tisdag, maj 29, 2018

Tobak

Jag står och väntar utanför en tobaksaffär i ett köpcentrum i en medelstor svensk stad. Jag väntar på en anhörig som är inne i tobaksaffären för att köpa just tobak. Det är för att köpa tobak som vi har åkt till just den här staden och just det här köpcentat. Det är en slags utflykt.
Av någon anledning, som jag inte frågar efter, är tobaken extra billig i den här tobaksaffären, påstår min anhörige.

När jag skrivit så lång börjar jag fundera på om det verkligen heter tobaksaffär längre. Förmodligen heter den där kiosken, som jag vid det tillfälle jag nu beskriver i historisk presens stod och väntade utanför, något i stil med Kalles spel och dobbel istället för Torstens tobak.
Det har ju hänt en del med rökningen på senare år. Tobak är inget man skyltar med längre. Som barn var jag ofta i tobaksaffärer som verkligen doftade tobak. Min anhörige var redan på den tiden inbiten rökare.

I andra klass fick vi lära oss att det var farligt att röka. Det var något av en chock.
Hela eftermidden satt jag ute på trappan för att jag så fort min anhörige kom hem från jobbet, kunna tala om för honom att det var farligt att röka och att han genast måste sluta.
Chock nummer två kom när jag förstod att han redan visste att det var farligt. Och att han tänkte fortsätta i alla fall. Att han bara viftade bort min skräck och lämnade mig kvar där på trappan alldeles ... utom mig. Att jag inte kunde få honom att ändra sig.

Nu har det gått 34 år och min anhörige röker pipa mer än någonsin. Chocken har lagt sig. Att jag inte kan få honom att ändra sig i någon enda fråga har jag accepterat. Till slut.
   Resignerat står jag utanför en tobaksaffär som skulle kunna heta Kalles spel och dobbel och väntar.
Under tiden tittar jag in i Kicks-butiken som ligger vägg i vägg. Bland parfymerna står en kvinna klädd i tre olika blommönster och provar dofter. Eller, hon inte så mycket provar som verkar piffa upp sig för en fest. Och vilken fest det kommer att bli. Hon sprejar en doft på halsen, en under armarna och en annan mellan benen. Sedan lämnar hon butiken. Hon ser nöjd ut när hon går.
Även detta skådespel avnjuter jag en aning blasé innan jag automatiskt sträcker ut en hand för att hjälpa min anhörige att bära sitt fynd till bilen.

söndag, maj 27, 2018

Lycka är en hundbiten bok

"Den är svårt hundbiten" 
säger bibliotekarien när hon kommer upp ur magasinet med den bok jag beställt. Vi får ju inte gå ner där själva längre, vilket både är en sorg och en lättnad. 
"Vi ska ändå gallra den, så du behöver inte lämna tillbaka den. Du kan slänga den när du läst den."
Den bibliotekarien kände inte mig. Här slängs inga böcker. Det börjar snart se ut som hos de där "maniska samlarna" som visas på TV ibland i vår lägenhet. 
Och böcker av just den här författaren samlar jag på. Oavsett om de är svårt hundbitna eller inte. 

I senaste numret av Vi Läser skriver Yukiko Duke om hur hon och en vän båda är passionerade läsare men har helt olika förhållande till "boken" som sådan. Yukiko, som är dotter till en boksamlare, är  rädd om sina böcker medan vännens böcker är fulla av anteckningar, fläckar och lossnade blad. Men 
"En illa medfaren bok var inget tecken på respektlöshet utan ett nära förhållande."
citerar Duke ur Anne Fadimans Exlibris.

Och jag lutar nog mer åt det hållet,även om jag försöker undvika att äta i böckerna. Och lånade böcker är jag alltid väldigt rädd om, det är upp till ägaren om man vill vika hundöron, andra ska inte göra det.  Men det som är viktigt är insidan, historien därinne. Att stryka under och nästan läsa sönder en bok är att komma så nära den där berättelsen som det går. Det är därför jag föredrar pocket framför inbundna böcker, dem kan man ha i väskan och knöla med utan att det gör så mycket. 

För naturligtvis finns det böcker som man inte ritar i eller bryter ryggen på, som till exempel den fina signerade och illustrerade specialutgåvan med Tranströmer-dikter på franska, som jag fick när jag fyllde år. Den ligger i finboksskåpet som en undangömd skatt. På ett sätt känns det nästan som ett slags slöseri. Det är inte en bok man kommer nära. Man tar ut den ibland med försiktiga händer och bläddrar i den vid ett bord för att den inte ska fara illa. Men något "nära förhållande" blir det alldrig. 
Det är den för fin för. 
   Annat är det med den svårt hundbitna boken som ligger i traven bredvid min säng. Vi kommer att stå varandra mycket nära. Det är jag säker på. 


fredag, maj 25, 2018

Tysken har faktiskt kokat kaffe

På campingen

Kapitel 21 i vilket solen blixtrar i silverlacken och i tyskens tänder och en akut berättelse sjunker undan och blir till en tyst sten. 


"Det tog en jävla tid! Jag tänkte att vi tar med oss brödet så kan
vi ha picknick på något mysigt ställe. Jag har faktiskt kokat 
kaffe och hällt upp det i termos redan men det är lika bra att vi 
drar iväg på en gång innan det hinner kallna nu när det dröjer 
så länge. Hade brödet inte kommit? Jag såg inte att det kom 
någon brödbil. Jag tyckte gasen var lite glapp igår men nu tror
jag att jag har fikxat det, det ska nog inte vara några problem. 
Jag tänkte att vi kunde åka bort till den där lilla bäcken vi såg i 
förgår, du vet, där det satt så många gubbar och metade. Det vore 
väl mysigt med en frukostpicknick där. Jag har redan packat allt i 
rycksäcken, du behöver bara stocka ner brödet och hoppa på."

Han trycker resolut ner hjälmen över huvudet och stänger ute allt ljud. Morgonsolen blixtrar i den blanka silverlacken på moppen. Den blixtrar i hans kritvita tänder när han ler mot henne. 
     "På med ryggan nu så drar vi!"
   Han knycker med nacken och pekar med tummarna över axeln. Hon tittar på sin solbrände man  där han står gränsle över moppen. Ibland är han så oerhört lik hennes gamla Ken-docka som hon hade när hon var liten. Han ser liksom också ut som om han var gjord av plast. 
   Hon går fram till rycksäcken som står på gräset bredvid mopeden och öppnar locket. Hon ser att han "redan hunnit packa allt". Nu leker han med gasen som en tonåring för att hon ska förstå att det är bråttom och skynda sig. Hon lägger påsen med bröden ovanpå allting annat och hoppar upp bakom honom. Historien om pistolen som legat gömd bakom tvättmaskinen, som bränt på tungan när hon skyndade in på deras lägerplats har sjunkit undan och blivit en tyst sten i hennes bröst. När de far förbi campingrestaurangen kommer en polisbil infarande på parkeringen. Hon bestämmer sig för att hon inte ska berätta något om pistolen för honom. 

fredag, maj 18, 2018

WCT-mannen kommer gående

På campingen 

Kapitel 20 i vilket ett oscillerande moln av spänning syns över taket på campingrestaurangen och flera hemligheter uppdagas.

När WCT-mannen, som ingen i restaurangen ännu vet heter Torsten Sandström, äntligen svänger runt hörnet uppe i backen rycker det till i den utmärglades hustru och den rödbrusiges ger ett ljud i från sig som påminner om de där vokalfria rosslingarna som hennes make brukar häva ur sig. 
Av någon anledning ställer sig alla upp. 
Holländskorna glider ner från sina barstolar, men den ena behåller sin halvfulla kaffemugg i handen. 
Tyskan som stått upp hela tiden men lutat sig mot bardisken, rätar nu på hela sin vältränade kropp så att hon står rak utan stöd. 
Bauer-prinsessan Sonja trycker sin torktrasa mot bröstet i sitt hörn och stirrar ut på vägen där WCT-mannen kommer gående. 
Den utmärglades hustru står med armarna i sidorna och benen brett isär. Bakom henne imiterar den runda rödbrusehustrun hennes pose. 
De är redo att möta honom.
Claudille märker att även hon står som i givakt, men det struntar hon i. Det är faktiskt hon som driver den här campingrestaurangen. Hon står som hon vill. 

Det går nästan att se spänningen som råder inne i restaurangen, den oscillerar som ett moln över taket på byggnaden. WCT-mannen verkar inte se det. Han går som han brukar: målmedvetet men i maklig takt. Magen tittar nyfiket fram mellan jackan och byxlinningen i hans ständiga blå WCT-overall. Nu sneddar han över parkeringen. Han är nästan framme. 
   När han plötsligt viker av och försvinner runt hörnet hörs ett bräkande av besvikna utandningar inne i restaurangen. Det är som de alla börjat tala den rödbrusiges språk. Claudille hoppas att det där underliga ljudet hon hörde alldeles intill sig inte kom från henne själv. Lite värdighet vill hon ändå upprätthålla. Men ändå. De stod ju här och väntade på honom.
   Den utmärglades hustru håller på att flyga i flisor av förtrytelse. Med två kliv är hon framme hos Claudille och daskar näven i bardisken. 
   "Nu kräver jag att du gör något! Gå ut och säg åt honom!"
   "Det verkar nästan som om han undviker oss." säger den ena av holländskorna. 
   "Varför ska jag göra något?" fräser Claudille. "Han får väl gå vart han vill."
   "Du är väl ändå föreståndare här!" 
De står alla framme vid disken runt Claudille som börjar bli riktigt rödflammig och irriterad. De tittar på henne allihop som om de förväntar sig något av henne. Henne.
   Längst bak står Bauer-prinsessan Sonja. Det är hon som först upptäcker att WCT-mannen har kommit till slut. Att han står där mitt i restaurangen med ena armen lyftad. På pekfingret dinglar något svart. 
   En pistol. 
   "Den här." säger han. "Det var den här som Rosie hittade bakom tvättmaskinen."

tisdag, maj 15, 2018

Om ondsinta, girirga tandläkare

Jag bet sönder en tand för ett tag sedan.
Inget konstigt med det, man gör det i min ålder.
På almagam-tiden borrade tandläkarna upp tänderna så fort de fick en chans och fyllde emaljskalet med just amalgam. Det blev inte mycket kvar av själva tanden och till slut orkar den inte med några större påfrestningar, som popcornkärnor, längre.

Det tog cirka 20 minuter att återupprätta min avbitna tand med lite plast. Det är det man använder numera. När det var klart meddelade tandläkaren, som dittills varit riktigt trevlig, att jag hade utnyttjat alla mina rabattcheckar (?)  och därför skulle plasten och de 20 minuternas arbetet kosta mig x kronor.
  "Herre jesus!! Då ska jag absolut inte ha något. Du får ta bort det på en gång." sa jag inte.
 "Man betalar nere i kassan, va?" pep jag istället, med ett visst glissando i rösten men jag låtsades att det berode på att jag var bedövad i halva ansiktet.
   Sedan gick jag rak i ryggen ut ur mottagningen, genom väntrummet och tryckte på hissknappen.
  I hissen ner låg jag på golvet och hyperventilerade för att när dörrarna gick uppe nere i kassan med högburet huvud gå fram till kvinnan bakom disken och med basröst förkunna att jag skulle betala mitt tandläkarbesök.

Vad är det för fel med tandvården, varför ingår den inte i den vanliga sjukvården och kostar så där en 200 kronor per besök? Beror det på att tandläkarna är giriga sadister.

Något som talar för det är den långa och kostsamma tandläkarhistoria som drabbat en till mig nära anhörig.
   Det började med att de diagnostiserade hen som nickel (?)allergiker, något hen inte själv upplevde att hen hade några besvär av, och bytte ut samtiliga amalgamplomber, vilka voro legio, och ersatte dem med plast. Detta tog flera år kostade okända summor.
   Därefter påstod man att ett flertal tänder vår så dåliga att de behövde dras ut och ersättas med diverse bryggor och broar. Min anhöriga föreslog att samtliga tänder skulle dras ut och ersättas med löständer, när man nu ändå höll på. Tandläkaren slog förfärat ifrån sig, för så kunde man absolut inte göra, så fick de inte göra. Min anhöriga framhöll att det var ju ändå hens tänder, så om hen nu godkände att de drog ut  dem...
    Snart förstod hen emellertid att det inte alls var hens tänder utan tandläkarnas.
När bryggorna väl var på plats, visade det sig att de inte satt som de skulle. Tandläkaren, som nu ansåg att man sugit ut så mycket pengar man kunde ur det här garnityret, drog ut tänderna och ersättade dem med löständer.

Nu hör min anhöriga till den sorten som, när tandläkarna meddelade att hen skulle få pengar tillbaka för att de hade tagit för mycket betalt, kände sig närmast förolämpad och ringde till mig för att berätta att hen minsann inte alls hade betalat för mycket.
  Jag så åt min anhöriga att hen inte var klok, hålla käft och ta emot pengarna.

Själv väntar jag fortfarande på att min tandläkare ska ringa och tala om att jag ska få pengar tillbaka eftersom jag betalat för mycket. 


lördag, maj 12, 2018

Livet, universum och Heidelberg

I går fyllde jag 43 år.
För något år sedan var det lite hallå om att vi nu hade nått fram till det år som gestaltades i Tillbaka till framtiden -filmerna. Jag har för länge sedan passerat de åldrar, som jag som ung fantiserade om hur det skulle vara att uppnå. 43 var en ålder så hög att den inte gick att föreställa sig.
Nu när jag väl är där tycker jag kanske inte det är något särskilt med att ha hållit sig vid liv i 43 år.
Vad som är mer imponerande är att mina föräldrar, som har årsdag samma dag, har varit ett par i 60 år. Ett helt liv som min mamma utrycker det hela.

Så slår det mig plötsligt att var det inte 42 som var svaret på frågan om livet, universum och allting, enligt Liftarens guide till galaxen.
Innebär det alltså att jag under det gångna året borde ha haft tillgång till detta svar?
Var 42 den ålder då jag var på toppen av min möjliga insikt om tillvarons mysterium?
Låg den kunskapen och hovrade strax ovanför vänsterörat hela detta år och var jag så distraherad av det vanliga ekorrhjulandet att jag inte märkte det och kunde sträcka ut en hand och fånga det?
Går det utför nu?

Något annat som hänt samma datum men 19 år innan jag föddes och två år innan mina föräldrar blev ett par, är inspelningen av sången  I Heidelberg. Den ingick i "soundtracket" till filmen I sjunde himlen, från samma år. Den sjungs av Sickan Carlsson när hennes karaktär genom går en ytterst märklig personlighetsförändring i just Heidelberg.
Kanske är den, i sin klämkäcka galenskap, ett slags svar på frågan om livet, universum och allting.
Det är åtminstone det svar vi håller oss till idag.


fredag, maj 11, 2018

Väntan på WCT-mannen

På campingen 

Kapitel 19 i vilket Claudille funderar på om hon borde bli bättre på att lära sig namn, av feministiska skäl

   "Han var bara där. Som vanligt. Som om inget hade hänt."
Det är den utmärglades fru som står mitt i restaurangen med armarna i sidorna och ser förolämapad ut. Bakom henne skymtar den rödbrusiges hustru, rödflammig i ansiktet som sin man.
Claudille tänker att hon måste, om inte lära sig deras namn, så åtminstone ge dem ett annat epitet än att de är den ene eller andres fru, ett epitet i egen sak så att säga. Det är ju lite omodernt att låta en kvinnas person bestämmas i förhållande till sin man.
  Men just nu kan hon bara komma på "hysterisk klimakteriehäxa"  och det är ju inte särskilt mycket bättre.
   "Han måste ju ha smugit sig förbi oss i går kväll." fortsatte den hysteriska.
Och Claudille tänker att med tanke på hur mycket alla hade druckit i går och särskilt då den ... ja, tills vi kommer på något bättre får vi väl kalla henne den utmärglades hustru, så hade en koskock kunnat passera genom restaurangen utan att någon märkt det.
  "Han måste väl ha förstått att vi ville veta vad som hänt" flammar den utmärglades hustru vidare. Hon står mitt i restaurangen som om hon talade till alla närvarande. För tillfället är det det Claudille, den tyska kvinnan och de båda holländskorna som är där för att hämta sina förbeställda frukostbröd.
Borta i ena hörnet trycket Bauer-prinsessan Sonja sin torktrasa förskräckt mot bröstet. Claudille har bestämt att det är dags att hon utvecklas lite på sin arbetsplats och har satt henna att torka bord också, inte bara bardisken. Än så länge går det bra. Så många frukostgäster har de ju inte, och det är ingen som behöver vänta på att borden ska torkas av.
   Alla stirrar de på den utmärglades hustru som om hon berättar om en förorätt som drabbat dem alla.
Tydligen har WCT-mannen kommit tillbaka från sjukhuset utan att de märkte det och utan att meddela dem något om hur det var med ... den rödhåriga kvinnan som bor i den lilla, ruffiga husvagnen. Och nu på morgonen har de sett honom strutta i väg till tvättrummet med sin blå necessär under armen som om ingenting har hänt. De enas alla om att det är upprörande. Här hade de ju suttit och väntat hela kvällen på besked.
    Claudille tänker att när det högljudda sällskapet lämnade restaurangen sent om sider var det nog ingen som hade vare sig WCT-mannen eller vad som hade hänt med den rödhåriga i tankarna. Samtalet hade den senaste timmen rört sig om fotbolls-VM. Tysken hade bjudit in den rödbrusige att titta på matcherna tillsammans med honom i husbilen och de båda hade gått därifrån med armarna om varandra och med tårar i ögonen. Hon hört hur den rödbrusige hade snörvlat. Men det kanske inte var rörelse, han kanske bara hade försökt säga något.
   Men om detta säger hon inget. Istället försöker hon lugna de upprörda damerna.
   "Nåja, han kommer väl hit och hämtar sitt frukostbröd, då får vi väl fråga honom hur det har gått."
De båda hustrurna, ännu utan epitet i egen sak, nickar nådigt och slår sig ned vid ett av Sonja nyss omsorgsfullt rengjorda bord med benen brett i sär, armarna i kors  och minen hos någon som är beredd att vänta hur länge som helst. Tyskan och holländskorna beställer varsinn kaffe och klättrar upp på barstolarna vid disken för att också de vänta in WCT-mannen. Alla har blickarna etsade mot det hörn av campingen där man först bör sikta honom när han svänger ner mot restaurangen.
  Claudille låter dem hålla utkik, själv börjar hon skära upp grönsaker och förbereda för lunchen.
När hon skurit upp tre gurkor tittar hon upp och får se att Bauer-prinsessan Sonja fortfarande står rakt upp och ner med skurtrasan tryckt mot bröstet och likt de andra oavvänt stirrande mot dörren.
  "Du kan fortsätta nu, Sonja." säger hon och det är något i hennes röst som påminner om kniven som hon sätter i den fjärde gurkan med en smäll.

fredag, maj 04, 2018

Kvällsmat på campingen

På campingen

Kapitel 18 i vilket våra campare upptäcker att kriser förenar. 

Det är kväll på campingen. De sitter i restaurangen allihop: holländskorna, den rödbrusige mannen och hans fru, den utmärglade och hans dito, till och med tyskarna är där. Alla har de till synes slumpartat kommit till restaurangen för att äta kvällsmat.
"Nu när vi  har en så bra restaurang här på alldeles här på campingen, då ska man väl också utnyttja den, tänkte vi."
   "Jojo." tänker Claudille, "Nyfikna jävlar, det är vad ni är."
Hennes son sliter i köket med maten och själv tappar hon upp öl ur kranen bakom baren. Bauer-prinsessan torkar av disken för vilken gång i ordningen denna dag.

När Claudille tog upp beställningarna frågade Den utmärglade om hon hade hört något från WCT-mannen och den ilsket rödhåriga. Visste hon hur det hade gått med henne och vad var det egentligen som har hänt. Var det en stroke? En infarkt?
Det hade varit tyst i restaurangen när han hade frågat. Det hade nästan gått att höra det koncentrerade lyssnandet i lokalen, det och ett "gnidande" ljud från en torkduk som långsamt och regelbundet dras över en bardisk.
   "Nej, jag har inte hört något. Men han brode väl komma tillbaka när som helst nu. Då får vi väl höra."
   Inte heller Claudille kan komma ihåg vad WCT-mannen heter. Han måste ha skrivit in sig i liggaren inne på kontoret när han kom farande i sin gamla, blå Volvo men hon kan inte minnas vad han hade skrivit. Hon ska titta efter någon gång. Hon kan ju inte kalla honom för WCT-mannen när hon pratar med de andra gästerna, då kunde de ju börja tro att hon inte kom ihåg deras namn heller och det skulle ju inte se bra ut.
   Inte för att hon kommer ihåg deras namn. Det är tredje året som den utmärglade och hans tjocka fru bor på campingen tillsammans med den rödbrusige och hans stripiga hustru, det vet hon men vad de heter, nej.

Så har de alla väntat på WCT-mannen, man har ätit så långsamt man kan men det har inte hjälpt. Man har ätit efterrätt och druckit kaffe, beställt in drinkar och börjat tala med varandra över borden, så där som man bara gör vid kriser och katastrofer och som den rödbrusiges fru oväntat sgäger, oväntat eftersom hon nästan aldrig säger något alls:
   "Vi är ju ändå så nära varandrar här." Hon vifftar lite vagt med händerna framför sig liksom för att ursäkta detta att hon faktiskt pratar.
   "Så när det händer något så här är det som..." Hon vinkar vidare lite tafatt med båda händerna.
   "Jaaa", instämmer de andra, "visst är det som..."

Claudille står bakom sin bardisk och känner att hon tittar på dålig teater. Sonen har för länge sedan begett sig hemåt och bredvid henne i en stol sover Bauer-prinsessan Sonja med Paul, Claudilles racka till hund i famnen. Claudille vet inte om det surrande ljudet hon hör kommer från henne eller hunden.
Till slut sluddrar samtalen i restaurangen så högljutt att när WCT-mannen far förbi in på campingen i en taxi är det ingen som lägger märke till honom.


onsdag, maj 02, 2018

Mer poesi i politiken

Det är valår i år. 
Jag har alltid tyckt att det har varit svårt det här med partipolitik. På något sätt känns det lättare att bestämma sig för att gud finns, än vilket parti man ska rösta på.
Min teori är att det har det att göra med att jag, vid tre års ålder, sattes i Missionskyrkans söndagsskola och köpte de snälla tanternas flanellografhistorier intill bokstaven. Hade mina föräldrar satt mig i Unga Örnar istället hade nog saken varit en annan. Men örnarna höll inte till på min hemort, så det blev att jag trodde på gud istället för Olof Palme. Och nu står jag här och vet varken ut eller in.

De som sysslar med politik däremot verkar tvärsäkra på att deras idéer är de enda rätta. 
Jag är från början inte en särskilt tvärsäker person och ju äldre jag blir, desto osäkrare blir jag. Ja, jag vet ju vad jag inte ska rösta på, förstås. 

Men efter att ha blivit förolämpad av DN:s valkompass tre gånger, innan den till slut kopplade ner sig helt och hållet och vägrade ge mig något som helst resultat, ilsknade jag till lite. 
Nog har jag väl åsikter. Nog tror jag på saker. 

Jag tror på poesin. 

Att poesin är inte står så högt i kurs i samhället idag är ett symtom på vilken sorts värld vi håller på att skaffa oss. Vi stänger av och kopplar bort det stora, vidunderliga och magiska som livet är, som poeterna anar och försöker komma närmare genom att skriva poesi.  Den vetskap som poeterna sträcker sig efter och åkallar med sina ord, föder en respekt för livet och de levande som, om den gavs den betydelse och det utrymme den förtjänade, skulle omöjliggöra en företeelse som vinstdrivande äldrevård. Till exempel.

Om vi alla trodde på poesins betydelse skulle Försäkringskassan inte behöva fundera två gånger för att komma fram till att sondmatning är ett grundläggande behov. Assistansen skulle inte dras in för dem som uppenbart behöver assistans. Vi skulle inte behöva föda barn i bilar och det skulle inte ta åratal att få veta om man får stanna kvar i landet eller inte. 

Om vi alla trodde på poesin skulle vi bry oss mer om varandra. 

Det är min fasta övertygelse.
Men om det hjälper mig att rösta, är jag inte övertygad om.