ska jag väl sent omsider ta mig an denna utmaning. Den var lite klurig på vissa punkter, tyckte jag:

1, Kärleken i mitt liv. Ni som har följt min blogg känner ju P vid det här laget. Mannen med alla de obehagliga sanningarna som har gett mig en spark i baken åt rätt riktning så många gånger. Det finns ingen som gör mig lika oxtokigt arg som den karln. Och ingen som fått mig att göra så mycket roligt som jag aldrig hade gjort annars. I går var det 12 år sedan vi flyttade ihop, by the way. Det var förresten han som, när jag höll på och tvekade och funderade, sa "Det är väl klart att du ska ha en blogg!!" för ca 2,5 år sedan. Och det hade han ju rätt i.

2, Min favorit färg är: Rött och gult, kan inte välja mellan dem men det ska brinna.

3, Jag är fantastiskt glad när jag rullar (bilen rullar, jag rullar för att jag är i bilen, inte av någon annan anledning!) ombord på färjan till Kiel på väg till Bourgogne den första semesterdagen, när jag skriver och det går bra och ibland bara så där, av ingen anledning alls annat än att det är rätt så härligt att leva.

4, Jag vet fortfarande inte ens var jag ska börja när det gäller att tala om sånt som jag inte vet. Tycker jag vet mindre och mindre samtidigt som jag blir klokare och klokare, liksom... Jag blir aldrig så tvärsäker som jag var när jag var 18. Eller som jag inbillar mig att jag var när jag var 18, är faktiskt inte så tvärsäker på att jag tyckte att jag var så tvärsäker då heller. Har för övrigt lite svårt för tvärsäkra personer. Men det var ju inte det som var frågan...

5, Min dröm är att sitta i min vildvuxna muromgärdade trädgård i Beaune och skriva utan att behöva tänka på att försörja mig, att ta min klassiska dramatenvagn på lördagsförmiddagarna och ge mig ut på marknaden för att fylla den, vagnen, med grönsaker, fisk, kött, kryddor, sitta på kafeerna och titta på turisterna i godan ro utan att vara på väg någon annanstans.

6, Jag tror...på människans kraft och förmåga att ta kommando över sitt eget liv.

7, Jag kommer förmodligen aldrig...att skaffa barn... i övrigt är jag lite försiktig med sådana uttalanden, brukar oftast få äta upp dem. "Jag kommer aldrig att...", alltså. Det har med det här med tvärsäkerheten att göra också. Sen kommer jag förmodligen aldrig att hamna i den situationen att jag inte behöver jobba för att försörja mig heller. Åtminstone inte före pensionen.
Så mycket för min kraft och förmåga att ta kommando över mitt eget liv.

Jag utmanar:
Liselotte

torsdag, september 30, 2010

Frukostfantasier

Visserligen åt familjen Buddenbrooks både första och andra frukost men jag har inte kommit riktigt lika långt i min skörlevnad ännu och nöjer mig därför med en kopp kaffe på kafé Czudaj am Klingenberg, medan jag försjunker i svärmiska dagdrömmar över frukostmenyn.

Här finns något som jag uttyder till "Evärdelig frukost" men jag kan ju som sagt inte tyska... Den innehåller en brödkorg, en tallrik med olika korv och skinka, marmelader, ett glas apelsinjos samt antingen en kanna kaffe, te eller varmchoklad. Sedan fanns där süsse-frukost som var ungefär det samma men utan fatet med korv och skinka. Där fanns kleine frukost med ett bröd och ett enstaka pålägg samt kaffe, te eller choklad. Där fanns fransk frukost med croissant, marmelad och kaffe. Den var dyrare än kleine frukost fast man utan tvekan skulle bli mättare på den (den kleine, alltså) och detta säger jag trots att jag ju är fransyska. Där fanns fitness frukost där brödet var av fullkorn, apelsinjosen bytts ut mot grapefruktjos och det bara gick att få kaffe, ingen varmchoklad -vilket jag förstod - och inget te - vilket jag tyckte var konstigare.

Mest svärmisk blev jag dock över sekt-frukosten. Sekt är den tyska motsvarigheten till champagne och förutom vinet ingick bland annat lax och krabbsallad i den här frukosten.

- Tänk om man bodde här, sa jag som jag så ofta säger eftersom jag alltid inbillar mig att bodde jag i ett annat land skulle allting vara helt annorlunda; livet och jag själv och ja...allting.

- Om man bodde här, då skulle jag gå hit varje söndag och äta sektfrukost!

Och det skulle i alla fall vara annorlunda mot vad jag äter till frukost här hemma, vare sig det är helg eller söcken.

söndag, september 26, 2010

Burgkloster

Kämpade gjorde också de 4 prästerna som blev dömda t döden av domstolen i Burgkloster 1943 för motstånd mot nazismen. Jag har skrivit om det tidigare här m jag är fortfarande tagen av deras öden. Att offra sina egna liv för vad som kunde tyckas vara ett fruktlöst motstånd! Att ändå göra det motståndet hellre än att bara tiga och klara sig själv! Museibesöket i Burgkloster tog 4 timmar denna gång, ändå hann vi inte allt. Utställningarna här har lite av botgörarkaraktär. Dels är det utställningen om prästerna. Förra gången vi var här var det en utställning om judar i Lübeck under 2a världskriget. Nu handlade den temporära utställningen om järnvägens betydelse i deporteringen av judar under 2a världskriget. En flera m lång skärm m bilder på barn som deporterats. Ute i parken står ständigt Maria Magdalena kedjad med bara sitt hår som klädnad efter som kläderna fallit sönder då hon levt som eremit för att göra bot för sina synder.

fredag, september 24, 2010

Kämpa på!

Om man kämpar kan man förlora. Om man inte kämpar har man redan förlorat. Kloka ord på ett anslag i ett barfönster på Huxstrasse, där det vanligtvis brukar sitta en uppstoppad skvader. Just i Lubeck kämpar man för att behålla sitt universitet men orden tål att tänka på även i övriga livet.

onsdag, september 22, 2010

Buddenbrooks och brattwurst

Idag har vi vandrat runt i Buddenbrook haus i nästan tre timmar men bara hunnit med två tredjedelar av utställningarna. Den rätt så deprimerande historien om familjen Mann gjorde vi ordentligt förra nyår så den här gången blev det utställningen om själva boken Buddenbrooks och en utställning om Franziska zu Reventlow. De två förstnämnda utställningarna är på tyska, engelska och, faktiskt, svenska men den sista var bara på tyska. Tyvärr, för hon verkade vara en ganska intressant person Franziska efter vad jag kunde stava och gissa mig till. När vi, trötta och hungriga, trillade ut ur museet hade man så lämpligt slagit upp en uteservering på planen vid Marienkirche precis på andra sidan gatan.

lördag, september 18, 2010

Ivars boklada



Förra lördagen var vi på utflykt till Ivars boklada utanför Östansjö. En plats helt i min smak som ni förstår.




Här träffade vi Ivars dotter som berättar att faderns gamla ladugård förvandlats till antikvariat efter att den yngsta av hennes söner varit i USA och sett något liknande där. Pappa Ivar var nog med och vakade över dem och bokladeprojektet, trodde hon och vifftade upp mot himlen.



Jag kunde ha gått här i evigheter och letat bland hyllorna. Dels därför att det fanns så mycket och dels därför att ordningen inte riktigt överensstämde med bibliotekets. Bland annat hade en kvinnlig familjemedlem krävt att sammanställa en egen hylla under benämningen FNL-hyllan: Flärd, nöjen och lust. Lustbetonat var det hur som helst att gå och botanisera bland hyllorna.

Har äntligen blivit klar med min sida om Mallorca semestern. Nu finns den bland sid-länkarna högst upp, så att man kan läsa och drömma sig tillbaka till sommaren.

fredag, september 17, 2010

Insikter

Började härom kvällen läsa CG Jungs bok om det undermedvetna. Kände att jag behövde något mera att bita i efter att litteraturintaget större delen av året bestått av Maria Lang och gamla goda Lotta- och Sprakfåleböcker. Jag älskar dessa böcker men något större tuggmotstånd ger de ju inte. Vilket är precis varför jag älskar dem. Det är så skönt att låta sig bäddas in i ett lager av mysig vadd ibland och då är de här böckerna perfekt. Men för att inte kokonera mig totalt så började jag med Jung alltså.

Det är lite roligt med den här boken. Den har legat oläst i min bokhylla i åratal. Den har legat där så länge att jag en gång lånade samma bok på biblioteket för att jag hade glömt att jag hade den. Biblioteksboken blev i sin tur liggande oläst så länge att det inte gick att låna om den och jag fick böter för att jag lämnat tillbaka den för sent. När jag så kom hem från biblioteket efter att ha lämnat tillbaka boken och betalt mina böter blev jag väldigt förvånad över att se att den ändå fortfarande låg kvar i bokhyllan. Först då upptäckte jag att jag faktiskt hade ett eget exemplar.

Vet inte om det beror på att jag börjat fördjupa mig i psykoanalysens...djup, att jag gjorde en intressant koppling så sent som igår.
Det gällde det här att man (läs:jag) hela tiden måste "straffa" sig själv för sin goda tur eller för att man gläds åt något genom att ha dåligt samvete eller ständigt hitta saker att oroa sig för.
För ett drygt halvår sedan blev jag kontaktad angående det jobb som jag nu precis har avslutat. Jag uttryckte då min glädje över detta och hur bra det skulle bli om jag fick det, långt innan det var klart. Då sa en nära släkting åt mig att inte glädja mig för mycket för det blev väl ändå ingenting och då skulle jag bara bli besviken.
Jag ilsknade till över detta tragiska och grinpessimistiska förhållningssätt till livet och svarade att om det nu inte blev någonting så hade jag ju i alla fall varit glad NU och det var väl bättre än att inte få ha varit glad någon gång. Först igår slog det mig att det är ju så där jag tänker själv: Bäst att inte vara glad, inte njuta för mycket. Att uttryckligen se fram emot något är ju att blotta sig på något sätt, om det sedan inte inträffar så står man ju där med lång näsa.
Men det är ju inte klokt att fundera på det där sättet! Man får ju aldrig vara glad. Istället lägger man ju käppar i hjulet för sig själv och tillåter sig aldrig att vara glad! Totalt vansinnigt!
Inte vill jag vara någon tragisk och grinpessimistisk person. Det gäller att passa sig! Jag borde lyssna på mig själv ibland, vad jag säger högt, för det var ju inte så dumt. :)

Apropå det här med psykologi: Det är inte så att jag vill skylla på att jag är uppvuxen i den här typen av tänkande. I min ålder får man liksom acceptera att man har ett visst material att arbeta med och själv se till att knåda det till det bästa, om ni förstår vad jag menar.
Freud skulle väl ha påstått att det hela beror på en erotisk konflikt.
Om jag har förstått det lilla jag har läst i Jung-boken så kan Jung tänka sig att det möjligen kan bero på något annat också. Möjligen.

Lübeck vs Autun







tisdag, september 14, 2010

... och så blir det ju inget Bourgogne i år...

...apropå saker som är "negativa" i mitt liv.
Jag närde länge en desperat vision om att när min visstidsanställning tog slut, nu i mitten av september så skulle vi ta en höstsejour ner och titta på de gulnande vinodlingarna, där de brann på sluttningarna av bûte de Corton. Jag fantiserade om att vakna i ett rått och kallt hotellrum på Abbey de Maiziers, svepa in mig i en svart mantel med huva (allt för atmosfärens skull) glida ned för den smala stentrappan från 1100-talet medan den inspelade munkarna skorrar sina vesper eller laudes (eller vad det nu är de sjunger den tidpunkt på dagen då jag glider ned för stentrappan) ur hotellets bandspelare. Jag skulle kliva ut genom den låga lilla porten i den morgondimmiga gränden, skynda över katedralplanen och ned längs rue de Paradis mot Café de Batard där jag skulle köpa en baugette och en pappmugg med kaffe.
Men jag får nöja mig med fantasierna i år. Det blir inget Bourgogne, inget Frankrike. Pengarna räckte inte riktigt till. '

Fast jag har ju redan berättat att jag har ett rent oförtjänt bra liv.
Så pengarna räckte till en Ryan Air-biljett till Lübeck och ett billigt hotell där i tio dagar. Och Lübeck är nästan Bourgogne. Folk som är väl bevandrade i geografin kanske påstår något annat men Lübeck är faktiskt så nära Bourgogne man kan komma. Det går till exempel alldeles utmärkt att glida runt i gränderna iförd svart mantel med huva där också. Kan jag inte bo i Beaune kan jag mycket väl tänka mig att bo i Lübeck, då när jag har vunnit miljonerna.
Lübeck är mysstaden, rekreationens stad, krafthämtningens stad och nystarts staden. Det sistanämnda eftersom vi av tradition firar min favorithögtid nyår i Lübeck.
Och eftersom jag ska "starta på nytt", med nytt jobb, snart igen så är det kanske bara ren och skär logik att vi åker till Lübeck och inte Beaune.

Och jag tänker inte ha dåligt samvete för det. Jag tänker inte heller oroa mig för vare sig pengabrist eller döden. Bara så ni vet det, Makterna!

fredag, september 10, 2010

Jag lever än...

... och det verkar som om den här bloggtorkan har lossnat också...

I början av den här veckan hade jag en väldig tur. Jag fick hastigt och lustigt klart med ett nytt jobb, så här två veckor innan min visstidsanställning går ut. Enligt min vidskepliga logik innebar detta att jag borde avlida hastigt och dramatiskt någon gång längre fram under veckan bara för att liksom väga upp det hela.
Men än lever jag.

Jag har ju ett så otroligt bra liv. Många runt omkring mig har det jobbigt och tungt men jag har det bra. Det gör mig skräckslagen, för när kommer min tur, vad allt fruktansvärt ska inte drabba mig för att kompensera all min goda tur hittills i livet. Som det här med jobbet, till exempel....

"Nåja" säger P, "tur och tur, du skapar ju din egen tur så en liten eloge ska du väl ha själv. Och jag också, för hade du inte haft mig..."

...ja, om jag inte hade haft P... Vilket trist och tråkigt liv jag haft, och vilken patetisk liten fjant jag hade varit. Men jag har P. Behöver jag skriva att jag ständigt oroar mig för att han ska dö ifrån? Jag oroar mig mer för att han ska dö än för att han ska lämna mig. Att han ska lämna mig oroar jag mig aldrig för och det kanske är höjden av högmod, vad vet jag men så är det.

Frisk är jag också. Fy, fan vad bra jag har det, man blir ju vettskrämd.

Fast ok, kommunikationen med mina föräldrar är rätt pissig. Jag sover illa och numera har jag problem med värk i ryggen eftersom jag har gått och blivit sned. Jag är lite kortare på höger sida och mina nya, dyra skoilägg verkar inte vilja räta upp mig som utlovat. Det är väl min kropp som har gjort ett politisk ställningstagande. Jag är ju född arbetarklass och då är det svårt att undvika att bli lite längre på vänster sida. Liksom.

Så det kanske finns hopp om livet.

Idoldyrkans avigsidor

Nu är det inte så att jag tycker att allt Bob Hansson säger är bra. Har jag märkt.
För ett tag sedan, ett halvår sedan eller så, var jag och lyssnade till Bob på stadens bibliotek och mitt i denna njutning som det ju är att lyssna på Bob Hansson så skrapade plötsligt nålen till i vinylen (om ni minns hur det lät).
Eftersom jag alltid skriver om allt bra jag tycker att denne man säger, så tänker jag skriva det jag inte tyckte var så bra, så får ni avgöra om det säger mer om mig än om Bob:
Det handlade om hotellreceptionister och hur länge man får vara kvar i ett hotellrum utan att betala mera pengar. Det brukar ju vara utcheckning vid elva eller tolv som gäller, men Bob brukade stanna kvar längre, antingen till dess att det kom en städerska som skulle städa eller när han själv kände för att lämna hotellrummet. Det brukade inte vara några problem, han hade aldrig behövt betala extra för detta. Förrän här om dagen. Det var detta som var storyn, det var det han var irriterad över. Han var också irriterad över att receptionisten som meddelat honom att han var tvungen att betala extra hade låtit så trevlig "fast hon inte var det".
Det var det som irriterade mig.
Jag tänkte att bara för att man berättar för någon att han inte kan få precis som han vill behöver man inte låta otrevlig, det behöver inte ens innebära att man är otrevlig, bara att man talar om just det att du kan inte få som du vill just nu. För så är det ju ibland här i livet. För oss alla.
Tilläggas ska att jag jobbar som receptionist (dock icke på hotell) och har jobbat med kundsupport i flera år. Jag anser att en av mina styrkor är att låta trevlig "när jag inte är det", dvs när jag talar om för folk att de inte får som de vill. Möjligen kan detta faktum färga min åsikt kring Bobs uttalande om receptionisten.
Jag tyckte också att det var lite egoistiskt av Bob, detta att förutsätta att han gratis kan dröja sig kvar i hotellrummet hur som helst. Lite respektlöst mot städerskan, också. Tiden finns ju för att man ska hinna göra i ordning till nästa gäst. Lite egoistiskt tyckte jag att det var av Bob Hansson som jag annars ser som en stor människovän.

Kanske kan man tycka att det är bagateller som jag hakar upp mig på. Det var ju inte direkt som om han sa att vi skulle utrota ett visst folkslag, eller så, men ändå. Det skrapade i vinylen.
Det gjorde lite ont detta att jag inte längre kunde se Bob som den gudalike poet jag alltid har sett honom som tidigare. Men jag får väl skylla mig själv. Det går inte att ha idoler på det där sättet. Det finns inte sådana människor där man bara kan älska allting, där allting stämmer och det inte finns några hörn att göra sig illa på.
Det var som med den brasilianske fotbollspelaren Kafu som jag tyckte så mycket om för att han spelade så juste och för att han sprang så ihärdigt där på sin kant, fram och tillbaka, lika mycket uppe vid motståndarens mål som nere på sin plats som back vid "hemma"-målet. Men så plötsligt stack han ut en fot och fällde en motståndare på ett inte så trevligt sätt.
Och med skidåkaren Anders Södergren med det där glittret i ögonen som gör att man blir alldeles förälskad, som verkar så snäll och rar och som jag alltid tyckt åker skidor på ett så renhårigt sätt och drar och drar och drar och sedan blir omkörd på mållinjen. Han "är stolt" över att ha åkt taktiskt och åkt och bromsat motståndarna så att lagkamraten kunde få försprång. Det var väl i och för sig oegoistiskt, för det var ju för kompisen, men hade det varit Norge som kört på samma sätt hade vi nog inte tyckt att det var lika bra.

Sen kan jag ju irritera mig på att det är tvärtom också. Till exempel tycket jag att det var riktigt befriande när Stina Dabrowski plockade fram ett klipp där Henke Larsson, denne annars allmänt så gudaförklarade nationalhjälte, ger en motståndare en regelvidrig knuff i magen och liksom visade att han var mänsklig.


Så det är inte så lätt, detta att göra mig nöjd.