lördag, mars 27, 2010

Vårrus!

Jaha, nu har den där Soldansaren som alltid gnäller om att hon aldrig hinner skriva, startat ett nytt projekt. Verkar väl inte särskilt vettigt men nu har hon ju skådat Bob, anat våren och över huvud taget sett ljuset och ville leka lite.

Det började med att jag funderade just kring det här med tiden och skrivandet och kring den gamla klassiska skrivövningen automatiskt skrivande. Den går ungefär ut på att man börjar med en mening, en känsla, ett ljud eller liknande och sedan skriver man utan att tänka efter, utan att lyfta pennan under en bestämd tid. Det går också att bestämma att man ska fylla ett visst antal pappersark på det här sättet om man inte gillar det här med tiden.
Jag tänkte att det måste ju finnas tid i tio minuter varje dag för en sådan övning. Allt annat vore ju orimligt om man nu verkligen vill skriva! Tio minuter! Det var bara att ta sig i kragen och sätta igång.

Jag har också tänkt att jag skulle vilja skriva lite mer "skönlitterärt" än vad jag gör här på bloggen eller i bourgogneboken. Öva mig i att "hitta på" lite mera. Så jag plockade upp två tvillingsystrar i 60-årsåldern, som har legat i mitt "gubbarkiv" och bara väntat på att deras historia ska komma. Dem tänkte jag koncentrera mig på under mina tio-minuters-övningar.

Sådana här automatskrifts-övningar är också väldigt bra för att komma över alla självkritiska spärrar. Man hinner inte med att vara självkritisk, man låter det bara flöda. På det sättet övar man också upp kreativiteten och att hitta, oväntade vinklingar.
Jag behöver verkligen komma över mina pretentioner och höga hästar. För att utmana den låsningen extra mycket bestämde jag mig dessutom för att "offentliggöra" de här övningarna i en blogg om tvillingsystrarna Astrid och Alice.
Så på den nya bloggen http://astridochalice.blogspot.com/ kan man, om man vill, följa mina mycket milt redigerade övningar och Astrid och Alice öden och äventyr.

Och det här var ju en väldigt omständlig och pretentiös redogörelse för att jag har bestämt mig för att lära mig att SLAPPNA AV OCH HA LITE KUL! Typiskt.

PS: Bourgogneboken är inte död. Det ska ingen tro. Jag har bara plötsligt blivit tidsoptimist. Förmodligen är det våren.

måndag, mars 22, 2010

Det är mycket Bob Hansson nu

men när jag lyssnar på honom inser jag att skrivande faktiskt är något man kan vara i istället för att göra. Och att problemet när jag skriver är att jag gör istället för är.

Allt är poesi

Glappet mellan poet och publik består inte så mycket i att den ena begriper där den adra är stupido, men att den ena letar efter förståelse där poeten helt enkelt gett upp - för att få möta orden på ett annat plan än logikens. Det stora ögonblicket då man faktiskt inte behöver förstå något för att drabbas av det. Att några ord i en för övrigt fullständigt obegriplig text kan bli de ord som får dig att för första gången lyfa från marken.

skriver Bob Hansson i Bräcklighetens poetik

Jag har hört svenskalärare döma ut elevers tolkningar av dikter som "felaktiga". Som om det handlar om att räkna ut ett mattetal.

Jag har träffat folk som säger att de inte läser dikter för att de inte förstår dem och sett ut som om de känt sig dumma. Som om jag som läser dikter skulle förstå något som de inte förstår.

Det är ju inte förstå vi ska göra!
Bara uppleva och låta det strömma in i oss.

söndag, mars 21, 2010

Världspoesidagen!

I går (söndag, det kommer att se ut som om detta är skrivet igår här på bloggen, men det är det alltså inte. Varför inte är för svårt att förstå.) var det världspoesidagen och jag firade detta med att lyssna på världens bästa Bob Hansson som läste dikter på biblioteket.
Kan det bli bättre?
Det skulle i så fall vara att lyssna på Bob Hansson som läster dikter på Place Carnot i Beaune men en sådan lycka är jag nog inte mäktig att överleva.

Allt är poesi var temat för firandet av världspoesidagen på biblioteket. Ett firande som arrangerades av Örebro 365. Och med ett sådant tema, vem passar det bättre att bjuda in då än Bob Hansson. Det enda som markerar att nu läser han en dikt och nu "bara" pratar han är tonfallet. Det som kommer ur hans mun är poesi hela tiden.
Jag upptäckte Bob Hansson en april för, jag minns inte hur många år sedan. Hans rosa bok Här är vi! stod på tipshyllan på just detta bibliotek där jag nu hörde honom läsa, och den -boken- liksom sken och glänste där den stod, för min skull.
Jag vet inte om det är för att jag upptäckte Bob en vår som jag fick sådana intensiva vårkänslor där jag stod och lyssnade, eller om det var för att jag blev så där euforiskt inspirerad som jag bara blir på vårarna.
Vårkänslorna höll i alla fall i sig hela vägen hem, trots att det blåste och blötsnöade.


torsdag, mars 18, 2010

Statistik

Sedan jag "lagade" min besöksstatistik till den här bloggen har besöken ökat med 1280,65%. Hejsan!
Detta trots att antalet besök har dalat under de senaste dagarna!?

Problemet med min statistik tidigare var att den bara visade mina läsare i Syd Amerika och det verkar inte som om jag är så populär där.

Jante

Vet inte om jag har skrivit det här förut eller om jag bara har tänkt att jag ska skriva det. Men jag skriver nu i alla fall:

Är inte det här med Jantelagen egentligen höjden av högmod?
"Du ska inte tro att du är något."
"Här i Sverige går vi minsann inte runt och tror att vi är något, som de gör i andra länder. Fy fan, vad vi är bra!"
Ungefär som om vi vore mycket bättre än alla andra därför att vi tycker att vi är dåliga.
Kan vi inte bara säga rakt ut att vi faktiskt tycker att vi är ganska bra och vara som folk?

måndag, mars 15, 2010

Jag fortsätter att rota bland gravfynden



... och finner min fantastiskt vackra, röda, första skrivmaskin. Fick den när jag fyllde 13 av pappa. Vilken lycka! Vilken fantastisk maskin! Hur jag älskade den!
Skrev man för fort på den fastnade bokstavsarmarna i varandra. Skrev man fel var tippex det enda som fanns att tillgå och det blev kladdigt och fult. Så de tekniska problemen började inte med datorn, även om jag ibland vill påstå det. Men nog har den röda mer själ än någon dator?


Från skrivmaskin nummer två, som var elektrisk och hade raderband, har jag bara sparat lappen med det citat av Flaubert som en pretentiös 18-åring tejpade fast på locket:

Jag älskar mitt arbete, ursinnigt och perverst liksom en asket älskar den tagelskjorta som sargar hans bröst.

Jag måste ju le lite åt den där 18-åringen. Men mitt förhållande till skrivandet har ju fortfarande något av tagelskjorta över sig. Mycket tid går åt att gnälla och vara sur över att jag inte hinner skriva.

Är du säker på att du inte bara har det där med skrivandet för att du tycker om att må dåligt?

säger P ibland när han är sur för att jag är sur. Kan du inte bara njuta av det du hinner med?
Du ska inte se bloggen som en belastning eller något man måste prestera skriver Skogsnuvan se den som ett nöje.
Klokt folk det där. Ska genast börja anamma dessa goda råd. Vad är det för fel på mig? För övrigt kräver jag att ni ska läsa Bodil Malmstens blogg i dag igen, hon skriver klokt om bloggar.

söndag, mars 14, 2010

Du har kommit emellan igen, jävla liv.

Lite som en främling på min egen blogg känner jag mig. Det blir inte alls lika mycket bloggat som jag önskar. Alla idéer jag går och släpar på kommer liksom aldrig på pränt och när jag nu väl sitter här och plitar så blir det något helt annat än vad jag hade tänkt mig. Och inte har jag tittat på premiären av Babel trots att jag vet att Bob Hansson, min idol, ska vara med i Babel.

Du har kommit emellan igen, jävla liv, eller något liknande skrev Bodil Malmsten någon gång.
Och det har det ju en förmåga att göra det, det där livet. Det är jobbet, träningen och Mästarnas mästare. Och igår var jag och hämtade mina gamla grejor hos mina föräldrar. Eller de grejor jag har bestämt mig för att behålla. Hela barndomen låg ju intakt i en garderob där ute. Det var lite som en gravöppning att rota runt i allt det där. Det blev åtta flyttkartonger till hälften fyllda med böcker och till hälften fyllda med gamla kramdjur. Min farfars fars matsäcksskrin, vilket inte har mycket gemensamt med mina små plastlådor utan mer är en större kabinväska i trä med järnbeslag. Man skulle ju äta sitt bröd i sin anletes svett och det gjorde man nog när man hade släpat omkring på det matsäcksskrinet ett tag. Och så den lilla buckliga lampan på sin ställning av luffaslöjd som ni kan se på fotot nedan.

Enligt min farmor tände hon den när hon gick upp på natten för att ge min pappa mat när han var baby. Jag tycker att den är rätt häftig. Det tycker inte P.

Vilken jävla lampa var hans kommentar.

Men jag baxade envist lampan, matsäckskrinet och mina åtta kartonger in i den hyrda lastbilen, ur den hyrda lastbilen och ned i källaren och ägnade sedan lördageftermiddagen åt att rensa i förrådet så att jag kunde baxa kartongerna på plats. Herregud, vad mycket skit det fanns där! Det var nästa provocerande att förrådet intill vårt var dubbelt så stor och dessutom tomt. Men nu står kartongerna där de ska och jag kan nästan räta ut ryggen helt. Resterna av barndomen kan lägga sig till ro i sin nya grav. Det är nästan som med helgonrelikerna. Huvudet finns här, händerna där och odefinierade ben finns båda här och där.

måndag, mars 08, 2010

Varde ljus!

Var i helgen ute och famlade med kameran. Tyckte att det var så vackert omkring mig att det borde förevigas. Ändå fick jag inga bilder jag var nöjd med. Till slut insåg jag att det inte var bilarna och husen jag ville fotografera. Det var ljuset. För nu är det här! Och ljuset låter sig inte fångas hur som helst inte.

lördag, mars 06, 2010

Mera om melodifestivalen

I kväll går ju det stora spektaklet Andra Chansen av stapeln i min hemstad. Det har kostat kommunen två miljoner att arrangera det hela. Väl investerade pengar, anser kommunen, eftersom vi fått sådan uppmärksamhet i media. Hade vi köpte den här "mängden" marknadsföring på vanligt sätt hade det blivit mycket, mycket dyrare.
Eftersom jag nu en gång för alla är gnällbälting är jag skeptisk. Nu har jag inte följt melodifestivalen särskilt noga men har det verkligen talats så vansinnigt mycket om Örebro i medierna? Och om det har gjort det, innebär det verkligen att det kommer att flytta hit en massa folk bara för att melodifestivalen har passerat förbi? Kommer turistlivet verkligen att öka, kommer företag att etablera sig här på grund av kvällens event? Jag har, som sagt en mycket närkingsk syn på detta och tycker att de kunde ha lagt pengarna på vården istället.

Och så denna sågning av melodifestivalen i (kvälls)pressen! Låtarna är dåliga och skämten platta.
Hallå?!
Är det verkligen något som är nytt för i år? Så har det väl alltid varit. Låttexterna har väl alltid varit banala? Till och med på den tiden då jag med förtjusning tittade på det här programmet så var det väl inte direkt någon stor poesi som presenterades. Diggiloo diggilej alla tittar på mig, där jag går i mina gyllne skor. Herregud, vad bra jag tyckte att den låten var, men inte innehöll den väl något större djup. Björn Gustavsson tyckte jag var bra men förra årets Tingeling förstod jag, till skillnad från alla andra, inte alls storheten i. Men jag är ju som sagt från gnällbältets huvudstad.

I kväll tittar jag (som det brukar stå i tv-recensionerna) på Notting Hill;en banal feelgood-film som jag sett ett antal gånger förut. Första gången för elva år sedan på den vackra biografen i Rönne på Bornholm där man kunde köpa öl i dryckesautomaten. Det lättade upp en, i mitt tycke, ganska gräslig campingsemester på en överfull camping. Både ölen och filmen.

Apropå detta med vem man är och hur man definierar sig, som jag har skrivit om tidigare:

Till min mail får jag mail om jobbtips som jag beställt från olika jobbsajter där jag fyllt i vilken sorts jobb jag är intresserad av. Jag har kryssat i rutan för administrationsjobb, eftersom det är det jag kan, vill och är. Vidare har jag fyllt i tidigare erfarenheter och egenskaper. (Alltså nuvarande egenskaper, inte tidigare.)
Härom dagen fick jag ett tips om jobb som svetsare.
Världar tumlar runt, huvudet upp och fötterna ner, hela min självbild kantrar. Hur kan någon, efter att ha läst vad jag skrivit på den aktuella jobbsajten få för sig att jag skulle passa som svetsare! Jag är det mest opraktiska som går i ett par skor (som jag med viss svårighet knutit). Det tar mig fem minuter att vika ihop en kartong för att lägga den i sopsorteringen, och då har jag tappat den åtminstone två gånger. Att sätta en svets i händerna på mig vore lika allvarligt som att Sverige skulle börja tillverka kärnvapen. Men det gör vi kanske redan...

Jag har även fyllt i vart jag geografiskt sett vill jobba och där angett gnällbältesregionen som främsta önskan.
Ändå har jag vid ett flertal tillfällen blivit erbjuden att söka ett jobb som barnskötare i Norge.

Att jag skulle jobba som barnskötare är för övrigt bara marginellt mindre komiskt än att jag skulle jobba som svetsare.

torsdag, mars 04, 2010

Bästa Bodil!

Bodil Malmsten sammanfattar i sitt blogginlägg idag så mycket av vad jag anser om tv, kvällspress, språkbehandling och vad som är väsentligt här i världen att jag nästa kräver att ni läser det. Men bara nästan.

onsdag, mars 03, 2010

Är det bara jag?


som har problem med Tiden.


Denna förbannade, evigt rusande tid.


Gick grinig omkring på bokrean i helgen. Är det förresten ingen lyrik med på rean i år?

Nå, det var inte det jag var grinig på, det var det här med tiden.

"Det är ju ingen idé att köpa några böcker, man hinner ju aldrig läsa dem!" muttrade jag tyst för mig själv. (Jag har förövrig jobbat två och en halv vecka på mitt nya jobb och jag är redan inne i gnällandet över att det tar så mycket tid och kraft att arbeta. Det är inte svårt att halka i gamla banor, minsann.)

Nu besinnade jag mig och köpte ändå två böcker bara för att visa att De inte fått mig riktig i alla fall. När jag skriver De med stort D och låter som om någon är ute efter mig så menar jag samhällskonventionerna. De böcker jag köpte för att trotsa Makterna var Svart flicka, vit flicka av Joyce Carol Oates och Herrarna i skogen av Kerstin Ekman. Jag har ännu inte hunnit börja i någon av dem.


Vidare skrev jag i min Skrivarkalender upp ett antal saker jag skulle skriva i veckan. Tänkte att det var bra att jag hade ett mål, ett sätt att hålla kreativiteten uppe. Eller sparka liv i den är det väl snarare tal om just nu. Tyckte att jag satte upp realistiska mål (det är så jobbigt när man misslyckas hela tiden bara för att man haft för höga ambitioner) men har jag fått något gjort av allt det där? Nu är visserligen inte veckan över men prognosen är inte god.


Samtidigt läser jag att en av mina facebook-vänner har ägnat helgen åt att åka 14 km långfärdsskridskor, 14 km skidor, simmat en km och dessutom hunnit åka pulka med barnen. Hur gör folk? Hur hinner folk som jobbar heltid med att ha barn? Är det verkligen bara jag?

Inser väl kanske att folk med barn av nöden blir effektivare. Man sitter inte i pjamas och äter frukost framför tv:n till klockan tolv på söndagmorgnarna. Är dock lite osäker på om lösningen på problemet att inte få något skrivet är att skaffa barn.

Det är väl som P säger när jag gnäller över att det aldrig blir något skrivet; jag väljer ju att göra annat också. Det är så mycket man vill göra. Så mycket att göra och så lite tid. Hå hå ja ja.


Och så länge man bara har i-landsproblem att bekymra sig över så ska man kanske vara glad.