onsdag, juli 29, 2009

Berättelse från bronsåldern

I dag ägnar jag inte lunchen åt att försöka registrera mig på något bemanningsföretag. Jag har semester från allt vad bemanningsföretag heter idag. Idag är det skrivardagen och ikväll SKA jag ägna mig åt min stackars eftersatta bourgognebok och ingenting annat. Om min dator ska jävlas med mig idag också kommer det att bli synd om den. Förmodligen blir det väl mest synd om mig i förlängningen eftersom jag inte kan skriva någonting (böcker eller jobbansökningar) på en sönderslagen dator.
 
Det händer faktiskt att jag går rätt hårt åt prylar som inte vill göra som jag säger åt dem. En gång i min späda ungdom när jag var en frustrerad, dubbelarbetande, ambitiös husmor och desperat läste Sonja Åkesson i en övermöblerad etta i en liten stad i utkanten av gnällbältet, brukade jag (drömma om att) skriva på en elektrisk skrivmaskin (Detta utspelar sig alltså, om inte på stenåldern så åtminstone på brons-).
  En frustrerad afton bestämde jag mig för att nu skulle jag banne mig ta mig tid att skriva och placerade nämnda museiföremål på köksbordet i det övermöblerade köket, fast besluten att ignorera det tre dagar gamla diskberget på köksbänken (Jag närde ett stort jämlikhetspatos på den tiden (också) och det var sambons diskberg inte mitt, ändå var det alltid jag som hade dåligt samvete för diskbergen och inte han. Och än idag måste jag alltså förklara att det inte var mitt diskberg) Hur som helst: Jag satte i sladden och tryckte på på-knappen på skrivmaskinen, som inte gav ett ljud ifrån sig. I vanliga fall skulle den hicka till, harkla sig och fara med skrivhuvudet över valsen. Det gjorde den alltså inte nu. Den gjorde ingenting. Den frustrerade husmodern blev då rosenrasande och drämde två knytnävar med all kraft i den stackars apparaten. Naturligtvis fick detta inte på något vis museiförmålet på bättre tankar. Alltså slet jag ur sladden ur kontakten, satte på mig stövlarna och marscherade skrikande och svärande med skrivmaskinen i ena handen och ett garantibevis i den andra handen iväg till stadens bokhandel där jag hade inhandlat den värdelösa tingesten.
   På bokhandeln satte den brydda expediten i kontakten och slog på apparaten som genast hickade igång, harklade sig och for med skrivhuvudet över valsen. Som om den aldrig hade gjort annat.
   På vägen hem gick jag hukande längs bakgatorna. Tyst och sammanbiten. Skrivmaskinen fungerade fortfarande när jag kom hem. Det gjorde mig nästan förbannad en gång till.


Med Windows Live kan du ordna, redigera och dela med dig av dina foton.

tisdag, juli 28, 2009

Övrig agent?

Det har varit lite dåligt med bloggande på slutet. Har kämpat med datorn på andra sätt. Jag står ju i begrepp att bli av med jobbet och håller på att leta efter ett nytt. Och det sliter kan jag säga. Helt urlakad och dränerad på all kraft blir man. Det är värre att söka jobb än att jobba heltid. Om jag lyckas få ett nytt jobb får jag nog börja med att söka tjänstledigt för att vila upp mig efter jobbsökandet. Men det blir alltså först om jag lyckas få ett jobb. Just nu arbetar jag på att lyckas SÖKA ett jobb.
Har under lunchen de två senaste dagarna försökt att lägga in ett CV hos ett visst bemanningsföretag. Två luncher har jag ägnat åt detta och jag är fortfarande inte där. Det är inte hjärnkirurgi att registrera sig hos det här bemanninsföretaget och jag har både alla hästar hemma och alla indianer i kanoten. Trodde jag innan jag började med det här. För varje dag 12:55 när jag börjar bli klar och få ihop det och lunchen snart är slut, trycker jag på någon tangent och scrollar i någon rullist och så är plötsligt allt bort och försvunnet som om det aldrig varit där, som om jag inte suttit i 25 minuter och knackat och klippt och klistrat och berättat hur bra jag är. Det är som om Makterna vill dementera hela mitt CV och min personliga presentation. Som för övrigt är en sjudjälva välformulerad presentation. Synd att det inte verkar bli någon som får läsa den.

Och det är den här veckan. Bröt samman gjorde jag redan i söndags kväll när jag ägnat större delar av dagen åt att lägga in mitt CV på Arbetsförmedlingens sida. När jag till slut trodde mig vara nära slutet (både på AFs formulär och rent fysiskt, eftersom jag hade en blixtrande migrän)kopplade mitt mobila bredband helt sonika ned sig och vägrade komma igång igen. Detta har aldrig någonsin hänt tidigare. Jag svor och förbannade både AF och Telia och loggade in mig på en "vanlig" men mycket långsam bredbandsuppkoppling (vi har naturligtvis flera uppkopplingar, vi är ju moderna människor) och gav mig i kast med kategorin "Yrke". Där skulle jag ange vilket yrke jag sökte och vilken tidigare erfarenhet jag hade inom detta yrke. Det visade sig att jag efter dubbla universitets examen och sex års arbetslivserfarenhet efter dessa examen, fortfarande inte platsade i någon yrkesbenämning som fanns att välja på AF:s jävla sida.
Då gick alla proppar och jag skrek åt P som låg i sängen och försökte läsa en vintidning: DET KANSKE ÄR ÖVRIG AGENT JAG ÄR! ÄR DET DET JAG SKA SKRIVA? ÄR DET DET JAG ÄR VA!" Övrig agent var en kategori jag hade hittat i min allt mer förtvivlade sökan och genast sett för mig, mig själv i en svart kostym, svarta glasögon och en diskret kommunikationsradio i örat, glidande omkring och se hemlig ut i offentliga miljöer. Så har jag inte betett mig under de senaste åren så det var en kategori jag inte ens provade med.

Det slutade i alla fall med att jag knarkade ned mig fullständigt på en blandning av citodon, carlettibananer och en Wahlströms Sprakfåle-bok. Jag har börjat samla på dem också, förutom Lotta-böckerna. Och jag måste läsa en vuxenbok snart innan jag går fullständigt i barndom! Har dessutom börjat lyssna på sista Harry Potter.
Men om man går i barndom kanske man kan få någon slags pension...

tisdag, juli 21, 2009

Och bara för att bevisa...

att jag inte riktigt är där jag ska vara (alternativ inte har alla hästar hemma) läser jag : "Hemlig process leder till slutet på internet" "VA!?" tänker jag "Herregud vilken nyhet!" Sedan inser jag att det ska stå: "Hemlig process leder till slutet internet."

Bevis två: Medan jag bloggar lyssnar jag på sången nedan om och om igen och tänkter: "Tack gode Gud för fransk musik!" innan jag inser att de sjunger på italienska. Men vackert är det i alla fall så lyssna och njut och bry er inte om om ni inte förstår språket. Det gör inte jag heller, men känslan förstår jag.

Verklighetsflykt

Jag är egentligen inte alls här. Egentligen är jag någon helt annanstans. Egentligen sitter jag på en rankig fällstol på Couches kommunala camping och försöker lära mig snurra en rubinröd vätska i ett glas på det där proffsiga sättet, allt medan korna betar sig fram och åter över kullarna som lyser som guld i kvällssolen.

Egentligen sitter jag i en vinrödplaststol på en trottoar i Nolay och undrar om det är så här jag kommer att dö, eftersom lastbilarna som kränger runt hårnålskurvan en bit längre upp på gatan hotar att pressa in både mig, min vinröda plaststol och den minimala koppen med mitt grusiga kaffe, långt in i köksregionerna på café de France.

Jag kan också tänka mig att det egentligen är så att jag går mellan de på högkant ställda vintunnorna med min lilla vinprovar mugg i källaren på Marché aux vin, eller promenerar runt ringmuren i Beaune, eller sitter på uteserveringen vid Le Lutrin i guldljuset och brottas med ett grillspett. Jag sitter på min favoritbänk vid torget i Volnay och tittar på vinodlingarna, jag köper nymalda steak hachéer på Coccinelle i Couches, jag guidas runt på slott av snorkiga spolingar, jag pratar yvigt och obegripligt med herr Hamama, jag...

För det kan väl inte vara möjligt att vi redan har varit i väg på semester? Jag känner mig mer i behov av semester nu än innan vi åkte. Lite trött och lite less.

Så om ni tittar riktigt länge och koncentrerat på fotot av rue de Paradis i Beaune här nedan så kanske ni ser mig komma vrickande på gatstenen med en baguette under armen, balanserande en pappmugg med skållhet kaffe. Jag har den där gröna tunikan som folk gratulerar mig till graviditeten när jag har på mig men som jag tycker är ganska trevlig ändå, och som jag naturligtvis har spilt något oborttvättbart på. Kan ni se mig?


Och kan ni det ska ni genast stänga av datorn för då har ni suttit framför den alldeles, jag säger alldeles, för länge.

söndag, juli 19, 2009

Sommar, sommar, sommar... - ett slags bikt

Då har jag varit duktig och badat för första gången i år. Jag vet att på sommaren, eller helst så snart solen tittar fram i början av april, ska man inget hellre vilja än att ligga i bikini på en filt, helst vid en sjö. Själv har jag svårt för detta. Jag känner mig inte alls fri och njutande av det vackra vädret, utan oerhört obekväm. Jag ska bekänna en annan dödssynd eller åtminstone mental defekt som jag gör mig skydlig till: Jag har lite svårt för juli.

Ja, det är faktiskt sant. Hela denna jävla ljuvliga sommarmånad som varje svensk med vettet i behåll ser fram emot hela den långa, svarta, vedervärdiga vintern (som jag inte heller klarar av). Denna jävla ljuvliga sommarmånad då man ska träffas i trädgårdar och parker och grilla och spela kubb (en annan bekännelse: jag har aldrig någonsin spelat kubb, har ingen aning om hur det går till), man ska åka på picnic och njuta, njuta, njuta och man ska LIGGA I BIKINI PÅ FILTAR VID SJÖAR och känna livet i sig, som farbror Nilsson gör i Madicken.

Lite har väl det här svårmodet som drabbar mig i juli att göra med att vi brukar komma hem från Bourgogne i början av den här månaden och det alltid är lite tungt att komma hem och inse att allt är precis som det var innan man åkte, som om man aldrig har varit iväg och att de där makalösa förändringarna man förväntat sig hos sin omgivningen och kanske mest hos sig själv inte riktigt kommer tillstånd. Men det är de här febriga kraven på juli månad också, allt man ska hinna göra och att man ska njuta så förbannat.

Jag är alltid lite vresig och deprimerad i juli. I september när man märker hur det börjar svalna i den tidigare så kokande parken som jag går igenom ibland på hemväg från jobbet, då känner jag hur hela jag slappnar av, kommer till ro. Då är det okej att stänga in sig med en filt och en god bok eller att sitta och knacka i datorn.

Naturligtvis är det här inget jag pratar om. Folk kan ju tro att man inte är riktigt klok, inte som man ska. Så sånt här kan man ju inte säga. Man ska säga: Oh det är så härligt att bada. Och det kan det ju vara. På chartersemestrar till medelhavsländer med medeltempertur på ca 30 grader tycker jag mycket om att bada. Kan till och med strutta runt i bikin utan att känna mig det minsta obekväm. Förra sommaren på Rohdos sjavade jag till och med omkring i neonfärjade knäkorta klänningar som lämnade ena axeln bar, något jag aldrig skulle göra hemma. Men nu är ju den där semestermänniskan i mig inte riktigt den samma som vardagsmäniskan. Det där har jag ju skrivit om förut.

För övrigt var det någon som ropade mitt namn när vi var och badade i helgen. Eftersom jag har ett extremt vanligt namn, som toppade scbs namnlistor som det vanligaste flicknamnet i många, många år reagerade jag inte. Det brukar jag inte, vanligtvis är det inte mig man ropar på. Men den här rösten framhärdade.
- Mariiiia! skrek den och jag tänkta att nästa gång skulle jag snegla lite försiktigt åt det där hållet för att se om det kunde vara till mig.
-Mariiia! Behöver du gå och kissa? Jag bestämde mig för att det omöjligt kunde vara till mig. Och om det var någon som hojtade högt över badstrand och frågade om jag behövde gå och kissa så var inte det någon person som jag tänkte prata med i alla fall.

torsdag, juli 16, 2009

Svar till En stark:

Jodå alla kor är fortfarande i sina bås men fan vet om vi har alla hästar hemma. Har dessutom hört att man beter sig franskt i Norrköping. Det är kanske dit jag ska flytta. Har apropå djur alltid drömt om en liten täppa med några getter. Kanske låter det sig göras i Norrköping.

måndag, juli 13, 2009

Eventuellt smakprov

På "begäran" (av Skatan) publiceras här ett eventuellt smakprov ur bourgogneboken. Har inte riktigt bestämt ännu om jag verkligen ska ta med den här texten i boken men nu kommer den här i alla fall.



"Att illustrera skillnaden mellan svenskar och fransmän låter sig alldeles utmärkt göras genom att beskriva de olika ländernas hantering av hundskit. Att hundskit är ett gissel är vi alla överens om. Idén att hundägaren ska plocka upp efter sina hundar finns också i båda länderna. I Sverige är det också en oskriven regel som också snällt efterföljs av de flesta. Svensken köper underdånigt själv sina svarta plastpåsar för ändamålet. Mig veterligen utdöms inga straff för hundägare som inte plockar upp efter sina hundar, annat än deras medmänniskors avsky och förakt. Och det räcker långt, det finns ingen grund för mer juridiska åtgärder.
Eftersom fransmannen är som han är går det att i parken i Nolay läsa följande text, drypande av fransk sarkasm, på en skylt:
”Frankrike med sin berömda mat, sina fina viner, sina ostar, sitt mode och… sin hundskit. För hundägare som inte plockar upp efter sina hundar i denna park utdöms böter mellan 60-250 euro.”
Dessutom är det ingen som tror att en fransman själv skulle gå och köpa svarta plastpåsar att ta upp hundskit i och därför finns det i de flesta parker och de flesta städer automater med gratis hundbajspåsar. Som en slags desperat vädjan. "

Dröm i uppfyllelse

Läser, apropå detta med att ha obegränsat med tid att skriva, om Joyce Carol Oates dagböcker i olika artiklar. Joyce Carol Oates denna sparvliknande lilla kvinna som skriver och skriver och skriver. Som, enligt någon artikel, glömmer bort att äta när hon befinner sig i en intensiv skrivperiod. Det är väl därför hon ser ut som en sparv.
Själv är jag alldeles för förtjust i att ha en chokladkaka bredvid mig när jag skriver. Så det kanske är tur att jag inte har obegränsat med tid att skriva på.
I dag har jag faktiskt uppfyllt min amatördröm om den obegränsade tiden och haft kompdag från jobbet och haft tid att skriva hela dagen. Har knåpat med bourgogneboken men den verkar ändå aldrig vilja bli klar.
Att min uppfattning om en perfekt dag är att sitta och peta med bokstäver i en dator, ta en promenad och sedan avsluta det hela framför tv:n tillsammans med P och Kommisarie Montalbano. Där har vi förresten, min folkilskna kollega, en riktig Man.

lördag, juli 11, 2009

Detta med lathet


Detta är en dålig bild av ett soundcheck inför kulturnatten i Bad Segeberg - en natt som för övrigt verkade vara slut vid 23. Bandet som soundcheckar heter 50rocks men det intressanta är den lilla tanten med rullator som sitter inne i tältet. Hon var på plats redan kl 18 och satt sedan ensam i tältet på denna fruktansvärt obekväma bänk i två timmar och väntade på festen. Förmodligen ville hon försäkra sig om en plats som gick att komma åt med rullatorn.
P och jag betraktade henne lite oroligt från vårt hotellrumsfönster. Hur skulle det gå? Skulle hon bli ensam där? Lite uppmuntrade blev vi av att hotellpersonalen, som stod för maten under festligheterna, bjöd henne på en köttbit från grillen.
'Hoppas att vi också bli sådana när vi får rullator' sa jag till P. 'Att vi gör saker fast det är bökigt' Sedan insåg jag att jag inte är sådan i dag, 34 år och fullt frisk och rölig! Vad skulle behöva hända för att jag skulle sitta rakt upp och ned på en hård och obekväm bänk i två timmar och vänta på det?
Jag beslöt på stående fot att ta den lilla tanten som förebild, att sätta upp ett foto på henne på min anslagstavla hemma för att komma ihåg att sparka mig själv i ändan med jämna mellanrum så att jag inte förvandlar mig själv till grönsak i förtid.
Hur gick det då för tanten, blev det någon fest? Jo, det blev det och tanten fick mycket sällskap i tältet och pratade med folk till både höger och vänster. Dessutom skickade hon två fnittriga tonårsflickor att köpa mer mat åt henne från grillen. Så hon gjorde sig en riktig helkväll. Heja tanten!

onsdag, juli 08, 2009

Angående detta med skrivandet

och att skriva Zafón berättelser:
Peter Englund (Akademins nya ständige) säger i en intervju i senaste numret av Vi läser:

"Det är bara amatörer som drömmer om obegränsat med tid och resurser. Så är det aldrig i verkligheten. [...] Man får ta omständigheterna som de är."

Och det har jag väl insett att man får, ta omständigheterna som de är. Ska man skriva får man göra det på den tid som bjuds och inte gå runt och kokettera med att man bara kan skriva när det är fullmåne och att man måste vara klädd i slängkappa och använda en speciell sorts waterman-penna som bara tillverkades 1872. Tid är inte något man får utan något man tar sig. Det kanske inte är möjligt att följa Våra bästa år och skriva Zafón-berättelser samtidigt. Man får välja. Jag har insett detta och ibland lyckas jag leva efter det. Men jag kan ändå inte låta bli att drömma om den där obegränsade tiden. Så är jag ju också glad amatör.

På franska betyder amateur förresten, förutom amatör, älskare, stor beundrare. Skogsnuvan skriver dessutom följande på sin blogg:
"Dagens ord får bli: Det är proffsen som gör att rosorna dör, tacka vet jag en glad amatör."

Alldeles nyss satt jag här och gnällde över hur mycket kraft det tar att jobba heltid (tidigare har jag gnällt över att jag ska bli av med detta heltidsjobb) och hur lite tid det blir över och att man aldrig får något skrivet. P sa då åt mig att sluta gnälla när jag nu hade en kväll med skrivande och att jag "skulle se det som avkoppling och inte med prestationsångest". Denne kloke P som så ofta har rätt och levererar obehagliga sanningar. Oftare än jag låter honom veta eftersom det skulle bli outhärdligt att leva med honom då.

söndag, juli 05, 2009

Bara babbel

Jag är förföljd av tv-serigen 2 1/2 män. Så fort jag slår på en tv-apparat hamnar jag i denna serie. Oavsett vilken tid på dygnet det är så visas tv-serien 2 1/2 män. Oavsett vilket land jag befinner mig i.
När jag kurade ihop mig i sängen på Bürgerstuben i Bad Segeberg med min popcornpåse (Denna obeskrivliga njutning att äntligen hitta saltade popcorn! I Frankrike, detta mina drömmars land, envisas man med att sockra eller - ännu värre - karamelisera popcorn. Jag har varit i Frankrike tolv gånger i mitt liv, en gång - jag säger en (1) gång - har jag hittat saltade popcorn. Detta var på Carefour i Beaune och jag noterade den dagens datum i min anteckningsbok).
Hm, var var jag nu?
Jo, i sängen på Bürgerstuben med en påse saltade popcorn. Jag slog på tv:n och där var de: 2 1/2 män.
Som tur var tittade jag utan ljud eftersom P låg bredvid mig och sov, så jag slapp höra Charlie Sheen prata tyska.
Jag tycker att det är oroväckande att jag ibland kan tycka att det bästa som visas på tv när jag sappar runt är 2 1/2 män. Eller att det bästa som visas på tv när jag sappar runt är nyheterna. Det måste vara ett ålderstecken. Liksom att jag så ofta ondgör mig över att det bara blir fler och fler kanaler men färre och färre tv-program.
Att jag sysselsätter mig med att gnälla över att tv-programmen är dåliga istället för att bara skita i att titta på tv tyder väl på att jag inte har något liv. Det borde vara oroväckande.

Något positivt med tv på sommaren är hur som helst alla deckarna. Poirot, Montalbano, Morden i Midsomer och Ms Marple. Varför visas dessa på sommaren när man vill vara utomhus på kvällarna och inte på vintrarna när man behöver lite ljus som dessa i tillvaron?

Bokversionen av Bläckfisken var förresten lika illa som jag trodde. Orkade 2/3. Ser fram emot Carloz Ruiz Zafóns Ängelns lek. Kom över ett gratishäfte med de första kapitlen i en bokhandel i Beaune och håller på att traggla mig igenom dessa innan jag köper den på svenska. Undrade hur Zafón skulle kunna följa upp en sådan bok som Vindens skugga men, kommen så här långt känns det som han lyckas ganska bra. Jag vill också skriva sådana berättelser!!