lördag, mars 29, 2014

Jag skriver, alltså är jag vaken

April månads musik är Lisa Ekdahls Öppna upp ditt fönster. När jag hör den är jag plötsligt 18 år och tillbaka i min första lägenhet. Det är april och jag skolkar för att skriva klart ett specialarbete om kvinnan som var förebilden till Bellmans Ulla Winblad. Lisa Ekdahls cd går på repeat medan jag sitter i köket med de grönrutiga gardinerna och skriver på en elektrisk skrivmaskin, under tiden bälgar jag i mig litervis med te ur en keramikkanna. 

Så här i efterhand tycker jag att det är lite komiskt att jag skolkar för att plugga. Liksom det här med teet. Medan andra i min ålder tjuvrökte bakom träslöjdslokalen i skolan för att se tuffa ut, tvingade jag mig att lära mig att dricka te, som jag vid den här tiden tyckte var en ganska vidrig tryck. Jag tyckte att det verkade så kulturellt att dricka te och jag ville hemskt gärna se kulturell ut. Mycket hellre än tuff.

Nu vet jag ju att det inte riktigt är april än men det är ju bara en tidsfråga. Så att säga. 
Och jag börjar ana den där Lisa Ekdahl-känslan nu; känslan av frihet i att ha en egen lägenhet, i att bryta regler (åtminstone sådär lite lagom), i att lyssna på en skiva som jag gått till skivaffären och köpt och sedan gått direkt hem och stoppat i cd-spelaren. Det där sista var en enorm frihetsmanifestation eftersom jag vuxit upp på landet och alltid varit tvungen att vänta på någon sällsynt buss och/eller att mina föräldrar skulle ha handlat färdigt på Konsum och druckit tillräckligt mycket kaffe hos någon äldre släkting innan de kunde skjutsa hem mig till stereon. Det var inget som helst kulturellt med att dricka kaffe. Kaffe var en förstockande dryck som förslavade förstockade äldre människor som inte visste något om livet, ingenting om Lisa Ekdahl-känslan. 

Men i Lisa Ekdahl-känslan gick jag hem från mataffären med mina kassar i eftermiddags. Solen värmer, gruset knastrar under fötterna och det luktar vår. Av någon anledning verkar allt omkring mig så mycket intressantare. Jag vill skriva om allt jag ser, om tanten som släpar en stor bal toalettpapper på rullatorn, om att hela gården är full av grannar som sitter och blundar mot solen, om grusknastret och Lisa Ekdahl. 

You're not really awake if you do not write. Skriver Pascal Mercier i Nattåg till Lissabon. Och det är sant. Som vanligt på våren grips jag av någon slags kreativ eufori, plötsligt är det väldigt viktigt att hitta rätt ord på allting. Plötsligt känns det som om jag stigit ut ur vinteridet och upptäckt den mänskliga hjärnans obegränsade möjligheter. Plötsligt är jag vaken igen. 




måndag, mars 24, 2014

Här ser ni en som sysslar med bergsbestigning

Eftersom jag tidigare predikat om vikten av dikter  i samhället, livet och tillvaron i allmänhet, tänkte att jag skulle skriva en. Kanske inte för att rädda samhället direkt, men för att inte låta den sidan av hjärnan atrofiera fullständigt hos mig själv. Det var ganska längesedan jag skrev någon dikt. Och det är ju viktigt för den mentala hälsan att tänka i poetiska former, har jag ju konstaterat. Det gäller ju att leva som man lär. 

Jag hade tänkt att diken skulle ha bergsklättring som bild för livet och har börjat läsa in mig så smått på ämnet. Det finns många typer av klättring, till exempel finns det något som heter artificiell klättring. Man skulle ju kunna tro att det är det jag håller på med när jag diktar om klättring i stället för att klättra på riktigt, men det är det inte. I terminologin kring klättring så är borrbultar det mest poetiska som jag hittat hittills.

Jag har lite svårt att komma igång med själva diktandet, dock. Det är tänkt att det ska bli en seriös dikt, om än lättillgänglig, men jag kommer inte riktigt igång eftersom varje gång jag försöker börja hör jag bara frasen:
"Här ser ni två som sysslar med bergsbestigning!" sagt i en allt annat än seriös ton. Det är bröderna St Gothard som spökar och då är det lätt att tappa tråden.

måndag, mars 17, 2014

Kattlängtan


 Min bloggvän Skatan  har fått en fantastiskt fin hund som heter Bill. Han ser ut att vara lite släkt med vårt busiga kattgäng i lägenheten i Palma. Det ska bli spännande att se i vilket skick de har ställt lägenheten medan vi har varit borta.



Det tysta byggandets fullhet

För något år sedan, efter en sällsynt meningslös dag, greppade jag Anna-Greta Wide-samlingen, slog upp den på måfå och hamnade här:

Också den dagen,
tom och vit i din dagbok,
en dag av avvaktan, paus, väntan på någonting annat -
också den dagen var full av pulsslag och andetag,
cellers liv och död och det tysta byggandets fullhet.
Också den dagen var omistlig,
ett nödvändigt steg på vägen -
vägen till det andra, 
vägen till det nya...
där avstånden drunknar i närhet och vägen slutar i rymd. 

/Anna-Greta Wide

Det vid sådana tillfällen man blir troende. Lite oklart vad man blir troende på. Kanske handlar det mer om att man får hopp, hopp om att det finns något att tro på.
Jag hade en lärare som ibland tog tumgrepp i Bibeln för att få vägledning.  Även om man egentligen inte skulle göra så, ville hon poängtera. Jag förstod aldrig varför inte.
Efter mitt "Wide-moment"  har jag ofta tagit tumgrepp i olika diktböcker för att hitta något som "talar direkt till mig" på samma sätt, men det har aldrig varit riktigt lika på pricken.
Men det finns ju så många diktböcker att leta i. Sedan kanske man inte ska leta efter sådana där ögonblick. De vill helt enkelt trilla över en när man är minst beredd, det är det som är meningen.

Men det är något jag vill lära mig:  Att njuta av det tysta byggandets fullhet. Att acceptera värdet av dagar när jag "inte fått någonting gjort", att inse att sådana dagar också är viktiga.
Men till det krävs en form av inre lugn som jag ännu inte hittat. I mitt sökande efter det använder jag Anna-Greta Wides dikt som ett slags mantra.


tisdag, mars 11, 2014

2708 vårtecken

Det är väl tecken på att det har varit en bra helg när man möts på måndagsmorgonen av en kollega som säger. "Vad fin du är i håret! Och smal ser du ut också!" Eller också är det ett tecken på att man har trevliga arbetskamrater. 
Men det har varit en fantastisk helg full av vårtecken. Själen är fulladdad med värme och ljus. Det började med flera timmars promenad i solen i våra vackra grönområden tillsammans med en god vän. Och årets första tussilago, den vackraste blomman. 

Jag blir fortfarande lika förvånad varje år när blommorna börjar titta upp ur rabatterna och det börjar bli ljust på morgnarna. Det blev vår efter den här vintern också! Jag tycker alltid att det är lika konstigt. 
Nu har jag hört någon säga att vi måste ha sju bakslag innan det blir vår och att vi hittills bara haft ett, men det örat tänker jag inte lyssna på. Jag tänker lyssna på svanarna istället, jag tror mer på dem. 


På söndagen var det  alltså dags för den traditionsenliga vårutflykten till svansjön Tysslingen. 2708 sångsvanar på en och samma plats. Ett himla liv, helt enkelt. 
Som jag hade tänkt låta er höra här men Blogger vill inte lägga upp filmen, av okänd anledning, så det blir tyst svanesång. Jag undrar vad de pratar om, en massa skvaller om hur vintern varit? Det kan ju inte gärna handla om vilka som skilt sig sedan sist, eftersom svanar håller ihop hela livet. Kanske håller de på att berätta för varandra hur förträffligt deras son skulle passa deras dotter och vice versa.












onsdag, mars 05, 2014

Rapport från dockskåpet



Vinkällaren är nu inredd. Det är bara vinerna som fattas. Intill ligger det som sedermera ska bli en vinterträdgård. 

Lägg till bildtext
Sovrumsmöblemanget är äntligen på plats. Herr och fru Mason stöp i säng omgående. Ingen kan väl klandra dem efter att ha varit utan sovmöjligheter i flera månader.

tisdag, mars 04, 2014

En poetisk respirator?

Det enda fynd jag (hittills) gjort på årets bokrea är en hejdlöst vacker anteckningsbok. Den är ett fynd för att den är hejdlöst vacker, inte för att den är billig.  Kanske är det en självgod pik till bokreans utbud: Vill man ha en bra text får man skriva den själv.
Ovanstående är ett skämt, känner jag att jag behöver påpeka. Riktigt så självgod är jag inte. Men jag tycker att jag har varit lite bitter här på sista tiden. Bitter och predikande. Bitterhet är bara förgiftande, för den bittre såväl som för den som tvingas umgås med den bittre, och att predika är ett bra sätt att tråka ut.
Ändå kommer jag att fortsätta att vara lite bitter och lite predikande. Fast det fanns bra böcker på rean också, visst gjorde det det. Men det var ändå bättre Förr. Förr kunde man göra riktigt bra lyrikfynd på rean. I år hittade jag inte en enda lyrikvolym i utbudet. Faktiskt hittade jag inte ens en lyrikavdelning i hela den bokhandel där jag befann mig.Poesin är en utdöende konstform.
Detta är något ytterst allvarligt, anser jag.
”Herregud” är det kanske många som tänker. ”Det finns väl tusentals saker som är värre som man kan oroa sig för: läkarbristen, den havererade äldrevården och den överbelastade barnomsorgen. Ukraina.”
Men det är på grund av poesibrist som det är brist på läkare, som äldrevården haverarer och fritidspedagogerna går på knäna, hävdar jag.
Att poesin är döende är ett symtom på vilken sorts värld vi håller på att skaffa oss. Vi stänger av och kopplar bort det stora, vidunderliga och magiska som livet är, som poeterna anar och försöker komma närmare genom att skriva poesi.  Den vetskap som poeterna sträcker sig efter och åkallar med sina ord, föder en respekt för livet och de levande som, om den gavs den betydelse och det utrymme den förtjänade, skulle omöjliggöra en företeelse som vinstdrivande äldrevård. Till exempel.
Det är min fasta övertygelse.
Med anledning av detta försöker jag desperat fungera som en poesins respirator. Så låt härmed era lungor fyllas av veckans dikt. Mars månads poet är Anna-Greta Wide. Jag tycker om henne för hon har en förmåga att förmedla livets väsentligheter på ett enkelt, nästan versliknande sätt.
”Man måste börja där man står. Man står. Det är mycket.” Det är bra rader. Det är rader att använda som motgift mot den giftiga bitterheten. Det är rader som enkelt och rakt talar om att det inte är någon idé att tänka att det var bättre förr eller att jag borde ha gjort si eller så. Man får helt enkelt koncentrera sig på var man är och vad man har att spela med just nu. Och helt hopplöst är det inte, man står faktiskt någonstans. Bara det är mycket. 



lördag, mars 01, 2014

De små tingen svindlande storhet

Men ibland visas det sådant jag vill se på TV, sådant som tillför något istället för att ta ifrån.
Jills veranda med Kristian Gidlund, till exempel. Jag ser det på SVTplay och tårarna rinner förstås på mig, som på alla andra.
   Jag har inte läst Kristians bok och bara följt hans blogg sporadiskt, lyssnat på sommarpratet. Men jag har alltid slagits av detta hur vackert han gör livet genom sin formuleringsförmåga och sitt öga för detaljer, eller känsla för detaljer kanske. Hans förmåga att njuta av detaljerna. Jag vet inte om han utvecklat detta ur vetskapen om sin obotliga sjukdom eller om det var en förmåga han besatt innan, men den är slående.
   I Jills veranda talar han om hästar, kraften som han får av hästar, känslan att stryka en häst över ryggen när han tar bort sadeln efter en ridtur. Ett ögonblick, en sekund av livet som han förmår suga märgen ur.
  Vi borde alla göra så emellanåt när vi springer genom livet. Stanna upp och låta oss fyllas till bredden av en blomdoft, en färg över himlen, ett ljus, värmen från en häst. Låta denna lilla detalj ta upp allt och i och med det inse hur oerhört stort och mirakulöst livet är genom de där små, små detaljerna som vi springer förbi på väg till något vi inbillar oss är viktigare.
  Det vill jag lära mig av Kristian Gidlund.