söndag, april 25, 2010

Musik på franska

Det är något särskilt det där med franskan och det franska. Jag tycker till exempel att det är betydligt intressantare att se en fransk film än en amerikansk. Den amerikanska filmen kan jag oftast förutse hur den slutar medan den franska kan ta vägen vart som helst. Ok, nu kan det väl ha att göra med att jag har sett betydligt fler amerikanska filmer än jag sett franska och därmed lärt mig mönstret. Möjligen kommer jag att kunna förutse hur de franska filmerna ska sluta också så småningom.

Men sen är det det här med musiken. Till och med Lara Fabian, som jag tycker är så lysande, låter lite...banal... när hon sjunger en blaskig hjärta/smärta låt på engelska kan jag tycka.


Men så fort hon sjunger en blaskig kärleksballad på franska tycker jag att det genast blir intressantare:



Jag vet inte riktigt vad det är. Det hjälper inte att jag, när jag stavat mig igenom den franska texten, inser att det är rätt så platt ibland även på detta ljuva språk. Jag är fortfarande (mer) intresserad av det franska. Är det i musiken? Eller intensiteten som känns mer äkta än engelskan som känns mer ...kommersiell? Arvet efter Edith Piaff?

Sen är det ju inte alltid det känns gripande bara för att det är på franska. Om jag hört den här sången i nedan utförande första gången skulle jag nog inte ha fastnat för den alls:




Medan jag nu hade turen att hitta den med den eminenta Lara Fabian och är helt besatt av den. Det är helt enkelt en helt annan sång med Lara Fabian. Apropå detta med intensitet:



Vi ska inte åka till Bourgogne i år. Inte ens till Frankrike.
Och det är väl inte en omständighet som klassificerar sig som katastrof direkt.
Men suger gör det.

lördag, april 24, 2010

Angående det här med barn

Tittade på Babel i torsdags. Det handlade om sex och relationer i litteraturen. På slutet talade de om att det skrivs mer litteratur om kvinnor som valde att vara singel istället för att försöka lyckas i en relation och det lästes ett stycke ur en bok om en kvinna som levde ensam och som inte fått några barn eftersom hon misslyckats att ta vara på de chanser som getts henne under hennes fertila liv.
Detta var nya ämnen inom litteraturen tydligen. Jag undrade, som så många gånger förr, när böckerna om kvinnor som inte vill ha barn kommer. Eller för all del böckerna om män som vill ha barn men inte får några. För inte är det väl bara kvinnor som vill ha barn? En eller annan karl måste det väl också finnas. Visst, det är skillnad eftersom vi kvinnor bara har en viss tid på oss men bara för att man kan få barn längre innebär det ju inte att ungarna materialiseras ur tomma luften. Det gäller ju att hitta någon som är intresserad av att bli mamma till just dina ungar och det är ju långt ifrån enkelt eller självklart.

Detta med kvinnor som inte vill ha barn betraktas i litteratur, media och bland folk över huvud taget, tycker jag, som ett fenomen som inte finns. Däremot skrivs det hur mycket som helst om kvinnor som inte kan bli gravida. Jag säger inte att det inte ska skrivas eller talas om detta men lite variation kan väl inte skada. Jag har läst om kvinnor som inte kan bli gravida som inte känner sig som riktiga kvinnor, eller som känner att de inte blir betraktade som riktiga kvinnor. Men en kvinna som inte vill bli gravid, vad är då hon?

Jag har aldrig velat ha barn. Ja, det vill säga, när jag var liten och periodvis i min "ungdom" trodde jag väl att jag skulle vilja ha barn någon gång när jag blev "vuxen" men någon sådan längtan har aldrig infunnit sig.
Man får ofta förklara sig om man väljer att inte skaffa barn. Oftare än om man väljer att skaffa dem. Detta trots att det är ett större beslut att skaffa barn än att inte göra det. Bestämmer man sig för att inte skaffa barn kan man ju, inom en viss tidsrymd, ändra sig men det är ingen ångervecka på en baby. Och om man bestämmer sig för att skaffa barn drar man ju även in en annan människa i det beslutet, barnet själv, som man har ansvar för.

Ändå har jag någon gång sagt till P (som inte heller vill ha barn, men han är ju man så honom är det ingen som frågar) att vi måste ju vara felprogrammerade, störda på något vis om det nu är så att arternas fortbestånd är själva meningen med allting. Men P hade en annan teori som utgick just från detta med arternas förmåga att anpassa sig för att fortbestå. Fiskar som lever i en viss miljö antar ju ofta samma färg som sin omgivning för att kunna gömma sig från större rovfiskar, för att överleva. För arten människa, menade P, handlar det ju inte längre om att föröka sig för att överleva, snarare bör vi bli färre för att inte gå under.
Så jag kan tänka mig att ta min bit av ansvaret för mänsklighetens väl och ve.

onsdag, april 21, 2010

Staf-fel eller nyord?

Upptäckte just två intressanta stavfel i mitt påskinlägg:
kollegieblogg och förflyta sig

Fundera en stund på en definition för dessa nya ord.

tisdag, april 20, 2010

Asterix

Drabbdes i helgen av en sådan häftig längtan efter Asterix-serier. Det var ungefär som när en gravid kvinna plötsligt vill äta murbruk. Tror jag. Längtan drev mig hur som helst ned i vårt oorganiserade förråd, där jag förvarar mina gravfynd. Naturligtvis låg de i den understa av fyra tunga flyttlådor men ni som har varit gravida vet vilka krafter som frigörs. Vid Teutates! skrek jag där nere i förrådet och kom till slut hem med famnen full av så väl Asterix som Tin Tin och Lucky Luke. Vem vet vika drifter som kan drabba mig här näst. Har även blivit besatt av ostfrallor. Förmodligen är det ren dödslängtan. Såg på nyheterna att särskilt kvinnor kan drabbr av hjärtproblem om de äter vitt bröd. Bästa sättet att leva länge på är att sluta äta helt och hållet efter vad det verkar.

söndag, april 18, 2010

Apropå att sy gardiner...

...så har jag faktiskt köpt nya gardiner på sistone. Färdigsydda, eller färdigsydd för det är en enda lång historia. Jag kommer aldrig ihåg om det är det som kallas kappa eller om det är de där andra som hänger ner på sidorna. Har piffat upp mitt skrivarrum (för jag har ju ett litet sådant) och rensat i bokhyllor och lådor och nu har jag alltså också nya gardiner. Så där extra rebeliskt så har jag hängt upp dem utan att fålla dem på sidorna. Det syns ju inte ens när de hänger uppe att de är ofållade så varför lägga ned en massa onödig tid och kraft på detta. Nu kanske vän av ordning säger: "Jovisst men de fransar ju upp sig när man tvättar dem." Men jag tänker att eftersom jag inte tvättar gardiner mer än vart tionde år så är det nog ändå dags att köpa nya gardiner då. Tänk så fiffigt!

Dessutom har vi köpt ny säng (men ännu inte fått den levererad). Fick tokspel härom natten när jag legat och vridit mig i den råttfälla till säng vi nu har i tre timmar. Att ligga i vår säng är som att försöka sova i en lutande hängmatta. Varje gång P vänder sig gungar dessutom hela sängen så att det blir som att ligga i en lutande hängmatta med inbyggd vågmaskin.
Och jag får inte plats! P håller långa utläggningar och ritar upp osynliga linjer i sängen för att bevisa att jag minsann får hälften av den. Skit samma! Om detta är hälften av sängen är hälften inte nog!

Jag har länge förespråkat att vi ska köpa två 90-sängar med gemensam sänggavel så att vi inte stör varandra så mycket men P tycker att det bara är pensionärer som sover på det sättet. Jag tänkte där jag låg härom natten att ska det vara så här lever jag inte till pensionen. Efter att ha legat och laddat sömnlös i flera timmar satte jag igång så fort väckarklockan ringde på morgonen:
- På söndag ska jag åka till Kungsängen och köpa en ny säng. Jag ska dit om jag så ska gå hela vägen och bära hem sängen på ryggen!
- Jag bryr mig inte om hur vi betalar. Jag ska ha ny säng om jag så ska stjäla den, om jag ska ta ett sms-lån, om jag så ska...
Jag hade förberett en fortsättning om att jag skulle sova på en luftmadrass i mitt skrivrum hädanefter om han inte gick med på ny säng men dit behövde jag inte komma. Så nu har vi alltså ny säng (att se fram emot). Eller snarare två sängar; en som är anpassad efter mig och en som är anpassad efter P. Och om den inte är bättre än den förra vill jag inte vara säljare på Kungsängen. Men de har vågat sig på att sätta en 25 års garanti så jag har gott hopp.

söndag, april 11, 2010

Mera Kerstin T

Hittade en text i gamla bloggen från 2 februari 2007 om Kerstin Thorvalls skrivande. Den kommer här nedan.

Tror inte att Thorvall var någon särskilt lätt person att ha att göra med. Men hur många manliga konstnärer, författare och idrottsmän har inte varit svåra att ha att göra med och när man talar om dem så är de liksom förlåtna på grund av sitt konstnärsskap, eller idrottsskap eller vad det kallas då. När det är en kvinna som sviker sina barn är det till exempel så mycket värre än när en man gör det. Kanske borde man som man ta lite illa upp över att det är så, ungefär som att det är ju ändå bara vad man kan förvänta sig av en man...

Och samtidigt så är det ju så att en kvinna kommer undan med somlig bara för att hon är kvinna, precis som en man kan komma undan med somligt bara för att han är man.

Märkligt är det, i alla fall.



Kerstin T
Har inte skött mig de senaste dagarna. Har inte följt min föresats att sitta vid skrivbordet klockan nio varje morgon. Följdaktligen har heller ingenting blivit skrivet.
Istället har jag legat i min säng med en godispåse och en bok. Råkade ta ut I skuggan av oron av Kerstin Thorvall ur bokhyllan och förmådde inte att sätta tillbaka den igen, och jag visste ju redan hur det skulle gå i PD James-deckaren. Det visste jag ju i och för sig när det gällde Thorvall också. Jag har läst den förut. Ändå var jag fast så fort jag läst den första meningen.
Jag har alltid tyckt mycket om Kerstin Thorvalls sätt att skriva. En kritiker skulle säkert ha en del att säga om det, grammatik och interpunktion är inte alltid korrekt. Signe i boken, Thorvalls alter ego, tror jag, har också problem med just detta i sina skoluppsatser, medan innehållet och formuleringsförmågan är värda höga betyg. Det är just respektlösheten (eller är det okunnighet?) för grammatik och interpunktion som tilltalar mig. Thorvall låter det hon har att berätta helt styra språket och det är det som gör texten så levande och ger den ett sådant driv. Jag tror att Thorvall, likt Signe, skriver snabbt och hastigt uppslukas av sin berättelse. Därför är det inte så konstigt att det ibland smyger sig in en del felaktigheter som att "Röken står som rök ur munnarna" och att hon på de första sidorna förväxlar namnen på modern (Hilma) och dottern (Signe). Inte konstigt alls. Det som är mer förvånande är att det passerade korrekturläsningen.
Däremot har jag svårare att förstå textens indelning i avsnitt som benämns "play", "stop-eject" och "rec". Okej, "play" är själva huvudhistorien "stop-eject" är framåtblickar men "rec"-bitarna känns onödiga och jag begriper inte riktigt vad hon vill med dem.
I skuggan av oron är mellanboken i Thorvalls triologi om Signe. (När man skjuter arbetare och Från Signe till Alberte - kärleksfullt och förtvivlat är de andra två.)De börjar med att Hilma, skogsarbetardotter från norr, träffar den sinnessjuke läroverksadjunkten Sigfrid Tornvall, blir bortgift med honom och fortsätter med hur hon sedan blir ensam med deras dotter Signe och oron för att hon ärvt faderns sjukdom, för att avslutas med Signes första äktenskap. Jag tror att det är Kerstin Thorvalls egen historia som berättas eller den litteräriserade varianten av den. Känner igen vissa inslag från andra böcker hon skrivit om sig själv och att hon gett huvudpersonerna efternamnet Tornvall känns som om hon skaffat ett täcknamn mest för syns skull.
Hur som helst sträckläste jag alltså boken - igen. Och det enda som avhåller mig från att kasta mig över den sista boken är att jag äntligen fått tag i Maria och Artur av Jan Arnald. Jag har den på snabblån från biblioteket vilket alltså innebär att jag måste sträckläsa den. Flera godispåsar i sängen således.

lördag, april 10, 2010

Kerstin Thorvall är död!

Har i dag till hennes ära lyssnat på ljudboken Det mest förbjudna som var det första jag läste av henne. Tror jag. Hon läser själv på det där lite hetsiga, snabba sättet som var så karaktäristiskt.
Det där hetsiga, snabba som lyser igenom i hennes skriftspråk som kastar läsaren rakt på, rakt in. Det går inte att läsa Kerstin Thorvall långsamt.
Ingen behandlar språket på ett sätt som Kerstin Thorvall gjorde. Jag har ofta läst hennes böcker bara för att påminna mig om att det går faktiskt att skriva så här. Det går att ge fan i de vanliga normerna kring meningsuppbyggnad och punkt och komma.
Att hon gav fan i normer över huvud taget och ganska hämningslöst skrev om det gör ju inte texterna mindre läsvärda.

måndag, april 05, 2010

Hej vad det går!

Som poeten som ringer sitt jobb, säger
"kan inte komma idag"
och deras "varför då, är du sjuk?"
"nej, jag är alldeles för frisk för att arbeta idag,
men jag kanske kommer imorgon,
om jag känner mig sämre."

Bob Hansson, Heja världen!

Tänk vad fort en påskledighet kan gå! Men härligt har det varit. Är hemma i gnällbältet igen och har till och med fått ned julgardinerna och upp något, visserligen urtvättat men mer årstidsneutralt i fönstret. Till min förvåning var gardinerna - de årstidsneutrala - lite dåligt fållade. Jag blev förvånad eftersom jag inte hade sytt gardinerna själv, då hade det varit mindre förvånande om de hade varit dåligt fållade. Om jag hade sytt gardinerna själv hade visserligen det varit så förvånanade att det hade överskuggat allt annat.

lördag, april 03, 2010

Glad Påsk!

Då har Soldansaren knutit på sig sjaletten, gränslat kvasten och gett sig ut på flygtur till Uppsala. Solen lyser och värmer och det där omisskänliga vårljudet av knastrande grus mot torr asfallt har ljudit i Dansarens öron hela förmiddagen när hon, tillsammans med P skuttat runt på stadens gator och torg.

Tror att den där Soldansaren í mig brukar gå i idé över vintern, det är därför jag känner mig så tung och seg och död under den årstiden. De viktigaste delarna av mig sover ju! Men nu har hon vaknat och känner sig riktigt dansant igen.

När P hade dragit sig tillbaka till hotellet för att ägna sig åt att försöka dra hem pengar till familjen genom V75 parkerade sig Soldansaren i en mycket bekväm fåtölj på Café Linné Hörnan på Svartbäcksgatan och fortsatte att dansa lite mer mentalt i ett kollegieblogg, samtidigt som hon gnagde på en alldeles förträfflig räkmacka. På radion spelade man vårmusik, frihetsmusik med Lisa Ekdahl

Kreativitet har varit månaden mars tema i min Skrivarkalender. Vad är kreativitet för dig? Har varit en av frågorna som man ska ha funderat på.

Kreativitet är rörelse.

Kreativitet är att förflyta sig till nya platser.

Kreativitet är att försätta sig i nya situationer.

Den optimalt kreative lyckas hålla intellektet rörligt trots att han/hon befinner sig på samma plats länge och i vana situationer under lång tid.

Jag känner mig mest kreativ när jag är på nya platser, eller platser där jag inte befinner mig till vardags (Bourgogne är väl inte längre en ny plats men jag känner mig ändå väldigt kreativ där). Jag känner mig inte lika kreativ i nya situationer, även om att befinna sig på nya platser visserligen medför att man befinner sig i en ny situation, men ändå... I nya situationer blir jag fortfarande nervös och rädsla är förödande för kreativiteten.

Att jag är mer kreativ på nya/andra platser handlar inte bara om att jag skriver mera där och då, det handlar faktiskt mest om ett sätt att vara. Att jag känner mig rörlig i huvudet, mer levande.

Den mänskliga hjärnan är förövrig ett fantastisk mekanism. Jag har till exempel gått omkring med tvillinsystrarna Astrid och Alice i huvudet i fyra års tid och tänkt på vad jag ska göra med dem, nu när jag har slutat att tänka och bara skriver så rasslar det ner en massa saker i kollegieblocket. Har inte hunnit få in allting på bloggen ännu. Och allt detta kommer ur samma huvud som det har varit dödstyst i under fyra år (åtminstone vad det gäller de här tvillingarna :) ). Det sägs ju att vi bara använder en lite procent av vår hjärnkapacitet, tänk om vi kunde koppla på alltihop!