tisdag, april 26, 2011

Guldmedalj till mormor!

Läser på Bob Hanssons blogg om att meditera, och att bli gladare av att inte göra så mycket. Han skriver

Guld medalj till alla de som viger sitt liv åt att lära oss att vara oss.
Guldmedlaj till de som kommer med en enkla uppmaningen ”sätt dig ner och gör intet”.


Det får mig att tänka på min mormor. När vi var och hälsade på henne när jag var liten och hon och mamma satt med sitt eviga kaffe, brukade jag ofta klänga omkring dem och gnälla:
”Ja' har inge å göra.”
Mormor avfärdade mig alltid med:
”Du behöver väl inge göra!”
Jag har alltid tänkt att det var väldigt insiktslöst att säga något sådant till en femåring som MÅSTE göra något HELA TIDEN!
Men hon var alltså inte så dum som jag tyckte när jag var fem.

Problemet är att jag fortfarande är fem år. Måste göra någonting hela tiden. Att bara sitta rakt upp och ned och VARA är ett oerhört slöseri med tid i min värld, trots att jag vet att jag har fel.
Har inte ens lyckats hålla mitt nyårslöfte att jag ska surfa på en flik i taget.
Upprustning!
Och medalj till mormor!

måndag, april 25, 2011

Motvilligt återkommen kärring rapporterar från Blåkulla

... och dess figurer. Och det finns mycket underliga figurer i Blåkulla, kan jag meddela.

Figuren nedan ser ut att ha rymt från ett program av Staffan Westerberg och tagit tjänst som sänglampa på hotell. Jag frågade inte så noga var han kom ifrån dock, drog honom bara omilt i halsen emellanåt för att han skulle lysa åt rätt håll.





Botaniserade i boklådorna längs Fyrisån... som ju alla vet, rinner genom Blåkulla... och fann figurer som Jack Kerouac, Rasmus på Luffen och PG Woodehouse. En salig blandning kan tyckas men jag tror att Kerouac och Rasmus hade haft en del gemensamt att tala om. Bokhandlaren själv försökte få oss att dra paralleller mellan Kerouac och Sture Dahlström men jag kunde inte se dem. Åtminstone inte utifrån vad de har skrivit.


Jag kan förövrigt mycket väl förstå vad Kerouac är ute efter när han sitter i bilen i On the road. När jag åker med Dahlström blir jag emellertid en smula åksjuk. Där krävs det terränggående fordon för Dahlström är inte särskilt intresserad av att hålla sig på vägen.



Som den petimäter jag är undrar jag också lite över den figur som gjorde den engelska översättningen på nedan skylt. Ska det verkligen vara så? The Slotts?




Ja, ja, jag har ju bestämt att jag ska sluta och petimätra mig och vara glad och positiv istället. Och det gick ganska bra för solen stod som spön i backen och vi vandrade runt och bara njöt. Fem böcker hade jag med mig och en dator att blogga med men... solen vann.


Och nu, hemkommen och med kvasten ordentligt inställd i garaget, känner jag mig inte riktigt färdigflugen. Jag vill sätta mig som Kerouac i bilen eller packa en ryggsäck som Paradis Oskar och ge mig ut on the road. Jag vill va' fri som en fågel, fri som en fågel... Det är väl något med det galna luffarblodet, kanske, som man känner av om vårarna.







fredag, april 22, 2011

Glad Påsk!

Bläddrar igenom ett gammalt kollegieblock och hittar en notering från påskafton förra året. Då satt jag på Linnés Hörna i Uppsala och klottrade, med det där vårbruset i huvudet. Så här klottrade jag då:

Kreativitet är rörelse.
Förödande för kreativiteten är rädsla.
Det optimala vore att lyckas hålla intellektet i rörelse trots att man rent fysiskt befinner sig långa tider på samma plats.


Nu tänker jag att det inte bara handlar om att befinna sig på samma geografiska plats och behålla intellektet i rörelse. Jag är till exempel ganska rörlig när det gäller mina olika kreativa projekt också. Jag hoppar mellan bourgogneböcker, Astrid och Alice's turkietsemester, en gammal diktsamling som sakta nöter sig framåt sedan fem år tillbaka, i hyllan ligger en novellsamling och väntar, och så är det bloggen. Jag skriver lite här och lite där.
Och det kanske är bra för kreativiteten men inte för produkten.
Å andra sidan är produkt ett ganska fult ord.
Men lite koncentration skulle väl inte skada.

Men våren brusar så högt i mitt huvud och istället för att stanna hemma och öva mig på att med ett rörligt intellekt koncentrera mig på ett av alla dessa projekt, är jag just i färd med att se över kvasten . Soldansarkärringen gör sig redo för att sparka ifrån och ta sig en lite tur över påsk. Så väl geografiskt som intellektuellt.

Hon önskar er en härlig påsk med sol och ljus! Hon önskar att ni känner av lite rörligt brus!

onsdag, april 20, 2011

Överraskningarnas tid

Gick och hälsade på min trädgubbe igår och kollade hur långt 'mina' rhododendron har kommit. Inte så långt visade det sig. Våren kommer som en överraskning varje år. Jag bli alltid lika förvånad att det kan vara så här. Att det kan kännas så här. Och lika förvånad blir jag varje år när jag minns att jag är pollenallergiker.

måndag, april 18, 2011

Angående att skriva.

Det är inte produkten det är processen. Det är pennans raspande och klappret från tangenter. Det är det ljudet. Det är meningar som byter plats med varandra. Det är rörelsen. Det ständiga flödet. Som är det vackra med att skriva.

söndag, april 17, 2011

Ödets nycker


I natt drömde jag om Bourgogne.
Fast det var inte Bourgogne. Det var alldeles för mycket hav och hamnar för att vara i Bourgogne. Hav och hamnar och tältet stod på fel ställe. Mitt i själva drömmen kom jag på mig med att jag faktiskt var i Bourgogne utan att känna någonting. Jag hade varit i Bourgogne i flera dagar utan att ha haft vett att njuta av det. Anteckningsboken hade jag glömt hemma och inte hade jag haft en tanke på att jag upplevde något som borde nedtecknas. Det är inte ett tecken på att jag mår bra. Det var förmodligen en slags mardröm även om den inte var av det slaget som man vaknar upp svettig ifrån.

Det är snart två år sedan jag var i Bourgogne senast. Då hade jag lite problem med just detta att komma igång och njuta av det. Över huvud taget var jag lite uttråkad just då. Inte på själva Bourgogne men på ja, livet som det såg ut.
Skulle det vara så här nu?
Tre veckor om året var man fri sedan skulle jag sitta där på jobbet och ringa på mina listor mellan 8-17. Var det någon idé att bli begeistrad över dessa tre veckor och gällde det inte att börja bli begeistrad fortare än kvickt för de där tre veckorna skulle ju snart vara till ända. Hjärnan stångade sitt huvud mot kraniet och tyckte att det var för trångt. Eller om det var hjärtat som stångade sitt huvud mot bröstkorgen...om ni förstår vad jag menar.
Och jag vantrivdes inte ens på mitt jobb. Jag tyckte om mina arbetskamrater och arbetsuppgifterna var visserligen enahanda men det var sådana arbetsuppgifter som passade mig. Jag menar, det finns människor som vaknar upp med ångest på morgonen för att de är tvungna att gå till ett jobb de hatar. Så hade inte jag det. Men ändå...
Skulle det vara så här nu? Tills pensionen?

Så kom jag hem från Bourgogne och samma kväll fick jag beskedet att jobbet inte skulle finnas kvar. Det skulle bara ”vara så här” i ett halvår till. Det Stora Ödet eller gud eller vem eller vad det nu är som hittar på dessa förunderliga vindlingar och vändningar som livet tar tänkte väl att ”Ja, du hade ju tråkigt så var så god, här är något nytt.”
Men då blev det naturligtvis ett annat ljud i skällan.

Jag är ganska road av det här, att titta tillbaka och se var jag befann mig idag för ett år sedan, eller vid den här tiden för två eller tre år sedan. Bara för att se åt vilket håll jag har gått under den tiden. Hittills anser jag att det har gått framåt och det känns betryggande, trösterikt på något sätt. Och då talar jag inte om att jag har klättrat i karriären eller något sådant utan att jag har utvecklats framåt som person. Sanningen är den att jag behöver det där Stora Ödet som knuffar ut mig i okända marker ibland, det är nyttigt.

Det är cirka en och en halv månad kvar till vår nya resa till Bourgogne. Den här gången har jag ett nytt, mer varierande jobb att komma tillbaka till. Jag undrar hur det kommer att kännas.

fredag, april 15, 2011

Grattis Tranströmer! … och förlåt.

Idag fyller Tomas Tranströmer 80 år om jag inte är felunderrättad (och det brukar jag vara, men Tranström kan man ju hylla i alla fall.)
Jag upptäckte Tranströmer sent. Länge avfärdade jag honom som allt för matematisk (ett ord som är närmast en svordom i min värld, men i förhållande till Tranströmer vet jag inte riktigt vad det betyder). Så hittade jag en samling på bokrean för några år sedan. Vet inte exakt vilket år det var men det var på den tiden då man fortfarande hade lyrik på bokrean.
Jag tänkte att jag skulle ge honom en chans. Sedan dess ligger han alltid bredvid min säng, eller hans dikter åtminstone. En Tranströmer innan sänggåendet är vad själen behöver. Att läsa Tranströmer är ro och lisa. Inte är han det minsta matematisk. Han är poetisk i ordets allra bästa bemärkelse.
Här kommer en av många favoriter, dagen till ära:



ÖSTERSJÖAR


I


Det var före radiomasternas tid.



Morfar var nybliven lots. I almenackan skrev han upp de fartyg han

lotsade -

namn, destinationer, djupgång.

Exempel från 1884:

Ångf Tiger Capt Rowan 16 fot Hull Gefle Furusund

Brigg Ocean Capt Andersen 8 fot Sandöfjord Hernösand Fu-

rusund

Ångf St Pettersburg Capt Libenberg 11 fot Stettin Libau

Sandhamn


Han tog ut dem till Östersjön, genom den underbara labyrinten av

öar och vatten.

Och de som möttes ombord och bars av samma skrov några timmar

eller dygn

hur mycket lärde de känna varann?

Samtal på felstavad engelska, samförstånd och missförstånd men

men mycket lite av medveten lögn.

Hur mycket lärde de känna varann?


När det var tät tjocka: halv fart, knapp ledsyn. Ur det osynliga kom

udden med ett enda kliv och var alldeles intill.

Brölande signal varannan minut. Ögonen läste rätt in i det osynliga.

(Hade han labyrinten i huvudet?)

Minuterna gick.

Grund och kobbar memorerade som psalmverser.

Och den där känslan av "just här är vi" som måste hållas kvar, som

när man bär på ett breddfullt kärl och ingenting får spillas.


En blick ned i maskinrummet.

Compoundmaskinen, långlivad som ett människohjärta, arbetade

med stora mjukt studsande rörelser, akrobater av stål, och dofter-

na steg som från ett kök.



Och här är en annan:

torsdag, april 14, 2011

Majakovskij är död - länge leve Majakovskij!

Det var på morgonen den 14 april 1930 som Vladimir Majakovskij sköt sig.
Jag tror att jag skrev att det var på kvällen tidigare, men så var det alltså inte. Sjuk, trött och förföljd spelade han, som älskade att spela, en sista omgång rysk roulette.
Och förlorade.

Jag var 17 när jag upptäckte Majakovskij. Eller när Lili Briks stirrande ögon på omslaget till Om det där upptäckte mig och vägrade att släppa taget. Och okej, jag var 17 och jag brydde mig väl inte särskilt mycket om politiken. Det var kärleksdikterna som på ett rent majakovskiskt sätt bröt sig in och våldförde sig på mig.
Innan hade jag bara läst kärleksdikter i stil med Bo Bergmans:
Bara du går över markerna
lever var källa, sjunger var tuva ditt namn
skyarna brinna och parkerna susa och fälla
lövet som guld i din famn.

Majakovskij grep sig an detta uttjatade ämne, det där, på ett lite annat sätt:
Av regnets tunga var alla fotgängare slickade
och i vartenda ekipage blänkte en fetlagd atlet:
genomätna människor
sprack
och talg sipprade ut ur sprickorna
och ut ur ekipagen rann gammalt kotlettkött
och söndertuggade bullar
i en grumlig smet


Så beskriver han sin värld där han irrar fram och är ...ja, olyckligt kär är inte ett tillräckligt begrepp, han är sjuk, han är vansinnig av försmådd kärlek:
Vart ska jag gå när det är i mig som helvetet brinner?

….
Jag har hädat.
Skrikit att gud inte existerar,
men gud stack ner handen i det brinnande Gehenna
och lyfte upp en kvinna
vars åsyn fick berg att vibrera
och befallde mig: älska henne!


Det sista som levrar sig på mina läppar
blir ditt namn
när dom slits i trasor av projektilen.

Hos Majakovskij susade inga parker när Hon gick förbi, där var det hans ”hjärtas blodiga trasor” som gjorde sig gällande. Dikt behöver inte vara vackert lärde jag mig av Majakovskij men man ska mena det man säger, inte snacka en massa snömos.

Förövrig är tiden, platsen, personerna och hans levnadsöde mycket intressanta, så mycket kreativ kraft i omlopp. Kunde jag välja att vara en fluga på väggen i någon annan tid eller på någong annan plats än min egen skulle jag välja att sitta i en av de litterära salongerna där Majakovskij huserade. Nu får jag nöja mig med att läsa Bengt Jangefeldts eminenta biografi Med livet som insats.

onsdag, april 13, 2011

Soldansaren börjar skriva dagbok.

Så istället för att skriva om något av det jag räknade upp i det tidigare inlägget så startar jag en separat läsdagbok. Bara för att, liksom. Man kan ju undra hur jag ska hinna med en läsdagbok också eftersom jag knappt hinner med den vanliga bloggen. Men å andra sidan så hinner jag ju inte läsa så mycket så det löser sig kanske av sig själv. Och jag har inga stora pretentioner, vill bara anteckna lite. Och tappar man lusten och orken kan man ju bara sluta. Astrid och Alice har jag ju skickat iväg på semester. De har inte slutat brusa i mitt huvud dock, jag har bara ansett att det inte är nödvändigt att de figurerar i Media hela tiden med allt de gör. Inte förrän jag har bestämt mig för vad jag ska göra med dem. De är lite sura på mig för det där, A&A. De gillar Media. Tycker att det är lite som att bli utröstade ur Idol. Tycker att de har fått ta en massa oförtjänt skit av juryn, dvs mig. ”Det här är inte det sista ni har sett av oss!” säger Alice och ser lite blankögt trotsig ut, för så brukar idolerna säga när de röstats ut. ”Nej,” säger Astrid, som tycker att det saknas någonting ”vi kommer aldrig att sluta hålla på med musik!” ”Ni håller väl för fan inte på med musik!” hör man plötsligt Bengt muttra i bakgrunden. ”Tokiga fruntimmer!” Astrid&Alice tittar förvirrat på varandra och man kan se att det liksom skjuter en liten grön blixt mellan deras ögon. Ja, vad är det egentligen de håller på med. ”Inte är det några jävla lätta kryss i alla fall.” säger Alice men det är inte säkert att Astrid hör vad hon säger.

söndag, april 10, 2011

Fortfarande nöjd

Fast det där med vad man vill se när man dör vet jag just inget om, förstås. Dö vill man väl göra hemma, antar jag. Sedan är det ju det där med vad som är Hemma, som jag funderat på att skriva om. Det, och varför det i alla filmer framställs så önskvärt att återvända till sina rötter och upptäcka att man har gjort fel som gav sig iväg. Det har jag funderat på att skriva om.
För nu jäklar har det brakat loss och börjat brusa i huvudet igen. Eller kackla. Det låter litegrann som vid svansjön som jag skrev om för något inlägg sedan och som man kan lyssna på i ett klipp där. Det kan man göra om man vill höra hur det låter i mitt huvud just nu.

Svansjön hade jag ju också mer att berätta om upptäckte jag. Och det omöjliga i hemvändandet och hemvändandet i förhållande till något annat som jag har glömt vad det var och skillnaderna i förhållandena i livet förra bourgogneresan och nu. Som om inte detta vore nog fyller Tomas Tranströmer 80 nästa fredag och det borde ju uppmärksammas, i synnerhet som han, utan att själv veta om det, har namngivit den här bloggen. Kvällen innan han fyller, den 14 april, är det dessutom Majakovskijs dödsdag och det måste ju omtalas. Över huvud taget måste vi tala om dem – ryssarna – eftersom jag relativt nyligen har upptäckt Marina Tsvetajeva. Sedan kan man ju skriva om det ironiska i att jag aldrig varit så ointresserad av vad som visas på tv som jag är nu och att jag aldrig har haft en så stor tv att se det jag är ointresserad av på, som jag har nu. Osv, osv.

Det brakar och brusar, brölar och kacklar och låter i mitt huvud igen, som en slags islossning. Och det är inte på grund av att jag känner mig hemma på bloggen igen. Det är inte det. Det är våren!

När jag var barn gick vi varje år om våren till något som vi kallade för Åboforsen. Vi gick dit för att titta och lyssna på forsen som kom dånande ut ur skogen. Allt smältvatten från skogens snö kom här i ett öronbedövande brus. Det var skogens vårskrik. Det var rörelse.
Att vara kreativ är att vara i rörelse. Både rent geografiskt och inne i huvudet. Att bryta gränser som en ohejdbar vårfors.
Våren är rörelse. Det är då man upptäcker att det hela tiden händer saker överallt och allt detta måste omedelbart fångas, formuleras och skrivas ned. Att detta är möjligt, att allt kan formuleras – vilket det naturligtvis inte kan, men känslan! - gör mig alldeles yr och våreuforiskt!
Vilket får mig att tänka på att i april har jag ju Bob Hansson-jubileum. Det var ju då för sex, eller om det till och med är sju, år sedan som jag upptäckte Bob och blev påmind om att allt är skrivbart. Det borde jag ju också skriva om.

Hur som helst. Min bloggvän Skogsnuvan brukar ha dagens ord på sin blogg. Mina ord för dagen är att det är viktigt att vara i rörelse! Det är viktigt att vara i våren!


Och det här är inte Åboforsen. I jämförelse är det knappt en fors.

lördag, april 09, 2011

Upprustning!

...tänkte jag, ”det är det den här bloggen behöver! En ansiktslyftning, ett nytt utseende!”
Som om det vore det som är problemet med att det inte blir något skrivet på den.
En blogg ska väl egentligen handla om det som skrivs på där och inte hur den ser ut. Tänkte jag.
Alltså: Bort alla utsmyckningar och pyngel. Tillbaka till en basblogg.
Tänkte jag.
Och ägnade cirka tre dyrbara timmar igår med att peta runt i designerprogrammet och hitta den där basbloggen, men jag kände mig liksom inte hemma någonstans. Och om man inte känner sig hemma på sin egen blogg, hur ska det då bli med bloggandet?
Till slut gav jag upp, eftersom P kom hem med fredagsmaten och jag var tvungen att komma in i den där fredagsmysfasen istället, och vid det laget var bloggen grön.
Grön.
Är en basblogg verkligen grön?
Kanske, för P skakade på huvudet och sa att ”det där ser ut som något från internetsbarndom och skit i det där och kom nu!”
Så jag sket i det, knaprade baguette och tryffelsalami och hinkade tre stora glas vin medan Kommissarie Frost löste sina fall och gick på gym på den stora vulgo-tv:ns skärm. Det, mina vänner är nämligen vad fredagsmys innebär i det här huset. Kan rekommenderas.

Och efter tre glas vin, en god natts sömn och en kopp Treo så ser man genast allt så mycket klarare.
Vad är mina favoritutsikt? Vad är det jag vill se genom fönstret när jag ligger och dör?
Beaunes takåsar.

Så välkomna till min ”nya” upprustade blogg!
Nu kanske vi äntligen kan börja skriva igen.

söndag, april 03, 2011

Det är ingen ordning på den här bloggen längre.

Jag har tappat greppet. Glömde ju till och med att byta veckans dikt förra helgen! Vilken kulturskymning det måste ha rått ute i landet.
Det är det där jävla livet som kommit emellan igen. Och den där jävla tiden som inte räcker till som vanligt. Och då talar jag inte om de där två timmarna det tog mig att installera drivrutinerna för att överföra bilder från min nya mobil till datorn. Jag talar inte om det för jag orkar inte. Men måste ändå säga att det faktum att det tog två timmar säger mer om drivrutinerna än om mig, så det så. Jodå. Förutom dessa onämnbara timmar har veckan ägnats åt att avtacka arbetskamrater och besöka mamma på sjukhuset där hon blev längre än det var tänkt för sina tester. Allt under det att projektet ”Från lagerlokal till trivsamt hem” fortlöper här hemma. Skänkjäveln är ju ihopskruvad och den stora vulgo-tv:n är uppackad och invigd. Den är så stor att vardagsrummet inte är långt nog för att vi ska kunna sitta på lagom avstånd för att få bra bild! Behöver jag säga att den är inköpt av en man? Fönstren är dock fortfarande otvättade och julgardinerna är fortfarande uppe... I lördags var det partaj med jobbet och Jerry Williams och idag kom vi äntligen i väg till svanarna. Ni får väl avgöra själva vilka ni tycker låter bäst:



Själv lutar jag nog mer åt svanarna även om kvalitén på klippet har en del övrigt. På plats fanns i alla fall 3772 sångsvanar, 3 mindre sångsvanar men inte en enda knölsvan, enligt en nästan bortregnad text på en whiteboardtavla. Att samla vårtecken innebär att man ibland måste ge sig ut i hällregn. För övrigt är mina julgardiner inte särskilt juliga. De är vita med röda blommor som man, om man anstränger sig lite, skulle kunna ta för flitiga lisor.
Och istället för att sitta framför sin vulgo-tv och titta på Grannfejden rekommenderar jag att man läser veckans dikt. Även om radindelningen inte blev som den skulle.