onsdag, november 29, 2017

Uppsnack inför nostalgikalendern

now you're older and you look at your face, every wrinkel is so easy to place 


I sportsammanhang talar man ofta om att "snacka upp matchen". Det innebär att TV-sändningen börjar minst en timma innan själva matchen och olika experter och förstå-sig-påare berättar om vad som ska hända, vad som borde hända och vad som händer om det man tror ska hända händer eller tvärtom.

Nu är det hög tid att snacka upp årets nostalgikalender. Jag har visserligen snackat lite om den tidigare, redan i september och redan då kunde jag konstatera att 90-talet, som är årets tema, var ett oerhört händelserikt årtionde, trots att jag medan jag upplevde det tyckte att det var ganska segt och händelsefattigt.
   På 90-talet gick jag vilse i London, blev jagad med vattenpistol genom skolbiblioteket, begravde anhöriga, såg oändliga timmar av sit-coms. Jag åkte raggarrundan till Julio Iglesias och Euskefeurat, var övertygad om att jag aldrig skulle få något jobb, jobbade med att transkribera intervjuer med en gammal man från bergslagens gruvnäring och drog på mig kronisk benhinnflammation, på 90-talet. På 90-talet blev jag magsjuk på en romantisk hotellweekend, simmade 1000 meter varannan dag, borstade keramikskärvor från en utgrävning i Grekland med tandborste och blev erbjuden äktenskap av vilt främmande män på biblioteket. Jag samlade saker med gräsandsmotiv, gjorde obegripliga saker i cernitlera och gav bort till folk, jag kunde äta pizza fyra dagar i veckan utan att gå upp i vikt, eller utan att bry mig om om jag gick upp i vikt.
   Och detta är bara en handfull av allt jag gjorde under 90-talet.
Framför allt träffade jag så många fantastiska, underbara människor det här årtiondet. Den jag tyckte sämst om av alla jag träffade under var mig själv.

Jag lyssnade också på så mycket musik och såg så mycket film och TV under 90-talet så att det räcker till åtminstone två nostalgikalendrar. Men det blir väl jul nästa år också.
   Några som tyvärr inte tog sig in på topp 24 i år var The Beautiful South. De får istället inleda hela showen. Och det var nästan lika svårt att välja vilken av deras låtar jag skulle välja, som det var att välja ut klipp till hela kalendern, men till slut kändes det ganska självklart att det var just den här låten om åldrandets skönhet, som det skulle vara.



I sportsammanhang brukar man också tala om att "snacka ner matchen" vilket betyder att man pratar om matchen någon timme efter att den är överstånden. På det här sättet kan sporthändelser breda ut sig över hela TV-kvällar trots att en match bara är 90 minuter (om det gäller fotboll) och obstruerar allt annat TV-tittande eftersom sport slår ut allt.
   Det betyder att vi inte kommer att ha pratat klart om 90-talet och den här kalendern förrän till påska, men det är ju så det står skrivet i visan. Att det ska slå ut allt annat, det tror jag emellertid inte.

The prettiest eyes


Line one is the time That you, you first stayed over at mine And we drank our first bottle of wine And we cried Line two we're away And we both, we both had nowhere to stay Well the bus-shelter's always OK When you're young Now you're older and I look at your face Every wrinkle is so easy to place And I only write them down just in case That you die Let's take a look at these crows feet, just look Sitting on the prettiest eyes Sixty 25th of Decembers Fifty-nine 4th of Julys Not through the age or the failure, children Not through the hate or despise Take a good look at these crows feet Sitting on the prettiest eyes Line three I forget But I think, I think it was our first ever bet And the horse we backed was short of a leg Never mind Line four in a park And the things, the things that people do in the dark I could hear the faintest beat of your heart Then we did Now you're older and I look at your face Every wrinkle is so easy to place And I only write them down just in case You should die Lets take a look at these crows feet, just look Sitting on the prettiest eyes Sixty 25th of Decembers Fifty-nine 4th of Julys You can't have too many good times, children You can't have too many lines Take a good look at these crows feet Sitting on the prettiest eyes Well my eyes look like a map of the town And my teeth are either yellow or they're brown But you'll never hear the crack of a frown When you are here You'll never hear the crack Of a frown

tisdag, november 21, 2017

Konsekvensen av att inte stå för den man är

Året var 1985. De bra vibrationernas år.
Jag var tio år och med i en frireligiös ungdomsgrupp och hade Kikki Danielsson som min största idol.
Den frireligiösa ungdomsgruppen hade möte på fredagar. Detta var fredagen innan den svenska melodifestivalen skulle gå av stapeln. Vi hade besök av församlingens pastor som ville att vi skulle ha en tävling. Vi skulle gissa vem som skulle vinna melodifestivalen och den som gissade rätt vann ett kassettband med en grupp som pastorn talade sig varm för. Trots det minns jag inte namnet.
Kikki skulle vara med i melodifestivalen det här året. Det var de bra vibrationernas år.
Med skulle också en Pernilla Wahlgren vara. Jag visste inte så mycket om den här Pernilla Wahlgren men att hon var betydligt häftigare än Kikki, det hade jag förstått.
Samtliga medlemmar i min frireligiösa ungdomsgrupp gissade att Pernilla Wahlgren skulle vinna. Det var ju solklart att hon skulle vinna; den coola Pernilla Wahlgren. Jag gissade också på Pernilla. Jag röstade inte "med hjärtat" som man säger nu för tiden. Hade jag gjort det hade jag vunnit ett kassettband med en frireligiös hårdrocksgrupp, eftersom jag hade varit den enda som trott på Kikki. Nu blev jag utan.
Man ska alltid stå för den man är, det vinner man på i det långa loppet.

I lördags tittade jag naturligtvis på Så mycket bättre, där det var Kikkis dag.



söndag, november 19, 2017

Hur gick det då med Torka aldrig tårar-böckerna?

Jag har varit lite rädd för de där Torka aldrig tårar-böckerna. Orkar jag verkligen läsa om det här? Kan jag hantera det? Samtidigt kan man ju inte går runt och blunda för allt som är svårt och svart hela tiden.
 Så jag stoppad in böckerna i mp3-spelaren och bar runt dem där en längre tid utan att lyssna. Jag lyssnade på annat, lite runt omkring innan jag till slut tog mod till mig.

Och det blev som jag befarade. Den har fullständigt ätit upp mig den här berättelsen, jag är i den, jag är där med Paul, Benjamin och Rasmus och de andra. Jag är redan inne på andra genomlyssningen och jag har tittat igenom TV-serien så där en tre-fyra gånger än så länge. Kanske kommer jag aldrig ut i mitt eget liv igen.

lördag, november 18, 2017

Länge leve den vita älgen

Samtidigt som jag äntligen tagit mod till mig och lyssnar på Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar där en vit älg i värmlandsskogarna har en symbolisk roll, läser jag i tidningen att en verklig vit älg i detta nu trampar omkring i just Värmland.

I Torka aldrig tårar... är älgen en symbol för det som skiljer sig från normen och Rasmus pappa berättar för sin son att man förr trodde att vita älgar hade magiska krafter, men också att många vill skjuta den därför att den är genetiskt dålig för älgstammen på sikt.
   Också den verkliga älgen riskerar att skjutas. Den här aparta älgen ska ha blivit allt för tam och har anfallit människor. Påstås det. Och då måste den ju naturligtvis skjutas.

Kommen så långt i blogginlägget gör jag en paus och går in på en av kvällstidningarnas hemsidor för att se om det står något mer om den där älgen. Men det står att Rikard Wolff har dött.
Rikard Wolff, denna vackra vita älg med magiska krafter och den underbara rösten.

Det var på 90-talet, som ju är en period sysselsätter mig en hel del med just nu, på gymnasiet som de kom in i mitt liv Rikard Wolff, Jonas Gardell, Bodil Malmsten och andra. De där åren mellan 16 och 20 som det händer så mycket i en människas liv och det som händer har sådan betydelse, sådan vikt, är så avgörande.
Rikard Wolff, Jonas Gardell, Bodil Malmsten. Så fort de visade sig i TV eller pratade i radio spelade jag in dem på video och kassetter, stal tidningar från väntrum på vårdcentraler och hos tandläkare om det handlade om dem. Vad de hade att säga hade sådan betydelse. De var så viktiga och Rikard Wolff var så vacker, svartklädd och blek och sjungande med den där rösten om olycklig, förtärande kärlek.

I över 20 år har jag levt med dem, som husgudar, med deras karakteristiska röster och nu är både Bodil och Rikard borta. Rösterna har tystnat. Det de har gjort kommer alltid att finnas, men det kommer inget mer.

Men den vita älgen i Värmland ska få leva, har man bestämt.




tisdag, november 14, 2017

November

vi kryper i den grå strimman
mellan marken och himlen

vi kryper på rad i dunklet
på händer och knän i dunklet

allt som hörs
är de korta flämtningarna
av luft som inte når till botten av lungorna
innan de vänder tillbaka ut
allt som ryms
är andetag och pulsslag
andetag
och pulsslag
andetag

vi minns inte när vi började
vi ser inget slut
vi minns att vi inte alltid varit här
men att vi varit här förut
kanske går det över den här gången också
kanske ska vi komma ut
kanske ska vi komma ut

så vi kryper
på händer och knän
på händer och knän
i dunklet
i den grå strimman
mellan marken och himlen

lördag, november 11, 2017

Skattkammarön

Bildresultat för skattkammarön
Så här ska den se ut

Så finns det ju förstås de där böckerna som inte är världsliga ting. De där böckerna som är byggstenarna, karbinhakarna som bergsklättrarna fäster sitt rep i den branta bergväggen med, de själsutvidgande, tröstande och... Ja, det där böckerna, ni vet.

Skattkammarön av Robert Louis Stevenson är en sådan bok. Den boken jag läste den där första kvällen med egen soffa i den första egna lägenheten. Och just det exemplaret, det som har varit med från barndomshemmet i alla flyttarna, genom livet, ska det vara.

Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har läst den. Första gången hade jag inte flyttat ännu. Jag blev så rädd för den blinde tiggaren Pew att jag tyckte mig höra klickandet av hans käpp utanför knutarna när jag var ensam hemma.

Nu har jag hittat den som ljudbok med inläsning av Torsten Wahlund och lyssnar på den när ska sova. Nu är jag inte rädd längre utan somnar trygg tillsammans med Long John och Billy Bones. De är som gamla vänner, kapten Flints ruggiga besättning och Skattkammarön sätter jag tillbaka i bokhyllan igen, den blir inte ett rov för någon kasse till Myrorna.

tisdag, november 07, 2017

De jävla små tingen

De små tingens gud är en roman av Arundathi Roy som för övrigt är aktuell med Den yttersta lyckans ministerium som ligger i en "att läsa"-hög bredvid min säng och bara ångar läslusta.
De små tingens gud är en av mina absoluta favoritromaner.

Att man ska ta vara på de små tingen i livet är en fras som ofta används som den yttersta levnadsvisdomen. Med de små tingen menas då det vackra morgonljuset som glittrar i kyrktornet, att hålla min älskades hand, att kunna gå med mina egna ben till jobbet, att ha ett jobb, den första koppen kaffe. Med mera liknande.

Men så finns det de där andra: De jävla små tingen.

Vi har nyligen renoverat köket. Av någon anledning känner jag ett starkt behov av att påpeka att vi renoverat köket eftersom det behövdes, vitvarorna var 30 år gamla och köksluckorna höll på att vittra sönder. Av någon anledning vill jag hellre framhålla att vi levt i värsta misärköket i flera år än att det på något sätt ska se ut som om vi renoverat köket för att det är det man ska göra nu för tiden för att göra rätt. Inte för att jag vill att någon som renoverat ett nyare kök ska ta illa upp, men...
Ja, det var inte det det skulle handla om, det var om de där jävla små tingen.

I samband med renoveringen var vi tvungna att tömma alla köksskåp och där var de: Tingen. Jag vet inte riktigt var de kom ifrån alla dessa små jävla prylar.
Ibland tror jag att de är de där tingen som äger mig istället för tvärtom. Det är tingen som trycker oss mot marken och håller oss fångna. De gör oss tunga och orörliga.
    Jag tycker att vi alla borde inreda våra hem som Arvo Pärts musik. Allt som finns där ska ha en funktion. Där ska finnas en tallrik, ett glas, ett par skor och en jacka. Inget överflöd, bara sådant man verkligen behöver.
   Hittills har vi burit sex fullpackade kassar till Myrorna och ändå står det flera koppar och flera tallrikar i våra skåp.
Jag har dragit igång rensning på andra områden i hemmet också, bland mina kläder och tidningar, kontorsmaterial och dvd-filmer och till och med bland mina böcker. Det är ju bara världsliga ting.
Any day now, any day now, I shall be released.


torsdag, november 02, 2017

Jag fryser!

Den andra november 2007, för tio år sedan publicerade jag detta inlägg på min dåvarande blogg. Läget känns åtminstone på den här punkten tämligen oförändrat.

Jag avskyr denna lägenhet vintertid. Den är utkyld som en jävla igloo. Jag stolpar runt iförd tre lager kläder, varav två består av ull respektive fleece, och allt jag vill är att lägga mig i sängen, rulla in mig i ett tjockt täcke och invänta våren och värmen. Varför envisas människor med att bo i detta land vid denna tiden på året? Varför kom vi en gång hit i tidernas begynnelse och vad i allsinn dar var det som fick oss att stanna. All den här gråheten och kylan och mörkret gör mig riktigt grinig, ilsken och gnällig som en treåring.


Dessutom bor jag i denna igloo-liknande lägenhet med en man som anser det viktigt att vädra, även när istiden breder ut sig. Han tycker inte om när det är för varmt. Så fort han börjar svettas blir han riktigt grinig, ilsken och gnällig som en treåring. Han har funderat på det där säger han, allt gnäll och all irritation över våra tämligen disparata förhållanden till klimatet och dess växlingar tar för mycket lust från vår dyrbara tid tillsammans. Vi ska sluta med sådant har han bestämt. Jag tycker att det var ju väldigt praktiskt att han har bestämt detta när polarvindarna börjat vina kring knutarna och risken att svettas är minimal. Men han har ju rätt i att gnäll och irritationer i allmänhet är något negativt i vårt gemensamma liv. Men någonstans, i något medium måste jag få ur mig all denna frustration över denna jävla årstid, så: FY FAN VAD JAG FRYSER!!!



onsdag, november 01, 2017

Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.



Det är strax efter fyra och jag är på väg hem från jobbet. Det är novemberskumt och regnar. 
På torget kommer en pappa, en brorsa och ett barn i för stor overall och mössan nere på näsan. Han viftar med ett avlångt paket mot en mamma som kommer mot dem från andra ändan av torget.
- Vi har fått ljus! Fyra stycken! Det är för att det inte ska vara så mörkt. Vi fick ett till dig också!
Jag, som inte brukar vara särskilt lättrörd när det gäller barn, får ändå en sådan där larvig klump i halsen för den där tvärhand höge ungen som kommer med ljus till mamma. 
Jag skyller på att det är lite tungt just nu.
Lite för många av de där bollarna man förväntas hålla i luften men som bara ramlar ner i huvudet. 
Lite för mycket skit som ska till återvinningen stående i hallen. 
Lite för lite sömn och så en förkylning som inte ger sig. 
Och så mörkret och regnet på det. 

När jag går över bron får jag själv ett ljus av en ung man. 
Det är Svenska kyrkan som är ute och delar ut ljus. 
För att det inte ska vara så mörkt. 
Jag håller i det där avlånga paketet som en slags räddnings...-pinne eller -stav; som ett ljus i mörkret, helt enkelt, hela vägen hem. 


Jag känner mig tacksam över Svenska kyrkan och deras ljus och har det liggande bredvid  mig när jag ligger i sängen och skriver det här. 
Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. Johannesevangeliet 1:5 
står det på förpackningen och jag bestämmer mig för att tro på det. Om jag inte tror på något annat, så åtminstone det, att mörkret inte har övervunnit ljuset.