måndag, oktober 30, 2017

Klockomställning och flera diagnoser

Många mår dåligt av det här att vi ställer om klockorna en gång i halvåret; fram och tillbaka med den där timmen och sedan är det ingen ordning på sömnen i flera veckor framöver. 
Själv påverkas jag inte alls. 
Förmodligen beror detta på att jag alltid är fullständigt fel i tiden. 

Till exempel ser jag aldrig populära TV-serier när alla andra ser dem. Först nu inser jag hur briljant Solsidan är . När det var huvudämnet vid fikarasten sysslade jag med annat och hade inget att komma med. Nu skulle jag kunna prata hur mycket som helst om den, men nu är det ju ingen som är intresserad. 
   Jag läser helst deckare som är skrivna på 50-talet och när det gäller dygnsrytm passar jag inte alls in i den som krävs om man ska upprätthålla ett normalt förvärvsarbete. Jag är kvällsmänniska och tidiga morgnar är ett helvete och då överdriver jag inte. Det tar flera minuter innan jag över huvud taget ser ordentligt på morgnarna, och det är inte bara för att jag har svårt att hitta glasögonen när jag inte har dem på mig. Ett tag var det så illa att jag började varje morgon med en Treo för att komma igång. Det är inte bra lösning. I synnerhet inte om man har bråck på magmunnen. 
   Jag är alltså ur fas med mig själv varenda vardag. Att flytta en timme fram och eller tillbaka är inget som rör mig i ryggen. 
 
Som om detta inte är nog befinner jag mig rent geografiskt 20 minuter vid sidan av min rätta plats i tillvaron. "Du befinner dig 20 minuter från ditt hem" påstår gps:en i min mobil när jag står ungefär mitt i det jag kallar mitt vardagsrum.  
   Kanske skulle jag vara rätt i tiden om jag flyttade 20 minuter åt något håll. Kanske skulle jag i så fall börja titta på Allt för Sverige, läsa... jag vet inte ens vilka deckare man ska läsa nu, och skutta upp med ett leende på läpparna om morgnarna. 
   Kanske har jag bott 20 minuter fel i alla år och mitt riktiga levs hos grannen. 



fredag, oktober 27, 2017

Anteckningar om 90-talet 4

Friheten och fångenskapen

90-talet var friheten och fångenskapens tid. 

Det var ett oändligt sittande på meningslösa lektioner för att lära sig sådant som jag fått för mig att jag aldrig skulle få nytta av i det "riktiga livet". Det sista året på gymnasiet kändes som ett oerhört slöseri med tid, ett enda väntande på att det där "riktiga livet" skulle börja. 
   Det sista året på gymnasiet gjorde jag en mental minnesanteckning till mig själv. Jag skulle komma ihåg hur tråååååkigt det var att gå i skolan, så att jag inte hänföll till det romantiska mos kring skoltiden som alla åldringar i 40-årsåldern ägnade sig åt. De verkade anse att skoltiden var den bästa och lättaste tiden i hela livet. Man hade inga bekymmer, det enda man behövde tänka på då var ju att sköta skolan, inget annat. 
   Det förundrade mig hur tidigt demensen kunde sätta in.

Sedan flyttade jag hemifrån. 

Friheten kan se ut på många sätt. Att flytta hemifrån var att få så mycket frihet att jag nästan blev yr. Plötsligt kunde jag göra vad jag ville utan att någon ifrågasatte det hela tiden, som hemma där allting ifrågasattes; min dygnsrytm, mitt klädval, varför jag inte tyckte om viss sorts mat, varför jag inte ville titta på TV, varför jag ansåg att jag hade värre problem än att bara tänka på att sköta skolan . 
Här i min egna lägenhet var jag fri att göra vad som helst.
Vad. Som. Helst. 
   Dagen då jag fick min grönrutiga soffa levererad kokade jag en kanna med te och lade mig i nämnda soffa och läste Skattkammarön  från pärm till pärm. 
Det är ett av mina starkaste frihetsminnen. 


tisdag, oktober 24, 2017

Diagonser

Ambidexter är något jag gärna skulle vilja vara. Ibland påstår jag att jag är det, även om jag oftast säger att jag är vänsterhänt, vilket inte heller är riktigt sant.    
   Det enda jag gör med vänster hand är att skriva och äta med sked. På den tiden jag försökte lära mig dreja använde jag alltid vänsterhanden som stöd och formade med höger. Det var tydligen väldigt ovanligt och gjorde min keramiklärare alldeles yr i huvudet. Allt annat gör jag med höger hand: klipper, öppnar konservburkar, fångar lyror. Inte för att jag fångar några lyror. 
   Att vara ambidexter är att kunna använda båda händerna lika mycket, alltså att kunna hålla skeden med båda händer, klippa osv.
  Jag är alltså lite dubbelhänt men inte riktigt ambidexter.  Men tänk vad kul det skulle vara att kunna skriva med båda händerna. Samtidigt kanske till och med.  Det går att öva upp till viss del men det är å andra sidan så mycket man borde öva upp här i livet. 

En dyskalkylektiker har räknesvårigheter och måste räkna på fingrarna för att lägga ihop två och två. Jag har inte blivit ordentligt diagnostiserad men jag kan checka av sex av åtta symtom på sidan dyskalkyli.se. Förutom att jag räknar på fingrarna, kan jag inte multiplikationstabellen eller läsa kartor, inte ens via gps. Jag vänder på siffror och glömmer bort dem lika fort som jag hör dem. Det finns inget häftigt med att ha dyskalkyli, som med att vara ambidexter eller synestetiker. 


Det var i Alexander McCall Smiths bok Bertie och hans värld som jag för första gången hörde talas om synestesi och insåg att jag var synestetiker. Synestesi är ett neurologiskt tillstånd där flera sinnen är sammankopplade. 

Den vanligaste formen av synestesi är troligen att se olika färger för olika bokstäver eller siffror (ibland hela ord, särskilt ofta tidsenheter såsom veckodagarnas namn och månaderna). Däremot är det sällsynt att från en färg se en bokstav eller siffra. Varje bokstav har alltid samma färg, och den förändras inte ofta med tiden. Det är inte något som synesteten behöver komma ihåg; för honom eller henne kan det kännas lika naturligt att femmor är gröna som att himlen är blå.
(Från Wikipedia)

Femmor är mycket riktigt gröna. Sexor är röda, sjuor blå, åttor något mörkare blå, nior är orange, till exempel. A är en röd bokstav, b brun, c gul och d mörkt orange. Måndagar är röda dagar och liksom augusti är en röd månad. Så har det varit sedan jag var barn och det har känts så naturligt för mig att jag inte kunde föreställa mig hade det var ett fenomen som hade ett namn. Vissa synestetiker kan höra dofter och se ljud, vilket jag kan tycka är betydligt häftigare än att se färger på siffror och bokstäver men än så länge har jag inte upptäckt att jag har den gåvan.

Förutom ovanstående åkommor har jag även en rejäl förkylning för tillfället. Inget häftigt alls. 

fredag, oktober 20, 2017

Idoler



Ovanför mitt skrivbord har jag en tavla med bilder och citat och målningar av mina idoler. Jag tycker om att titta på den där tavlan av många skäl men främst för att det är så skönt att det, trots allt finns så mycket bra här i världen. Här kommer en liten del av den:

Högst upp i gul ram har vi Mamma Mu. Jag gillar Mamma Mu eftersom hon gör saker som hon egentligen inte kan. Den bästa bilden på Mamma Mu är egentligen den när hon på väg upp i ett träd med brädor och spik för att bygga sig en koja. Men den bilden hittade jag inte. Men å andra sidan kan kor inte gunga heller, så det går lika bra med den här. Den sitter där för att jag ska komma ihåg att vara som Mamma Mu, och göra det där jag inte tror att jag kan. 

Till vänster om Mamma Mu skymtar vi en stadskarta över Beaune, vinhuvudstaden i Bourgogne. Det är också världens vackraste stad. Palma i all ära, men Beaune slår den ändå inte i skönhet. 

Sedan har vi en bild av deckarförfattarinnan Maria Lang. En söndagseftermiddag i sängen med en godispåse och en Maria Lang-deckare är bland de yppersta njutningarna i livet.

Bredvid henne hänger Bruno K Öijer och det gör han bland annat för den här dikten som också sitter en bit bort på tavlan:

Vårdarna 
ger dig vatten 
lite åt gången
i cell nummer sju
stickar du havet

Den har jag haft som ett slags mantra genom åren, för att komma ihåg att ta vara på det jag faktiskt får och inte gnälla över att det är för lite. Skvättarna av tid till exempel, pengar skulle man också kunna ha som exempel Det går att göra mycket av lite, av en sparsam vattenranson kan man sticka sig ett helt hav om  man tar vara på det. Och inte har så infernaliskt bråttom. Så tolkar jag den dikten.

På den större, oläsliga lappen finns Olav  Hauges dikt

MÅNGA ÅRS ÖVNING MED PIL OCH BÅGE
Det är den svarta pricken
mitt i tavlan du ska träffa,
just den, där
ska pilen stå och darra!
Men just där träffar du inte.
Du kommer nära, närmare,
nej, inte nära nog.
Så får du gå och plocka upp pilarna,
gå tillbaka, försöka igen.
Den svarta pricken gäckar dig.
Tills du förstår pilen
som står där och darrar:
Här är också en mittpunkt

Det där att man tror att man borde vara någon annanstans för att bli lycklig, sitt "bästa jag" osv, vara någon annan, göra något annat, att man tror att man alltid är lite vid sidan av där allt av värde händer. Och sedan när man stannar upp och tar sig tid att riktigt se var man egentligen befinner sig, så inser man att man är precis där man ska vara, att det här också är en mittpunkt. 

Nedanför Hauge sitter Sveriges coolaste poet och akademiledamot Kristina Lugn.  Hon är cool bara i sig själv och så är hon cool som poet också.

När jag var gift med Herrman 
då var det allmänt känt 
att jag var en mycket skicklig
hushållsassistent
Jag bjöd på glada tårtor
på pölsa och på vin
och jag var alltid ensam 
och snäll och rar och fin 
Jag kände sorgen växa
i vårt trånga hjärterum
När jag var gift med Herrman 
och dog av valium
(...)

Bredvid henne sjunger Isak Grünewalds Det sjungande trädet. Den blir man glad av att titta på, det är något hoppfullt med sjungande träd.

Den vänstra svartvita bilden föreställer Nathalie Goldberg vars litteratur om att skriva är som religiösa skrifter för mig. Skriva med kropp och själ som finns på svenska och Wild mind till exempel. Jag gillar dem för att de inte handlar om hur du ska skriva en bestseller eller bästa tipsen på hur du blir utgiven eller ger ut själv. De handlar om vad skrivandet gör med dig som skriver, skrivandet för lustens skull, om att vara i själva skrivandet. Visst kan det vara bra med bestseller- böckerna också  men dem finns det så många av. Det är bra att det finns böcker som kommer ihåg det där andra också.

Bredvid Goldberg har vi Birgitta Stenberg som levde för skrivandet, gjorde allt  hon gjorde för skrivandets skull. Åtminstone om man får tro hennes självbiografier. Det är därför hon sitter där på väggen och för att hon var så tuff. På baksidan av  hennes bok Alla vilda står det att det är roligt att läsa om Birgitta Stenbergs "slarviga liv". Jag tycker inte att det är det minsta slarvigt och hon såg till att leva fullt ut så mycket hon kunde, hon tog vara på möjligheterna i livet. 

På båda sidorna om Stenberg och Goldberg sitter bilder på Bodil Malmsten. Har man läst den här bloggen förr så vet man att Bodil är den stora husguden i mitt liv. Hon är en författare som använder exakt rätt antal ord för att uttrycka något. Själv har jag pladdrat på om hennes förträfflighet inte alls lika stilfullt men mycket. Om man vill kan man läsa det här.

onsdag, oktober 18, 2017

#MeToo - ett exempel

Det var i slutet av 80-talet. Vi gick på mellanstadiet och vi tjejer hade precis börjat få bröst. Det tyckte killarna var väldigt intressant och lade därför ner mycket tid på att ta på de här små utväxterna vi hade, och att slå på dem.

Kanske är det normalt att killar är intresserade av bröst även i den här åldern, kanske är det fullt naturligt att killar i den här ålder inte riktigt vet hur de ska hantera det där intresset. Men är det verkligen normalt och naturligt att det inte finns vuxna som förklarar och markerar att man inte hanterar det på det där sättet, att det inte är fritt fram. Vuxna som leder killarna in på rätt spår.
  För det fanns det inte. Och det var inte så att de inte visste, det hände till och med på lektionstid.
Förhoppningsvis är det annorlunda i skolorna nu. Det är väl annorlunda i skolorna nu?

torsdag, oktober 12, 2017

Anteckningar om 90-talet 3

Anteckningar från 90-talet

Sedan jag bestämde att årets nostalgikalender skulle handla om 90-talet har jag börjat bläddra i anteckningar från detta årtionde.
 Min vän hade en oerhörd självdisciplin och skrev dagbok varje dag. Själv var jag en ganska orolig dagboksskrivare. Jag började i nya dagböcker, blev missnöjd med det jag skrivit, rev ut sidor, började på nya dagböcker, orkade inte skriva varje dag, blev missnöjd med min lathet och började om i nya dagböcker. Ändå finns det en hel del anteckningar kvar. Mängder av halvskrivna dagböcker och noteringar i Fridas kalender och liknande.
   Frida var den lite tuffare kalendern där man kunde läsa om hur man skulle få en fräckare klädstil och hävda sig i sociala sammanhang. 1991 hade jag Evas kalender som var lite snällare och där kunde man lära sig brodera blommor på sin tröja och läsa om 15-åriga Karin som målade korgar som hobby.

Rösten som talar i de där anteckningarna är inte riktigt min egen, jag hör mina vänners sätt att prata och tonen som fanns i böcker jag läste under den här tiden. Än så länge har jag bara hunnit till de första åren och jag kan konstatera att 1990 pluggade jag ofta "som en liten grön" medan jag 1991 mest "flummade runt".  Jag tror inte att det var någon större skillnad på vad jag egentligen gjorde, det är mer språkbruket som är ett annat. Men det verkar som jag spelade ett oändligt antal partier Masterquiz under båda de här åren.
 Vissa dagar hände det inte särskilt mycket:
"Var till stan. Köpte aceton. Gjorde inget." Andra dagar kunde det vara mer action, som den 1 maj 1991 när jag och min vän "spelade Bondespelet och blev 'skitsofrena'."

Här kommer en topplista som inte går av för hackor. Den är skriven 22 juni 1991. Först har jag kallat den för Höjdare men det har jag strukit över och istället heter listan Bäst just nu:
1, Joseph McIntyre i The right stuff-videon
2, Emilio Estevez i Young guns I och II
3, Kiefer Sutherland i Young guns I och II i synnerhet med blodet rinnande ur mungiporna: "Billy, let's finish the game"
4, Snäcksamlarna av Rosamund Pilcher.
5, Claude Monets Les Lilas, Temps gris

Jag gillar hur jag hoppar från blod som rinner ur mungiporna till en bok om en äldre dam som älskar sin trädgård. Vilken bredd jag hade i början av 90-talet!

tisdag, oktober 10, 2017

Att se sig själv i sällskap med tre främmande män

Det hade kommit en ny tjej till arbetsplatsen där jag jobbade. Det var ett sådant där ställe där det kom och gick folk på timme och det var ofta nya människor. Den här dagen fikade min kollega och jag, som båda var "gamla" på bygget tillsammans med den nya tjejen.
"Du har ett sådant där utseende som många har", sa hon till min kollega. "Det är många som ser ut som du gör." Sedan vände hon sig till mig: "Men någon med ditt utseende har jag aldrig sett förut."
Min kollega och jag såg på varandra och undrade väl vilket som var värst; se ut som alla andra eller se ut som ingen annan.

Även om vi inte är många med mitt utseende så finns vi faktiskt.
För knappt en månad  sedan stod P och jag utanför de stora fönstren till den japanska restaurangen i Palma, där maten kommer på löpande band  Sedan det där först stressade besöket har det blivit något av en favorit och nu hör det till att vi ska gå hit varje gång vi är här.
   Men nu står vi alltså utanför och tittar in. Det är fullsatt i restaurangen, det finns inte ett enda bord ledigt runt bandet. Vad mera är en av platserna därinne upptagen av mig. En lite rund kvinna med min frisyr, min profil och nästan min klänning sitter där tillsammans med tre, för mig fullständigt okända män och äter mat som jag vill äta men inte kommer åt därför att det är upptaget av bland annat den där kvinnan som ser ut precis som jag.
  Jag blir stående och stirrar på "mig själv" en bra stund och undrar om det är något annat i mitt liv som jag inte kommer åt för att det är upptaget av den där andra.
  Sedan går vi till den indiska restaurangen. Där sitter det inte någon som är lik någon över huvud taget och alla bord är lediga.


fredag, oktober 06, 2017

Anteckningar om 90-talet 2

Det försynta årtiondet    

Jag var väldigt försynt på 90-talet. Försynthet är ingen god egenskap. För den försynte. Jag var så försynt att det höll på att kosta mig livet. 

En gång under 90-talet höll jag på att städa inne i ett kompaktarkiv. Det är ett sådant där arkiv med hyllor som går att veva ihop och isär med stora rattar på sidorna av hyllorna, ett bra och effektivt sätt att förvara mycket på lite plats. Man snurrar på rattarna och vevar på detta sätt fram en gång mellan två hyllor. Det finns bara plats för en gång i taget i ett kompaktarkiv. 

  När jag nu höll på och plockade med något inne i min gång, började hyllväggarna plötsligt skallra och knaka och komma närmare på båda sidor om mig. Någon hade missat att jag fanns inne i arkivet och börjat veva fram en egen gång lite längre bort, vilket hade till följd att min gång var på väg att stängas. Jag insåg så klart att jag stod i begrepp att bli krossad om jag inte gav mig till känna, ändå gav jag inte ett ljud ifrån mig. Jag överlevde bara på grund av jag hade med mig en pall som stoppade upp processon så jag kunde åla mig ut. 

Det var inte efter detta jag tog ett aktivt beslut att sluta vara försynt, det gjorde jag först någon gång under den senare delen av 90-talet. Inte för att jag är särskilt framfusig nu heller men det är länge sedan jag hellre dog än öppnade munnen. 


onsdag, oktober 04, 2017

Språk igen, igen

Den 4 oktober 2007 skrev jag det här inlägget på min dåvarande blogg

Språk igen


Det finns ingenting som urholkar språket som reklamen. Stora ord används om bagateller. Man måste förklara krig mot katastrofer som kluvna hårtoppar. Du måste ut och demonstrera på gatorna att du verkligen tagit ställning mot läckande mensskydd.

Det blir inga ord kvar till de verkliga katastroferna eller de verkliga ställningstagandena. Vi tackar allt oftare "jättemycket" när det kan räcka med att tacka mycket. Och ordet "absolut" används som en nästan desperat förstärkare i alla tänkbara och otänkbara situationer eftersom det inte finns någon kraft kvar i språket.


Detta är betydligt mer oroväckande än det så omdiskuterade sms- och mailspråket. Äntligen kan vi i skrift vara ironiska på ett tydlig sätt. Allt som behövs är ett :)

måndag, oktober 02, 2017

Anteckningar om 90-talet. 1:

Kampen mellan kaffe och te

På 90-talet tvingade jag mig själv att tycka om te. Det var ju lite kulturellt att dricka te och var det något jag ville vara på 90-talet så var det kulturell. Medan mina skolkamrater tjuvrökte bakom träslöjden, doppade jag lipton-påsar i ångande vatten i en kaffekopp på stadens enda tomma kaffe. Detta var långt innan kafé- och lattetrenden. 

Det slaviska kaffepimplandet som jag bevittnade hos mina föräldrar och deras generation föraktade jag. Att vara så förslavade under koffeinet att världen upphörde att fungera om man inte fick påfyllning av drogen vid bestämda klockslag. Så förslavad skulle jag aldrig låta mig bli. 
   1996 lät jag mig förslavas. En triumf för min mor som firade med att ge mig en kaffebryggare i namnsdagspresent, för att cementera mitt fall. 

Jag började dricka kaffe eftersom kannan med tevatten stod i andra änden av ett långbord under ett luciakaffe och jag var för försynt på 90-talet för att be någon skicka ned den till min ända.
  Försynthet har aldrig fört något gott med sig. Försynthet är ingen god egenskap. För den försynte.