fredag, juli 30, 2010

Fler "typiska" poeter

Ytterligare en (i den långa raden) poeter som lever upp till den romantiserade, destruktiva poetbilden är Velmir Chlebnikov. Han var verksam i Ryssland på 1910-talet, en futurist i kretsen kring Majakovskij.
Han framtstår emellertid som en ganska försynt person i hans kamraters eftermälen i t ex Den vrålande parnassen, även om han samtidigt åkte runt på ett lastbilsflak med skylten "Universums president". Hans vänner berättar hur han var så tystlåten att de kunde glömma kvar honom när de gick ut, för att sedan hitta honom, sittande på samma plats, i den utkylda lägenheten när de kom tillbaka flera timmar senare.
Han verkar ha haft lite svårt att ta hand om både sig själv och sina verk. Lili Brik, Majakovskijs kärlek, berättar i sina memoarer om hur han kommit till henne utan ytterkläder en vinter och hur hon åkt med honom och köpt en päls. Sedan hade hon givit honom pengar till en mössa som han skulle köpa på egen hand. När han kommer hem till henne igen är han ändå utan mössa eftersom han använt pengarna till att köpa färglada pappersservetter som han tyckte var vackra.
Sina dikter stoppar han ned i ett örngott som han bär med sig och glömmer kvar överallt. Kamraterna, som ser honom som en stor poet, åker efter och plockar rätt på örngottet.
Pengar har han aldrig och har han några kan han inte hålla i dem. Det slutar med att han svälter ihjäl, fortfarande mycket ung.

Man får väl ha i beaktande att de som berättar detta var personer som tyckte om att späda på myten om sig själva, ofta genom att späda på myterna om varandra.
Jag tycker mycket om mordernismen och särskilt då den ryska futurismen och Majakovskij. Det fanns en sådan kreativ kraft i vad de gjorde, en tro på att det betydde något.
Det känns som om poesin och konsten i allmänhet hade en mycket större betydelse förr än vad den har nu. Vem bryr sig till exempel om vad en poet skriver idag? Mer än andra poeter, kanske och de som befinner sig i den världen. Men jag vet inte om ens poeterna tror att det de skriver har en sådan betydelse i samhället i stort som Majakovskij och hans kamrater trodde när de författade manifestet En örfil åt den offentliga smaken.
Lite tråkigt, tycker jag. (Och nej, jag tycker inte riktigt att Lars Vilks rondellhund hör hit).

onsdag, juli 28, 2010

Paul Andersson

Gjorde nyligen stora fynd på en loppmarknad. Tre böcker för tio kronor! Inte styck utan tio kronor för tre böcker. Jag hittade dessutom riktiga kvalitets böcker.
Luftslottet av Donalde E. Westlake, Ingenjör Andrées luftfärd av Per Olov Sundman och en pocket med poeten Paul Anderssons samlade dikter som jag har letat efter.

Birgitta Stenberg berättar i sina självbiografiska romaner om sin vän Paul Andersson, som hon beundrar så eftersom han är en "riktig poet". Hon fortsätter att beundra honom fastän han med stor självklarhet lever på hennes pengar och vid ett tillfälle också stjäl från henne. Hans dotter Jaël skriver i sitt förord i pocketsamlingen att Paul Andersson ansåg att världen skulle avlöna sina poeter och därför, utan skrupler, levde på sin mammas och sina vänners pengar.
Jag tycker väl också att världen skulle kunna avlöna sina poeter men kanske mer på samma sätt som den avlönar rörmockare, kontorister och byrådirektörer. Men som poet är det ju inte, eller har åtminstone inte varit, riktigt fint att sälja, att tala om att kunna försörja sig på sin poesi, att tala om att man måste försörja sig som vanliga människor. Poeten ska vara någon slags förandligad typ som får näring nog av sitt eget geni.
(Är det förresten inte lite märkligt detta att t ex musiker och författares arbete inte har samma ekonomiska värde som andra saker i samhället, utan att man kan ladda ned och dela det lite hur som helst och att en del som gör detta sitter i olika medier och säger att musikerna inte ska pissa på sina fans och "kultur ska spridas". Och att det finns politiker som säger att "vi kan väl inte kriminalisera en hel generation". Skulle det låta likadant om en hel generation gick in på ICA och plockade åt sig livsmedel, som ju också är något som definitivt borde spridas? Jag bara undrar lite...)
Från Stenbergs böcker och förorden i samlingen får intrycket av att Paul Andersson levde upp ganska bra till den gängse romantiserade bilden av en poet eller konstnär. Förutom detta att han inte verkade vara helt lätt att ha att göra med, att han inte lät samhället bestämma hur han skulle leva och tog ett sk vanligt jobb, levde han under många år i Paris och Rom (konstnärsstäderna) under existensminmum. Det finns en bild på honom från 1962 i den här pocketboken, där han ligger i en säng i ett billigt hotell i Paris och är mager som ett skelett. Jag vet inte var jag läste meningen att i Paris är svält en konstform, kanske i någon av Birgitta Stenbergs böcker. Han är också beroende av droger. Birgitta Stenberg beskriver t ex i Spanska trappan hur han åker ut till soptippen den dag då avfallet från något sjukhus körs ut och hur han går där och letar efter sprutor, slattar av morfin och annan narkotika.
Hm, egenkär, svältande och drogberoende; är det den gängse romantiserade (!) bilden av en poet så är det ju en ganska grym bild att leva upp till. Eller är det bara jag som har den bilden?

Hur som helst blev jag nyfiken på denne Paul Andersson, denne "riktige", "store" poets poesi när jag läste Birgitta Stenbergs romaner. Vad var det som hon och många andra beundrade så? Därför blev jag glad när jag hittade den där lilla pocketboken. Har inte riktigt hunnit skaffa mig en uppfattning ännu men denna vecka är ändå veckans dikt en Paul Andersson-dikt.

tisdag, juli 27, 2010

Apropå mitt tidigare inlägg

Du och jag är överklass.
Må oss njuta, må oss helga denna orättvisa och ge den mening, genom att åtminstone njuta av den.
Så tänker jag ibland.
Att varje nu vilar på ekvation som inte finns.


Skriver Bob Hansson på sin blogg den 24 juli.

James Nachtwey

Om man av någon anledning skulle vilja få perspektiv på sina problem kan man besöka Örebro konsthall och titta på utställningen av James Nachtweys fotografier fram till och med den 22 augusti.
http://www.orebrotown.com/sv/uppleva/evenemang/evenemang/evenemang---orebro/2010-05-12-utstallning-james-nachtwey-foto.html

Nachtwey har vigt sitt liv åt att åka runt och fotografera världens våld och elände, krig och fattigdom. Vi hamnade där i söndags när det regnade som värst men kom aldrig runt hela utställningen. Vi fastnade framför dokumentärfilmen om Nachtwey och blev sittande där tills det var stängningsdags.
Filmen visade bland annat hur han varit och fotograferat fattigdomen i Jakarta. Här bodde människor, människor med jobb som ändå inte hade råd med tak över huvudet, bredvid järnvägen. Och med bredvid järnvägen menar jag med ett avstånd från förbipasserande tåg på en, högst en och en halv meter. Förmodligen handlade det om att detta var den enda mark som var fri, där det inte kostade något att uppehålla sig, där ingen körde bort dem.
Mellan två spår (kanske två meter mellan spåren) bodde en familj med små barn. Mannen hade på "hemväg" blivit påkörd av ett tåg och förlorat en arm och ett ben. När tågen for förbi och någon spolade i tågtoaletterna skvätte det upp i deras ansikten.

Ja, sa P, efter att vi blivit utslängda ur konsthallen. Det här att du förmodligen blir arbetslös om någon månad (min visstidsanställning är slut då) är ju inte någon katastrof egentligen.
Och det är det ju inte. Jag kommer inte bo mellan spåren på Örebro resecentrum om en månad.

Funderade också på hur man är och hur man blir när man arbetar som den här typen av fotograf. På filmen såg vi också hur Nachtwey fotograferade en kvinna som just fått hem sin sons döda kropp efter ett krig. Hur kvinnan, omgärdad av andra kvinnliga släktingar, grannar och bekanta, bröt fullständigt samman utanför sitt hus.
När jag såg den där Burger King-servitören som satt och grät framför fotbolls-vm medan hans landsmän larmade och skrek utanför, tänkte jag att det här skulle ju bli Årets Bild, men jag kunde inte förmå mig att ta upp kameran. Det skulle ha känt som om jag trängde mig på på ett närmast oanständigt vis. Och då var det ju bara fotbolls-vm.
Det är ju bra att han tränger sig på (Han själv säger dessutom att alla han fotograferat har varit med på det.). Det behövs uppmärksammas att det bor folk mellan järnvägsspår. Men jag skulle aldrig klara av det.

måndag, juli 26, 2010

Det moderna Sverige börjar här

Vid infarterna till min stad står numera en stor skylt som meddelar att Det moderna Sverige börjar här.
- Å fan, tänkte jag när jag passerade häromdagen. Varför just här?
Och om det nu börjar här på vilken sida om staden fortsätter det? Det står en likadan skylt vid infarterna på alla sidor, innebär det att det moderna Sverige är koncentrerat just till min stad och vad som övrigt är av Sverige är öken?

Det är inte så att jag gnäller, även om staden är gnällbältets huvudstad. Jag bara förundras. Jag gillar min stad och vill inte på något sätt hänga ut den eller göra mig lustig över den. Jo, kanske är det just lustig jag vill göra mig men elak vill jag inte vara. Det är fint här och jo...kanske ganska modernt men inte modernare än till exempel Karlstad, Västerås...
Det finns ju förresten fler exempel på intressanta tätortsslogans:
Enköping är ju Sveriges närmaste stad. Där gör man reklam för att man ligger nära en annan stad och det är ju också ganska fascinerande.
Min barndoms idylliska lilla småstad stoltserade en gång i tiden med en skylt vid infarten som utropade den till Den globala staden. Jag vet inte om den skylten finns kvar, tänkte inte på att titta efter när jag for förbi sist.
Jag vet inte heller varför denna vackra lilla pärla skulle vara så väldigt global. När Internet var ungt drömde man om att få flera invånare i staden nu när man kunde jobba hemma via nätet men nu blev väl inte det här hemmarbetandet tack vare Internet vad man trodde att det skulle bli riktigt.

Varför måste man ta i så förbaskat? Det är ju nästan lite rörande hur vi kämpar för att det ska låta som att den här platsen, vår plats, den är minsann så hejdundrande storslaget framåt, så dess like finns inte. Det blir ju bara larvigt och inte alls som man hade tänkt sig. Sådana här besserwissrare och cyniker som jag åker förbi och flinar lite von oben istället.

Innan min barndomsstad blev Den globala staden var den Skärgårdsstaden vid Vättern. Visst låter det mysigt! Och helt med sanningen överensstämmande.
Jag hoppas att den har blivit det igen, ska titta efter vad det står på skylten nästa gång jag passerar infarten.

lördag, juli 24, 2010

Mordvandring i Nora

Har varit i vackra Nora och gått en Maria Lang-promenad. Maria Lang min favorit deckardrottning som var deckardrottning innan det gick inflation i det begreppet. Hon hette egentligen Dagmar Lange(1914-1991) och växte upp i Nora. 1976 flyttade hon tillbaka hit förgått.
Flera av hennes böcker utspelar sig här, eller i Skoga som hon valde att kalla orten i böckerna. Det går att gå guidade vandringar bland mordplatserna (och här kan man läsa om upplevelserna av en sådan) och man kan ta in på stadshotellet och få ett riktigt Maria Lang-paket. Vi gick emellertid på egen hand, gudiade av den mordvandringsfolder som man kan hämta gratis på turistbyrån i den gamla stationsbyggnaden.

Tänkte att ni skulle få följa med på den där vandringen här. Lovar att inte avslöja några mördare men om ni inte alls vill veta någonting innan ni läser böckerna själva så ska ni inte läsa vidare, från och med NU.




Första anhalten på promenaden är stadsbiblioteket. I Docka vit, docka röd (1982) är det invigning av det nya biblioteket. Maria Langs långe, stilige, kaffeknarkande kommisarie Christer Wijk är där med sin fru, operasångerskan Camilla Martin.
Christer Wijk är egentligen kommisarie vid riksmordskommisionen och bosatt i Stockholm men han härstammar från Skoga, där hans mor fortfarande bor kvar. Maria Langs, verklige systerson Ove Hoffner spelar också en roll i Docka vit, docka röd.






Det här huset, som har en trädgård som sträcker sig ändå ned till Hagbyån, hyrde Puck och Einar Bure och Pucks pappa professor Johannes Ekstedt som sommarbostad i Inga fler mord (1951). Einar är Christer Wijks barndomsvän och Puck utgör berättarjaget i de första böckerna. Personligen tycker jag att Puck-böckerna är det allra bästa. Inga fler mord är den tredje deckaren och Puck, Johannes och Einar hoppas att de inte ska behöva uppleva fler mord tillsammans när de åker till sitt sommarnöje men det blir ju aldrig som man tänkt sig.



I det så kallade Pigslottet från 1904 bodde Maria Lang som ung och
här skrev hon sin första deckare Mördaren ljuger inte ensam (1949). I Pigslottet bor också Sylvia Mark och Ole Bodé som figurerar i Staden sover (1970).









Här till vänster begås ett mord mitt under Hyland hörna i Staden sover.






Här ser vi Tullbacken som figurerar i Körsbär i november (1976).
Har inte läst den boken ännu.








IKung liljekonvalj av dungen (1957) hittas den döda på strandpromenaden vid Ekhult. Den här boken filmades också men hette då Ljuvlig är sommarnatten.



I Villa Solvik föddes Maria Langs syster och bästa vän Ingrid som renskrev över 20 000 sidor deckarmanus. Villan figurerar också i Arvet efter Alberta (1977)





I den här tjusiga villan med utsikt över Norasjön bor Christer Wijks mamma Helena Wijk. I Klappa inte katten (1985) är det också själva brottsplatsen.


Fast att Christer Wijk förekommer i samtliga deckare tycker jag inte att man kommer honom in på livet riktigt. Han är lång, snygg och svarhårig, röker pipa och dricker kopiösa mängder kaffe. Han föredrar att förhöra samtliga inblandade tillsammans i klunga för att de ska provocera varandra till erkännanden, vilket jag tycker verkar vara en ganska dum metod men jag jobbar ju inte för riksmordskommisionen. Ju närmare en lösning på mordgåtan han kommer desto släpigare talar han. Mer än så får vi egentligen inte veta om personen Christer Wijk.




Granne med Helena Wijk, på Maria Langs gränd 1, bor Maria Lang själv, liksom Almi Graan, Maria Langs alter ego i flera av böckerna. Här hade hon också en angränsade lägenhet där hon satt och skrev sina deckare. Utanför huset finns ett litet "minnesmärke". Här händer det också en hel del i boken Fyra fönster mot gården (1983) men vad har jag inte läst ännu.




Maria Lang skrev även några deckare för barn. Jag har inte läst några av dessa ännu men i en av dem Hjälp mig Katja (1972) ska det ha stått en mystisk bil här i bådrande vackra Vattugränd.
I ungdomsdeckarna förekommer en kille vid namn Jan som också gör några gästspel i vuxendeckarna. Han finns också i verkligheten och är en nära släkting till Maria Lang.





Den onödigt hemlighetsfulla mötesplatsen i Svart sommar (1966)
och i Gullregn i oktober (1981) kan man en stormig natt se ett stort uppbåd av poliser och ambulanser vid Södra Kyrkogården allé.



Skojarbacken är Noras gamla tivoliplats. Den är skådeplatsen för händelserna i Tre små gummor (1963) som utspelar sig 1929 när Christer Wijk och Einar Bure är pojkar.


På stadshotellet är det festligheter efter Skogas första studentexamen i Vår sång blir stum (1960). Det här är den sista boken där Puck och Einar Bure förekommer. Maria Lang tröttnade på att synvinkeln skulle begränsas till Pucks ögon och analyser och därför försvann hon ur böckerna. Redan i Vår sång blir stum är hon faktiskt inte heller berättarjaget längre men tydligen tyckte inte Maria Lang att det då inte fanns någon poäng med att ha med henne över huvud taget.



I Körsbär i november kämpar Christer Wijk i detta hus för att hinna lösa ett giftmord innan det blir preskriberat och utanför sandbergsska gården står Dina Richardsson och väntar på sin väninna Annelie Hammar i Kung Liljekonvalj av dungen.


När jag gick här och promenerade mellan de olika platserna insåg jag att det fortfarande finns ganska många Maria Lang-deckare som jag inte har läst och det känns ju skönt. Det blir trist när de tar slut.
Detta att hur vi än gör kommer vi inte att hinna läsa alla böcker som finns brukar vara något som gör oss bokälskare stressade. Så känner inte jag. Jag tänker "Tack gode gud för det!"

onsdag, juli 21, 2010

Hemma igen!

Hemma i Sverige. I lägenheten och i datorvärlden. Drömde en av de sista dagarna på resan att jag gick runt på ett tåg mellan olika platser där det fanns datorer som jag kunde skriva på. Någon slags undermedveten abstinens kanske.

Det är märkligt hur "lätt" det är att komma hem. Jag menar, där har man gått i två veckor i en annan värld och en annan verklighet, den har varit påtaglig, viktig och nära. Det där att allt upplevs intensivare när man är ute och reser, som jag brukar skriva om. Man tror att den ska vara viktig länge, den här andra världen, att man liksom ska ha den med sig, gå omkring i den fortfarande, rent mentalt, när man kommit hem och liksom gradvis flyta tillbaka. Men man behöver inte ha varit hemma många timmar förrän den vanliga vardagen har slukat en totalt. Jag är lite förundrad, mer än något annat. Den där andra världen var ju, som sagt, så intensiv.


I morse körde gatsoparna förbi Caravel-la hostel utan att väcka mig. Någon annan låg i solstolen vid poolen och det gamla paret som satt tillsammans med sin hund och tittade ut över havet varje kväll sitter där idag också, utan att titta på mig som håller på att kravla mig upp på klipporna. Den rare, tunnhårige kyparen Manolo ska servera några andra turister på Marfils bar, utan att tänka särskilt på att vi inte är där.
Och det går att härda ut med den tanken, konstigt nog, just därför att den möjligheten, att sitta på Marfils bar, redan känns så fjärran.
Märkligt.

Men härligt var det. Och det fanns saker att skriva om även i icke-bourgogne visade det sig så det kommer nog att bli en sk "sida" här på bloggen med närmare analyser och iaktagelser.

Veckans dikt är en av Tomas Tranströmer. Denne Tranströmer som jag avvisade i så många år men så plötsligt "upptäckte" och nu är han lite av en husgud. På nästan varje sida jag läser i den samlingsvolym som jag hittade på en rea för några år sedan hittar jag något viktigt, ett viktigt meddelande.

lördag, juli 17, 2010

Biltur

Det har visat sig en smula svårt att hinna med att blogga när man är på semester. Det här dagdrönarlivet tar så oerhört mycket tid. Upptäckte här om dagen att jag legat vid poolen i sju timmar. Detta gjorde mig så utpumpad att jag sov som en sten i över en timme på hotellrummet innan det var dags att gå ut och äta middag. De senaste två dagarna har dock varit riktigt bråda dagar. Vi har hyrt bil och kört runt på ön. Bland annat har jag visslat oss upp längs den smala och slingriga vägen och upp på det berg där St Salvadors eremitage låg. P körde och jag visslade. Det går liksom bättre om man visslar på de där vägarna. Man hyperventilerar inte lika lätt då. Nu hade dessutom en svart katt, som såg ut att läsa onda förbannelser över oss, korsat vår väg innan vi anträdde färden. Då hjälper det inte att Jesus står däruppe och håller sin hand över en. Av någon anledning tror jag mer på katten.

måndag, juli 12, 2010

Hysteri

Spanien har just vunnit fotbolls-vm. Cala D'Or har just exploderat. Fyrverkeripjäser sprängs. Bord välts över ända. Det viftas med spädbarn från balkongerna. Bilhorn misshandlas. Folk skriker att de är Spanjorer Spanjorer Spanjorer och hänger ut genom bilfönstren och viftar med flaggor. Man slår på trummor. Det är kaos och konfetti på huvudgatan. Men ensam inne på ett folktomt Burger King sitter den unge servitören framför tv:n och gråter. Helt stilla.

lördag, juli 10, 2010

Icke-Bourgogne är ganska ok faktiskt!

Så här länge varade det. Mitt blogguppehåll. Kände ett tag ett djupt ointresse för min blogg och tänkte att det har kanske är det spontana blogguppehållets tid. Men det var bara en villfarelse. Befinner mig alltså i icke-Bourgogne som min väninna kallade mitt semestermål. Har jag verkligen gnällt så mycket över att behöva åka hit stället, tänkte jag och skämdes, bestämde mig för att börja njuta av icke-Bourgogne och gick ut och beställde en kanna sangria. Det är rätt ok i icke-Bourgogne faktiskt. Även efter att sangrian är uppdrucken. Eller för att använda P:s uttryck Det här var det inga ben i. Tänk att bara få vara lat i två veckor! Bara verkligt bortskämda människor gnäller över det. Eftersom vi är i Spanien slipper vi även det vanliga problemet att hinna äta tre mål mat om dagen. Det går utmärkt att äta det sista mitt i natten om man vill. Det kan man inte i Bourgogne om man så viftar med pistol.

måndag, juli 05, 2010

Bikini

Har upptäckt att jag ser smalare ut i min nya bikini på stranden än jag gjorde i provhytten. Mycket nöjd med detta. Ja, jag skriver smalare, inte smal. Man kan inte begära det omöjliga. I synnerhet inte av en bikini.

För några månader sedan började jag prata om att jag måste köpa en ny bikini. Då sa P att "ska du inte vänta tills du har gått ned litegrann [Det var en sådan där det-är-dags-att-ta-tag-i-det-här-med-vikten-period.] så att du kan köpa något du trivs i."
Jag muttrade lite för mig själv att det var väl ändå tänkt att den där Mallorca-resan skulle ske i år och att det förmodligen skulle ta betydligt längre innan jag hade "gått ned" tillräckligt mycket för att trivas i en bikini. Trivas och bikini är liksom motsatsord i min vokabulär.


Något senare, när jag verkligen var tvungen att köpa en bikini och inte hade gått ned nämnvärt (läs:inte alls. Men jag har faktiskt inte gått upp heller sedan jag vägde mig på bagagevågen på hotellet i Turkiet förra året.) sa P istället att jag inte skulle bli nedstämnd nu när jag provade. "Du vet ju att de inte är gjorda för normala människor."


Så när jag stod där i provhytten stressvettig med håret klistrat mot huvudet och halvklädd tänkte jag lite full i skratt, att "det här är alltså en vanlig människa". Så blir jag lite förbannad på mig själv där jag står i den förbaskade hytten. Inte över att jag inte har någon karraktär och därmed inte lyckats hålla mig smal, utan för att jag inte hade vett att njuta av att jag var smal när jag var det. Nej minsann, då kände jag mig minst lika ful och fet som jag gör nu där jag står och svettas i den där provhytten. Jag kände mig till och med fulare och fetare på den tiden eftersom det här med utseendet var en betydligt större grej än det är nu.

"Herre gud en sådan idiot, jag är!" tänker jag och ålar på mig den första bikinin i högen som jag tagit med mig. Och den passar! Den första passar och är precis en sådan bikini som jag ville ha! Ok, det syns fortfarande att jag har mage och valkar både här och där, det är bara en bikini ingen mirakelkostym, men ändå. Jag är glad att den gick på mig.

Och nu har jag provat den i sitt rätta element nämligen på badstranden och upptäckt att den är ännu bättre. Så rak i ryggen och med högburet huvud (och indragen mage) tänker jag kliva runt i bikini på de mallorcinska badstränderna dit färden går i morgon.
Om mobilen fungerar blir det nog lite bloggande via den, skulle jag tro.