söndag, november 29, 2009

Bourgogneboken lever!

Jo, det är faktiskt sant. Jag hade ett tag som mål att det skulle bli Årets julklapp men eftersom alla andra käcka deadlinesidéer som jag har haft har gått åt pipan så talade jag inte om det för någon. Och lika bra är det för så kommer inte att bli fallet. Det gjorde mig ganska stressad ett tag men sedan tänkte jag att "fan, ska man inte kunna slappna av och vila i något man företar sig och bara vara istället för att hela tiden jaga vidare, vidare". Och så bestämde jag mig för att göra det. Men det går framåt.
Jag sjöng i kör en gång i tiden och när vi hade brötat igenom våra stämmor så att de satt ordentligt sa alltid vår körledare: "Bra, nu ska vi bara göra musik av det också!" Och det är ungefär där jag befinner mig nu när det gäller bourgogneboken.
Det som ska sägas är sagt. Det jag vill berätta är berättat. Det ska bara bli musik av det.
Ibland när jag läser igenom det jag skrivit undrar jag, varför i herrans namn jag ska berätta just det här. Vem fan är intresserad av att läsa detta, varför ska det här sägas? Varför skriver jag det här? Vilken betydelse har det i världen? Krig upphör inte och människor slutar inte att svälta för att jag skriver en bok om att jag tycker om att åka till Bourgogne. Jag vill ju inte ens uttrycka en politisk åsikt.
Och sedan tänker jag att "måste det verkligen ha en sådan värdlsomvälvande betydelse kan det inte räcka med att det är roligt?" Nästa fråga blir naturligtvis: "Är det här verkligen så roligt då?" Och varför gör vi människor så mycket underliga saker för att ha roligt? Åker på finlandskryssningar, gasar upp en bil från 0 till 200 på kortast möjliga tid, skriver meningslösa ord i långa rader!
Och varför i alla himlars namn måste jag bromsa upp mig själv med en massa orimliga frågor av det här slaget hela tiden? Vad är de ett förtäckt uttryck för?
Förstår ni nu varför det tar så lång tid innan den här boken blir färdig! Det är så mycket att komma till rätta med på vägen.
Men jag lovar, det kommer att bli en bourgognebok, om det så är det sista jag gör.


Nu är det natt över jorden


Nu är det natt över jorden.
Darrande stjärna, gläns!
Världarna vandra så fjärran.
Mörkret är utan gräns.

Marken och mullen och mörkret
varför älskar jag dem?
-Stjärnorna vandra så fjärran.
Jorden är människans hem.

Erik Blomberg

Ja, nu är det vinter och mörkt igen. Men i år har jag trivts ganska bra i mörkret (än så länge). Det har känts riktigt ombonat att gå hem i det kolsvarta. Vad det nu kommer sig.
Och i dag är det första advent och ljus i alla fönster. Här kan man lyssna på adventssångernas adventssång.




torsdag, november 26, 2009

Soldansarens sport och städ

Har kommit igång med träningen igen. Det vill säga: Jag var på gymmet i måndags för första gången på två veckor. Det är väl egentligen meningen att jag ska dit i dag också om det ska räknas som att komma igång och av någon anledning har jag alltid huvudvärk på torsdagar. Kanske något undermedvetet. Men förra torsdagen hade jag faktiskt inte tänkt att gå och träna och då hade jag huvudvärk i alla fall. Jag avstod som ett litet test för att utröna om det var något "psykiskt", så det kan det väl inte vara då...eller?
Ett litet tips så här i jul- eller kanske snarare adventsstädningstider är att man inte ska gå till gymmet för första gången på flera veckor dagen innan man ska storstäda sin bostad. Tisdagkväll när jag var färdig med skrubbandet hade jag lite svårt att räta på ryggen. Jag hade ungefär samma hållning som folk som går med rullator har, fast att jag inte hade någon rullator. Men jag hade behövt en.
Det här med gym är annars en ganska intressant företeelse. Har sett journalfilmer från förra sekelskiftet där folk sitter fastsurrade i olika gymapparater och far fram och tillbaka i rörelser som det är svårt att förstå vilken positiv effekt de kan ha på kroppen. Jag undrar vad folk kommer att säga om oss om hundra år, när de ser de maskiner vi använder.
Själv föredrar jag roddmaskinen framför någon av motionscyklarna på det gym jag går på. Motionscyklarna erbjuder nämligen en veritabel nära döden upplevelse. Dels behöver man en ingenjörsexamen för att lyckas ställa in dem och dels är det litet obehagligt att displayen för hjärtfrekvens av någon anledning alltid står på noll eller bara ett rakt streck när jag cyklar. Jag kanske borde anmäla mig till forskningen, nu när jag blir arbetslös... Eller också beror min frånvarande hjärtfrekvens bara på att jag inte har någon ingenjörsexamen...


Hitta kärleken! Klicka här Hitta en dator som passar dig!

onsdag, november 25, 2009

Den där friheten

Har ju skrivit tidigare om frihet. Frihet att gör vad man vill. Ibland kan ju friheten ta sig underliga uttryck. Som förra gången jag var arbetslös och fick för mig att fotografera päron ur alla möjliga och omöjliga vinklar. Kanske hade friheten gått mig åt huvudet.
Men att vara arbetslös är ju en lite tvetydig frihet. Frihet under press.

Tommare än Torsten

känner jag mig.



Det är nu jag skulle peta med texten till bourgogneboken. Eller åtminstone försöka putsa till ett klatchigt blogginlägg om något intressant med lite stuns på slutet. Men jag har inget sådant i mig just nu.
Istället sitter jag här och lyssnar på Simon och ekarna av Marianne Fredriksson. Helena Brodin läser. Jag vet inte hur många gånger jag har lyssnat på den men nu var det länge sedan.
Den är bland de bästa av böcker. Det är vilsamt att läsa den, att vara i den där världen, även om den inte är så vilsam i sig. Det som fångar mig mest, nu som alltid, är hur mycket människorna bryr sig om varandra, intresserar sig och engagerar sig i varandra, tar sig tid.

Mm...nu ska jag lyssna vidare.

lördag, november 21, 2009

You've got to keep the devil down in the hole

Så därför lyssnar jag på Tom Waits idag, istället för att gnälla och surna över mina i-landsproblem.



Den första Tom Waits - låt jag någonsin hörde var Downtown train och det var inte Waits som sjöng. Det var Rod Stewart. Jag tyckte att det var en riktigt seg låt. Sedan hörde jag den med Tom Waits och då kände jag plötsligt att det var den bästa låt som någonsin gjorts. Sådan är Waits.

fredag, november 20, 2009

Nej, jag kan visst inte sluta

Så det blir lite mera tjat om jobb. Min arbetsplats börjar så här i de skälvande slutminutrarna att allt mer likna Bröderna Marx möter Lars Norén.
Ordet katastrof är väl inte riktigt adekvat i de här sammanhangen, förmodligen kommer ingen av oss att svälta ihjäl. Varken jag eller mina nära och kära är som sagt drabbade av något dödligt. Vi har inte ens fått svininfluensan. Men ändå...

Jag har upptäckt intressanta saker hos mig själv. Eller om de är så jävla intressanta vet jag inte. Sorgliga, är kanske rätta ordet.
Jag trodde inte att jag var en sådan som kunde känna yrkesstolthet över ett grått och trist kontorsjobb.
Jag trodde inte att jag var en sådan som skulle tycka att det kändes som att lämna sitt barn i händerna på vettvillingar att lämna de arbetsuppgifter jag byggt upp (gråa och trisa kontorsarbetsuppgifter) vidare till andra.
Jag trodde inte att jag var en sådan som tog illa vid mig av företagsledningens totala brist på förståelse och intresse för det jag har arbetat med.
Jag trodde inte att jag var en sådan som tyckte att det var så jobbigt att bli uppsagd från ett grått och trist kontorsjobb.
Herregud, jag är ju egentligen författare!
Jag har tydligen hela tiden gått och trott att jag var en gås som man skulle kunna hälla hur mycket vatten på som helst utan att det bekom mig.
Jag har upptäckt att det är jag inte.
Och det är kanske tur att man inte är en gås.



Uppgradera till en ny och säkrare version av Windows Live Messenger! Uppgradera till en ny och säkrare version av Windows Live Messenger!

torsdag, november 19, 2009

Från detta med arbete till något livsviktigt

Nämligen litteraturen.

Har satt tänderna i nya numret av Vi läser där det, förutom om min stora idol Kristina Lugn, skrivs om detta att skriva fiktiva romaner om verkliga personer. Artikelförfattaren är mot men har samtalat med några som är för, bland annat Ann Jordahl som skrivit en roman om Ellen Key som heter Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) och tydligen gör succé. Själv har jag väl inte riktigt tagit ställning även om jag i somras inför turkietresan stod vid pockethyllan och desperat letade efter en bok som inte var baserad på en verklig händelse. Ren fiktion var vad jag ville ha och den verkade, åtminstone då, vara utdöd.

Någonting helt annat är det dock när fiktionen blir till dokumentär. Det har faktiskt hänt mig och det är väl egentligen en ganska pinsam historia men jag berättar den ändå.
När jag gick en skrivarkurs i min späda ungdom fick vi till uppgift att läsa Peo Enqvists Nedstörtad ängel som jag fullständigt slukade. En av historierna i boken (det är nu ca 14 år sedan jag läste den så jag kanske inte är helt exakt) handlar om en man som har en missbildning i form av ett litet extra huvud på sitt huvud. Det lilla huvudet är en kvinna som talar i egen sak och med egen röst. Mannen och det kvinnliga huvudet lever i en slags man och hustru -relation. Enligt Peo Enqvist har de/mannen figurerat i en kringresande freakshow och förekommit i en bok som anges med titel och författare.
Historien är skriven i en mycket dokumentär stil, så dokumentär att jag (det är nu det pinsamma kommer, men jag var ju ganska ung får jag väl säga till mitt försvar) gick till biblioteket och började leta efter den där boken för att jag ville läsa mer om den där mannen med ett litet, litet fruhuvud men jag hittade ingenting.
Veckan efter diskuterade vi boken på kursen. Vi pratade om Enqvists dokumentära stil och läraren frågade vad vi tyckte om den. "Ja", sade någon, "man tror ju på det" och så log han och alla andra log på det där sättet som gjorde att jag förstod att ingen annan än jag verkligen hade trott. Ingen annan än jag hade varit på biblioteket och letat efter några böcker. Och det var först i den stunden jag ingsåg att det faktiskt inte fanns någon man med ett huvud på huvudet, att Enqvist hade hittat på honom.
Jag vet inte vilket som är störst; min dumhet eller Peo Enqvists författargeni som lyckas få mig att köpa historien om en man som hade en kärleksrelation med ett extra huvud.
Men Enqvists författargeni är ju ganska stort så är min dumhet större är jag illa ute.



Hitta kärleken! Klicka här Hitta en dator som passar dig!

onsdag, november 18, 2009

Jag fortsätter alltså...

... att tjata om det här med jobb ett tag till. Det verkar vara ett engegerande ämne.
Jag antar att det framgått att jag inte är någon större idealist även om jag talar om att vi måste arbeta för att samhället ska fungera (egentligen känns det mycket bättre att använda ord som solidaritet och "göra saker för varandra" ordet "samhället" känns som om man talar om en fiende. Varför är det så? Det måste väl ändå anses som ett misslyckande för samhällets del). Jag skulle, likt Skogsnuvan, överge min post ganska omgående om jag vann de där berömda miljonerna.
Även min post består av spännande kontorsuppgifter som att rätta felaktiga autogiromedgivanden, registrera och tala med kunder och anställda i telefon. Detta känner jag inte heller som min "livsuppgift - förmodligen är det lättare att känna att jobbet är ens livsuppgift om man vore hjärtkirurg, men det är väl inte säkert att en hjärtkirurg vill vara en hjärtkirurg alla gånger heller - men nog känner jag att jag gör något för någon. Jag ger våra kunder och anställda god service, jag löser problem som ställt till det till folk och hjälper till att få företaget att snurra.
Men kanske är detta sådant jag vill intala mig för att det ska kännas meningsfullt att hålla på. För här byts ju inga hjärtklaffar direkt, det gör det ju inte. (P brukar förresten säga, när jag kommer hem och är stressad över att inte hinna med att det där ska jag sluta med för det är "ingen som ligger på operationsbordet". Och det har han alltså rätt i.) Det har hänt att jag ibland funderat vad det är jag egentligen ägnar mina dagar åt, men på det stora hela tycker jag nog att jag haft en meningsfull funktion (men jag kan ju som jag sagt tidigare vara indoktrinerad av systemet).

Jag har också funderat en del på vad det är som räknas som arbete och vad som inte gör det. Måste det alltid ha med det man gör för att få pengar som räknas? Varför är det till exempel inte arbete när jag skriver på bourgogneboken men när Camilla Läckberg skriver sina deckare då är det arbete? Det jag vill åt är att det ju anses finare att arbeta än att inte arbeta.
Min mor, till exempel, har hela livet varit något så exotiskt som hemmafru. Detta har inte inneburit att hon legat hemma på divanen, bläddrat i glättade tidskrifter och käkat chokladpraliner, medan min far slet i sitt anletes svett ute i skogen. Förutom att skämma bort mig och min far med hotelliknande service har hon tagit hand om åldringarna i släkten: min mormor, farmor och farfar, sin moster och morbror. Hon har städat, tvättat och handlat som om hon jobbade på hemtjänsten, följt till läkare, tandläkare, frisörer och fotvårdsspecialister och ringt till myndigheter och institutioner för deras räkning.
Att säga att min mamma inte har arbetat skulle alltså vara helt fel. Att det skulle ligga ett mindre värde i det hon gjort bara för att hon inte har tjänat pengar är också fel. Kanske har hon till och med sett detta som en livsuppgift och jag tror nog att hon har identifierat sig lika mycket med detta arbete som hon skulle ha gjort med ett förvärvsarbete. Att hon har känt sig fri är jag inte lika säker på och trots att hon nog har sett det hon har gjort som en livsuppgift så kan jag ibland tänka att det nog hade varit bättre för min mamma att ha förvärvsarbetat lite. Att hon nog hade känt sig lite friare då.
Att mina pappa och jag hade mått bra av att inte bli så förbaskat bortskämda är givet. Tack mor!



Hitta kärleken! Klicka här Hitta en dator som passar dig!

tisdag, november 17, 2009

Personlig utveckling

Kanske borde jag förfäras/skämmas över att jag vid 34 års ålder behöver lära mig räkna ut procent. Istället för att bli så upprymd över att jag lyckats lära mig räkna ut procent att jag vill hoppa omkring.
Men som Skogsnuvan säger: att ha roligt är bästa medicinen och då måste det ju vara bättre att vara upprymd än förfärad.

Förresten är jag inte alls färdig med ämnet arbete/frihet vad jag än har sagt tidigare. Era kommentarer i ger mig nya infallsvinklar. Så jag återkommer men nu tänker jag låtsas att jag är fri ett litet tag.

måndag, november 16, 2009

Mer om arbete (sedan ska jag sluta tjata om detta, kanske)

...fast jag menar inte att vi ska sluta jobba. Det går ju inte, åtminstone inte fullt ut, om samhället ska fungera. Jag menar om jag nu skulle vara fri att skriva så måste ju någon tillverka min dator, veva igång Internet och tillverka mina migräntabletter när jag har stirrat mig för skelögd i den flimrande skärmen. :) Ja, ni förstår vad jag menar.
 
Vi arbetar av solidaritet har det påpekats här i kommentarerna och det är ju faktiskt sant. Att arbeta innebär ju oftast att göra något för någon och gjorde vi inte saker för varandra skulle vi inte komma så långt. Nästan alla jobb innebär ju också detta, att göra något för någon. Slaktaren förser oss med mat, läkaren med medicin, osv. De ska vara stolta över vad de gör, det tycker jag verkligen. Men om de är FRIA vette fan.
 
Då ska man ju enligt god akademisk sed definiera vad man menar med "frihet". Så vad är då frihet? "Just another word for nothing left to loose"? Och i så fall är det kanske inte så mycket att sträva efter.
 
Jag borde ju förresten anse att vi är fria utav bara helvete efter jag predikar åsikten att vi själva har ansvaret att välja våra liv. Och det måste väl vara den optimala friheten?
 
Ja, jag vet inte, jag orkar inte, jag lider av för många i-landsproblem just nu som utmattar mig mentalt för att orka fundera mera på det här. I natt när jag låg och grubblade på mina i-lands problem (som alltid är mycket större och flera nattetid) kom jag på ett annat bra ord för vad slaktaren och läkaren var om de nu inte var fria men jag har glömt vilket ord det var.
 
Däremot är jag övertygad om att det vore bättre för oss alla, för själen, friheten och solidariteten om vi arbetade mindre. Fram för max 6 timmars arbetsdag! Det får bli min slutparoll idag. I morgon ska jag skriva om något helt annat än arbete. Kanske.


Yes! Windows 7 gör din dator bättre och enklare Yes! Windows 7 gör din dator bättre och enklare

söndag, november 15, 2009

Vinauktionen i Beaune

I dag är det den 149:onde vinauktionen i Hospice de Beaune. Den tredje söndagen i november varje år är det vinauktion i Beaune. Hospice de Beaunes viner auktioneras ut och vinsten går till välgörande ändamål.

Jag hyser ingen större längtan att vara med på själva auktionen men jag skulle kunna tänka mig att dumpa P där och själv ströva runt i Beaune och upptäcka de välkända gatorna och gränderna vintertid. Att inte veta hur livet ter sig i ens egentliga hem vintertid känns ju litet pinsamt.
Drömvinsten är alltså uppe i 191 miljoner... hm...


lördag, november 14, 2009

Arbete gör oss fria?

...som en liten kommentar på Stora BHs kommentar till mitt "epok"-inlägg, fast på svenska i stället för på tyska, för att komma bort från den historiska belastningen av uttrycket.


I Birgitta Stenbergs första roman Fritt förfall säger huvudpersonen Caroll att "Arbete var förresten bara ett opium mot livsleda..." I de senaste numret av Vi läser (det kommer förresten ett nytt den 17:onde) finns en intervju med Alain de Botton som har en liknande teori: "Vi arbetar för att slippa grubbla". Den stunden vi arbetar behöver vi inte fundera över de stora existensiella frågorna i livet utan kan koncentrera oss på enkla konkreta problem som icke fungerande eluttag osv, menar han.


Arbete är alltså ett slags bedövningsmedel för att det stora och ogreppbara i att vara levande inte ska överväldiga oss. (Det är ungefär som med språket; detta verktyg som förminskar tillvaron men som gör den greppbar, hanterbar och tydlig. Fast samtidigt kan jag ibland tycka att språket, litteraturen, det konstnärliga uttrycket också har en förmåga att vidga världen och de obetydliga detaljerna i den men kanske är det bara ett bevis på vilken krympling man är. Att man bara kan gå med kryckor. Men nu var det ju arbete jag skulle skriva om. )


Alain de Botton talar vidare om hur vi identifierar oss med vårt arbete. Som om vi är det vi försörjer oss på. Det har jag också tänkt mycket på. Vi är det vi gör, heter det ju, och det vi gör är synonymt med det vi försörjer oss på. Kan vi inte försörja oss eftersom vi saknar arbete blir svaret på frågan "Vad gör du?" : "Jag är arbetslös." I det läget väljer vi alltså att svara på frågan "Vad gör du?" med något som vi inte gör istället för att svara med något av det vi faktiskt gör, t ex bakar bullar, tittar på Arga snickar'n, målar tavlor, osv. Fast det är klart vi har ju uttrycket "arbetssökande" som ju är ett aktivt ord.
Men att bara vara det man gör som försörjning är ju att förminska sig själv ganska ordentligt. Jag tycker t ex att titlar är stympande snarare än upphöjande som de ju så ofta är ämnade att vara. Det är en förminskning av sig själv att kalla sig dr. Karlsson eller direktör Ågren t. ex. Vi är ju så mycket mer än så. We are stardust, we are golden eller vad det hette. Fast det är klart, om man kan svara att man är autogiroadministratör behöver man ju inte fundera på vem man är och slipper de här existensiella kvalen.


Arbete är alltså till för att bevara oss från den frihet vi inte skulle kunna hantera? Och på det sättet blir vi fria? Från det existensiella oket. Mja, jag vet inte. Jag tror att arbete, viss typ av arbete, kan hindra oss att utveckla får fulla potential, eftersom vi helt enkel är tvugna att koncentrera oss på något annat under åtta timmar om dagen. Med viss typ av arbete kan det säkert vara tvärtom (vilket för oss till frågan "Vad är arbete?" men den tänker jag inte försöka reda ut här för det blir för långt och jag har säkert tappat hälften av er redan.)

Det är hur som helst inte bara negativt att arbeta. Och detta skriver jag inte bara för att jag står i begrepp att bli arbetslös (om två veckor på måndag för att vara exakt) detta har jag faktiskt tänkt på länge. Jag hade till och med ett utkast till ett blogginlägg om detta i min mobiltelefon för ett tag sedan men det blev aldrig färdigt. Något kom i vägen. Förmodligen arbetet. Till det positiva med att arbeta hör inte bara detta att man får lön varje månad, vilket faktiskt innebär en viss frihet i det samhällssystem vi lever i. Det finns annat som är positivt också. För mig har arbetandet inneburit att jag fått betydligt bättre självförtroende än innan. Numera vet jag att jag kan något, till och med kan vara bra på något och den känslan går att använda på flera områden i livet. Fast detta att man växer av att vara duktig på jobbet visar kanske snarare på hur låst man är i ett samhällssystem där man identifierar sig med sitt arbete, så kanske är det inte ett bra exempel att ta upp här... Hur som helst har jag på samtliga ställen där jag jobbat begåvats med synnerligen goda arbetskamrater och det gör det särskilt tråkigt när det tar slut. Jag kommer att sakna er allihop.

Men friheten alltså: Jobba är bara ett bedövningsmedel, något som håller oss sysselsatt åtta timmar om dagen så att vi inte kan förverkliga oss själva fullt ut (och jag vet att "förverkliga sig själv" är ett belastat uttryck men snart är det dags för vinprovning och jag hinner inte komma på något bättre). Arbetslöshet är inte heller ett tillstånd av frihet eftersom man tyngs ned av oro för sin försörjning. Vilka vägar finns det mellan arbete och arbetslöshet? Att ha betald semester är nog så nära friheten man kan komma innan pensionen i detta land. Om man inte vinner de där berömda miljonerna förstås. Frihet är inte ett önskvärt tillstånd i vårt samhällssystem, som vi själv har skapat och kanske kan man därför dra slutsatens att vi inte vill vara fria.

Jag vet inte riktigt om jag har kommit fram till något vettigt i detta evighetslånga svamlande men jag vet att Ulf Lundell har sagt att "vill du ha din frihet, får du ta den" och att det hade han rätt i.

Jag hoppas att ni alla känner er åtminstone relativt fria denna lördagskväll. Själv ska jag gå och inmundiga lite av bedövningsmedlet rödvin.

tisdag, november 10, 2009

Att våga är att förlora fotfästet en smula

...apropå att förlora sig själv.
Och apropå att förlora sig själv så har jag ägnat stora delar av dagen till att plugga bokföring. Bokföring! Jag, matteateisten, den ekonomföraktande humanisten från gymnasietiden. Detta har det alltså blivit av mig: En bokföringsstuderande.
Nu är det kanske inte höjden av mod att våga plugga bokföring. Det innebär kanske inte ens att förlora sig själv. Kanske handlar det mer om att utvidga sig själv?

Jag är ju nu en gång inte den här personen som ställer upp regler att leva efter (som Carolina Klüft gör, enligt en tidningsartikel jag läst någon gång). När jag var en ekonomföraktande gymnasiehumanist gjorde jag förvisso det. Jag gjorde ett rent religiöst ställningstagande mot matte och datorer (idag har jag suttit vid datorn sedan klockan sju i morse) och jag skulle aldrig någonsin dricka kaffe. Viktiga ställningstaganden om avgörande områden i livet, som ni ser.
Numera vill jag gärna påstå att jag inte sätter upp sådana här regler för att jag vill hålla mig öppen för vart livet för mig och de situaioner som kan uppstå och inte låsa mig vid, måhända förhastade, beslut. Men kanske har det bara att göra med att jag har dåligt karraktär. Jag har ju nu för tiden så dålig karraktär att jag inte lyckas sluta att dricka det där kaffe jag aldrig skulle börja dricka, trots att jag mår ganska dåligt av det.

Hur som helst så ska man ju gilla utmaningar i livet. Så jag ger mig på utmaningen att lära mig bokföring. Vilken daredevil!

torsdag, november 05, 2009

Att vara eller inte vara

Funderingar kring det här med mognandet och det inre lugnet: Finner man eller förlorar man sig själv? Och spelar det någon roll? Om svar annhålles.

onsdag, november 04, 2009

Tack, Bob!

En kanske inte vacker men hejdlöst söt hund

Det finns vackra saker.

Om en sak kan vara vacker
borde rimligtvis också jag kunna vara det.


Hämtat direkt från Bob Hansson blogg Kloka ord att ta till sig.

tisdag, november 03, 2009

Epoker i livet

Firade All Helgona helgen i Uppsala, denna studenstädernas studentstad, där jag en gång varit just student. När vi promenerade runt där i ett lätt höstregn funderade jag på perioder i livet som avlöser varandra, epoker som går i graven och nya som uppstår. Snart är det ju slut på en "epok", när jag slutar på jobbet, och dags för en ny, som jag inte har en aning om hur den kommer att se ut.

Uppsalaepoken var en ganska vilsen period. Jag var inte någon vidare student, vare sig när det kom till själva studierna, även om jag tog mina poäng -präktig har jag ju alltid varit - eller det studentikosa livet. Jag kände mig inte riktigt hemma här. Eller någon annanstans heller för den delen.

Men numera tycker jag att det är ganska häftigt att tänka sig att jag har gått runt med nyckeln till Gustavianum (huset ovan), universitetets äldsta byggnad, på min nyckelknippa. När jag bodde här fanns institutionen för Antikens kultur och samhällsliv i huset. Nu är det universitetsmuseum och är man här ska man definitivt gå in och se Augsburgska skåpet och Olof Rydbeck dä. s anatomiska teater.
I entrén till universitetshuset fotograferade en pappa sin dotter, den blivande uppsalastudenten (gissade jag) under det klassiska visdomsorden som är ristade över aulans portar:
"Att tänka fritt är stort men att tänka rätt är större."
Ett påstående som jag fortfarande ställer mig skeptisk till. Jag menar, att tänka fritt är ju att tänka fritt men vad innebär det egentligen att tänka rätt..?
Uppsala epoken avslutade jag med att tända ett ljus i Domkyrkan, som en slags markering att nu går jag vidare. På den tiden försökte jag fortfarande vara kristen. Ett försök som var som en obesvarad kärlekshistoria, även om jag inte riktigt vet vilken sida -jag eller regligionen - som inte inte besvarade den andres känslor.
Numera tror jag inte på religionen som sådan. Kanske finns det en gud. Gör det det tror jag att han vill att jag ska njuta av det liv jag fått och behandla mina medmänniskor så väl som möjligt. Svårare än så är det inte. Eller lättare.
Hur som helst tände vi ljus den här gången också. Den här gången var det P som höll i ljuset och det kändes tryggt på något vis (även om jag vet att man måste hålla i sitt eget ljust för att det ska fungera här i livet, rent bildligt alltså). Jag tog en "ord-på-vägen-lapp", kanske kan det jämföras med en kinesisk lyckokaka (?) där det stod, apropå bilder av gud:
"Du omger mig på alla sidor, jag är helt i din hand." Psaltaren 139:5
Nu anser ju jag som bekant att man är ganska mycket i sina egna händer men vi får väl se.
Sant är i alla fall att de proppfulla ljushållarna i kyrkan brann så att man nästan kunde känna hur kraft strömmade från dem och när vi kom ut ur kyrkan hade det slutat regna och solen kikade fram.
Jag valde att se detta som ett tecken. En blinkning från Gud. Efter regn kommer solsken, vet ni.