fredag, juni 29, 2018

Livets cirklar

På campingen 

Kapital 26 i vilket Bauer-prinsessan och Den Svarte Riddaren snurrar runt på samma ställe men inte samma ställe som den andre. 


Bauer-prinsessan Sonja står bakom bardisken och gnuggar en lindrigt ren trasa i runda cirklar på samma del av disken som hon gnuggat med samma runda cirklar den närmaste kvarten. Claudilles son och killen som kör budbilen springer fram och tillbaka mellan köket och den vita budbilen, med vinkartonger, ölbackar, fryslådor med köttfärs och potatissäckar. Det är ingenting som Sonja lägger märke till. Medan hon roterar sin trasa över bardisken stirrar hon ut genom fönstret och bort på Den Svarta Riddaren i skinnstället som åker runt på gräsklipparen ute bakom klätterställningen i, visserligen vidare men annars nästan lika statiska cirklar som dem hon rör sin trasa över disken.             Claudilles son kastar emellanåt ett öga på henne när han springer förbi. Han vet att det inte är någon idé att be henne om hjälp. Det skulle ta längre tid att förklara för henne vad man vill ha gjort än att göra det själv, även om det bara handlade om något så lättbegripligt som att bära några grönsakskorgar från bilen och in i köket. Claudilles son fattar inte varför Claudille över huvud taget anställt den där människan som ser ut som om hon ska krypa in under bardisken så fort man hälsar på henne. Hon lider av ett trauma efter en akvarellmålningskurs, hade Claudille sagt.
   "Hur kan man få trauma av att gå en akvarellmålningskurs! Det är ju bara en massa gamla kärringar som går på sådant." Hade Claudilles son sagt till Claudille.
    "Det var hon som var lärare." hade Claudille svarat, som om det skulle förklara något.
Claudille son hade undrat hur hon, Bauer-prinsessan, som var en så genomskinlig varelse kunde ge sig på att vara lärare.
"Nej, du ser." hade Claudille svarat och stoppat in en back glas i diskmaskinen som hon hade bett Sonja göra för en halvtimme sedan men Sonja hade irrat ut i restaurangen med sin skurtrasa istället. Hon, Claudille hade haft den där minnen som hon har när det inte är någon idé att fortsätta diskutera med henne. Så han hade inte gjort det.
   Nu var han i alla fall klar med inbärandet av de nya varorna. Han hade betalt killen som körde budbilen och nu var det bara att vänta in Claudille som skulle komma och förbereda kvällens mat i vilket ögonblick som helst. Claudille son plockar åt sig en öl och sätter sig gränsle bakofram på en stol framför bardisken.
   "Snart blir det väl hål i bardisken." försöker han skämta med Sonja men han får ingen reaktion. Pysljudet när han öppnar ölburken får henne i alla fall att hoppa till och liksom sätta igång. Inte för att hon slutar snurra sin torktrasa eller sluta att stirra ut genomfönstret men hon börjar prata.
   "Jag tror att det är han." säger hon.
   "Vadå?"
   "Jag tror att det är han som gömde pistolen bakom tvättmaskinen."
Claudilles son följer hennes blick ut genom fönstret och tittar på Den Svarte Riddaren på gräsklipparen.
   "Nej, det är bara morsans kille. Han är helt värdelös men någon pistol har han inte."

När Den Svarte Riddaren anser sig färdig med gräsklippningen och värd en öl är det första han får se när han kliver in i restaurangen den där märklig bleka människan. Hon står bakom bardisken och torkar av en liten bit av den med stora, monotona cirklar. Han förmodar att det är någon som Claudille får bidrag för, någon med något slag funktionshinder. Den Svarte Riddaren tänker att han ska försöka var lite snäll mot henne, skoja lite grann.
  Därför formar han sitt pekfinger till en pistol och pekar på Sonja med sin låtsas pistol och säger:
  "Hej där!" samtidigt som har avfyrar ett låtsasskott.
Med ett pip dimper Bauer-prinsessan avsvimmad till golvet.

måndag, juni 25, 2018

Det var en riktig krubba det


Där låg vår julkrubba i lä. Det var jag ju tvungen att erkänna. Inför den fyra rum stora napoletanska julkrubban i Palau March i Palma stod sig vår lilla spånkrubba slätt. Även om den har dubbla heliga familjer.


Just den heliga familjen är bara en liten detalj i den här krubban.

























Som alla vet kom ju också turkiska infanteriets musikkår travande till Jesu krubba när det begav sig. Den krävde ett helt eget rum.
Men, försökte jag gaska upp mig, när jag lämnade Palau March. Någon halvalkad tomte som kom tjoande på en kälke, det hade de inte.

fredag, juni 22, 2018

Inget särskilt händer

På campingen 

Kapitel 25, i vilket det händer både det ena och andra, även om rubriken vill påstå något annat. 

Sen går det några dagar när inget särskilt händer.

WCT-mannen Torsten Sandström lånar Claudilles cykel för att kunna hälsa på Rosie på sjukhuset varje dag utan att behöva lägga dyra pengar på taxi. När Claudille står i dörren till campingrestaurangen varje efter middag (Besökstiden börjar klockan 15:00) och ser honom vingla ut på vägen är hon övertygad som att det är sista gången hon ser WCT-mannen Torsten Sandström  i livet, och sin cykel i farbart skick.
   Men istället blir det en av holländskoran, den utan adamsäpple, som cyklar omkull under en cykeltur till grannbyn och skrapar upp knäet. Blodet dryper ner i vägdammet. Som tur är kommer tyskarna förbi på sin blanka EU-moppe och Tysken tar med sig Holländskan till akuten för att få håret descinficera. Det är viktigt, menar han, med sådan emfas att ingen säger emot honom och Tyskan blir kvarlämnad på vägen tillsammans med den andra Holländskan (Det måste faktiskt vara ett adamsäpplem det där hon har på halsen.) för att cykla hem cykeln till campingen. Är det något hon avskyr mer än att bli lämnad på en byväg med främmande kvinnor med adamsäpple så är det att cykla.

Den utmärglade och den rödbrusige åker på en utflykt med respektive fruar i den rödbrusiges risiga volvokombi. Ingen vet riktigt vart det åker och vad som händer men att de kommer tillbaka i bärgningsbil och att den rödbrusige sedan två dagar står och stirrar ner i motorhuven med en skiftfnyckel i handen, samtidigt som han uttalar ovanligt tydliga svordomar.
   Under tiden löser hans fru Annmarie sina korsord vid ett bord utanför campingrestaurangen och kedjedricker pastiss, men vägrar svara på frågor om utflykten. Den utmärglade och Gertrud packar in sig i sin röda Masda och åker ut på en egen utflykt. De blir borta i tre dagar och Claudille tycker att det är tur att de har betalt förskott för hela sommaren om de nu har valt att ta till schappen, vilket hon i och för sig inte klandrar dem för. Hur någon kan vilja spendera en hel sommar tillsammans med Den Rödbrusige går över hennes horisont.

Polisen verkar ha glömt dem för de syns inte till och avspärrningen  i tvättstugan är borttagen.
Det fyller på med campare på campingen: flera tyskar och några holländska, enstaka inhemska och ett par tre barnfamiljer.  En av barnfamiljerna slår sig för ned på platsen nedanför Den Rödbrusiges, men efter att mannen i familjen varit uppe och bett honom att sluta svära så vansinnig, för barnens skull, och fått en obegriplig samlig bokstäver och, det kan han svära på, ett hyttande med skiftnyckeln till svar, så flyttar familjen sig till den andra änden av campingen, borta bredvis holländskorna.

Den svarte riddaren är kvar, liksom hans motorcykel står kvar i toalettutrymmet. Själv far han numera omkring, fortfarande iförd sitt svarta skinnställ, på åkgräsklipparen nere på gräsplanen bakom restaurangen. Alla skvallrar om vilket förhållande han och Claudille har. Är det hennes hemlige älskare? Är han far till barnen? Till något av barnen? Eller är han kanske bara hennes bror, de är ju lite lika kring ögonen, påstår Annmarie vid något tillfälle men möts bara av himlande ögon.

En kväll kan man höra tyskarna gräla våldsamt och länge inne i sin stora husbil. Om man kan tyska kan man höra att det handlar om hur lång tid det tar att få ett skrubbsår på ett knä desinficerat på akuten.





tisdag, juni 19, 2018

Lökskal

Insikten om att vi seglar fram på ett lökskal:
att leva är heligt
att det bär är en nåd





lördag, juni 16, 2018

Till skärselden med oss!

Jag hör fel när P läser på skylten vid utsiktsplatsen ovanför Palma:
"Oratorio virgin de la paz" läser han.
Jag hör purgatorio. Skärselden.
Och kanske hör jag rätt.

Vad är meningen med en utsiktsplats?
Är det att efter större eller mindre strapatser bli stående blickande ut över världen, stum av vördnad över hur vacker den är, världen.
Eller är det att knäppa en bild att lägga upp på något socialt medium, släppa sina tomflaskor, urätna chipspåsar, cigarettpaket, godispapper och annan plast och sedan fara vidare.
Det verkar vara det senare.
Och det är inte bara här ovanför Palma som det är så. Det gäller utsiktsplatser över hela världen.

Jag grips av ett våldsamt raseri. Ett raseri så våldsamt att jag vill fara runt i sluttningarna och rafsa ihop all plast, alla tomflaskor, urätna chipsar, cigarettpaket och godispapper och åka runt till alla som slängt det här och trycka ner det i halsen på dem tills de kvävs i sin egen skit. Jag vill utrota mänskligheten. För vad tillför vi världen annat än plast.
Till skärselden med och låt oss stanna där.

Jag inser att jag måste gå i terapi. Anger management.
Så att jag slutar vara så här mjäkigt fridsam och får ut allt detta raseri ur kroppen och verkligen får ovanstående gjort.

fredag, juni 15, 2018

En skinnklädd svart riddare hänger i baren

På campingen 

Kapitel 24 i vilket Claudille röker inom hus och den ende restaurang gästen polerar redan blanka ytor. 

"Han heter Torsten Sandström", säger Claudille till Den Skinnklädde, Svarte Riddaren som lutar sig mot bardisken och just har talat om för henne att det sitter en man i blå WCT-overall och äter kyckling utanför toaletterna. Hon låter trött noterar han.
"Vad är det? Är du inte glad att se mig?"
Claudille höjer ett ögonbryn över sin cigarill. Idag röker hon inne i restaurangen. Åtminstone nu när det inte är några andra gäster här än Den Svarte Riddaren. Idag känner hon att "det är ju för fan hennes restaurang. Vill hon röka där så röker hon. Så det så." Åtminstone nu när det inte finns några andra gäster här än Den Svarte Riddaren. I själva verket ser hon noga till att blåsa ut så mycket rök hon kan över Den Svarte Riddaren.
"Vi har haft polisen här idag." säger hon och tar ett djupt bloss medan hon väntar på att D S R ska kommentera denna, i hennes tycke, sensation. Det gör han inte. Han har hittat Bauer-prinsessan Sonjas torkduk som hon lämnat kvar på bardisken och börjat putsa på sin redan blanka motorcykelhjälm. Claudille blåser ut rök genom nästan.
"Torsten Sandström hittade en pistol bakom tvättmaskinen och insisterade på att vi skulle ringa polisen och de kom och förhörde oss allihop utom tyskarna som hade dragit iväg på sin moppe och sedan vände de upp och ner på hela campingen." säger hon i en enda, entonig mening medan hon stirrar på Den Skinnkläde Svartes blanka hjälm med en blick som borde bränna hål på den.
D S R tittar upp på henne.
"Börjar du inte bli för gammal för det här. Driva camping och så där. ."
Claudille fimpar cigarillen med sådan kraft att askfatet går i två delar.
"Jag börjar bli för gammal för att ha en karl som bara  kommer indundrande på motorcykel när det passar honom. Det börjar jag bli för gammal för."
Han ler åt detta som åt ett skämt, tar två steg runt bardisken och trycker sina amorbågefria läppar mot hennes. Hon ger honom inte en örfil som hon hade tänkt.

fredag, juni 08, 2018

Ännu en afton

På campingen 


Kapitel 23 i vilket hitills okända namn avlöjas och andra namnlös dyker upp


Det är ännu en afton på campingen. Solen ligger nära marken och färgar kullarna gyllene. Det är så tyst att det går att höra det raspande ljudet när de vita korna betar gräs där uppe på sluttningarna. Efter lunch hade det kommit ett regn, ett lugnt och stilla regn som sorlat mot WCT-mannen Torsten Sandströms tältduk under en och en halv timme.
  Men nu är himlen blå och klar och luften frisk och doftande som den bara är efter regn. Gruset i gångarna är fortfarande mörkt och fuktigt när den rödbrusiges fru Annmarie på nervösa fötter går med en tvättkorg under armen mot campingens tvättstuga. Hon kommer att få vända tillbaka med tvätten otvättad,  det sitter ett stort plastband med ordet "polis" över dörren. Men det vet hon inte än. 
   Borta vid de holländskornas tält hörs skrikande skratt. De ligger på en filt utanför sitt tält med en urdrucken vinflaska emellan sig. Den ena, den som Annmarie är nästan säker på har ett adamsäpple, vifftar med en korkskruv och en ny vinflaska. Tänk att de kunde vara så sorglösa efter en sådan här dag. 
 De verkar alltid så glada, tänker Annemarie, och ha så trevligt ihop. Hon går vidare med sin tvätt.
När hon har stoppat den i maskinen ska hon gå tillbaka till de sina som sitter utanför tyskarnas hus och väntar på att gasolgrillen ska bli tillräckligt varm. Tysken ska bjuda på grillat innan fotbollsmatchen. Sedan är de alla inbjudna att titta på matchen på den lilla, lilla TV.n inne i deras jättestora husbil. Men då tänker Annmarie gå hem till sina korsord.
Hon tycker att det är skönt att den rödbrusige inte ska titta på matchen hemma i deras husvagn. Då slipper hon hans frustande utbrott vid missade målchanser och svordomar när bilden börjar rulla. 

WCT-mannen sitter på sin vanliga bänk utanför toaletterna och äter kyckling ur en kartong. Han har också blivit inbjuden till tyskarna men tyckte inte att det passade sig att gå bort på middag en sådan här dag. 
   Bäst han sitter där kommer en motorcykel farande uppför kullen med en svart ryttare ombord. Den saktar in något framför toalettutrymmet men stannar inte utan fortsätter rakt in. Motorljudet slocknar och den svarta ryttaren kommer ut i sin skinnovell med hjälmen under armen. Håret är kletigt blanksvart på hans huvud och han ler mot WCT-mannen på ett sätt som Torsten Sandström känner igen från omslagen på tidskriften King. En tidning han visserligen aldrig har lästa själv men sett i Pressbyrån. 
  "Godkväll!" den svarte riddaren nickar mot WCT-mannen som viftar lite med ett kycklingben. Riddaren fortsätter hjulbent ner mot campingrestaurangen. WCT-mannen böjer sig fram och kikar in i toalettutrymmet och ser motorcykeln lutad mot ett av handfaten. 

fredag, juni 01, 2018

Rosie?


På campingen


Kapitel nr 22 i vilket man fokuserar på det väsentliga runt ett plastbord och en pumptermos. 


”Rosie?”
De sitter runt de det mörkblå plastbordet utanför den rödbrusiges husvagn. Det är den utmärglade och hans fru och naturligtvis den rödbrusige och hans fru.
”Rosie?” sa den utmärglade.
Den rödbrusige andades ut genom näsan med ett väsande ljud.
”Ja, hon hette tydligen de, den där rödhåriga ilskna kvinnan.” säger den rödbrusiges fru som faktiskt heter Annmarie om man läser i Claudilles liggare inne på campingkontoret. ”Heter.” kom hon på.
”Rosie?”
De begrundar detta en stund.
Den utmärglades hustru, som i liggaren heter Gertrud, har ännu inte kommit över den oförrätt hon tycker att hon blivit utsatt för.
”Jag förstår inte hur den där karln fungerar. Han borde väl ha förstått att vi alla satt därinne och ville höra hur det hade gått. Det borde han väl ha fattat? En normal karl borde ha förstått det. Men en karl som äter så där mycket kyckling… och utanför toaletterna. ”
Annemarie undrar om hennes rödbrusige man hade förstått det, om han varit i WCT-mannens kläder. Hon tror inte det. Sedan får hon en bild i huvudet av sin man i blå WCT-overall och måste titta djup ner i sin kaffekopp en stund.
”Rosie?” säger den utmärglade igen. Han verkar ha svårt att komma vidare i sina tankegångar.
”Ja, Rosie!” fräser hans fru. ”Vad är det som är så svårt att fatta?”
”Fraggel?” säger den rödbrusige.
”Nej, vi vet fortfarande inte vart WCT-mannen heter.” svarade hans fru och sträcker sig efter pumptermosen med papegojmönster som står mitt på bordet.
Hon kastar ett längtansfullt öga in i husvagnen där hennes korsord låg och väntade på henne. Hon skulle verkligen vilja gå in och hämta ett men hon är inte säker på att det passar sig riktigt att lösa korsord nu när allt är som det är med den ilsket rödhåriga… med Rosie. Fast egentligen vet de ju inte hur de är med henne. Det blev liksom inte någon tid över för att ta reda på det därinne i restaurangen. Claudille hade ringt efter polisen och då tyckte allihop att det var bäst att gå hem till sig. Egentligen blir ju ingenting värre av att hon löser ett korsord, bestämmer hon och reser sig upp.
Det görs henne man också. Han gr fram till sin pinniga TV-antenn och bryter omsorgsfullt i bitar och larvar sedan iväg med resterna mot soptunnorna till.
”Rosie?” säger den utmärglade igen och skruvar tomt framför sig. Hans fru blänger på honom, lägger armarna i kors över bröstet och lutar sig bakåt så att det knakar i stolsplatsen.
Ingen av dem tänker på pistolen bakom tvättmaskinen. Man kan tycka att det är lite märkligt.