fredag, december 31, 2010

torsdag, december 30, 2010

Multimedia message

Diggar Norrköping! Diggar Bokgalleriet i Norrköping! Här finns begagnade böcker fr harlekinserien t familjebibeln i vackert skinnband. Innehavarinnan visar stickbeskrivningar från 50-talet, för baddräkter o visitväskor! Här finns pocket, inbundet, engelskt o tyskt, kungaböcker, Whalströms, vinböcker o konstböcker, gamla spel o gamla möbler, serietidningar. Man kan fika, ställa ut sina tavlor eller sitt hantverk. Till en depositionsavgift av 20 kr får man låna ett schackspel o sitta vid ett av borden o spela. Jag diggar Bokgalleriet i Norrköping! Jag vill också ha ett bokgalleri! Som om det inte räckte med att hela butiken är underbar så hittar jag ett ex av min barndoms bästa hästbok: Ridsommar på Västanås! Som jag har letat efter denna bok i vartenda antikvariat jag besökt! Här finns den för 10 kr! Yr av salighet vinglar jag ut på stadens hala gator m en påse böcker i handen o P hållande ett stadigt tag i min arm för att jag inte ska flyga i väg.

söndag, december 26, 2010

Digga som Dean Moriarty

Ett av de nyårslöften som jag tycker ligger inom de nåbaras gräns är att jag bara ska surfa med en flik öppen i taget under 2011. Jag ska inte läsa någons blogg samtidigt som jag försöker blogga på min egen och chatta med någon på Facebook. Det brukar inte bli något bra.
Vare sig resultatmässigt eller i själen.

En sak i taget är ett genomgående tema för nästa års ambitioner.
Bli stilla låt tystnaden föra dig nära. Närvaron finns där en kraft som vill bära..
sjöng vi när jag var med i Kyrkans Ungdom, när jag var ungdom.


Ett annat nyårslöfte som brukar vara med varje år är hur jag ska se på min omvärld. Det är meningen att jag ska se på den med stora förundrade ögon, suga i mig det magiska i varje detalj, totalt närvarande. Det är svårare.
Det är sådant där som brukar gå bra när man är på resa. On the road. När man är hemma tror man sig ha sett allting hundratals gånger och tittar inte ordentligt. Glömmer att man faktiskt är On the road hela tiden.
Jag inbillar mig att Jack, Birgitta Stenberg och Sal Paradise som jag parallelliserat tidigare här, sökte samma sak på sina färder. Suga i sig den magiska omgivningen.

Någon som var bra på att se på världen på det här sättet var Dean Moriarty i Kerouacs On the road; ömsom helgonförklarad, ömsom sugande musten ur sina vänner med sin intensitet och sin gränslöshet. Figuren Moriarty ska vara baserad på Kerouacs vän Neal Cassady och jag håller just nu på att läsa boken Off the road, en ja...biografi är det väl, skriven av Carolyn Cassady, Neals fru (som enligt Skatan också är vän med Ulf Lundell!!).
Jag har inte kommit så långt i den boken att jag vågar ha några åsikter om hurdan Neal Cassady egentligen var, i vilken mån man nu kommer fram till det genom att läsa en biografi, men hans alter ego Dean Moriarty verkar i mitt tycke en aning... manisk, inte helt i balans. Kanske är det priset man får betala för att suga in världen så totalt.

"Tjohoo!" gapade Dean. "Och den här solen på allting. Har du diggat den mexikanska solen, Sal? Man blir påtänd av den . Yohoo! Jag vill bara vidare och vidare - den här vägen kör mej!!"

"... Medan du sov har jag diggat den här vägen och det här landet, om jag vara kunde berätta för dej allt vad jag har tänkt!" Han svettades. Ögonen var rödstrimmiga och galna men blicken också dämpad och öm -

Även om den gode Dean inte verkar vara riktigt frisk så är jag ändå lite avundsjuk på den här förmågan att "digga" (Jag måste komma över ett engelskspråkigt ex. !) det han ser omkring sig. Just i citaten ovan befinner han sig ju i och för sig on the road tillsammans med Sal i Mexico, och on the road går det ju som sagt lite lättare.

Vi kommer inte att resa till Lübeck över nyår i år som vi brukar, apropå resande och diggande. Det är som sagt mycket som inte följer traditionerna i år. Kanske är det bra.
Istället ska vi vänta in det nya rena året i Norrköping!
Men jag kommer att göra mitt bästa för att digga Norrköping som Dean Moriarty.

lördag, december 25, 2010

Multimedia message

Nysnö

Då har vi klarat av julafton och kan börja ladda inför min absoluta favorithelg:




NYÅRSAFTON!




Jag älskar det faktum att ett helt nytt år ligger tomt och oskrivet framför mig. Att jag har alla möjligheter att göra vad jag vill med detta år. Allt är rent och obesudlat. Nästa år kan jag bli en bättre, mer närvarande och njutande människa. Nästa år kan jag bli vem ... som helst!



Och jag är faktiskt så blåögt naiv att jag tror att det är sant, att jag har det helt i mina egna händer.

Och jag tycker om att jag fortfarande är så blåögt naiv. Jag tror att det är ett bra sätt att hålla sig ...ung, är inte riktigt det ord jag vill använda, men rörlig. Rörlig i intellektet och i sinnet. Det är viktigt. Inte stelna i de intrampade spåren. Nyårsdagen är att gå ut i nysnö, den rena vita ytan och sätta det första avtrycket.

I min nya, grönglänsande kalender som ska innehålla alla dessa fantastiska, smakrika smultron-på-strå-dagar som ska inträffa nästa år, har jag redan börjat anteckna nyårslöften i långa rader. Jag brukar alltid avge massor med löften och det är sällan de blir infriade, de är nämligen ofta i kategorin Övermäktiga. Men man ska sikta högt.

Och det viktiga är inte att uppfylla alla dessa löften, det är att sträva!


Inte förrän förra året, då jag läste på Bodil Malmstens blogg att "nu är det nyår, nu är det dags att sumera det som varit", har jag tänkt på det som en sammanfattningens tid, nyåret. Jag har alltid bara sett framåt, framåt! På väg, på väg!
Det gångna året är ju just gånget.


Så jag vet inte om det kommer att bli någon sammanfattning här av 2010, mer än att det har handlat mycket om att gå i nysnö, på ren vit yta.


torsdag, december 23, 2010

Jul, jul, strålande...

Natten före julafton gör Pia det som måste göras för att
det är jul. Fast inte är det så mycket egentligen. Julgransjäveln
är klädd och pepparkaksjävlarna är redan brända
och slå in julklappar kan hon göra i morgon förmiddag
innan hon åker iväg till sin mamma för årets hemskaste
middag.
Sin egen skinkjävel har hon i ugnen just nu, och varför
hon har det vet hon inte ens själv.
De hemlagade kolorna åt hon upp så tidigt som i förra
veckan. Två och en halv deciliter ångestskapande vispgrädde,
ett vidrigt gammalt familjerecept, julgräddkolorna
från helvetet. En ny sats kola ids hon inte göra. Hon
kan äta After eight tills hon kräks istället. Fett som fett.
I år har vi inga julklappar! har de som vanligt sagt till
varandra. Man måste hålla på traditionerna. Alltid lurar
det någon.
Annas ungar kommer att ha gjort massor av teckningar
till henne och hon kommer inte att kunna se vad de
föreställer.
Håkan och Anna kommer med en jävla deckare av
Henning Mankell som hon redan läst som följetong i Expressen.
Deras mamma kommer med något fult som hon
ärvt från nån gammalfaster som Pia inte ens visste att hon
hade.
Själv har hon köpt dyra, dyra saker för att ge de andra
skuldkänslor, de jävlarna, hon har till och med låtit prislapparna
sitta kvar.
När hon kommer till helvetet ska hon åtminstone förtjäna
det.

(Ur romanen Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter, Norstedts 1999)




Den här texten har jag stulit rakt av från Jonas Gardells blogg Jag brukar läsa kapitel 15 och 16 ur Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter varje år inför julafton.

Jag vet inte varför jag är så dålig på jul, varför jag är så stressad av julen. Den har ju så många ingredienser som borde göra den till en riktigt mysig helg. Ljus och glitter. Glögg. Julmarknader. Lucia. Stämningsfulla sånger. Egentligen skulle man ju kunna mysa sig igenom hela december!Istället stressar man... i alla fall jag... som en galning för att göra en massa saker, köpa en massa saker och för att upprätthålla ett mönster, som om mönstret är viktigare än människorna i mönstret.
Nå, nu gaskar vi upp oss och spelar lite julmusik. Hoppas att ni får en njutsam julafton i morgon!

lördag, december 18, 2010

Kärringen Motvals

...flyttade in i min själ i torsdags.
Hon ser ut lite som Julia Ceasar , kärringen Motvals, och talar i samma barska, förorättade ton, om ni undrar.

Jag började min dag med att få reda på att mitt BMI låg på den övre gränsen för att äta en medicin som jag äter. Det vill säga att om jag är fetare nästa gång jag vill ha påfyllning av den här medicinen så kommer jag inte att få någon påfyllning.
"Herregud! Nu måste jag verkligen börja ta tag i det här på allvar."
Tänkte jag, åkte tillbaka till jobbet där jag raskt slevade i mig två bitar smörgåstårta till förmiddagskaffet. Till lunchen vankades Wallenbergare och till eftermiddagskaffet en stor bit tårta.
"Så, ska de tas!" skrockade Julia Ceasar någonstans i mitt huvud medan jag skrapade tårttallriken ren.
Frågan är bara vilka som ska tas på detta vis. Det är ju jag själv som lider av att jag väger för mycket, ingen annan. Mår man illa av att titta på mig kan man ju titta åt ett annat håll. Vill man fundera över om jag är gravid eller inte kan man väl få göra det.
På bilderna från jobbets julfest står jag och ser glad och gravid ut med ett stort glas vin i ena näven som en riktig kärringen Motvals. Rent provocerande ser det ut. Jag och Julia Ceasars lookalike tycker nästan att det är lite kul.

Kärringen följde i alla fall med in på bibilioteket, där jag gick in för att låna något av Sofi Oksanen och Paul Auster och kom ut med sex album med Lucky Luke. Ja, den tecknade cowboyen med en fnittrande häst som heter Jolly Jumper, just han.
Jag fick också med mig en bok om skrivande, där det stod följande att läsa om bloggandet:

- En bra blogg har ett tänk, ett mål, den används inte som kladdpapper eller anteckningsbok eller som ett försök att bli bekräftad och sedd av någon där ute.

- Skulle det du skriver om inte vara intressant i en tidning eller bok, då är det inte intressant på bloggen heller.

Och det är ju naturligtvis en åsikt. Men jag hör ändå den Julia Ceasar-liknande kärringen som tagit sin boning i mig fnysa att den som har skrivit det där nog är en riktig schajas! Inte är hon särskilt intresserad av att redogöra för varför hon tycker det heller. Hon vill bara fortsätta att klottra vidare på sitt kladdpapper och vara ifred för viktigpettrar som vill bestämma vad som är viktigt och intressant. Sådan är hon.

Vi, min motvalsa kärring och jag, lånade också en bok med Anna Greta Wides dikter och veckans dikt blir därför ännu en Wide-dikt. Och det nostalgiska klippet i min mycket sporadiska julkalender blir naturligtvis från den tecknade serien Lucky Luke. Inte särskilt intressant i vare sig böcker eller tidningar och följdaktligen inte heller här men eftersom det är jag som bestämmer här så blir det så i alla fall.


onsdag, december 15, 2010

On The Road

Läser Jack Kerouacs On the road. Eller På drift eftersom jag läser den på svenska. Försent inser jag att den här boken, om någon, borde man ha läst på originalspråket.
Att vara På drift är inte alls det samma som att vara On the road.
Inte alls.
Jag kan tänka mig att en utomstående kan tycka att personerna i boken är på drift men skulle man fråga personerna själva, Sal, Dean och grabbarna, skulle de nog snarare anse att de var På väg.

Sal Paradise heter jaget i boken och länge såg jag honom framför mig så som jag föreställde mig Jack i Ulf Lundells bok som utspelar sig 30 år senare. De påminner ju om varandra de där böckerna, både i språk och ton. Och tema. När Jack och Bart talar om att "få något gjort" menar de samma sak som Sal och Dean menar när de talar om att "sätta igång något". Det Sal och Dean söker efter med sitt flängande kors och tvärs över Amerika är samma sak som Jack och Bart söker efter, även om de inte flänger och flackar lika vida omkring så är de ändå också På väg.

Medan jag läser On the road tänker jag att en sådan här bok skulle inte kunna skrivas av en kvinna. Och sedan inser jag att Birgitta Stenberg har gjort det. Hennes självbiografiska böcker Kärlek i Europa, Spanska trappan och Alla vilda är Jack och On the road med ett kvinnligt jag. Alkoholen och drogerna har samma roll här. Sal, Jack och Birgitta är skrivande människor. De rör sig i kretsar där man inte har någon fast anställning, eller ens sträva efter att få en. Jobbar man är det för att få pengar till bensin för att ta sig någon annanstans, för att få ett mål mat, just här just nu. Man veckohandlar inte i någon av böckerna. Man strävar efter att insupa detta mirakel som är världen på mesta möjliga sätt.
On the road utspelar sig den sista hälften av 40-talet, Stenbergs böcker under 50-talet och Jack under 70-talet men det känns ändå som handlingarna kunde byta plats med varandra utan något större problem.

Det Birgitta Stenberg söker med sitt liftande i Europa är samma sak som Sal söker med sitt liftande i Amerika är samma sak som Jack söker i Sverige. Och de söker efter något som jag egentligen inte tror går att finna på någon bestämd geografisk punkt men kanske genom att vara På väg.

söndag, december 12, 2010

Här och nu, banne mig!

Detta hattande hit och dit, allt på en gång och ingenting.

Så sent som...jag tror det var förra helgen...läste jag ett inlägg på min bloggvän Skatans blogg om att ta en sak i taget; när man skriver så skriver man, när man läser så läser man, när man samtalar så samtalar man, osv.
Då tänkte jag att det där måste jag också ta tag i. Jag måste faktiskt också ta en sak i taget, för så här kan jag inte hålla på; hela tiden mentalt ett par steg före mig själv. Flera saker på gång på en gång och allt blir bara halvdant.
Men gjorde jag det då?

Hela gårdagen var ett enda hattande och fnattande. Jag skrev ett julkort, stoppade in disk i maskinen, slog in en julklapp, skrev ett julkort till, läste en blogg, färgade håret, slog in en annan julklapp, stoppade tvätt i maskinen (inte samma som disken), läste en annan blogg, skickade ett mail, skrev ytterligare ett julkort, bloggade ett ointressant inlägg om gamla tv-serier. Allt på samma gång kändes det som. Allt, allt och ingenting. För när man gör allt på en gång och inte en sak i taget, då blir det ju ingenting.
Åtminstone känns det så. Igår fick jag ingenting gjort. Eller en jävla massa. Jag vet inte ens själv. Känner mig splittrad.

Det är liksom inget fokus. Inte någonstans.
Jag känner mig som Jack i Ulf Lundells bok, där han står på taket till sjukhuset där han har sitt outhärdliga jobb som vaktmästare och mumlar
Här och nu
Här och nu
Här och nu
som ett mantra och en besvärjelse.
Här och nu tänker jag när jag sitter här framför datorn och anstränger mig att bara ha en flik öppen i webbläsaren åt gången.

Idag blir det ingen "lucka" med gamla tv-minnen. Bara lugnande Pärt i nuet.

lördag, december 11, 2010

Serierna vi glömde

Eftersom det inte blivit någon "kalender" de senaste dagarna så tar vi igen det med att köra tre "luckor" på en gång.

Såpan Varuhuset har ju blivit mer eller mindre kultförklarad på senare år och går att köpa på dvd, men vem minns serien Storstad? Jag tror att den gick någonstans mellan Varuhuset och Rederiet.



Ungefär samtidig gick Det var då:




Det var första gången jag så Carina Lidbom och Birgitte Söndergaard.

Goda grannar har väl kanske uppnått lite kultstatus. Den gick samtidigt som Varuhuset och när det begav sig kunde den inte mäta sig med Varuhusets intriger och fick läggas ned.


onsdag, december 08, 2010

Minsta motståndets lag?

Lao tzu skrev, en integrerad individ vet utan att resa, ser utan att titta, och åstadkommer utan att göra.
Vad betyder det? Kanske att välja det enkla, att ta varje motstånd som en signal att gå någon annanstanns? Och tvärtom, det som faller sig är det som är heligt.

Skriver Bob Hansson på sin blogg den 4 december.

Jag vet inte om jag har fattat Bobs tolkning rätt (är ganska säker på att jag inte fattar Lao tzus visdomsord, dock). Har lite svårt att se hur det som faller sig är det som är heligt är tvärtemot att ta vare motstånd som en signal att gå någon annanstans. Det är väl samma sak? Eller är det jag som är korkad?

Däremot vet jag att jag anser att varje motstånd är en signal att pressa sig lite hårdare så att motståndet sjunker undan. Eller ja, kanske inte varje motstånd...men rätt så många.
Det är det där med att se skillnad på vad som är magkänsla och vad som är lathet, som jag har skrivit om tidigare.
Men ett som är säkert är att hade jag inte gjort motstånd mot motståndet vid ett flertal tillfällen i livet och istället valt att gå någon annanstans varje gång det tog emot, så hade jag inte kommit någonstans. Jag hade legat som en våt trasa på golvet.
För man växer av att besegra motstånd.
Man utnyttjar fler av sina förmågor och möjligheter genom att trycka ut de väggar som begränsar.

Inte för att jag lever så här i varje andetag i livet men jag strävar, jag strävar...

Dagens lucka är från Klassliv ur ungdomsprogrammet Bullen. Åh, de var så stora, de hade så snygga kläder och framför allt bodde de inte långt ute på landet, utan var fria att drälla runt på stan efter skolan på ett annat sätt än jag. Åh, vad jag önskade att jag var som dem i Klassliv!


tisdag, december 07, 2010

Hellre en Dårfink än en Dönick!

Skillnaden mellan dårinkar och dönickar förklaras i serien - och i boken, för det är en bok av Ulf Stark - av Simones morfar. Han menar att de är en familj av dårfinkar. Minns jag. Men själva förklaringen minns jag inte.
Återigen fann jag mig själv på citatjakt.
Min bokhylla är inte sorterad i alfabetisk ordning. Jag har försökt att luckra upp mitt tvångsmässiga ordnande och sorterande och gått på känsla där. Därför finns det en hylla som går under benämningen Stora Läsupplevelser Från Min Ungdom. Där borde boken Dårfinkar och dönickar ha stått.
Det gjorde den inte.
Det betyder att den ligger i någon av de åtta flyttkartongerna i vårt överfulla och röriga förråd (som jag för övrigt anser, bara skilja sig marginellt från vår lägenhet) och så långt är jag inte beredd att gå för ett citat.
Så jag får helt enkelt göra en egen bild av skillnaden mellan en dårfink och en dönick:
En dårfink kastar sig ut genom fönstret för att han tror att han kan flyga.
En dönick vågar sig inte ens fram för att se på utsikten.
Därför är jag hellre en dårfink. Han har åtminstone levat, om än vettlöst.

Bakom dagens lucka hittar vi introt till barnprogrammet Doktor Krall. En för mig fruktansvärt skrämmande serie eftersom Doktor Kralls assistent Rolf gick i sömnnen i ett av avsnitten och det var bland det otäckaste jag visste, när jag var barn.


måndag, december 06, 2010

Lucka...vad blir det...tre?

Och som om det var meningen...så satt P och jag och tittade på CDon i går kväll och vad dyker upp där...om inte "nyheten" Trolltyg i tomteskogen på dvd.
- Honom ska vi ha! gastade jag till en helt oförstående P.
- Vad är det för något?
Jag förstummades av denna oerhörda ignorans! Denna brist på kunskap och känsla för det svenska kulturarvet. (Den visades i mitten av 80-talet och kanske i början på 90-talet, tror jag Skatan). Nå, nu är den beställd i alla fall, i utbildningssyfte för P:s räkning. Han som redan muttrar över att jag tvingar honom att titta på Julpussar och stjärnsmällar...Som håller...faktiskt. Ok, det är ju uppenbart att den är för barn, lika uppenbart som att jag inte längre är något barn och att jag inte längre tycker att Erikas kläder är snygga. Men den håller.

Dagens klipp är hämtat ur Dårfinkar och dönickar. Vet inte hur många gånger jag sett serien eller läst boken. När det begav sig, i min ungdom, var jag mycket avundsjuk på det konstnärliga kaos och den oordning (faktiskt) som rådde i Simones hem och på ...tja...bohemeriet. Oförmögen som jag var att se det bohemeri som faktiskt rådde i mitt eget hem...om än inte av samma slag.


söndag, december 05, 2010

Min icke-kalender fortsätter

så länge jag har lust...

Idag blir det Trolltyg i tomteskogen en julklassiker från barndomen. Den visades varje jul och det hör till allmänbildningen i min generation att kunna citera vissa delar av den:

- Morssan, ja' mejjar ner en hel tomte armé!



- Nu ska jag göra mig vacker!

och:

- Var é Fjant?
- Här, mamma!



Jag vet inte när den slutade sändas och jag vet inte riktigt vad som hänt med den. Har hört rykten om att den gick åt när SVT:s arkiv brann för några år sedan.
Men mer nostalgidrypande än så här blir det inte.

lördag, december 04, 2010

Lovar ingen kalender

men här kommer ett klipp från den tecknade serie som var den uteslutande orsaken till att jag valde franska som andra språk på högstadiet. Lyssna och njut!

Julkalendern

Har sett att många kör med julkalender-form på sina bloggar. Och det tycker jag är kul! Att jag inte kom på att man kunde göra det i tid! För en julkalender ska ju utspela sig från den 1 december till den 24 december och den 1 december har ju redan passerat och att börja göra en kalender nu är att göra en icke-komplett kalender och att göra en icke-komplett kalender är att göra en halvdan julkalender...och det skulle störa mitt störda ordningssinne på ett sätt som jag inte skulle kunna hantera.
Kan emellertid rekommendera Lilla Blås julkalender

Numera går ju gamla tv-kalendrar att köpa på dvd. Vad går förresten inte att köpa på dvd i dessa tider? Jag kunde inte låta bli att köpa min favoritkalender: Julpussar och stjärnsmällar. Om ni undrar vilken kalender det var så är det den kalender som alla undrar vilken kalender det är när jag börjar prata om den. Den gick 1986 och Mona Seiliz och Stefan Ekman var med. Ekman var en konstnär som kopierat tavlor och var jagad av några skumma typer som ville sälja tavlorna som äkta. Ekman och hans familj var tvungna att lämna Stockholm och gömma sig i den lilla byn Busnäs under julen.
Jag var elva år och ritade alla karaktärerna som pappersdockor. När jag röjde i garderoberna under mina föräldrars flytt förra vintern hittade jag kuvertet med alla dockorna. Nu ligger de i en flyttkartong i vårt förråd. Det gick inte att göra sig av med dem.
Tänkte ge mig på dvd:n med Julpussar och stjärnsmällar i mellandagarna men jag är rädd att den kanske inte har åldrats med behag. Eller att jag inte har gjort det...

Kanske är jag ändå tvungen att göra en julkalender med temat Gamla Godingar Från Min Barndom. När jag letade efter ett klipp med Julpussar på YouTube fastnade jag i en mängd klipp med gamla barn- och ungdomsprogram från sent 70-tal och det glada 80-talet. Vad är det förresten med min generations låsning vid gamla barnprogram! Julpussar var det dåligt med dock, de glimtar bara förbi i den här kalenderkavalkaden:

onsdag, december 01, 2010

Att gå kvar och harva på ett liv, som man vet att man ändå ska bli av med...

skriver StoraB som kommentar på mitt förra inlägg.

Apropå citat.


Jag tänkte också så där en tid i livet. Jag var ganska ung när jag tänkte så, någonstans i slutet av tonåren så där. Jag tänkte att det fanns ju egentligen ingenting som spelade någon roll - man skulle ju ändå dö och ingenting av allt man kunde företa sig skulle ju bestå.

Det var ganska mycket i mitt liv som jag inte var särskilt nöjd med vid just det här tillfället, kanske var jag mest missnöjd med mig själv. Så jag låtsades att det inte spelade någon roll allt det här som jag var missnöjd med för ja... jag skulle ju ändå dö, så vad gör det om hundra år...
Så tänkte jag istället för att se till att ändra sådant som inte var bra.
Det var som om jag gick och drog till alla flödande kranar i mig själv, ut- och inflödande kranar tills jag levde i ett torrlagt vakum. Det som hände omkring mig handlade egentligen inte om mig, ingenting handlade om mig. Jag deltog inte i mitt eget liv.

Jag vet inte riktigt när det här vände, eller hur det vände, men vände gjorde det. Sedan tar det ett tag innan man får det att flöda ur kranar som varit hårt åtdragna länge, men det går.
Man är skyldig att vara delaktig i sitt eget liv. Vägra vara offer eller kolli. Vi kan inte välja allt som händer oss men vi kan välja vad vi gör av det och hur vi hanterar det. Tror jag. Jag säger inte att det är lätt men det är något att sträva efter.

Och visst vi kommer ändå att dö -åtminstone är det ytterst sannolikt-men nu lever vi! Jag tänker hålla fast i den tanken och försöka göra så mycket av nuet jag kan. Till exempel kan man ju eldklottra lite. Brinna för livet och beskriva det. Det har blivit lite dåligt med det här den senaste tiden, tyvärr. Det är väl den där jävla tiden som envisas med att gå...