fredag, september 30, 2011

Mera ord.

Som om det inte räcker med att det finns hur mycket som helst att skriva så finns det dessutom hur mycket som helst att läsa. Jag har att-läsa-böcker travade ovanpå ett cd-ställ och det börjar bli en aning farofyllt.
De flesta olyckor sker ju i hemmet och jag drar mig till minnes ett Morden i Midsomer-avsnitt där ett åldrigt par staplat upp flera årtionden av morgontidningen runt väggarna och den gamla kvinnan dör när en av staplarna välter över henne.

I högen ligger Mordet i eiffeltornet av Claude Izner. Claude Izner är pseudonymen för systrarna Korb/Lefèvre som skriver deckare om bokhandlaren Victor Legris. Jag har länge varit ganska skeptisk eftersom efterföljaren heter Mysteriet på Père-Lachaise och den tredje boken något med Montmartre. Det känns ju en aning spekulativ att skriva böcker om, och betitla dem med, kända parisiska platser. Garanterad uppmärksamhet.
Har nu sett originaltitlarna och upptäckt att de inte riktigt heter samma saker på franska. Men de platser som nämns i titlarna på de franska upplagorna är säkert lika kända för en parisier, så kanske är det ändå spekulativt.
Det får vara hur det vill, för frankofil som jag är så måste jag väl läsa dem ändå.

Numera finns det ju också ett antal roliga tidskrifter för oss lättdjupingar, vilket det varit ganska dåligt med tidigare. Vi har ju Språktidningen, Populär psykologi och Vi Läser, till exempel. Med en lättdjuping menar jag en sådan som inte är intresserad av sminktips från Veckorevyn men som samtidigt tycker att artiklarna i de stora litteraturmagasinen är en aning för pretto för att vara intressanta. Nu ska det komma en tidning som heter Skriva! också och det ska bli riktigt intressant. Vet inte riktigt vilken åldersgrupp man vänder sig till. Det finns någon tidskrift för ungdomar som skriver redan men det måste väl finnas folk i tantåldern som njutningsskriver också? Fler än jag, menar jag.

På biblioteket väntar den beställda boken Stjärnlösa nätter av Arkan Asaad. Han kommer på ett så kallat författarbesök till biblioteket om en vecka och jag tänkte "läsa på" lite.
Vid fyra tillfällen varje höst brukar det komma författare till stan och jag brukar vara sorgligt dålig på att gå och lyssna. Jag har gått dit när det är någon författare jag känner till och gillar.
I höst har jag tänkt att göra tvärtom: läsa en bok av varje författare som ska komma och sedan gå och lyssna. På så sätt kan man ju hitta guldkorn som man kanske aldrig skulle hitta annars. Först ut var Marianne Cedervall, som jag aldrig hade hört talas om. Hon har bland annat skrivit boken Svinhugg, en så kallad skröna, från Gotland. Jag gillar skrönor.
Cedervall debuterade en månad innan hon fyllde 60. Det känns betryggande. Det är liksom aldrig försent att få en författarkarriär.
När jag såg mig runt i publiken tänkte jag också att den svenska kulturen har mycket att tacka kvinnor i sextioårsåldern för. Hade de inte funnits hade det varit en ganska tunn publik. Nu var vi Cedervalls största någonsin, enligt henne själv.
Jag är väldigt nyfiken på att se om de kommer åter, de 60-åriga kvinnorna, till Arkan Asaad; en kurdisk 80-talist, svensk mästare i taekwondo, som skriver om arrangerade äktenskap ur mannens synvinkel. Men jag tror nästan att de gör det.

måndag, september 26, 2011

Äntligen måndag!

Äntligen får man gå iväg och jobba igen!
Var sjukskriven i fredags och tre dagar är alldeles för länge att gå hemma.
Man börjar tänka för mycket. Fundera och grubbla.
Inte blir det bättre av att man sedan ägnar sig åt att läsa Jonas Gardells Vill gå hem, en bok som handlar om livets och vardagens förtvivlade ensamhet. Där allt som förhindrar dig att falla handlöst genom rymderna är tingens ordning, där vissheten om att alabasteraskkoppen står på sin plats på soffbordet är din enda trygghet-
När man läser sådant är det väl inte så underligt att man börjar tänka för mycket?
Fundera och grubbla.

Till exempel har jag tänkt mycket på ordet extrapris.
Förnumstiga storasyster Rut berättar uppmuntrande för lillasyster Rakel, vars liv är ett snurrade kaos, att på Åléns är det extrapris på delsbostintans stearinljus. Men bara till på söndag.
Extrapris.
Det betyder ju att det är billigt, att man får betala mindre pengar när man köper något än vad man skulle gjort om det inte hade varit extrapris.
Annars när någonting är extra brukar det ju betyda att det är mer av något.
extra mycket för pengarna.
Extra mycket ost på pizzan.
Jag har ett extra ombyte med mig.
osv.

När det är extrapris, borde det inte då betyda att det är dyrare, egentligen? Att det är ett extra pris på det vanliga priset?
Eller?

Nej, det är tur att det är måndag och man får gå till jobbet. Det är tur att man har ett jobb att gå till och inte behöver vara hemma och fundera och grubbla över livets stora mysterier.

lördag, september 24, 2011

Åter till Orden

Loll hade rätt: Orden kom tillbaka. Plötsligt finns det så mycket att skriva om igen, så mycket att skriva om och så lite tid.

När vi är ute och reser brukar jag alltid föra en slags resedagbok där gubbar och tanter och andra företeelser noga fästs på papper, om inte för evigheten, så åtminstone för mitt eget minne och höga nöjes skull. Inför Rhodos-resan i augusti hade jag bestämt att jag inte skulle föra någon sådan dagbok. Jag skulle bara vara. Inte formulera.

Under den första veckan blev det så också. Jag var. I nuet, så där som man ska vara och som jag aldrig är. Det var en nästan overklig känsla. Trots att man kanske borde ha känt sig extra verklig..
Sen började de ju tränga sig på så smått: Den olivodlande ägaren av restaurang Vulcano, Savvas i baren, de tandlösa tanterna med trädknotiga knän, doften av vaxljus och olika inkastar-tekniker osv. Dessutom började en skäggig, piprökande engelsman, av mig kallad Kapten att börja skratta sitt gnisslande skratt inuti mitt huvud på ett så högljutt sätt så att det bara måste skrivas ned. Astrid och Alice började springa omkring på ett mycket påträngande sätt där borta på sin charter i Turkiet.

Kanske är det bra att låta det vara tyst när det är tyst. Om man törs. Kanske börjar det brusa desto högre när det väl börjar brusa igen.

Förra helgen fick jag dessutom höra en mycket vacker, och sann, historia om en saxofon från Bosnien som jag hemskt gärna skulle vilja återberätta här, men det är bara det att det inte är min historia. Det känns inte som om jag har rätt till den.

Och då, när de äntligen kommit tillbaka igen, Orden, drabbas jag plötlsigt av en långdragen och så pass elak förkylning att jag inte orkat få ut dem ur huvudet. Därav bloggtystnaden denna vända. Håglös och hostande har jag stirrat på skärmen när jag kommit hem från jobbet men det har känts så oöverstigligt tungt att trycka ned tangenterna.
Och precis som man sa åt mig att man får vara tyst, så sa P:
"Man får vara sjuk!"
Hm, fan tro't, säger jag.

tisdag, september 13, 2011

Läsplattor

Gott om läsplattor var det runt poolen på semestern. Jag spionerade ohämmat på läsplattsläsarna, eller snarare på deras plattor, för att se om det är något jag har missat. Efter en kort blick på min pocketbok stod det i alla fall klart att min eventuella läsplatta skulle skurit ihop redan första timmen av för mycket poolvatten. Men även förutom detta känner jag mig inte riktigt övertygad när det gäller de här plattorna. Visst jag kan ha med mig 30-40 böcker i handväskan utan att få ryggproblem men det är väl den enda fördel jag kan se. Nu ska jag väl erkänna att jag inte har provat. Men det är det här med att stirra in i ytterligare en skärm som jag känner mig tveksam till. Det är liksom mer vilsamt med papper. Så tills vidare avstår jag. Men vad vet man, en gång i tiden påstod jag att jag aldrig skulle använda dator.

söndag, september 11, 2011

11 september

Sedan tio år tillbaka är dagens datum inte bara ett datum utan ett begrepp. Eller ja, begrepp... ett egennamn kanske rent av, för när folk pratar om Elfte September så är det det elfte september man talar om.
Ett sådant där händelse som man kommer ihåg var man befann sig när man fick veta att den hade inträffat.

Själv befann jag mig framför datorn skrivande ett PM till A-kursen i Media- och kommunikationsvetenskap som jag just hade börjat på på universitetet. Jag minns inte vad PM:et handlade om men kursen skulle, av naturliga skäl, handla en hel del om nyhetsrapporteringen kring händelserna den Elfte September.
Hur som helst så satt jag där ovetande och skrev tills P:s kompis som körde taxi på den här tiden och hade radion på hela tiden, ringde och berättade att ett plan hade kört in i ett av tornen på Word Trade Center. Vi fick på tv:n och såg att så var det.
Då var det bara ett plan ännu och ingen förstod någonting.

Det var omöjligt att ta in.
Jag gick mellan tv:n och mitt PM (som naturligtvis måste skrivas även om världen stod i brand, eftersom jag är som jag är och har de fel jag har), mitt PM och tv:n hela dagen.
Och det var omöjligt att ta in.
Det var bara nyheter på tv och i tidningar.

Det var först när jag såg bilderna av enstaka människor som kastade sig ut från fönstren uppe i de där tornen. Enstaka människor som singlade ned genom luften. Enstaka människor som valde mellan olika sätt att dö och valde att åtminstone inte brinna upp. Det var först då som jag kunde känna hur fruktansvärt det var.
Höga dödssiffror och stora rökmoln, bilder på människor som skrek och sprang i panik kunde jag inte ta in. Men den enstaka, enskilda.

Det är som med Andra Världskriget. Jag har sett siffror över hur många som dog totalt, bilder på högar med lik från koncentrationslägren. Men det är först när jag står framför något av de minnesmonument som finns i alla franska byar oavsett hur små de är, och läser namnet på dem som dog från just den här byn. Det är först när jag läser att Jean, Pierre, Claude och Patric dog i kriget som det blir riktigt påtagligt för mig vad Andra Världskriget egentligen var.
Allt annat är för stort.

FOTO FRÅN 11 SEPTEMBER
De har hoppat från brinnande fönster –
en person, två, några till
högre upp, längre ner.

Fotot hade hejdat dem mitt i livet
och håller dem just nu
ovan jord i riktning marken.

De är ännu var sin helhet
med personligt ansikte
och väl förborgat blod.

Det finns nog med tid
för håret att fladdra
och för nycklar och småmynt
att falla ur fickorna.

De är ännu inom luftens sfär,
inom räckhåll för allt
som plötsligt har öppnat sig.

Bara två saker kan jag göra för dem –
beskriva deras flykt
och inte säga sista meningen.

(Av Wislawa Szymborska, 2002)

lördag, september 10, 2011

Hurra, hurra, hurra!

... för idag är det Lise-Lottes födelsedag! Och då spelar vi Perssons Pack eftersom jag vet att hon också gillar detta "pack som är mer än vissa tror", precis som jag.








För mig är Perssons Pack också förknippat med att åka i en nedcabbad Alfa Spider i bergen ovanför Italiens liguriska kust i kvällningen. Så Lise-Lotte (Vem som helst är naturligtvis välkommen att prova): Luta dig tillbaka, sätt hårtorken mot ansiktet - så att du känner den varma vinden i håret- tryck på Play, blunda och föreställ dig bedövande vackra landskap, hissnande stup och hårnålskurvor, blomdoft och gamla förfallna medeltidsfortifikationer på kullarna, ackompagnerade av Perssons Pack. Det kan inte blir bättre!

Okej, det hade kunnat bli bättre om jag hade lyckats lägga in den inspirerande bilden av de liguriska bergen som jag ängat tio minuter åt att försöka lägga in, men internetuppkopplingen kolapsar så fort jag försöker så det är helt enkelt bara att använda fantasin!

tisdag, september 06, 2011

Äntligen är sommaren slut!

Skärpan har kommit i luften och börjat skära löven i vackra röda och gula färger. Ron har kommit i kroppen. Allting svalnar och febern lägger sig.
Det hällregnade när jag gick från jobbet i går och jag njöt hela vägen till gymmet där jag gick under mitt lilla paraply och kände hur vätan åt sig in på låren.
I rasande tempo rodde jag tre kilometer på roddmaskinen och var nästan hög när jag gick därifrån.
Äntligen är det höst!

lördag, september 03, 2011

Fotografera eller inte fotografera.

Jag är ingen vidare fotograf. Jag ser liksom inte motiven och funderar för länge på om detta är något som borde fotograferas eller inte och när jag väl har bestämt mig så är det försent.


Jag har liksom inte riktigt begripigt att finessen med digitalkameran är att man inte behöver tänka så mycket utan bara knäppa på. Det är först efteråt som man behöver bestämma om det var något att fotografera eller inte. Är det inte det, raderar man.

Det är som med skrivandet. I initialskedet ska man inte tänka så mycket, bara skriva. Det är sen man bestämmer om det är värt att behålla och bygga vidare på. Är det inte det, raderar man.

P har grepp på det där. Han har inga hämningar alls, utan kan bränna av en 30-40 bilder på tio minuter och under de tio minutrarna är han nästan inte kontaktbar.






Ett motiv såg jag i alla fall under vår Rhodos-resa och det var ombord på rundtursbussen. Då knuffade jag P i sidan och sa: "Du måste ta kort på alla som tar kort!" För jag tyckte att det så riktigt komiskt ut med alla som nästan maniskt filmade och fottade.
(Mannen i mitten på bilden ovan, som tittar åt motsatt mot alla andra är busskonduktören.)





För jag kan tycka att det nästan blivit lite överdrivet allt det där fotograferande och filmandet med kameror och mobiler, hela tiden. Allt ska dokumenteras för framtiden snarare än att man är närvarande i nuet och upplever det man fotograferar. Fast kanske är det bara min simultanförmåga det är fel på. För jag klarar åtminstone inte av att göra båda på samma gång.


Varje vår ska jag till exempel ut och fotografera tussilagon, som är en av mina favoritblommor. Jag klänger runt med kameran i leriga åkrar och diken i jakten på motivet. När jag kommer hem har jag massor med tussilagobilder men känner ofta att jag liksom glömt att uppleva och njuta av blomman. Jag har inte riktigt sett den och då hjälper det ju inte att jag har en massa bilder att titta på för att minnas, för jag kan ju inte minnas en känsla som jag inte har känt. Om ni förstår vad jag menar.


Men visst är det väldigt snyggt med bloggar med mycket bilder och filmer. Nu får jag försöka beskriva mina upplevelser och funderingar med ord istället och det finns det ju både för och nackdelar med.