söndag, oktober 30, 2016

Mot mörkret med bananer

Mördad av himlen, skriver Lorca. Och så här års är det nästan så det känns. Tidigt på eftermiddagen sänker den sig ner över våra huvuden och trycker sig mot oss med sitt mörker. Andetagen blir korta och ytliga och man drabbas av en "dövstum trötthet". 
   
En modig man ger sig ut i svärtan. Han kommer som skjuten ur Lidl-entrén med Duracell-kaninens målmedvetna, men korta steg. Han är i 60-årsåldern och beväpnad med en bukett blommor i den ena handen och en påse bananer i den andra. Det är uppenbart att han har en mission. Jag vill tro att det är kärleken han söker med sin blombukett, och ingenting kan stoppa honom, inget mörker i världen, inga vägspärrar, inga betongväggar, inga rödljus. 
   Jag böjer mig fram och spanar ut genom vindrutan där jag sitter på Lidl-parkeringen. Jag hoppas att det är grön gubbe borta i korsningen; han har inga reflexer. 




onsdag, oktober 26, 2016

Jag tar upp något ur frysen

Det krymper nu. Mörkret trycker på från alla håll. Ögonen är torra. Kölden gör en långsam och stel. Ja, stelare då. Jag går runt hemma i så tjocka tröjor att jag inte kan hålla armarna intill kroppen. Till och med tankarna flyter trögare. Har inget att skriva om på bloggen. Så jag öppnar frysen för att se om jag har något gammalt jag kan tina upp. Det vill säga, jag försöker gå in på gamla bloggen på blogdog för att se om det finns något som går att återanvända. Det verkar emellertid som den gamle blogghunden har dött och sidan är nedlagd, men eftersom jag sparat ned texterna tidigare kan jag ändå hänga mig över frysboxkanten och röra runt bland de kalla textpaketen. Jag hittar ett märkt med dagens datum men för nio år sedan och börjar kika lite närmare på det. Det innehåller en solig oktoberdag i Paris bland de döda:


Père-Lachaise


På metron mot kyrkogården Père-Lachaise talar vi om det morbida och lätt perverterade i att gå på sightseeing bland gravar. Sedan oroar vi oss, något inkonsekvent kan tyckas, över hur vi ska hitta de berömda gravarna bland alla något mindre berömda, och därmed ointressanta gravar.

“Men”, skämtar jag, “de kanske delar ut turistkartor.”

 Och det gör de.

Av en ren slump hittar vi, i någon slags väl maskerad reception, ett ställ med gratis kartor.

När vi, efter några timmar av intensiv gravespotting, ragglar ut från kyrkogården på ömmande fötter står, en företagsam man som med hjälp av en namnskylt på bröstet utger sig för att vara en av kyrkogården auktoriserad försäljare och kränger en visserligen något färggladare variant av kartan för 2.50 euro. Den enes död den andres bröd, eller vad det heter, apropå morbiditet och perversion.

Några veckor senare kommer vi att se en konstnärlig dokumentär om Père-Lachaise där det framgår att det går att få guidade turer på kyrkogården så väl IRL (In Real Life) som virtuellet på kyrkogårdens hemsida! Och det kan man göra här.


Men just nu denna oktoberonsdag tycker vi att det känns lätt bisarrt att snoka runt med en karta med människors gravar numrerade och utmärkta, i högsta hugg. Det är emellertid en övergående känsla och snart hänger vi oss helt ohämmat åt att vrida och vända på kartan och brista ut "Men det ska ju vara här någonstans!", klättrar hyenelikt runt bland gravarna och lusläser inskriptionerna efter namn som Piaf, Morrisson och Modigliani. Det går inte riktigt att gå efter storleken på graven när det gäller att sluta sig till om här ligger en kändis eller inte, visar det sig. Edith Piaf ligger i en ganska anonym familjegrav som gör att jag först ifrågasätter att vi verkligen är rätt medan en för oss båda okänd individ har kostat på, alternativt kostat på sig, ett mellanstort vattentorn till minnesvård.


Det råder ändå en ganska fridfull stämning här, som sig bör på en gravplats. En sådan fridfull stämning som det bara kan råda på platser där starka, ofrånkomliga krafter härskar. Nedbrytelsen och förmultningen är dock inte enbart förpassad under jord. Själva gravmonumenten håller på att vittra sönder och falla isär. Sönderrostade grindar hänger på sned i ett enda gångjärn i de små gravhusen, stenar faller från taken och inskriptionerna suddas bort av regn och vind. Stora kastanjeträd har sprängt upp ur jorden och resolut knuffat gravstenarna åt sidan.

  
Och det är inte bara tiden och väderleken som förändrar gravvårdarna. I ett, halvt nedrasat, gravhus har någon sprejat ett tacktal till Jim Morrison och i den vita marmorhällen över en turkisk musiker har en beundrare ristat en hyllning. Oscar Wildes förunderliga gravmonument är värst ansatt av kärleksförklaringar och fullständigt täckt av röda läppmärken. Längst ned finns en hjälplös liten skylt med en vädjan om att respektera minnet av den avlidne och inte göra åverkan på stenen.





tisdag, oktober 18, 2016

Reliker

Min bloggvän Skatan skrev om Patti Smiths fotoutställning på Kulturhuset i Stockholm Eighteen Stations exhibition:
Hon har sökt upp beundrade människors ”lämningar”, förebilder och  ting som hon vill bevara och också kunna visa för världen, ting eller saker som har vidrörts av dessa idoler 
skriver hon om utställningen. 

Det fick mig att fundera på vilka "beundrade människors 'lämningar'" jag skulle fotografera, eller bara besöka och vidröra för att få del av de beundrade människornas styrka, vilka reliker. Det var svårare än jag trodde. Jag gick igenom mina husgudar och började med Bodil Malmsten, den största av dem alla. Men jag kom fram till att jag inte kände någon längtan efter att vidröra hennes pennor, datorer, eller  de berömda tejprullarna. Inte vill jag besöka hennes hus i Finistère heller. Hennes ord, däremot, vill jag vara nära så ofta jag kan. När det gäller Bodil är det orden jag får kraft av. 


Patti Smith hade fotograferat Frida Kahlos säng och den skulle jag också gärna besöka. Det finns mycket kraft och viljestyrka att hämta där, bara genom att snudda vid en sängstolpe. 

Birgitta Stenbergs anteckningsböcker från när hon liftade runt i Europa, bara känna på pappret för att få lite av det där fria, vilda. Försiktigt, försiktigt  för att inte besudla dem med mitt eget inrutade, välanpassade och tunga. 

Så skulle jag vilja besöka rummet där Majakovskij sköt sig. Mer för att vistas i ett heligt rum. Stå där och värka en stund, känna ångesten darra i luften och höra ekot från den där tordönsrösten skanderande dikter mellan väggarna. 


Några andra "reliker" som jag har besökt, och gärna vill besöka igen är fynden, från Andrée expeditionen, som finns i Andréemuseet i Gränna. Där handlar det inte heller om att hämta kraft utan om att vara nära föremål som vidrörts av expeditionsmedlemmarna: Andrée, Strindberg och Fraenkel, att vara så nära dem som möjligt. Jag har läst så mycket om dem att de känns som mina släktingar. Andrée-expeditionen, världens bästa äventyrshistoria, och den har hänt i verkligheten. 

Men jag har inte blivit besatt på samma sätt som Bea Uusma som skrev Expeditionen: min kärlekshistoria. Hon var tvungen att resa ända till Vitön bara för att få gå på samma mark som dem. Jag nöjer mig med att åka till Gränna. 

söndag, oktober 16, 2016

I rörelse

För nästan exakt ett år sedan skrev jag ett inlägg med titeln Istid och när jag nu bläddrar vidare bland andra blogginlägg får jag uppfattningen att oktober inte riktigt är min månad. Slutet av augusti och under september är jag en svärmisk höstförespråkare, men i mitten av oktober verkar jag tappa sugen ordentligt. Främst handlar det om kylan och att jag plötsligt drar mig till minnes att nu kommer jag att frysa i, i bästa fall, fyra månader framåt. I år har hösten varit så varm och vacker så att när mörkret och kylan väl infann sig kändes det som ett oväntat hammarslag i bakhuvudet. Jag känner mig helt enkelt lite golvad.


Man behöver inspiration så här i köldens och mörkrets tid och det bästa sättet att få det, åtminstone enligt mig, är att byta miljö.Att få mental rörelse genom att försätta sig i geografisk rörelse. 
   Så en del av den gångna helgen har jag spenderat inuti textilskulpturen till vänster på bilden ovan. I jakten på inspiration och nya vinklar sparkade jag helt enkelt av mig skorna och krälade på alla fyra genom den uppblåsta tygtunneln till höger och fram till en dragkedja i den vänstra. Där gällde det att snabbt ta sig in och få upp dragkedjan innan tygtältet sjunkit ihop, men jag lyckades faktiskt. Om ni känner till hur oerhört stel och orörlig jag är så förstår ni vilken bedrift den här expeditionen var. P var mig hack i häl. Inne i "ballongen" satt vi på stora sittkuddar som var gjorda av något som såg ut som hopbuntade remsor av gigantiska wettex-trasor och funderade på vad som egentligen kan kallas för konst. Att det här var kul, var vi ganska överens om, men var det konst? Skit samma, kan jag tycka. Så länge det händer något med en när man upplever det eventuella konstverket. Så länge det sätter dig i rörelse. 

Det var på Norrköpings konstmuseum som detta begav sig och förutom det uppblåsta textiltältet finns där ett av mina favoritkonstverk: Det sjungande trädet av Isac Grünewald. Även Grünewalds målningar ifrågasattes om de var konst på den tiden det begav sig, men nu är det väl ingen som tvivlar?  Det sjungande trädet är precis vad man behöver så här års, en målning så fylld av livsglädje att till och med träden svänger och sjunger. Till och med träden är i rörelse. Det behöver inte vara svart och tungt för att vara konst, det är jag i alla fall säker på.  




söndag, oktober 09, 2016

Bar du Square, Beaune, Fête de la musique 2014

Det var lite mer folk och hallabalo utanför Bare du Square den här gången än när jag tog bilden som ligger i headern.

lördag, oktober 08, 2016

Mannen som lärde sig engelska fast han inte behövde

För flera år sedan sjöng jag i kör. Varje körövning var det kaffepaus en stund mitt i och under en av de pauserna talade jag med en vithårig man i 80-års åldern om hur världen utvecklats under våra liv.
   Den vithårige hade under sitt yrkesliv arbetat som resande i symaskiner. Han berättade hur hans arbetsgivare hade erbjudit honom möjligheten att lära sig engelska, något som ytterst få kunde i Sverige på den tiden. Arbetsgivaren hade poängterat att det inte var något krav att han skulle lära sig detta,  bara ett erbjudande.
   Jag i min tur berättade att när jag gick på gymnasiet blev vi erbjudna ämnet datorkunskap 40 minuter varannan vecka. Detta var helt frivilligt försäkrade våra lärare.Vi hade ju valt humanistisk linje och var kanske motståndare mot det här med teknik och skulle därför, av närmast religiösa skäl, inte utsättas för detta mot vår vilja. Det här hände sig vid den tiden innan Windows 95 var uppfunnet och innan någon hade begripit att en dator kunde vara ett fantastiskt verktyg för en humanist.
   Jag närvarade bara någon enstaka gång på de där datorlektionerna. Jag var verkligen en djupt troende humanist och skulle ju aldrig befatta mig med den nya tekniken ändå. Det fanns dessutom så mycket annat, som var viktigare att göra de där 40 minutrarna varannan vecka. Inte för att jag minns vad det var.
   Min vithårige körkamrat däremot hade tagit emot erbjudandet om att lära sig engelska. "För att det kunde alltid vara bra att lära sig något nytt."
  Så mycket klokare var han än jag. För visst har jag lärt mig hantera en dator på egen hand senare och är mycket förtjust i den som arbetsredskap, så det har gått ganska bra trots att jag skippade den erbjudna datorutbildningen för 25 år sedan. Men vilken trist och självstympande inställning.
  Självklart ska man ta vara på möjligheterna att utvecklas. även om man inte förstår vad man ska ha för nytta av dem just när de erbjuds. Vem vet när det kan vara bra att kunna något som verkar totalt onödigt och ointressant. Kanske visar det sig rent av vara något helt annat än vad du tror, något som öppnar nya rum, nya sidor hos dig själv. Det kan mycket riktigt alltid vara bra att lära sig något nytt.

onsdag, oktober 05, 2016

Gamla godingar

Den senaste tiden har jag hängt med ett gäng gamla polare. Det var över 20 är sedan jag såg dem sist. Jag hade glömt hur kul vi brukade ha ihop. Det har varit fullt ös från start. Vi har hämtat knarkleveranser ute på havet i full storm, vi har hängt utanpå linbanor i nationalparker, brutit oss in på bibliotek, blivit antastade av Hells Angels, slagits med Ku klux klan och assisterat vid barnafödslar, för att bara nämna några av våra äventyr.
  Det var den ordentlige försäkringsmäklaren Raleigh Hayes, hans bror, den vilde och vackre och tillika svartlockige Gates. Det var Raleighs tjocke granne, dekoratören Mingo som inte vågar åka rutschkana, saxofonisten Toutan Kingstree och hans gris, samt den förrymde kåkfararen Gråtarn Berg som ägnat sin tid i fängelse till att lära sig spela basfiol och memorera ordboken ända fram till och med bokstaven E, även om han inte brytt sig om att memorera själva betydelsen av orden. Vi var kort sagt ett glatt gäng, åtminstone några av oss, som följde med Raleigh på hans ofrivilliga road trip från Thermopyle till New Orléans.
   Det var på grund av Raleighs far som vi var ute och for. Han hade rymt från sjukhuset endast iförd pyjamas, köpt sig en gul cabriolet och dragit iväg tillsammans med en minderårig, färgad flicka, lämnande efter sig ett meddelande till sin äldste och ordentligaste son Raleigh, innehållande ett antal olika uppgifter för honom att utföra. Om han misslyckades med uppdraget och inte infann sig i New Orléans på utsatt datum skulle han göra Raleigh arvslös. Därför for vi.
   Till skillnad från Raleigh önskade jag att resan skulle vara i evighet men redan på sidan 581 är det över och vi är tillbaka i Thermopyle igen, i vår vanliga, bekanta miljö, men kanske inte riktigt de samma som vi var när vi gav oss av. Vi har lärt oss att ta vara på livet lite bättre. Leva lite mera, kanske man kan säga.

Hela utfärden ifråga får mig att minnas en annan gammal vän: Anita som gav mig boken där den utspelas. Jag minns inte om jag fick den i födelsedagspresent eller julklapp men det finns en gul lapp på insidan av pärmen där hon skrivit att jag får boken för att jag ska sluta snylta på hennes exemplar som börjar bli sönderläst. Det är inte 20 år sedan jag träffade henne, 15 kanske, men det är ändå alldeles för länge sedan. Tack för en ojämförlig bok Anita. Allt gott, var än du befinner dig.

måndag, oktober 03, 2016

Ett köksgolv lägger sig inte själv - inte ens i miniatyr





Det är med viss bävan jag kikar in i dockskåpet. I mitten av maj lämnade jag en ilsken Laura protestputsande skor i hallen. Vi var inte riktigt sams när det gällde golvet i köket. Eller ja, vi var väl ganska överens om att den lösning jag hade att erbjuda inte var särskilt bra, men medan jag tyckte att det var för dyrt med den natursten med fossiler som vi båda egentligen villa ha, tyckte Laura mest att jag var småsnål. Det hela blev till ett gräl där Laura fick för sig att jag kritiserade hennes arbete och surnade till tillsammans med skoputslådan och husets alla skor.
Det verkar som hon fortfarande är grinig eftersom hon avkräver mig legitimation när jag sticker in näsan genom dörren.
Hon påpekar kort att det inte har hänt mycket i köket över sommaren. Det har det ju inte och  jag försöker avleda henne med att stoppa in en rosa sulky som just har kommit i det månatliga paket med miniatyrer som jag prenumererar på. Hon höjer på ögonbrynen.
"Jaha." säger hon och jag tycker mig höra en stänk av hån i rösten. "Och vad ska jag ha den här till då? Men det är klart jag kan ju köra omkring ankan i den." Med hon tar den stackars ankan, trycker ner henne i sulkyn och börjar demonstrativt marschera med dem fram och tillbaka över hallgolvet. "Det är ju tur att vi inte har lagt någon natursten i köket. Nu kan jag köra sulkyn där också. Hade det funnits sten hade det ju blivit lite skakigt och ojämnt, eller hur?" Hon spänner blicken i mig men jag tittar på mina fötter. 


Jag vågar inte berätta för henne att jag den senaste tiden lagt mer tid på att leta efter en vinterjacka åt mig själv, än jag har lagt på att leta golv åt hennes kök. Inte heller kan jag berätta att jag nyligen varit på besök hos ett lyxdockskåp med porslinsdockor, tack- och väggmålningar på finca Es Calderers på Mallorca. Eller att det skåpet inte ens hade ett kök.










Fortfarande utan att ta blicken från mina skor petar jag in ett par hattaskar i hallen, som ett sista fredsförsök. Laura blänger på mig, tror jag verkligen att hon är så lättköpt. Så tar hon askarna i famnen och marscherar upp för trappan till sin kammare. Ankan sitter kvar i sulkyn och tittar förvånat efter henne. Vi hör en dörr slå igen med en smäll uppe på vinden och jag förstår att hon ändå har bestämt sig för att fundera på att förlåta mig.


lördag, oktober 01, 2016

En enda sak är viktig och det är hjärtats lust

Det är oktober. Det är dags för Höstvisa.
En vaknatt för några veckor sedan låg jag och tänkte på Höstvisa. Det ska man inte göra på nätterna. Man måste vara mentalt stark för att inte hjälplöst dras ned i djupet av det tunga vemodet. Jag kom fram till att i år ska jag hålla mig så långt från Höstvisa som jag bara kan. Men så blev det morgon och än finns det så mycket dagsljus att det förmår förjaga det värsta vemodet. I dagsljuset förmedlar Höstvisa bara ett stilla accepterande av det oundvikliga faktum att tiden går.
Men tänk er för, innan ni spelar den. Och lova mig att ni inte gör det på nätterna.

Och tänkt på detta:

En enda sak är viktig och det är hjärtats lust och att få vara samman med varandra.





Det finns många versioner av Höstvisa men för mig är det bara Zarah Leanders som gäller. Man kan säga mycket om Zarah Leander, men rösten! Det finns erfarenhet och pondus i den rösten, det är en röst som vet vad den talar om, vad det innebära att dagarna mörknar minut för minut.