tisdag, september 30, 2014

När det gröna ljuset bleknar

Så hette en text som jag hittade bland en massa papper om Bourgogne-boken. Så här lyder den:

”När vi kommer hem ska jag ta itu med det där Bourgogne-skrivprojektet som har legat så många år. Då ska jag röja upp i det där ordmoraset och äntligen få det färdigt.”
  Så tänker jag varje år precis innan vi åker och under resan.  För då borde jag ju verkligen vara inspirerad, när jag har det så nära, när jag nästan är i det.  Det gröna ljuset i färskt minne. Jag ska hålla kvar det gnistrande genom att skriva om det.
 Men det är inte så det fungerar. Det låter sig helt enkelt inte göras. Jag vet ju det, det gröna ljuset låter sig inte fångas, inte hållas fast.
När jag kommer hem från Bourgogne är jag som en nyskild, som någon som just lämnat en nära anhörig utan att veta om jag någonsin ska få se denna anhörige igen. Det är sorg i sitt känsligaste skede.
Att börja skriva om Bourgogne i det tillståndet är som att peta i ett öppet sår. Ett öppet, djupt och blödande sår.
Jag orkar inte tala om det. Jag orkar inte tänka på det.
Jag har nog med att orka att inte var där. Inte vara i Bourgogne.
Sår måste lämnas i fred för att de ska läka.

Att komma hem är att inse att allt är som det alltid har varit och ingenting är som i Bourgogne.
Det är en insikt som slår till golvet. Inget grönt ljus kan gnistra under sådana omständigheter.
 Det är en process att gå igenom.
Det är inget annat att göra än att låta det gröna ljuset sakta blekna inom mig. Att släppa taget och låta det gå, för det gör det ändå.
Då, då först är det dags, är det möjligt att med svart bokstäver på vit botten börja återkalla minnet av det.


Det låter kanske en aning patetiskt, men lite så var det. Den här gången känner jag mig inte alls nyskild. Den här gången känner jag mig faktiskt inspirerad. Jag har haft planeringen med mig och bläddrat i under tiden. Den får mig alltid att tänka på vad en pizzabagare sa till min före detta kollega när han ville bjuda henne på sin mat:
"Det är inte så bra men det är inte så dåligt heller." Jag fnissar alltid lite för mig själv när jag tänker på det där. Det stämmer lite med hur jag känner inför boken ibland. Ibland är det genialt och ibland tänker jag kasta det. Men, och jag vet att jag har sagt det här förr, nu är det dags att spika ihop den här förbaskade boken.



söndag, september 28, 2014

Att lämna Beaune

Morgonen då vi lämnar Beaune svävar en luftballong på himlen vid avfarten till auto route. Luftballonger har jag alltid betraktat som ett tecken, ett tecken på att det finns hopp i tillvaron. Det känns som ett gott tecken att ha en luftballong framför sig den första biten av resan. Att luftballongen var uppe trots att det var lite molnigt, de brukar ju helst vilja flyga i klart väder, kändes som ett särskilt gott omen. Det fanns anledning att hysa tillförsikt. Tecknen talade sitt tydliga språk.

När vi svängde ut på motorvägen såg jag en överkörd katt vid vägrenen. 
En död katt kan aldrig vara ett gott tecken. I teckenstyrka smäller det hundra gånger högre än en luftballong dessutom. 
Jag funderade på om jag verkligen skulle titta så mycket efter tecken. En död katt kanske bara är en död katt, vilket i och för sig inte är så bara utan något ganska förskräckligt. 

Sedan kom luftballongen tillbaka igen, närmare och större, så jag bestämde mig för att hålla fast vid den. Och nu är vi hemma igen. 




måndag, september 15, 2014

Måndagsmorgon i Autun

Jag sliter upp badrumsdörren och stirrar vilt ut i hotellrummet. Där finns bara P. Han har just öppnat garderobsdörren i vikbar plåt. Jag andas ut.
"Jaha. Jag trodde att något rasade här ute. "
"Typ taket?"

Att vakna en måndagsmorgon på Hotel les Urselines i Autun är annars att vakna upp i den totala tystnaden. Allt är frid.  Morgondiset ligger fortfarande kvar över Morvans sluttningar. Gatstumpen upp mot ringmuren är tom på levande väsen. Den Heliga Jungfrun står på sitt torn och blickar beskyddande ned på sitt forna kloster. Undrar om hon som jag tycker att det är lite synd att hotellägaren inte bevarat något lite klosterlikt när han genomförde den renovering han är så stolt över i den utprintade PowerPoint-presentationen han lämnat i vårt rum. Förutom plåtgarderoben då.
Men i ärlighetens namn skulle väl varken min rygg eller nacke vara kompatibla med en nunnas hårda brits. Å andra sidan verkar min nacke inte vara kompatibel med någon annan möbel än min nya älskling,  kontorsstolen Markus.  Tyvärr är han inte med på resan och det är därför jag är uppe innan väckarklockan denna tysta morgon. Jag sticker upp huvudet som en gök i vårt fönster och vinkar till Den Heliga Jungfrun.  Jag tycker att hon himlar med ögonen,  men jag är inte säker.
Jag gör mina nackövningar.
Jag läser att SD blivit det tredje största partiet i Sverige.  Jag tänker: Jag åker inte hem.
Sedan inser jag att jag är i Frankrike och där är det väl ungefär lika illa. Och jag tänker att vi kan inte fly längre.
Jag smörjer in min nacke med tigerbalsam.  Jag tar en citodontablett.
Resten av dagen tillbringar jag i värk och töcken på världens vackraste plats.

tisdag, september 09, 2014

On the road...snart

Tills sist blev det de blanka sidorna som avgjorde det hela. Jag beslutade att det var de fria ytorna som viktigast, att inte vara instängd mellan raka linjer.
   Lite lustigt att det var i jakten på den, för resan perfekta anteckningsboken som glädjen över resan äntligen infann sig. Vad som har gjort att det dröjt så länge vet jag inte riktigt. Bourgogne har liksom sjunkit undan innan sedan Mallorca kom in i bilden.
   Snacka om att ha lyxproblem. För mycket lyx. Lyxpsykos.

Det känns hur som helst som om det var evigheter sedan vi var i Bourgogne senast, ändå var det bara två år sedan. Vi har gjort lika långa uppehåll förr. Då, innan vi skulle resa igen den gången hade jag en mardröm veckorna före. Jag drömde att jag befann mig i Bourgogne, att jag befunnit mig i Bourgogne i flera dagar utan att ha haft vett att njuta av det. Jag hade bara gått runt och dragit som om jag befunnit mig på vilken plats som helst och inte helig mark.
   Nu känns det som om det nästan var på väg att bli så den här gången, som om jag vaknat upp i sista stund.

----

Idag har jag förtidsröstat. Så jag kommer inte att lämna landet för att slippa undan min plikt. Och det är det enda politiska jag tänker skriva på den här bloggen.


lördag, september 06, 2014

På väg till Bourgogne


Om det hade varit för något år sedan hade jag vid det här laget varit varvad till max, lyssnat på Born to be wild, skrivit predikoliknande inlägg här om vikten av att vara i rörelse och vara on the road, och haft fullt upp med att välja vilken anteckningsbok jag skulle ha med mig på resan, nej det hade jag nog bestämt mig för vid det här laget. För en månad sedan. 



Men nu har jag ju inte gjort några som helst förberedelser. Inte kommit i stämning, som det heter. Heter det, förresten? Helst vill jag bara sova. Kanske börjar jag bli så bortskämd med allt resande att jag inte känner något längre, tänkte jag vettskrämd. Tänk om jag börjar bli likgiltig och loj! Den värsta katastrof som kan hända.
    Det här måste vi ta tag i omgående. Jag körde i gång spellistan On the road med Born to be wild och Fri fot med Ulf Lundell, bland annat. Sedan kastade jag mig med huvudet före i kistan med tomma anteckningsböcker. Jag har aldrig kunnat motstå att köpa anteckningsböcker, så jag har ett veritabelt lager. Men som vanligt finns där aldrig rätt anteckningsbok. Skönt att det är något som är sig likt.


Soldansaren känner sig som en vissen solros

Om det hade varit för något år sedan hade jag dessutom haft fullt upp med att oroa mig och vidskepla mig för att jag såg fram för mycket mot resan. Det behöver jag ju inte göra i år.
Trots det börjar den här alibiförkylningen som alltid brukar göra mig lugn igen att ta form känner jag. Nå, det är väl bra att det är något som är sig likt. 

fredag, september 05, 2014

Vissa dagar...



... vill jag bara kräla upp på min pinne och vara lite världsfrånvänd. Slippa delta.

tisdag, september 02, 2014

Klirr


Det är ett olycksbådande klirr. Som när man står högst upp på en byggnadsställning och hör att en mutter längre ned i ställningen lossnar och slår i marken. Så är det när man får ett besked om att någon som var med och byggde den där ställningen, formade barndomen och därmed den man är idag, har dött.

Astrid Lindgren, Lena Nyman, Per Oscarsson och Allan Edwall.

Och nu senast Brasse Brännström.

Med de här människorna är det ju så att själva ställningen ändå håller. Deras verk finns ju alltid kvar, det de gjorde för att ta plats i min barndom.

Men det där klirret…