måndag, april 27, 2015

Ett krossat mellanfotsben

Jag letar efter ett citat ur Bodil Malmstens dikt Inte med den eld jag har nu - dikt till annan dam. 
Som vanligt har jag svårt att hitta de citat jag letar efter, ändå har jag en mycket vacker anteckningsbok där det är meningen att jag ska skriva upp kloka saker jag läser och vill kunna ta fram vid behov. Där bryrar jag mig inte esn om att titta.
   Det enda jag vet är att vill jag ta fram en klokhet jag har läst så inte hittar jag den i den boken. Den ligger aldrig tillräckligt nära när jag läser det kloka, oavsett var den ligger, och jag är oförlåtligt lat. Har jag tur ligger en packe färgglada post-it-lappar tillräckligt nära för att jag ska orka sätta en lapp på sidan i boken, så att jag lätt kan hitta citatet ifråga när jag någon gång kommer mig för att skriva in det i citatboken. I boken med Bodil Malmstens dikt sitter det ingen sådan lapp. Jag bläddrar hit och dit.

Jag har länge tänkt att jag ska använda just det där citatet när jag skriver om att jag snart ska fylla 40, Citatet handlar nämligen om att bli 40. Det börjar dra ihop sig nu. Det är bara ett par veckor kvar, exakt två faktiskt. Det är alltså dags att börja formulera sig kring detta fakum, det är hög tid att hitta det där citatet. Jag bläddrar.
   På ena sidan är damen i dikten 35 och sedan är hon plötsligt 47. Hur långsamt jag än bläddrar sidorna mellan 35 och 47 står det ingenstans att hon fyller 40.  Jag hittar andra bra citat som jag har glömt: Do not remove stones from beach. Citat ur Bibeln och Beckett. Not with the fire in me now. Dem kan jag också använda, men de är inte det citatet jag söker.
    Jag börjar läsa dikten, som jag för övrigt fick av mamma när jag fyllde 18 år, från början. Jag har läst nästan hela dikten när jag till slut hittar citatet och då visar det sig att det inte alls handla om att fylla 40 utan om att fylla 50.
   Så jag måste alltså vänta i tio år till innan jag kan använda det. Med tanke på att jag bara skulle ha det till att konstatera att jag inte alls känner igen mig i citatet så kanske det kan kvitta helt och hållet. Det känns som en lättnad att bestämma sig för det och samtidigt lite irriterande att jag mindes så fel, som...

en sten faller från mitt hjärta 
och krossar ett mellanfots ben

söndag, april 26, 2015

Ofrivillig paus

Så sticks det in en käpp i det där hjulet som satts i rullning av våren och jag far med näsan rakt i det där knastrande gruset som jag var så lyrisk över för ett tag sedan.
   Förkylningskäppen var det som kom. Ingen rörelse, ingen luffarkänsla, utan tvärstopp. Stopp i bihålorna och stopp i hela huvudet. Stopp.
   Jag tycker inte om stopp, jag tycker om rörelse. Och då menar jag inte bara den fysiska rörelsen utan också, och kanske mer, den mentala. Allt det där som susade runt i huvudet och behövde skrivas genast, fastnade någonstans i bihålorna och blev kvar där. Jag letar desperat, men förgäves, efter någon lösgörande spray. Kort sagt har jag lite svårt att komma igång igen.

Under min sjukdomsperiod ägnade jag mig emellertid åt att besöka en gammal bekant som jag inte träffat på länge: Lord Clarence Emsworth på slottet Blandings. Det är så med vissa litterära personer att man liksom får en relation med dem. P G Wodehouses lord Emsworth och jag har varit vänner länge. Inte för att jag tror att han skulle känna igen mig på gatan om vi till äventyrs skull mötas, men å andra sidan skulle han inte känna igen sin egen bror.
   Länge kände jag ett slag släktskap med denne världsfrånvände man som inget annat begärde än att få vara ifred med sin älsklingsgris och litteratur om svinskötsel. Jag tyckte det verkade underbart att kunna stänga ute världen och låta sig sjunka in totalt i något specialintresse, Det enda sättet att få göra detta verkade vara att byta kön, klass och tid. Emsworth menade dock, när vi diskuterade saken, att det inte var någon hejd på avbrott och irriterande plikter som värd. Man ska underhålla än den ene herr... Ähum och än den andre herr Hmmm.

Numera är jag rätt så glad över de sociala delarna av mitt liv. Men lord Emsworth är mig fortfarande kär. Och vissa dagar önskar jag att jag, som han, kunde sitta i mitt privata bibliotek på någon engelsk lantegendom, omgiven av papper och böcker, glömsk av tiden tills en diskret harklande betjänt återkallade mig till verkligheten. När jag förvirrat plirade på honom genom min monokel skulle han högdraget förklara:
"Teet är serverat, mylord."
Och jag skulle svara:
"Te? Ah, te. Te, te, te. Te!"

måndag, april 20, 2015

Bodil, historiska tillbakablickar och den maniska formuleringslusten

En spinn off-effekt på att det galna luffareblodet börjar ropa är en plötslig, intensiv längtan efter Bodil Malmsten. Jag MÅSTE omgående packa i-poden (som inte är någon riktig i-pod) full med ljudböcker av Bodil. Jag måste genast ha Bodilord i mitt öra. NU!
   På bibilioteket hittar jag inläsnigen av Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag, springer hem och stoppar den i den rosa CD-spelaren som också är en radio. Den går enkelt att bära runt i ett handtag men är ändå otidsenligt stor.

När jag var tonåring köpte man sig en stereo. Det var en stor händelse. Min stereo var till att börja med i två delar, en skivspelare för LP-skivor, för det var det som fanns då, och en större del med radion och två kassett- (ja, vad kallades det? -uttag, -luckor?) med möjlighet till high speed dubbing (eller dubbling, jag minns inte). Senare tillkom en tredje del för CD-skivor. Till stereoanläggningen hörde en stereobänk av svarta spånskivor som skulle skruvas ihop enligt IKEA-modellen. Dåtidens musikmaskin var en möbel som utgjorde en central del i mitt rum. Den stod där den stod, man behövde aldrig fundera på var den höll hus.
   Nu är det annorlunda. Om jag lade ihop all tid jag ägnat åt att leta efter min "musikmaskin" i lägenheten, i handväskor och jackfickor (Jag är faktiskt förvånad över hur många jackfickor jag har tillgång till.) så skulle jag kunna lägga flera alnar till min levnad.

CD-skivan, som när jag var tonåren beskrevs som något nästintill outplånligt är nu nästan utrotad. CD-skivans förespråkare fnös åt sprakandet och reporna i LP-skivorna medan LP-skivornas försvarare talade om känslan i det där sprakandet och reporna.
   Nu vet vi att den enda känslan som en hackande CD-skiva framkallar är att blodstörtningen är nära. Att särskilt CD-skivor lånade på bibliotek hackar blodstörtningsframkallande, är min erfarenhet så här långt från tonårens beundran över de här blanka kompakta diskarna. Ändå stoppar jag CD 1 av Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag i den rosa CD-spelaren. Efter en knapp minut tar jag hastigt ut den igen. Efter att ha hört uppläsaren av Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag presentera sig har jag hört nog.
   Säkert är det inte något fel på uppläsaren, jag kommer inte ens ihåg hennes namn. Säkert är det en alldeles förträfflig människa. Men ett fel har hon och det räcker: Hon är inte Bodil Malmsten.
Jag kan inte tänka mig att höra Bodilorden läsas av någon annan än Bodil själv. För det är inte bara det där att hon alltid använder rätt antal ord och lyckas placera dem i helt rätt ordning. Det är tonen som man visserligen hör också när man läser själv,  men tonen i rösten när hon läser det hon själv har skrivit. Jag kan ha på hennes ljuböcker i någon av mina diminutiva musikmaskiner som musik. Hur vackert det svenska språket kan vara inser jag när jag lyssnar på Bodil Malmsten. Liksom jag insett hur det svenska språket kan skapa musik, en målning, litteratur av den vardagligaste händelse bara men lär sig att använda rätt antal ord och placera dem i rätt ordning, tack vare Bodil.
   För det är det som är det underbara och samtidigt lite slitsamma med att läsa eller höra Bodil Malmsten. Man inser att precis varje liten del av livet, dagen, timmen kan och bör beskrivas. Allt detta som måste skrivas ned och formuleras. Allt som borde vräkas ut här på bloggen av livets alla trivialiteter. Ni ska vara glada att själva livet med sina trivialiteter hindrar mig från att skriva om dem. Jag hinner liksom inte med.

lördag, april 18, 2015

Oro och längtan i mitt blod

Månadens musik (eller låt oss säga vårens eftersom det redan har gått mer än hälften av den här månaden) är Luffarevisan. Jag känner igen mig i visan. Hur det är något som börjar ropa i blodet när ljuset dröjer sig kvar allt längre om kvällarna, när solen börjar värma i ansiktet och tussilagon börjar skina i dikeskanterna. När det torkar upp på gatorna och gruset börjar knastra under skor och bildäck. Just det där knastret är bland det första jag tänker på när jag tänker på våren. Det är det ljudet som är själva det där ropet:

Och då är det som nånting ropar: kom, i hans galna luffareblod

Jag vill ut och knastra på vägarna, söka mig äventyr. Om vårarna blir jag Paradis-Oskar och Jack Kerouac. Om vårarna är jag On the road. Jag är i rörelse. 
Inte så att jag är på luffen direkt, jag dyker fortfarande upp på jobbet varje vardagsmorgon som jag ska. Men i mitt huvud är jag on the road. Där är det rörelse och frihet, samma känsla som jag har när jag verkligen är på resa. 
   Det brusar i huvudet som Åbo-forsen gjorde om våren hemma där jag var barn. Det hörde till vårrutinen att gå dit och se och höra på dånet från snön som smält och nu gav sig av. Rörelsen som hörde våren till. 
   Brus och knaster, det är vårens ljud. Vårkänslan är rörelse och frihet. Aldrig är jag så mycket världsmedborgare som om våren. Om våren är inte den här staden stor nog åt mig. Jag ska ha hela världen. 




I fjärran land står de stora stenar på vilka mina tankar vilar skriver Edith Södergran. Visst gör de det. Mina stenar står i Epoigny i Bourgogne. Den där vägkorsningen i närheten av byn Couches som är världens mitt. Mina tankar vilar på de stora menhirerna här, eftersom allting vilar på den här platsen. Allt vilar, menhirerna är ståtliga och trygga. Allt som hörs här är kornas idislande och knastret av gruset under mina skor när jag går ut och ställer mig mitt i korsningen, mitt i världen.

tisdag, april 14, 2015

Pilen, mittpunkten och framgången

Förra... eller är det kanske till och med förrförra veckans dikt? Jag känner att jag är lite ur fas. Nå, det är dikten Många års övning med pil och båge jag tänkte skriva lite om, hur som helst.

MÅNGA ÅRS ÖVNING MED PIL OCH BÅGE
Det är den svarta pricken
mitt i tavlan du ska träffa,
just den, där
ska pilen stå och darra!
Men just där träffar du inte.
Du kommer nära, närmare,
nej, inte nära nog.
Så får du gå och plocka upp pilarna,
gå tillbaka, försöka igen.
Den svarta pricken gäckar dig.
Tills du förstår pilen
som står där och darrar:
Här är också en mittpunkt.
/Olav H. Hauge


Jag kan inte sluta läsa den, jag tycker att den är så bra.

Att sluta att sträva mot något annat och stanna upp och se var man faktiskt står, att det kan vara vackert också från den platsen, att här är också en mittpunkt. Det är så jag tolkar den här dikten.

Att den punkt på tavlan där du träffar med ditt bästa skott (Heter det skott när man skjuter pilbåge?) kanske inte är i mitten, men kanske är det så att den bästa platsen för dig inte är just i tavlans mitt. Din plats är någon annanstans, du har en egen mittpunkt.

Den där känslan när man upptäcker att man är bra på något som man länge trott att man inte alls klarar av. När man plötsligt fungerar i en situation som man aldrig siktat på att befinna sig i. Det är häftigt.

Visst är det bra att sätta upp mål och att genomdriva dem men ibland måste man låta sig överrakas av livet, pilen och sig själv. Du kan betvinga pilen till viss del, du kan öva i många år,  men till slut måste du också förstå pilen. "Ditt liv är mycket starkare än du" skriver Anna Greta Wide i en annan dikt, och det är lite samma sak med pilen tycker jag. Det finns något annat som bestämmer. 

I samma ämne rör sig nedan citat som jag sprungit på nyligen:


”Success is liking yourself, liking what you do, and liking how you do it.” Maya Angelou.

Framgång är att gilla dig själv, gilla vad du gör och hur du gör det. 
Framgång behöver inte nödvändigtvis vara att ha ett välbetalt jobb med fin titel, vackert, nyrenoverat hus, 2,5 barn och att du älskar att laga svårlagade maträtter tillsammans med familjen på lördagarna. Framgång är inte nödvändigtvis mittpunkten. 

Utifrån Angelous definition har jag faktiskt riktigt många framgångsrika dagar. Fler än jag skulle ha om jag vore bankdirektör i alla fall. 

söndag, april 12, 2015

Vet ni vilka ni är på Facebook?

Vet ni vilka ni är på Facebook? Är ni de ni vill vara?
Själv är jag lite osäker. När det gäller båda frågorna.
För den skrivande gäller det att hitta sin form, har det sagts i olika skrivande sammanhang där jag har varit med, och jag tror inte riktigt att statusuppdateringar på Facebook är min form. Jag känner ingen tillfredställelse i skriva att idag äter jag paltbröd och fläsk i ett statusfält. Däremot kan jag blir direkt hög av tanken på att babbla ohejdat i samma ämne i kanske två decimeter text här på bloggen. Så det är inte det att jag tycker att det är banalt att berätta för världen vad jag äter, det är inte det att jag tycker att det är ointressant för världen vad jag äter. Det är snarare det att en statusrad räcker inte för mig.
Skulle jag äta paltbröd och fläsk är det för övrigt något av en sensation värd att tala länge om, eftersom jag har lite svårt att över huvud taget vara i samma rum som paltbröd

Måste man vara någon på Facebook, är ju också en fråga.
Min bloggvän Skogsnuvan skulle nog säga att jag ska sluta fundera så mycket och bara skriva det jag vill. Jag tror inte Skogsnuvan funderar så mycket på vem hon är när hon skriver, hon bara är. Och det är det som gör hennes blogg så fantastisk, som får mig att känna mig som jag är med på hennes öden och äventyr när jag läser den.
Jag måste börja öva på det där.

Är förresten inte Facebook på väg ut? Bland "ungdomarna" i alla fall eftersom vi är så många medelålders och pansjisar där. Kanske slöseri med tid att oroa sig för sitt förhållande till Facebook? Kanske borde jag istället oroa mig för att jag över huvud taget inte är aktiv på Twitter? Eller är det också över?


måndag, april 06, 2015

Har ni haft en Facebook-påsk?

Den här gången gick jag på det. Eller hur jag ska säga. Föll i fällan?
Men jag kom på mig själv med att bläddra bland mina Facebooksvänners statusuppdateringar, deras grillpremiärer, pimpeltävlingar och äggmålningar och tänka: "Vad alla andra har gjort mycket roligt!"
Fast att jag alltid undrat hur folk kan haka upp sig så på och känna sig värdelösa av det där lyckliga Facebookflödet där alla myser med sin älskade familj på resor hela tiden. Jag kan tänka att det borde man väl inse att det i alla dessa till synes lyckliga människors liv finns lika mycket av stress, ryggvärk och "varför-är-det-bara-jag-som-städar-här!"-känsla som hos alla oss andra, men att man kanske inte alltid väljer att skriva om det. Men den här gången gick jag alltså på det själv.
   Jag var nämligen ytterst missnöjd med min påskhelg, vad jag hade gjort av den, eller snarare inte gjort av den. Jag hade ju så stora ambitioner och ingenting fick jag gjort.
Nu hade jag väl inte tänkt vare sig grilla, pimpla eller ens måla ägg. När jag säger att jag inte har fått något gjort betyder det oftast att jag inte har fått något skrivet. Men den här helgen har jag inte ens fått något av de där duktighetsgrejorna gjorda. Fönstren är fortfarande otvättade, ogräset är kvar mellan plattorna på altanen, liksom den trasiga ölflaskan som någon förbipasserande festprisse haft vänligheten att kasta upp där (på altanen, alltså).  I ljusskenet från fönstret kan jag fortfarande se de tappade popcornen ligga och vila sig under soffan.

För övrigt är det inte ens sant att jag inte har gjort något roligt den här påskhelgen. Som P, som alltid kommer med irriterande sanningar, säger så ska man koncentrera sig på det man fått gjort inte på det man inte gjort. Jag har träffat min och P:s familjer, varit på en hejdunrande vinprovning, promenerat varje dag, köpt rosa gymnastikskor, läst ut en bok, färgat håret och tittat på ett flertal TV-deckare som jag gillar: Mord i paradiset, flera avsnitt av Miami Vice från dvd-boxen och Arne Dahl-filmatiseringarna som jag faktiskt tycker är riktigt bra. Jag har till och med, så här lagom till avsnitt åtta, lärt mig att inte hela tiden säga "Så här är det inte i boken". (En fras som jag irriterar omgivningen med så gott som alltid när jag ser något som bygger på en bok jag läst) Den här gången tror jag att jag bara sa det en gång. Möjligen två.

Annandagen har faktiskt nästan nått upp till Facebook-kvalitet: Jag har gått en energigivande promenad och ätit god lunch på indisk restaurang med "min älskade familj". Jag har i flera timmar lindat in mig i musik av Preisner och skrivit nästan två kapitel Bourgognebok och så snart jag skrivit klart detta inlägg ska jag gå och äta hallon. (Jag gillar hallon.) Så sammantaget är det kanske inte så illa ändå.

----

Om det nu är någon av mina Facebook-vänner som känner sig lite påhoppade av det här, så vill jag bara säga att det är inte alls meningen. Jag är glad att ni har haft det bra, jag är avundsjuk, inte missunsam. Den enda jag avser att hoppa på med det här inlägget är mig själv.
I rättvisans namn ska jag också ta med att det inte bara har inträffat lyckliga händelser på Facebook, där har varit ett gallstensanfall också och det unnar jag inte alls vederbörande.

onsdag, april 01, 2015

Hörni kärringar när är det vi drar?



Är det i morgon kväll vi drar eller måste vi vänta ända till långfredagen? Har lite dålig koll på just den biten men kvasten är oljad och provkörd, den går som ett spjut. Hatten är på och jag har grundat med lagom mycket chokladägg. Jag känner mig redo, men när drar vi, alltså?

I väntan på avfärd njuter jag av Johan Glans tankar om påsken...





och funderar förövrigt på om man kan  kalla nedan en installation eller om det bara är en bild av det totala misslyckandet.




Hur som helst: ha en glad påsk allihopa!