onsdag, juni 26, 2019

Rätt plats vid fel tillfälle

En lördag för ett par veckor sedan satt jag på vår balkong i Palma och kände mig missnöjd.
Samtidigt som jag satt där spelade Svenska Kammarorkestern Arvo Pärt, i konserthuset i vår stad här hemma.
Som jag längtat efter att de ska spela Pärt. Arvo Pärt och hans livsuppehållande musik. Som Arvo Pärts musik är, så borde man leva. Så rent och koncentrerat.
Men nu satt jag alltså inte i konserthuset hemma i Sverige, utan på vår egen ägandes balkong i Palma de Mallorca. Man ska väl inte klaga, det ska man inte.
Jag kunde ha fått fribiljetter till konserten.

Det var som när Bodil Malmsten skulle komma till min stad. Bodil, min Bodil, min husgud Bodil. Hon skulle komma till oss, tala till folket i min stad. Som Bodil Malmsten skriver, så borde man leva. Så rent och koncentrerat, inte ett ord för mycket och alltid de rätta orden.
Bodil kom, och jag var i Bourgogne. Det är visserligen en av världens vackraste platser men ingen Bodil fanns i sikte.
Sen fick jag höra att det hade varit överfullt i aulan på universitetet där Bodil skulle tala. Man hade riggat upp storbildsskärm i en hörsal och där hade man kunnat se Bodil via länk, eller vad det heter (Bodil hade tagit reda på vad det heter). Jag hade säkert hamnat i den där hörsalen, försökte jag inbilla mig. Att se Bodil på storbildsskärm är ju bara B, försökte jag inbilla mig. Lika bra att jag inte var där, försökte jag intala mig. Som om inte minsta skymt av Bodil skulle vara fantastisk.

I kväll sitter jag i min gula älsklingsfåtölj och skriver i min blogg. Tänk den som satt på sin egen ägandes balkong i Palma de Mallorca.




söndag, juni 23, 2019

Blåljus

Det är midsommaraftons eftermiddag. Midsommarstången ligger på träbockar på gräsplanen framför hembygdsgården, redo att resas om bara några minuter. En tvååring i skär sommarklänning och blomsterkrans i håret cirklar kring stången och tittar på blommorna. I handen håller hon någon som jag gissar är hennes mamma. Mamman i sin tur håller en mobiltelefon i handen, och blippar för fullt på den. Hon är mer intresserad av vad som händer i mobilen än av så väl midsommarstången som sin bedårande tvååring. Hon tar inte ens en bild av dem båda för att lägga upp på Instagram. Hon bara blippar. Jag kan inte för mitt liv förstå vad det är som händer i den där telefonen som kan vara viktigare än här och nu. Och då är jag inte ens särskilt förtjust i barn.

När telefonen var fastsatt i väggen var människan fri. Så stod det på en bild jag såg på Instagram, fast på engelska, det här är min fria översättning, men sant är det lika väl.

När jag var 18 och jag och min kompis precis fått våra körkort packade vi in oss fem tjejer i en Jetta och for till Norge en vecka. Vi ringde våra föräldrar från en telefonkiosk och berättade att vi kommit fram. I övrigt hörde vi inte av oss på hela veckan och de kunde inte få tag i oss. Inte för att min mamma var mindre orolig än dagens föräldrar men hon hade inte så mycket val. Och vi överlevde både hon och jag.

Nu för tiden beter vi oss som om hjärnan skulle koppla ner om vi lade ner telefonen en sekund. Det är som om vi tror att vi ska se meningen med livet i det där blå skärmskenet som om mobilen är en förtrollad lampa, därför är det bäst att vi tittar i det så ofta som möjligt: medan vi går, cyklar, kör bil, bjuder mormor på kondis eller firar midsommar med vår tvååring.

Jag har också en mobil, jag har Instagram, jag bloggar och har ett antal trevliga facebookvänner och tycker att internet är rätt kul. Men jag är ganska säker på att det blå skärmskenet inte är allt ljus vi behöver.




torsdag, juni 20, 2019

En dubbel polarhumbug, tack!

På whiskyhyllan i vår matvarubutik Mercadona i Palma hittar vi Crocker land whisky, "en certifierad" polarwhisky från nordpolsexpeditionen 1906... gjord i Spanien. Som polarexpeditionsfantast måste jag naturligtvis köpa denna en smula tvivelaktiga polarwhisky. En polarhumbugs whisky, skulle man väl kunna säga. 

Polarhumbug var vad den misslyckade, svenske polarforskaren Axel Ohlin , kallade en viss Robert Peary, en amerikansk polarforskare som han träffade på Grönland i slutet av 1800-talet. Vad han egentligen menade med detta vet jag inte riktigt, men att det måste vara ett oerhört skällsord i dessa kretsar och i dessa tider. 
För Axel Ohlin själv gick det så där med polarforskandet. Han hade stora problem med alkohol och fordringsägare, och dog i TBC inte mer än 36 år gammal. 
Peary gjorde senare i karriären flera försök att bli den förste att nå Nordpolen. 1909 påstod han sig också ha lyckats med bedriften men hans anteckningar från expeditionen har varit kraftigt ifrågasatta och man har tvivlat på att han verkligen kom så långt som han påstod. Kanske använde kritikerna inte ordet polarhumbug direkt men det var ändå andemeningen. Så ett visst mått av personkännedom hade han nog, den arme Ohlin. 

Crocker land, som gett namn åt vår så kallade polarwhisky, är också polarhumbugen Pearys "upptäckt". På väg tillbaka från sin misslyckade nordpolsexpedition 1906 döper han en stor ö i polarområdet till Crocker land, efter en av expeditionens finansiärer. Förmodligen ville han smörja bankmannen Crocker att finansiera en ny polarexpedition. Ön existerar emellertid inte i sinnevärlden. Den är ett riktigt polarhumbug.  

Så på något sätt känns det helt rätt att dricka en spansktillverkad nordpolswhisky med samma namn som en polarö som inte finns.




tisdag, juni 18, 2019

Alla är vackra hos Alice

Att jag inte har skrivit om Alice, som tar hand om vår tvätt i Palma, tidigare beror helt enkelt på att jag tycker att det är lite pinsamt att vi inte tvättar själva utan lämnar in den. Det kan ju räcka med att vara den periodvisa lyxinvandrare man redan är. Jag brukar döva samvetet med att vi i alla fall gynnar de inföda näringsidkarna.

Alice är rund som solen och strålar lika varmt när man kliver in i hennes varmfuktiga tvättinrättning där tvättmaskiner som räcker från golv till tak står och dundrar dagarna i ända. Hon berättar alltid för mig att jag är så smal och snygg, siempre guapa.
Under den korta vägen från vår lägenhet till Alice lavanderie har jag redan hunnit konstatera i de speglande skyltfönstren att jag ser ut som en fetlagd, uttjänt skurgumma som närmar sig pensionsåldern. Jag har också hunnit få dåligt samvete för att jag tydligen har så negativa tankar om skurgummor. Som om det skulle vara något fel att vara skurgumma, hur skulle det se ut om vi inte hade skurgummor. Förresten heter det lokalvårdare.
Så stiger jag in i Alice lavanderia nedslagen över så väl min dåliga kropp som min svarta själ och där står Alice och skiner och formar min figur i luften med händerna så det ser ut som vore jag ett kurvigt bombnedslag.

Vid ett av mina tidigaste besök i lavanderian ville Alice veta mitt nombre när hon skulle skriva på inlämningskvittot. Jag hävdade hårdnackat, bestämt att jag inte hade något nummer. Jag hävdade detta så länge att Alice gav upp och lämnade det fältet tomt. I samma ögonblick som jag klev ut ur lavanderian med mitt halvt ifyllda kvitto fladdrande i handen mindes jag att nombre inte betyder nummer utan namn.
Jag har flera gånger efter denna insident försökt berätta vad jag heter för Alice men det är som om hon inte vill höra längre. Numera skriver hon dit P:s namn på kvittot oavsett om det är han eller jag som lämnar in tvätten. Han var lite mer medelsam än jag från början.
Kanske tror hon att jag är någon hemlig agent som är i Palma inkognito men troligare är väl att hon tror att jag är en smula korkad. Korkad med snygg.

måndag, juni 17, 2019

AC och klorofyll


Två friluftsamatörer är ute med rabarberte i Mumintermos och rullar av tunnbröd med hamburgerkött, pepparrotsvisp och saltgurka i Desegual-rycksäcken. Efter en del kringirrande, bland annat på en kulle som visar sig vara ett berömt huggormstillhåll (Det finns tydligen folk som vallfärdar till sådana platser för att titta på huggormar, men de här friluftsarna är inte av den ullen. De vallfärdade vidare.), hamnar de i ett fågeltorn med picknickbänkar.
Den ena friluftsamatören slår ut med armarna och talar likt en LSD-påverkad om vilka energier man får av allt detta gröna. Styrkan i just den gröna färgen. Klorofyll! Och kor, sedan! Vi har mycket att lära av dess rofylla varelser. En sådan frid, en sådan grönska!
Den andra slår efter insekter och gör en jämförande analys av moderna uppfinningar där AC-anläggningen vinner stort över till exempel E-legget.

Sedan far de vidare och befinner sig plötsligt i sann friluftsanda på Plantagen där de hamnar i en animerad diskussion i vilken den AC-tillskyndande friluftsamatören sjunger symetrins lov när det gäller altanplanteringar. Den klorofyll-trippande svärmar däremot för vildvuxen ostyrighet.

Vid hemkomsten placerar sig den ena friluftsamatören framför AC-anläggningen med en god bok och den fortfarande klorofyllhöga flaxar ut på altanen och börjar släpa med stora rostiga, metallkrukor och gräva med bara händerna i planteringsjorden. Något som AC-tillskyndaren tycker är direkt snuskigt men den klorofyllhöga vill känna den närande jorden bulta mot den bara huden, och annat liknande snömos.

En timme senare prunkar blommorna i de gamla medfarna krukorna (Industridesign enas de båda friluftsamatörerna att det kallas).
"Ska vi inte gå ut och sätta oss en stund och njuta när det har blivit så fint och är lite svalare", tycker AC-tillskyndaren. Men klorofylltrippen har definitiv gett med sig och bytts ut till värkande nacke och höft och den tidigare så naturälskande friluftsamatören har stapplat ut i badrummet och rotar efter andra tabletter och svarar bara kortfattat på detta förslag.

lördag, juni 15, 2019

Komma hem

Nu lyser det avrundande och gyllene ljuset över El Terreno. Dagen svalnar mot kväll.
Fabio är nog uppe på taket och vattnar sina odlingar. Snart ska han ge sig av i träningskläder och knut i nacken.
Den Värdige Skrothandlaren är på väg upp, eller ner, för vår backe för vilken gång i ordningen idag, sprättande med sin spatserkäpp och väskan hängande över axeln. Undrar om han har gjort några fynd  i soptunnorna idag. I förgår såg jag honom linda ihop en lång och praktisk kabel med stort allvar.
Än dröjer det flera timmar tills lördagens skränande festliv drar i gång borta på Gomila och Mannen Med Hunden har ännu inte varit inne, med hund och allt, på sin första vända i Happy's Indian Shop för att köpa öl.
Men filipinska församlingen är nog igång och övar inför morgondagens sånginsats. Deras barn skrattar sina bublande skratt ute på gatan.

Så är det i El Terreno i Palma de Mallorca. Förmodligen.
Så sent som igår var jag där, men nu sitter jag här hemma i min gula fåtölj igen. Funderar på tidens oupphörliga stömmande och väntar på att det ska bli tillräckligt svalt för att grilla på altanen.
Jag har redan hunnit svära landsförrädiskt över de svenska grönsaksdiskarna, över att alla tydligen måste se likadana ut i det här fyrkantiga landet... och över tidens oupphörliga strömmande.
Det avrundande och gyllene ljuset lyser över vår gata. Dagen svalnar mot kväll.





vinterförberedelser

porten slår igen med en dov klang vi reglar den inifrån  sedan drar vi oss inåt genom salar och korridorer drar tunna sammetsgardine...