tisdag, augusti 26, 2014

På resa längs Memory Lane

Memory Lane - det låter ju som en boulevard-liknande gata, men i mitt fall är det ringlande landsvägar i vilda regndisiga urskogar och längs gärden. Husen är falufärgade stugor med vita knutar.
Längs sådana minnets vägar är de förändringar man utsätts för - för förändringar uppstår även utefter Memory Lane - är nedhuggna skogar och uppväxta skogar, fårhagar där det tidigare har varit kohagar. Huset som vi bodde i tills jag fyllde tre år, som vi alltid kallade "gula huset" är plötsligt vitt.

 Det var pappa som bjöd på en biltur tillbaka till barndomen i helgen. Vi åkte förbi huset där jag bodde från tre års ålder, tills jag flyttade hemifrån när jag var 18. Mina föräldrar bodde kvar där tills för fyra år sedan. Sedan dess har jag inte varit här. Det var så välbekant och samtidigt så uppenbart någon annans hus nu.
   Jag blev förvånad över att jag inte kände någon tillstymmelse till nostalgi, inget hugg i bröstet över flydda, förlorade tider. Men det var roligt att se det.

Det är värre med den kulinariska nostalgitripp som min mamma bjöd på. Hemlagade rårakor. Egentligen är det raggmunk, men vi har alltid sagt råraka i min familj. Min mammas råraka har heller inte något med det som serveras på lunchrestauranger och kallas raggmunk. Min mammas rårakor Smakar, nämligen. De är det godaste som finns. De rårakorna kommer att försvinna med min mor och det är det som hugger i bröstet. Fast nu är ju inte min mamma "förvunnen" än så egentligen är det väl onödigt att känna något hugg, det enda jag behöver känna är den vidunderligt goda smaken.
   Men jag tänker på det där med klarbärssaften. Det var i och med klarbärssaften jag först fick lära mig att saker (och smaker) kan förloras för evigt. När jag var barn ägde min mamma och hennes bror en jordbruksfastighet. Byggnaderna och markerna var utarrenderade men ett område med bär- och fruktträd hade vi fortfarande tillgång till. Från dessa träd plockades varje bär och varje frukt eftersom allt annat vore en dödssynd. Bland körsbärsträden fanns skummoreller, bigarråer och så dessa klarbär. Av klarbären gjorde min mamma saft, en mild och god saft som var alldeles rosa. Jag älskade den saften.
   När min mamma och hennes bror sålde gården försvann frukt- och bärträden med den och jag insåg, trots min ringa ålder att de flaskor av klarbärssaft som stod i matkällaren var de sista. Efter dem skulle ingen klarbärssaft komma. Aldrig mer. Numera minns jag inte ens smaken av den där saften, minnet är grumlat av smaken av rabarbersaft (!) som förvisso påminner lite om klarbärssaft, åtminstone till färgen. Och jag vet att med rårakorna kommer det att gå på samma sätt. Men man ska som sagt inte ta ut något elände i förskott.

---

Så kom jag hem från min resa längs Memory Lane och får reda på att Birgitta Stenberg dött, som för att befästa att ingenting är evigt. Men hennes böcker finns kvar. De böckerna befäster att hennes Memory Lane ser en aning annorlunda ut än min. Mindre klarbärssaft och mer boulevarder.

onsdag, augusti 20, 2014

Hösttecken

I mars/april så där brukar TV-tittarna få skicka in foton på vårtecken, som sedan visas upp i Nyhetsmorgon. Det är aldrig någon som frågar efter hösttecken. Som höstfantast tycker jag att det är lite synd och därför kommer jag att dela med mig av just hösttecken här på bloggen.

Det allra första tecknet är ju den där krispigheten i luften som brukar komma i mitten av augusti någon gång. Den är ju förvisso lite svår att fotografera, även om en skicklig fotograf säkert kan klara det. Jag är inte någon skicklig fotograf utan får nöja mig med att i ord meddela att morgonen den 12 augusti var det första gången i år som jag kände den där krispigheten, skärpan, som hos vissa väcker vemod men hos mig inger stillhet och lugn.

Ytterligare ett hösttecken är att rönnbären i trädet utanför mitt jobbfönster har gått från att vara lite ljust orangea till att vara lite mer bestämt röda. Det här trädet brukar få mycket vackra höstfärger i lövverket lite längre fram. När löven fallit av sitter rönnbären kvar som stora, röda buketter länge och väl. Ända tills sidensvansarna kommer.

En dag varje höst kommer sidensvansarna till trädet utanför mitt jobbfönster. De kommer i en stor flock, kanske 30-40 stycken, eller fler och på ett par timmar har de ätit upp vartenda rönnbär och rönnen står tom och svart. Men det är inte ett hösttecken. Det är ett tecken på att vintern är på väg.


måndag, augusti 18, 2014

Det är jag som är Mini-Ernst

Sommaren och semestern är en tid då man påtar i sin trädgård och pysslar med sitt hus. Själv pysslar jag i dockskåpet. Något riktigt hus eller trädgård vill jag, vid gud, inte ha men när det gäller dockskåpsinredning tappar jag totalt kontrollen och tidsuppfattningen. Jag är nästan inte kontaktbar. Försöker man tala med mig den närmaste timmen efter att jag har varit tvungen att avbryta mitt pysslande, svarar jag ofta med att berätta om vad det ska vara för färg på kakelugnen i badrummet och att jag måste köpa modellera. 


Just nu håller jag på att lägga golv med glasspinnar. Tydligen behöver vi äta mer glass i familjen. Jag trodde att vi hade det omvända problemet. Har inte riktigt bestämt mig för om jag ska låta golvet vara obehandlat eller om jag ska måla golvbrädorna, förlåt glasspinnarna, svarta så att det blir en dramatisk effekt. Vi får väl se.


I det här rummet ska Leonards faster, konstnärinnan Sigrid husera så småningom. Hon ser fram emot att få en svart järnsäng att sova i. 

lördag, augusti 16, 2014

Dödsruna

Stadens sista antikvariat har stängt.
Det var ett tag sedan jag hörde det men jag har levt i förnekelse. Hittills. Nu har jag gått förbi det forna antikvariatet och tyvärr upptäckt att ryktet talade sant. Numera är här en butik för återbruk.
Jag mådde nästan lite illa när jag såg det så där i verkligheten. Inte för att jag har något emot återbruk, det är väl en jättebra idé; man gör nya saker av gamla, fina saker av skräp. Bra grej! Men mitt antikvariat!

Nu ska de visserligen fortsätta sin verksamhet över nätet men det är ju inte alls samma sak.
En nätbokhandel doftar inte gammalt, gulnat papper; världens bästa doft. I en nätbokhandel kan man inte gå vilse i vindlande bokkorridorer, irra omkring och inte veta vad det är man letar efter och ändå hitta det.
Och inte behöver jag vänta på att boken ska levereras, jag får en omedelbar belöning. Antikvariat är den enda affär där jag känner att själva shoppingmomentet är en njutning.

Mitt antikvariat har funnits där så länge jag kan minnas. Och nu finns det inte. Inom mig rusar en förtvivlad Börje Ahlstedt utklädd till rövarhövdingen Mattis och kastar ägg på väggarna i sin vilda sorg över Skalle- Per.
"Du vet att ingen får finnas jämt. Vi föds och vi dör, så har det alltid varit." säger en förnuftig Lovis.
Och tydligen är det så även när det gäller antikvariat.
Men det fattas mig. Det fattas mig, så det skär i bröstet!

onsdag, augusti 13, 2014

Vila och vidskeplighet

Är nyligen hemkommen från ännu en vecka i  lägenheten i Palma de Mallorca. Jodå, jag vet hur lyckligt lottad jag är. Jag tänker ofta på vad det ska kosta att ha det så här bra. För kosta måste det ju, förr eller senare, enligt mitt vidskepliga sett att se på tillvaron.
   Enligt mitt vidskepliga sett att se på världen får man heller inte se fram emot semesterresor allt för mycket, eller känna sig allt för avslappnad inför dem. Ändå har jag sällan varit så lugn inför en resa som den här. Eller under den, för den delen. Jag har över huvud tag slappnat av på ett närmast onaturligt vis den här veckan. Skrivit mycket, läst mycket, ätit gott och badat. Helt varit i nuet, på det där sättet som man bara talar om att man ska vara.

Detta övermod kostade att nacken havererade i torsdags. Jag fick lämna solstolen i förtid och gå hem och palla upp mig i sängen och äta värktabletter i stället. Men jag låg där och lyssnade på ett gammalt sommarprogram med Filip och Fredrik medan tabletterna kickade in, så det var ett lågt pris för all denna frid.



Lugn och avslappnad landade jag på svensk mark och hade inte en tanke på att jag skulle få några depressioner eller ångestattacker över att börja jobba igen. Inte förrän jag, intet ont anande, läste DN:s tips på hur man ska undvika ångest och depression över att semestern är över. Då slog det till direkt, jag hann inte längre än till det första tipset förrän jag fick ångest.
   Det löd sålunda; man ska "se till att ta vara på" kvällarna, bada och sitta ute och grilla och "se till att njuta" av sommaren trots att man har börjat jobba. Det är just den där njutningshettsen som ger mig ångest. Visst är det trevligt att sitta ute och grilla, det kan till och med vara trevligt att bada ibland. Men den där "se till att ta tillvara på"-stressen....
   Kan det inte vara över snart, tänker jag. Kan vi inte få slappna av snart. På riktigt.

I DN kan man vidare läsa Påvens tio tips för ett lyckligare liv. Det är ingen hejd på vilken visdom som sprids via denna tidning. Här finns också Magdalena Ribbings frågespalt om vett och etikett som jag följer med fascinerat intresse. Jag fascineras av mänskligheten, kanske främst den svenska mänskligheten som har så stort behov av att få bekräftat av vilt främmande människor att vi gör rätt. Varför behöver man fråga om det är korrekt att ha folkdräkt på ett barndop, undrar jag. Hur fel kan det bli?
  Nå, Påvens fjärde bud - förlåt tips - på hur vi ska få ett lyckligt liv är att vi ska njuta av vår fritid. Inte hetsa så mycket efter pengar utan hitta de enkla nöjena. För en gångs skull tänker jag gå på Påvens linje. Jag slutar att hettsnjuta av sommaren per omgående , bestämmer jag. Från och med nu gör jag vad jag vill med min fritid. Njuter i sakta mak.

Och när jag går till jobbet morgonen därpå känner jag den där befriande skärpan i luften som är det första tecknet på att hösten är på väg. Den känslan är som valium i mina ådror.
Äntligen.




fredag, augusti 01, 2014

La mer - Del 8

Och de seglade ständigt



"Herregud, kommer människan aldrig i land! Hur länge ska hon hålla på att tjata om den där jäkla kryssningen? Det är ju nästan en och halv månad sedan hon var på den. Hålla på och dilla om parallella världar och att uppleva samma resa på nytt genom skrivandet. Tar det aldrig slut?" 
Jodå, det tar slut. Inte ens i Odysséen seglade de ständigt.

Tisdagen den 17 juni, Islands nationaldag, ringer väckningen klockan 04:30 så att vi ska kunna gå upp på däck och möta Palma. Inte ens solen är vaken.

Det känns lite vemodigt att lämna båten som varit vårt hem under en vecka. Ingen kommer att bädda upp sängen åt oss, dra för gardinerna och göra det mysigt i lägenheten tills vi kommer hem på kvällarna längre. Det får vi göra själva. 
Men det känns ändå skönt att vara hemma i Palma. Och att kunna äta riktigt frukost!



Så där,  nu tänker jag låta cirkeln slutas och låta mitt skrivande liv och mitt verkliga (vi kan ju för enkelhetens skull kalla det det) löpa samman. Om några dagar åker jag till Palma igen.