onsdag, februari 29, 2012

Att äta och skriva


I Språktidningen nr 2 2012 läser jag om en - i mitt tycke - tvivelaktig studie om sambandet med skrivande och viktminskning.

En grupp kvinnor fick skriva om saker som låg dem varmt och hjärtat och en annan grupp fick skriva om sådant som de inte brydde sig så mycket om - i en kvart.
Först hade de fått väga sig.

Efter det kvartslånga skrivandet skickades kvinnorna hem. Några månader senare fick kvinnorna komma tillbaka för att väga sig igen och då visade det sig att de kvinnor som hade skrivit om det som intresserat dem i en kvart för några månader sedan hade gått ned 1,5 kilo därför att de hade mått så bra efter denna kvart att de inte hade behövt tröstäta!
De som hade skrivit om sådant som inte intresserade dem i en kvart för flera månader sedan hade gått upp 1,3 kilo.

Själv har jag skrivit i mer än 30 år. Den här, visserligen en smula tvivelaktiga, studien visar att jag inte har någon insikt alls om vad som intresserar mig. Jag hur uppenbarligen inte skrivit om dem i ens en kvart under dessa 30 år åtminstone.

söndag, februari 26, 2012

Jag har köpt en deodorant!

Det var för några dagar sedan. Jag tror att det var samma dag som alla tidningar var upptagna med att föda barn. Själv handlade jag alltså deodoranter istället.
Det var på lunchen och jag hade lite dåligt med tid, så jag bara högg en när jag ändå var inne på Apoteket. Jag tog mig inte tid att provlukta, jag hade ju som sagt dåligt med tid och hur illa kan det lukta om en deodorant?

Det var först på kvällen hemma som jag fick för mig att jag skulle känna efter hur "en dröm av solvarma frukter och passion" verkligen luktar. Jag skruvade av locket och förde, inte ont anande deodorantkulan mot näsan och i samma ögonblick som den första doftströmmen slog in i näsan så kände jag hur en mycket auktoritär person (som Tiden till exempel. För det vet vi ju att när det gäller Tiden har vi inte ett jävla dugg att sätta emot) sög tag om nacken på mig och drog mig bakåt i livet med en sådan hastighet som gör att man liksom befinner sig i en tunnel, ni vet, och ser sitt förflutna fara förbi på sidorna. Först är det vägen hem från jobbet, sedan är det kontoret och lunchen och deodorantköpet och babylöpet och sedan går det fortare och fortare och dagar och veckor och år far förbi i en sådan fart att det inte går att urskilja några detaljer längre. Jag insåg, en aning snurrig, att jag var ute och minnesreste igen.

Först var jag lite osäker på hur långt bort i det förflutna jag verkligen skulle landa men till slut så dunsade jag ned ganska exakt tjugo år tillbaka i mitt liv. Jag befinner mig på språkresa i Cornwall tillsammans med min kompis Linda och håller precis på att smörja in mig med min nyinköpta hudkräm som alltså luktar exakt som "en dröm av solvarma frukter och passion". Fast det vet jag inte just då. Just då tror jag att den luktar persika.
Egentligen vill jag minnas att jag köpte något som luktade kokos men eftersom hudkrämen luktade exakt som min nya deodorant kan det inte vara så. Men vi har ju redan konstaterat att det är lite si och så med minnet.

Det är märkligt hur mycket en doft kan locka fram ur minnets garderober, sådana de nu är. Plötsligt var jag i det där rosa rummet vi bodde i hos vår värdfamilj, där pappan var brandman, mamman ägnade sig åt att skura husvagnar i chaneldräkt (Ja, vi såg det ju aldrig men hon hade i alla fall chaneldräkt när hon gick till jobbet och hon sa att hon jobbade med washing caravans) och sonen Gary pestrade vår tillvaro med vilda lekar med plasthajen Charky. Plötsligt var jag i exotiska butiker med färgglada kjolar och på bussresor till Plymouth.

Hudkrämen ifråga var jag, när det begav sig, så begeistrad i att jag köpte flera flaskor med mig hem. När krämen var slut sparade jag länge en tom flaska som jag brukade öppna ibland och lukta i, bara för att få känna den där doften. Exakt den doften som nu slog emot mig ur min nya deodorantflaska.

Jag satt jag länge och sniffade på min nya deodorant och var tillbaka på vår språkresa men dagen därpå när jag skruvade av locket för att använda deodoranten på vanligt vis och inte som tidsmaksin kunde jag inte alls känna igen doften.

onsdag, februari 22, 2012

Sjunde himlen - om bokrean

Då har årets bokrea sparkat igång. Förr var det en ganska stor grej. Man fick kataloger från alla bokhandlare och kunde skriva listor och lämna in i förväg och sedan hämta ut sina påsar färdigpackade när själva rean bröt ut, och det ena med det tredje. I år har jag bara fått en katalog; från Akademibokhandeln.
Förr kunde man också köpa lyrik på rean. I år såg jag bara en samling med ”De vackraste kärleksdikterna” eller något sådant.

Men detta års rea var ändå speciell. Åtminstone för mig, eftersom jag detta år verkligen orkat upp och stod och hängde på låset klockan 07:00 när Akademibokhandeln hissade upp sitt galler.
Det var faktiskt riktigt roligt att stå där, som om man var med om ett litet jippo när gallret gick upp och vi strömmade in.
Jag drabbades av en lätt reayra och plockade åt mig böcker till höger och vänster utan någon större ordning, men hejade mig vid Barbapapas stora bok om arbete.
Men Mucha-böckerna och Klimt tog jag först, innan jag förlorade förståndet.


När jag hade plockat korgen full och stod i den ringlande kön till kassan och svettades insåg jag att jag inte hade fått med mig Jonas Gardells bok Om Jesus som jag ju hade bestämt att jag skulle köpa. Medan jag letade efter den hittade jag istället boken om Sigrid och Isak (Hjertén och Grünewald) som jag också tänkt köpa men som jag var ganska säker på inte låg i min korg. Även om jag inte var riktigt säker på vad som låg där. Jag lade tillbaka Igelkottens elegans (vilket jag nu så här i efterhand ångrar) lade dit Sigrid och Isak , jagade rätt på Jesus och ställde mig på nytt i kassan.

Som reamorgon-erbjudande fick man köpa tre böcker och få den fjärde gratis.
När jag lassade upp min hög med böcker på disken (med mitt ryggskott i färskt minne) tittade expediten, som uppenbarligen var lika reayr som jag, exalterat på mig och sa:
- Du får fyra böcker gratis!!
- Oj, vad bra. sa jag även om det såg ut som om hon helst ville att jag skulle hjula av lycka, men jag hade ju fortfarande vissa känningar av ryggskottet.
Expediten slog in böckerna i kassan och nu nästan skrek hon:
- Du får tolv böcker för 800 kronor!!
Och jo, visst var det fantastiskt. Jag kom till jobbet fortfarande yr, genomsvettig, ena byxbenet uppvikt över halva vaden och håret åt alla håll. Och väldigt varvad. Vilket delvis hade att göra med att jag hade haft ytterligare en religiös upplevelse på gymmet igår kväll, när jag tränade bort nästan hela mitt ryggskott. Jag har svävat lite över marken hela dagen idag.
Sen var det roligt en gång till, i kväll, när jag kom hem och packade upp ryggsäcken och fick se vad jag faktiskt hade köpt.

måndag, februari 20, 2012

Där fick väl jag så jag teg

Varje måndag får jag ett sk Pepptalk på min mail från Olof Röhlander en mental styrketränare som jag en gång hörde en mycket roligt och inspirerande föreläsning med. Denna måndag kändes det som om han hade läst mitt förra inlägg här på bloggen för det var som om han skrev direkt till mig. Bland annat stod det följande i veckans pepptalk:

 

Ibland kan man känna det som oddsen är emot en. Att det inte är någon idé. Men det finns bara en sak man kan göra då, och det är att acceptera läget och sen ge sig in i skiten och kriga som aldrig förr

 

Även när jag är sjuk finns det mycket som är friskt. När jag har ont är det inte överallt. När jag har motgångar gäller det bara det området, mycket annat fungerar mer än bra.

 

Jag förstorar inte upp mina problem, jag ser dem som tillfälliga gupp i vägen. Jag ser dem för vad de är, men inte mer än så. Väx med uppgiften.

 

Och om ni också vill ha lite kloka ord om sådan som ni redan vet men har svårt att leva upp till så kan ni koppla på er på det här pepptalket på Olofs hemsida:

 

http://www.upphopp.se/

söndag, februari 19, 2012

Livets orättvisor

Det talas mycket om hur mycket man kan gå ned i vikt bara genom att promenera någon timme om dagen. Själv promenerade jag under dryga två års tid 2 x 40 minuter, till och från jobbet, varje dag. Inte gick jag ned i vikt för det. Det enda jag fick av det var en sned höft och problem med ryggen.

För ett par dagar sedan hade jag en religiös upplevelse på mitt nya gym och bestämde mig för att börja träna oftare. Planerna var att jag skulle ha tagit en tur till gymmet i dag: latmansdagen söndag!
Knappt har jag bestämt detta förrän det här ryggproblemet som jag alltså ådragit mig i jakten på kondition och god hälsa bestämmer sig för att ge mig en rejäl örfil, fast i ryggen, och jag ägnade lördagkvällen åt att byta ställning varje kvart eftersom det var ungefär så länge jag stod ut i samma position.
Makterna vill uppenbarligen inte att jag ska ägna mig åt fysiska aktiviteter.

Ja, ja, jag vet att jag brukar tjata om att du inte kan välja vad som drabbar dig men att du kan välja hur du hanterar det och jag är inte alls bitter. Inte alls.
Jag kommer att välja att hantera detta ryggskott från helvetet med att droga mig till medvetslöshet med värktabletter och äta en riktigt onyttig lunch bestående av fläskfilé, potatisgratäng och pepparsås på kvarterskrogen (dit jag kommer att låta mig fraktas i bil). Därefter kommer jag ligga i min säng och läsa god litteratur.
Nu vet jag ju vad man får för att man försöker göra sig till och ta hand om sin kropp.
Och jag är inte alls bitter. Inte alls.

fredag, februari 17, 2012

Minnet

"Tänk vad enkelt det är att resa", tänkte jag när jag skrev det förra inlägget. "Det är bara att blunda och minnas tillbaka och så är man där igen...typ."
Sedan drog jag mig till minnes en händelse på förra frankrikeresan. Efter att vi hade checkat in på Hotell Svartskallen i Autun (Hotellet hette så: Tête Noir) satte jag mig med min anteckningsbok för att beskriva receptionen, spara miljön till någon text någon gång. Jag beskrev allt så ingående jag kunde; färgen på receptionsdisken, mönstret i golvmosaiken, gardinerna, mannen i receptionen som mös i sin mustasch och förstod så bra vad jag sa, osv. Morgonen därpå kom jag ned i en helt annan reception än den jag hade beskrivit i boken. Färgerna var helt annorlunda, mosakimönstret ett helt annat. Enligt P hade jag inte ens lyckats få rätt färg på receptionistens skjorta.
Jag hade alltså lyckats glömma hur receptionen såg ut under den tid det tog att ta sig upp för trapporna till rummet.
Så minnet är kanske inte den mest tillförlitliga reseguiden. Men det kan ju innebära att man får åka på en helt annan resa...
Men att mannen i receptionen mös i mustaschen det är jag helt säker på, så det så.




Och så här såg rummet och utsikten ut, det vet jag också bestämt.

tisdag, februari 14, 2012

Drömmer om Frankrike

Läser i Lyrikvännen om paralleller mellan poesi och fiske och fiske som en symbol för ett friare sätt att leva, ett sätt att bryta mot levnadsnormer osv. Osökt kommer jag att tänka på den sommaren då vi tältade vid en idyllisk liten fiskesjö på campingen Riel les Eaux i en annan del av Bourgogne än den jag talar om, när jag talar om Bourgogne idag. (Jag antar att det var något med friheten, brottet från vardagen och kanske också poesin som fick mig att göra den kopplingen.) Om söndagarna kunde man vid den här lilla fiskesjön se det mest franska man kan se, enligt mig: en rundmagad man i vitt linne och snickarbyxor, med den karaktäristiska platta kepsen på huvudet, sittande på en pall vid den grönskande strandkanten med ett metspö i handen.

Frun, i knäkort, spräcklig tantklänning dukar upp picknickkorgen på ett campingbord i skuggan en bit därifrån: vin och baguetter naturligtvis och med största sannolikhet en ost.

Själva byn Riel les Eaux låg en knapp kilometer från campingen. Det var inte någon stor by, man körde runt kyrkan och sedan var den slut. Inte en människa såg vi i byn. På ett hus fanns det en skylt som påstod att här fanns både en affär och en bar men om det var sant fick vi aldrig någon klarhet i. Mer liv var det på campingrestaurangen. Där var det ett sorl och ett skrål kvällarna igenom.

På den här campingen utvecklade jag betingade reflexer på brödbilens tutning varje morgon. Tanke och handling var ett – om nu tanken över huvud taget var inblandad – när jag for upp från luftmadrassen, greppade plånboken och for iväg för att inhandla frukostbrödet. Det slutade med att jag reagerade på samma sätt för alla bilars tutningar och var halvvägs i luften med plånboken i högsta hugg innan jag insett att det inte var brödbilen utan en bil som kom med varuleverans till restaurangen.

Fiska gjorde jag inte men jag satt ofta på en stol utanför tältet och hälsade på alla som gick förbi på promenadstigen runt sjön. Jag var fortfarande (och är väl ännu) fascinerad och tilltalad av detta att man alltid säger Bonjour så fort man får syn på en annan människa, oavsett om det är någon man känner eller ej i detta välsignade land. Så jag hälsade och hälsade och framåt kvällningen fick jag ett tillrättavisande Bonsoir till svar på mitt envisa Bonjour som en påminnelse att det var dags att byta skiva. En gång kom självaste polisen i en blå patrullbil förbirullande min stol. I bilen satt en tjock karl och en liten men kaxig tjej. Den tjocke polisen hälsade men tjejen såg bara kaxig ut.

Flera gånger om dagen gick en gammal man förbi med en gammal hund. Hunden satt sedan så troget och snällt och väntade på mannen när han var inne i tvättutrymmet som såg ut som ett grekiskt tempel. Jag brukade klappa hunden när jag gick förbi men han bevärdigade mig inte med en blick. Där fick jag vare sig Bonjour eller Bonsoir.

lördag, februari 11, 2012

Det var väl inte vår riktigt än

Fick plötsligt lite vårkänsla härom dagen när jag såg ett stråk med fåglar cirkla över den gråa himlen, och jag tänkte att kanske kan man frambesvärja resten, jaga fram det där sprudlande bruset som alltid brukar infinna sig när det är vår.
Frambesvärja, genom att knacka in en gyllene bakgrund i den här bloggen och en rent frälsningsarméeisk gammal vårdikt och sedan skulle det bara braka iväg. Men bakgrunden blev så gyttrig att jag blev yr i huvudet och efter att ha varit ute och gått i den skärande snålblåsten idag så är det väl bara att inse att det fortfarande är vinter. Men jag gör ett sista försök och sätter in en, visserligen väldigt liten, bild med tussilago.

måndag, februari 06, 2012

Vikten av dans

Livet består inte av att vänta ut stormarna. Det handlar om att lära sig dansa i regnet.

Är veckans förnumstiga ord i min jobbalmanacka, formulerade av ”Anonym”. Jag är en smula kluven till det här med citat och tankespråk och vilken vikt man ska fästa vid dem. Det har jag nog skrivit förut. Ibland blir det väldigt äppelkäckt och just förnumstigt i överkant. Men sedan kan ju andra människors ord och formuleringar också vara som de där spikarna som bergsbestigare knackar in i berget för att haka i sin livlina i. Och då fäster man ju en ganska stor vikt vid dem, så att säga.

Det beror helt enkelt på själva formuleringen.

Men som varande soldansare tyckte jag att veckans ord ändå var värda att dela med sig av. Annars är det inte så värst bevänt med dansen för min del. Det är mera ett trollikt skumpande. Både mentalt och fysiskt. Mentalt eftersom februari är en ganska trist månad. Fysiskt eftersom jag är så stel i ryggen att kroppen från midjan och nedåt känns som gjutet i ett enda block. Att dra på sig termobyxorna är ett projekt. Jag ser inte särkskilt dansant ut när jag försöker, kan jag berätta.

Men vi skumpar väl på ett tag till.

söndag, februari 05, 2012

Det goda ur det onda

Får via Bodil Malmstens blogg veta att Wislawa Szymborska är död.

Inget ont som inte har något gott med sig heter det ju och för mig är Wislawa Symborskas poesi det goda som det onda hade med sig.
Jag hade ju hört talas om henne - via Bodil Malmstens blogg det också - men jag hade inte läst någonting av henne, förrän jag fick problem med ögonen för några år sedan.
Små svarta maskar flimrade framför mig, det var svårt att fokusera blicken och efter en dag på jobbet kände jag mig som en drucken, en illamående drucken med gnistrande huvudvärk.
På den här tiden bestod mitt jobb i att i åtta timmar om dagen stirra in i en dataskärm för att se till att rätt siffra satt på rätt plats. Mycket fokuserande alltså.
Optikern som jag förtvivlad kastade mig på marken inför med mitt problem, konstaterade mycket riktigt att ögonen inte fokuserade som de skulle. Jag fick titta på en bild med två "figurer" som skulle stå stilla ovanför varandra men som för mig hela tiden flöt omkring åt var sitt håll.
- Hade du haft ett annat jobb, som dagisfröken eller skogvaktare, så skulle du nog inte ens märka att du hade det här problemet. trodde optikern.
Det får väl bli skogvaktare då, tänkte jag uppgivet.
Jag fick nya glasögon, som inte hjälpte och en remiss till ögonkliniken.
Det tog sex månader innan jag kom till ögonkliniken.
Under tiden fortsatte det att flimra framför ögonen, jag fortsatte att må illa och ha ont.
Mitt problem var ju inte bara jobbet, utan att jag ville fortsätta att fokusera med ögonen även efter jobbet. Då ville jag läsa och skriva och det kräver ju en del fokus det också. Skulle det bli så här nu, skulle livet vara så här? Skulle jag aldrig kunna läsa mer! Hur tomt och meningslöst skulle det inte bli då!
För att hitta en lösning på problemet började jag rota bland bibliotekets cd-böcker. Och det var där jag hittade henne; Wislawa Szymborska, eller snarare en inläsning av hennes dikter till musik av någon svensk kompositör som jag tyvärr glömt namnet på. Jag har till och med glömt vad diktsamlingen hette men minns att där fanns en dikt som heter Terroristen, han ser på och handlar om hur terroristen på avstånd ser vilka människor som går in och ut i det hus där han har placerat bomben, vilka som går in mot sin död och vilka som hinner undan.
Jag var lite tveksam medan jag lyssnade. Fick man verkligen lägga på musik på någon annans dikter på det här viset. Dikterna kan ju ta en helt annan form än den som var avsedd från början. Men samtidigt laddade den här musiken - komponerad av vem? - dikterna på ett oslagbart sätt, så jag bestämde att det fick man nog.

Jag lyckades inte hitta någon svensk inspelning av Szymborska på YouTube till min lilla minnesruna, så det fick bli den här engelska översättningen istället, med musik av ytterligare en namnlös kompositör.





När jag väl hamnade på ögonkliniken konstaterade man efter en och en halvtimmes undersökning att jag inte hade så stora besvär att jag borde ha de problem jag hade. Det kändes som en klen tröst eftersom jag lik förbaskat hade dem. Svårt desillusionerad gick jag tillbaka till min optiker som snickarade ihop ytterligare ett par glasögon och den här gången hjälpte de!
Jag formade en religiös kult kring min optiker och sedan har jag dessutom bytt jobb. I det nya jobbet ingår det inte ett lika fanatiskt stirrande och ögonen fungerar mycket bättre, det går att läsa vanliga böcker igen, tack och lov. Men tänk om jag aldrig hade fått de här problemen, då hade jag kanske aldrig läst något av Szymborska och då hade ju livet också varit fattigare.

torsdag, februari 02, 2012

2666

Då var den inhandlad. Boken.

Roberto Bolaños 2666.

Boken han valde att skriva istället för att göra den levertransplantation som kunde ha räddat livet på honom. Han tog sig helt enkelt inte tid, han skrev istället.

Jag blir aldrig Roberto Bolaño, den saken är säker. Jag hade valt levertransplantationen varje dag i veckan. Trots allt är livet större än skrivandet, i min värld.

Det minsta jag kan göra för Roberto Bolaño är att läsa boken, denna koloss på dryga tusen sidor, nu när han offrade så mycket för att skriva den.

Det ska bli intressant att se vad som var värt ett så högt pris.