söndag, december 30, 2018

Slutet av anteckningsboken

Slutet av anteckningsboken. Den skriver jag sällan om. De där trötta, lite uppgivna sidorna. Den ansträngda andningens sidor. Över dem hörs inget svischande ljud av målmedvetna skridskoskär. Inga märken sysn efter sådana skär. Har det någon gång funnits sådana märken är de väl dolda av alla snedskär, hit och dit; överstrukna ord och felstavningar. Vid det här laget är själva isen ganska solkig, mörk och tunn och vattensjuk. Slokande granruskor här och där varnar för vråkarna. Någon har glömt kvar en vante som frusit fast.
Nej, just sådant skriver jag sällan om. Jag brukar hellre utgjuta mig om början.

"Brinn för livet och beskriv det" sa Bodil Malmsten. Som om livet låter sig beskrivas. Som det gick att tämjas med något så undermåligt som ord.

Man vill ju så gärna att det ska se lite snyggt ut, livet. Man vill låta orden droppa i vackra jämna rader med lika mycket luft mellan varje rad på varje sida. Skriva snygga rubriker över varje stycke, sidnumrera och göra ett register längst bak. Ordning och reda.
Men vid det här laget vimlar det av överstrukna ord, inklämda rader mellan raderna, registret är halvfärdigt och min nuvarande anteckningsbok har två sidor med nummer 55.





Sådant är det, livet. Det går inte att tämja det och få in det mellan pärmar och se till att det håller rätt radavstånd. Så är det bara. Det vet jag. Och ändå, jag köper en ny anteckningbok och börjar om från början, försöker igen, som vanligt.
Det är strävan som räknas. Det har Bodil Malmsten också sagt.


Goda, nya blanka sidor önskar jag er alla!

fredag, december 28, 2018

Mot Santiago de Compostela

På campingen

Kapitel 52 i vilket Claudille rycker i ett hänglås och avslöjar en hemlighet. 

Claudille rycker i hänglåset på metallbalken hon fällt över restaurangdörren, för att känna att det är ordentligt låst. Det är det.
Så stickor hon tummarna innanför ryggsäckens remmar och ler mot Sonja, som står där med en likadan, gigantisk ryggsäck på ryggen.

Campingen är stängd för sägsongen. Claudilles son har hämtat hunden Paul. Och härom dagen kom Den Utmärglade fräsande i den risiga Range Rovern så dammet rök, hakade på sin kvarlämnade husvagn på mindre än tre minuter och fräste iväg igen. Utan att så mycket som höja en hand till hälsning till Claudille och Sonja som stod på parkeringen med tappade hakor. Ett skyltdockeben och en bernern sennen-svans syntes i bakrutan.
   När Den Rödbrusige och Gertrud kom för att hämta samma husvagn hade Claudille och Sonja låst in sig i köket och låtsats att de inte var där. De hade gömt sig under arbetsbänken för att inte synas från fönstret men de hade hört dem harskla respektive skrika där uppe på kullen.

Men nu är allting lugn igen. Hänglåset sitter på plats och damerna ska vandra till Santiago de Compostela.
"Tror du att vi någonsin kommer att få reda på vems den där pistolen var?" undrar Sonja.
"Det var min."
"Din!"
"Ja, jag skaffade mig en förra året. Jag tänkte att det kunde vara bra att försvara sig om det kom några konstiga typer här."
"!"
"Sen kände jag att det nog var stor risk att jag sköt någon. Jag kände mig ju så lättirriterade ett tag. Så då slängde jag den i bäcken. Man får ju fängelse om man skjuter folk." Claudille ler brett mot den bleknande Bauer-prinsessan. "Ska vi dra då?"


___________________________________

På campingen var 2018 års practise. Varje fredag klockan 15 publicerade jag ett inlägg som handlade om några figurer på en camping. Inlägget baserade sig på två sidor text ur min anteckningsbok, text som skrevs veckan innan den då inlägget publicerades. Jag hade ingen aning om vart det skulle sluta, jag ville bara hitta på något. Ibland visste jag inte ens vart den text jag ämnade skriva ner i anteckningsboken skulle sluta när jag började skriva den. Så här blev det. 
Nu är det över. 52 kapitel är skrivna om Claudille, Rosie, WCT-mannen och Den Rödbrusige. Campingen är stängd för säsongen och Sonja och Claudille är på väg till Santiago de Compostela. Om inte Sonja har fått kalla fötter nu. Det vet vi inte. Inte ännu. Men kanske får vi reda på det en annan gång.

måndag, december 24, 2018

Nostalgikalendern Lucka 24

Pappas flicka 

Jag har aldrig förstått  mig på den här helgen, folk blir ju helgalna

Detta kan vara årets märkligaste dag. Man ska träffa alla släktingar man någonsin haft på en och samma dag, umgås enligt ett strikt lagt schema och äta mer mat än man gör under hela resten av året och tycka att allt är jättemysigt. Jag har aldrig förstått mig på den här helgen.
När jag var barn och mormor, farmor och farfar fortfarande fanns med började vi äta omkring klockan tolv. Då var det smörgåsbord med köttbullar, prinskorv, bruna bönor, sill, revbensspjäll, Jansson, sylta och tunga och rödbetssallad, rödkål och... Direkt på det var det lutfisk, varpå jag lämnade rummet eftersom jag har svårt att vara i samma rum som lutfisk. Sedan avslutades det hel med risgrynsgröt. Allt innan Kalle Anka.
Att ingen dog var obegripligt. Ett år pepprade min pappa för mycket på lutfisken och kallsvettades. Det var det värsta som hände.

Hoppas ni alla får lite julefrid mitt i dagens hets.
God Jul!


söndag, december 23, 2018

Nostalgikalendern Lucka 23 Huset silvercronas gåta

Huset Silvercronas gåta 

Den här serien där Lasse och Lisa besöker ett gammal slott och reser bakåt i tiden genom en märklig spegel, fascinerade mig så till den grad när det begav sig, att jag skrev en egen historia som liknade den här. I min historia träffade barnen på Robin Hood och hans kumpaner i en gammal vedbod. 

Hur många av dagens barn som skulle orka bli intresserade av den här serien  med sitt långsamma berättartempo, vet jag inte, kanske är jag en aning fördomsfull när det gäller dagens barn. På mig verkar det bara avslappnande. Jag regredierar totalt när jag hör Håkan Serners berättarröst. Hans lugna, trygga röst fanns också till Lilla Anna och Långa farbrorn och Trolltider och han har därmed pratat sig in i mitt nervsystem.

lördag, december 22, 2018

Nostalgikalendern Lucka 22

Onedinlinjen

Onedinlinjen var en serie jag följde med stort intresse, trots att den visades under en tid när jag varken kunde engelska eller hann med att läsa textningen. Det enda jag mindes av den var ledmotivet och Onedins polisonger. 
Det var riktigt roligt att hitta den på Youtube så att jag äntligen kunde se den på riktigt. 

fredag, december 21, 2018

En hund söker sitt ben

På campingen 

Kapitel 51 i vilket en hund söker sitt ben 

Paul, Claudilles raggiga racka till hund springer i bäckfåran mellan campingen och kohagen. 
Nosen som ett dammsugarmunstycke bland stenara. 
Det är en spricka i luften. Han känner igen den där skärpan. Den betyder att snart är den här, den där härliga tiden när allting doftar starkt av mögel och halvrutten frukt. Livet är härligt. Det finns så mycket att njuta av. 
Den där skärpan brukar också betyda att det snart är dags att lämna campingen.
Saker måste göras. Tas om hand. 

Paul har svansat omkring i tvättstugan och letat efter sitt ben. Det där annorlunda benet han hittade i bäcken i början av sommaren. Ett svart. Och liksom vinklat. Det där som doftade så konstigt.
In och ut bakom tvättmaskinen. Välta ett tvättmedelspaket. Få skäll av Claudille. Inget ben. Ben borta. 
Det är säkert Claudille som tagit det. Det vore inte det första ben hon tagit för honom. 
Han hade skällt tillbaka och morrat. För att visa att det inte var ok att ta andras ben. 
Då hade hon klippt till honom med tvättmedelsskopan och kört ut honom. 
Men nu springar han här. Paul är inte långsint. 
Kanske finns det flera svarta ben att hitta på samma ställe. 




Nostalgikalendern Lucka 21

Rederiet 

Till slut lärde vi oss att göra egna såpor. Vår mest klassiska skapelse var väl Rederiet som sändes under 10 års tid, 318 avsnitt. Imponerande.
Men inte hade vi karaktärer som Zeb Machan, som vi träffade i Lucka 3 , tänkte jag skriva... sen inser jag att det hade vi faktiskt. Bara något mindre hjulbenta.

torsdag, december 20, 2018

Nostalgikalendern Lucka 20

Lödder 

Men långt innan Dynastin tittade vi på Lödder.  Lödder var en amerikansk parodi på  TV-såpor, men det visste vi inte då. Vi hade ju aldrig sett en såpa förut. De hade inte kommit till Sverige ännu.
Jag tycker att det är lite kul att parodin kom först och där satt vi allihop och tittade på den här märkliga serien som vore den på yttersta allvar.



onsdag, december 19, 2018

Notalgikalendern Lucka 19

Dynastin 

Dallas såg jag, som sagt inte. Men Dynastin. Under den perioden hette mina Barbiedockor Crystal, Alexis och Blake, Adam och Fallon och levde ett vidlyftigt lyxliv. Det enda jag egentligen minnsfrån den här serien är att någon ondsint människa såg till att Jeff kontor målades med giftig färg så att han höll på att dö av att sitta i det. Och att Joan Collins var ond och Linda Evans god, förstås. Det är ju sällan särskilt mångfasetterade karaktärer i sådana här serier.

Det här klippet är inte från den tiden då jag följde serien utan det första av två långfilmslånga avsnitt som avslutade seren 1991.

tisdag, december 18, 2018

Nostalgikalendern Lucka 18

Macken 

Vi hade över huvud taget ett ganska udda förhållande till TV:n i mitt barndomshem. Där fanns till exempel inte video förrän en bit in på 90-talet. Inte heller tittade vi på alla de där TV-serierna som man skulle titta på. Vilket kan tyckas vara en bedrift med tanke på att det bara fanns två kanaler, som inte sände dygnet runt, som nu.
Vi såg till exempel inte på V, som alla andra gjorde. Ni kommer ihåg den där TV-serien med ödlor som var människor, eller om det var tvärtom? Jag såg den, som sagt var, inte. Inte heller såg vi på Dallas som vanliga människor och när alla mina skolkamrater började fråga varandra om de hade sett en vit Opel och säga godnatt till bensinstationer hade jag inte en aning om vad det var de snackade om.
Först när det var bara två avsnitt kvar började vi fatta galoppen. Och sedan dess har jag tagit igen det jag förlorat, med råge. För jag vet inte hur många gånger jag har sett Macken.

måndag, december 17, 2018

Nostalgikalendern Lucka 17

Clark Kent

1988 visades en TV-serie med namnet Clark Kent. Den handlade om ett gäng meddelålders, relativ väletablerade män som en sommar återförenar sitt gamla ungdomsband och åker på en liten turné, där de spelar gammal 50-, 60-tals rock. Detta tilltag upprör flera anhöriga och vänner eftersom det ansågs lite väl lättsinnigt för vuxna män, särskilt för högt uppsatta bankmän, att leka på det här sättet. Så var det då. Nu hade nog det flesta tyckt att det var en jättekul idé.

Jag var 13 år när serien sändes. I dag är det omöjligt att förstå hur jag, knappt tonårig, kunde fastna så för en serie om ett gäng 40-årskrisande gubbar som jag gjorde. Jag tittade på alla repriserna och lånade till och med och läste böckerna som serien baserades på. Än idag kommer jag ihåg flera repliker  ur avsnitten.



Det blir alltså dubbelnostalgi i den här luckan: Jag är nostalgisk över en serie om ett gäng nostalgiska gubbar.




Det sorgset hoppfulla ledmotivet:

söndag, december 16, 2018

Nostalgikalendern Lucka 16

Don Quijote

En annan tecknad serie jag följde noga som barn var Don Quijote av Lamancha. Som jag skrivit tidigare filmatiserades mycket god litteratur på den här tiden. I det här fallet tecknades den alltså till och med och fanns som serietidning också, minns jag.
I den svenska versionen var det Peter Harrysson som gav röst åt Sancho Pancha men jag hittade inga klipp på svenska. Vi får ta det på originalspråk.

lördag, december 15, 2018

Nostalgikalendern Lucka 15

Il était une fois

Det var en gång 

Det var en gång i min barndom som det visades en tecknad serie på TV. Ibland var huvudpersonerna ute i rymden och ibland var de i något historiskt scenario, som till exempel i byggandet av pyramiderna. Jag förstod inte så mycket av serien, den var ju på franska och jag hängde inte riktigt med i textningen på den här tiden. Men ett förstod jag och det var att det där språket, det var det vackraste jag någonsin hört och det skulle jag lära mig. 

Det var uteslutande på grund av den här tecknade serien som jag valde franska som tillval när jag började högstadiet. I sex år skulle jag brottas med det här språket från en skolbänk; lucktexter, glosprov och hörförståelser och en ständig kamp med att vända accenttecken rätt. Ingenting kan ta magin och skönheten ur ett språk som felvända accenttecken och efter de där sex åren hade jag svårt att känna den förtjusning jag en gång kände när jag lyssnade på ledmotivet till Il était une fois.


fredag, december 14, 2018

Avskedets stund

På campingen 

Kapitel 50 i vilket camparna lämnar campingen.

Säsongen närmar sig sitt slut. Barnfamiljerna har packat ihop och gett sig iväg för länge sedan. Holländskorna for tidigt på morgonen efter avskeds- och förlovningsfesten. De hade packat ihop alla sina campingprylar under en cerise presenning på en liten kärra och satt upp sina cyklar på jeep-taket. 
"Är det inte konstigt att de har en grön jeep?" fnissar Sonja när hon och Claudille vinkade av dem nere på parkeringen. Hon och Claudille satt utanför restaurangen och rökte cigariller och vinkade till camparna som rullade ut från campingen. Claudille sneglade på Sonja som blåste rökringar rakt upp i luften. Hon hade allt fått lite fastare konturer den där Bauerprinsessan sedan hon var här första gången tidigt i somras med akvarellkursen. Då hade Claudille inte ens sett henne.
    Nu kommer Den Rödbrusige och Monika körande ner för kullen med sin husvagn på släp. De har hört honom harskla och spotta värre än någonsin tidigare däruppe, så de hade förstått att de var på väg. Utanför restaurangen vevar Den Rödbrusige ned fönstret och sticker ut huvudet:
  "Fräller, gräbb, präff, flaseläsk."
Monika lutar sig fram över honom och översätter.
  "Vi kommer tillbaka och hämtar Gertruds husvagn om några dagar."
Claudille och Sonja vinkar med sina cigariller. Uppe vid toalettutrymmena ser de hur WCT-mannen kopplar Rosies husvagn på sin gamla blå Volvo. Nyss såg de hur han pressade ner sitt döda tält i soptunnan.
   "Hur kom hon hit egentligen, Rosie?" undrar Sonja. "Jag har inte sett henne med en cykel ens."
   "Ingen aning." Claudille lägger upp fötterna på plastbordet framför sig. "Hon var här när jag öppnade i våras. Hon kan ha varit här hela vinter, för allt jag vet."

Nostalgikalendern Lucka 14

Alf 

Alf var en sit-com under sista halvan av 80-talet. Alla tittade p den, även om jag inte tror att så många av oss visste att det hette sit-com ännu.
Rymdvarelsen Alf härstammar från planeten Melmac och kraschlandar i en amerikansk medelklassfamiljs garage efter att ha flytt från Melmacs undergång. 
Jag tyckte aldrig att den var särskilt rolig den där serien. Och det tycker jag inte nu heller. 


torsdag, december 13, 2018

Nostalgikalendern Lucka 13

Radioskugga

I mitten av 90-talet handlade det mycket om änglar, kristaller, New Age, moderna varianter av folkmusik, urfolk. Serien Radioskugga där den hippe stockholmaren Alexander lämnar den stora reklamkanalen och flyttar till den lilla avlägsna byn Bakvattnet, sänder radio för femhundra personer, träffar Fader Berg och är med om vattenceremonier, är en produkt från den tiden. En mysig produkt. 

onsdag, december 12, 2018

Nostalgikalendern Lucka 12

En röst i natten 

Godnight Amercka, where ever you are

Så var det polisen som blev radiopratare men som ändå löste en massa fall; den snygge men vemodige Jack Killian. I nedan klipp får vi se hur detta kom sig i förta avsnittet av Midnight caller, eller som det hette på svenska En röst i natten

tisdag, december 11, 2018

Nostalgikalendern Lucka 11

Magnum 

Magnum var en annan deckare, men av en liten annan karaktär än Snoken. Han körde en bättre bil, tillexempel, när han inte var ute i helikoptern. Han hade lite bättre tur bland kvinnorna och bättre ekonomi. Bland annat.

måndag, december 10, 2018

Nostalgikalendern Lucka 10

Snoken 

Den mysige men lite slafsige privatdeckaren Anders bodde i en husbåt och löste lite småtrevliga fall som vem som stal pengar ur kassan på dansskolan och kläder ur restauranggarderoben, och jobbade undercover som konstnär och mobiltelefonsmontör. Den stora sjtärnan i serien var hunden Tubbe, spelad av Turbo som blev en riktig stjärna i media.

Tyvärr är det här klippet ganksa kort men på SVT:s Öppet Arkiv kan man se hela serien.

söndag, december 09, 2018

Nostalgikalendern Lucka 9

Polisen i Strömstad 

Polisen i Strömstad filmades också efter böcker, men de hör inte till böcker som jag samlar på. Hur många böcker som finns vet jag inte riktigt men fem av dem filmades. När jag första gången såg serien var jag sju år och hade en mycket traumatisk upplevelse när polisman Larsson fastnar nere i Strömstads vattenledninssystem. Jag hade mycket svårt att förstå att min pappa tyckte att det var en lustighet, själv tyckte jag att det var hemskt.

lördag, december 08, 2018

Nostalgikalendern Lucka 8

 Dubbelstötarna 

Andra böcker filmatiserades också, böcker som kanske inte räknas höra till den svenska kanon, men som finns med i min kanon.
Tomas Arvidssons böcker om studierektor Bertilssons bravader skulle idag förmodligen betecknas som feelgood-deckare och hör till de böcker jag letar efter i De Bortglömda Böckernas Gravkammare. 
Det blev tre serier filmade: Dubbelstötarna, Dubbelsvindlarna och Studierektorns sista strid, de är alla ett hopkok av flera av böckerna. Dubbelstötarna baseras på de första böckerna Enkelstöten och Dubbelstöten. Studierektorn spelas av Björn Gustavsson som ingen annan än Björn Gustavsson kan spela honom.


fredag, december 07, 2018

Huvudrätten

På campingen 


Kapitel 49 i vilket det serveras potatisgratäng och lövbiff. 

Feststämningen vill inte riktigt infinna sig igen, sedan poliserna bett Gertrud följa med in på campingkontoret för ett vidare "samtal" kring den mystiska Range Rovern och hennes förrymde man. Ingen vill sjunga längre.
Claudille reser sig till slut och börjar servera huvudrätten. Det är ju synd om den blir förstörd bara för att Gertrud flippat ur, tänker hon.
Det var WCT-mannen som hade önskat potatisgratäng, lövbiff och bearnaisås och han ler brett och tacksamt mot henne när hon slevar upp av gratängen på hans tallrik. Hans smaskande hörs ljudligt i den i övrig tysta restaurangen. Han är den enda som låter sig väl smaka. De andra petar nervöst i maten medan de ömsom sneglar mot den stängda kontorsdörren, ömsom tittar generat mot WCT-mannen.
   "Överdriver hon inte lite." säger Monika, Den Rödbrusiges Hustru till slut lite tyst. "Jag menar, det var ju nästan hon själv som jagade i väg honom." Hon tittar i bordet. "Tycker jag."
   "Grälf." håller Den Rödbrusige med.
Claudille fyller på sitt rödvinsglas och sveper det i ett enda drag. Sonja tittar oroligt på henne men vet bättre än att säga nåogt.
   "Ja, allt det där var ju så länge sedan." säger Rosie som gärna vill att alla ska tro att det verkligen varit något för länge sedan. Just när hon ska säga att hon själv minsann inte har några problem med att Gert numera är gift med Gertrud, slås dörren till kontoret upp och Gertrud störtar ut. Glaset i restaurangdörren skallrar.
   De ser henne klampa upp för kullen.
   "Ja, nu ska inte vi störa längre." Poliserna gör en liten honör innan de försiktigt stänger restaurangdörren efter sig.
   "Nämen, ska vi inte ta och sjunga någonting!" utbrister WCT-mannen, lägger besticken ifrån sig. Han ser sig omkring på sina vänner runt bordet, med lite bearnaisås kvar längst kvar i utkanten av sitt stora leende.

Nostalgikalendern Lucka 7

Raskens

Den satikens kallbrann

Under de här åren filmades mycket god svensk litteratur, littertur från den svenska kanon vågar jag påstå. Förutom Selma Lagerlöf filmades Moa Martinssons Mor gifter sig, Wilhelm Mobergs Utvandrarna och Raskens. Starka berättelser som satte djupa avtryck hos mig som väl knappt hade fyllt tio vid det här laget. Särskilt Raskens.
Under lång tid var jag skräckslagen för att dö i kallbrand. Något man drabbades av, trodde jag, om man låg stilla för länge.


torsdag, december 06, 2018

Nostalgikalendern Lucka 6

Gösta Berlings saga

"Jag är inget annat än ett påklätt lik"

Det här inlägget behöver en varningstext. Det kommer ha en kraftig air av "det var bättre förr" över sig och kan därför låta en smula bittert.

1986 visades en filmatisering av Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga på bästa sändningstid, klockan 20:00 på lördagar. En berättelse skriven av en nobelpristagare och sedermera akademiledamot, hennes ord i munnen på eminenta Margareta Krook, som "Majorskan på Ekeby". Stor konst på bästa sändningstid. 
För bara något år sedan repriserades serien och sändes då klockan 23:00 en måndagkväll. 
Vissa saker var bättre förr, det bara är så. 


onsdag, december 05, 2018

Nostalgikalendern Lucka 5

Törnfåglarna 

Vi fortsätter i kategorin Storbölar-serier. För inte heller har jag lyckats se ett enda avsnitt av filmatiseringen av Colleen McCulloughs bok Törnfåglarna  utan att just storböla. Nedan klipp är ett ganska praktiskt ihopklipp av hela serien på tio minuter. Inte alls lika tårfyllt, men om man inte vet hur det går och vill böla sig igenom serien i sin helhet bör man  undvika det här klippet. 

tisdag, december 04, 2018

Nostalgikalendern Lucka 4

Lilla huset på prärien 

En annan man som, likt Zeb Macahan, kunde ordna upp alla problem så fort han klev in i TV-rutan var Charles Ingalls.  Vilken man. Vilken modern man. Han inte bara jobbar och sliter och försörjer familjen, han hjälper sin fru med disken och är inte rädd att visa känslor tillsammans med sina barn.
Lilla huset på prärien är också en sådan där serie som inte går att titta på utan att visa sina känslor. Ännu har jag inte sett ett enda avsnitt utan att tjuta så tårarna sprutar. Jag klarar faktiskt inte ens av de här 30 sekunder långa klippet

måndag, december 03, 2018

Nostalgikalendern Lucka 3

The Macahans

Ungefär under samma tidsperiod som Nord & Syd utspelar sig, eller lite senare, strax efter inbördeskriget, utspelar sig The Macahans, eller How the west was won. Det här klippet inhåller förvisso bara Zeb Macahan, men å andra sidan är det ju han som är hela serien, med sin imponerade kroppshydda och godhet, hederlighet och... Oavsett vilket elände som drabbade familjen Macahan, svältande indianstammar, fattiga och eländiga krakar i största allmänhet, så fort Zeb Macahan rider in i bild vet man att det kommer att ordna sig; sinnebilden av en "riktig karl."




söndag, december 02, 2018

Nostalgikalendern Lucka 2

Nord och Syd 

"Vilken tur att du träffade mig", säger P glatt, efter att vi tittat på filmen Dirty Dancing för ett tag sedan, "annars hade du kanske varit kär i Patrick Swayze fortfarande."


Jag har inte haft hjärta att tala om för honom att jag aldrig riktigt kommit över Swaze, och förmodligen aldrig kommer att göra det heller.

Redan i lucka två bränner vi av den mest nostalgityngda av TV-serier: Nord & Syd. Den serie där vi möttes första gången, Patrick Swayze och jag. Och James Read, Lewis Smith och andra godingar också för all del. Men Patrick Swayze...

Det finns ingenting som lyckas ta nostalgin ur den här serien, hur många gånger jag än ser den. För det är just nostalgi det handlar om. Jag ser ju att skådespeleriet haltar både här och var och storyn har en hel del riktigt osannlika inslag. Hade jag sett den för första gången i dag hade jag avfärdat den efter mindre än en halvtimme. Men nu minns jag den heliga känslan som vilade över de där 90 minuterna en gång i veckan och det är med samma heliga känsla jag tittar på serien nu. Igen och ingen. Det är fortfarande så lätt att fastna.

"Behöver du professionell hjälp?" undrar P när jag är inne på andra varvet. Jag tror att han börjar ana hur det är mellan mig och Swayze.



lördag, december 01, 2018

Nostalgikalendern Lucka 1

Mot alla vindar

Det börjar på Irland i slutet av 1700-talet. Mary och hennes fästman försöker stjäla tillbaka familjens ko från engelsmännen. Fästmannen blir skjuten och Mary deporterad till Australien. Här träffar hon en annan deporterad, Jonathan Garett och de stannar kvar i Australien efter att ha avtjänat sina straff och kämpar mot överhetens förtryck tillsammans. 

Nostalgin med den här serien riskerar inte att slitas ut av det digitala upprepningar som internet bjuder. Jag hittar den nämligen inte där. Nedan är det bästa klipp jag lyckats hitta. Men jag funderar på att köpa den på DVD, även om det också börjar höra till nostalgins media. Det vore roligt att se den igen. 
När jag senast såg den här serien tittade man inte på hela säsonger i ett sträck på Netflix, man fick vänta en hel vecka på nästa avsnitt, och på något sätt gjorde det den där timmen så extra dyrbar. Kanske var det på grund av detta, kanske var det på grund av min ungdom, men aldrig senare har jag varit så uppslukad av någon TV-serie, trots att jag haft möjlighet att titta på dem säsongsvis i taget.