tisdag, oktober 28, 2014

Svenskarna och vädret

Förra veckan var vi nere i lägenheten i Palma och "vinterbonade" lite. Det hela bestod mest i att vi placerade ut så kallade "torrbollar" lite här och var för att de ska suga upp fukten.

På Mallorca är det en ovanligt varm och vacker höst. Temperaturen låg strax under 30 grader och solen sken från en molnfri himmel. Bara en av dagarna var det lite moln och blåsigt. Den dagen träffade P advokaten som har hand om våra "affärer" i Palma. Hon beklagade att det var ett sådant skitväder, men enligt prognoserna skulle det bli bättre dagen därpå. P skrattade glatt och sa att hon skulle bara veta hur det var i Sverige just nu.

I Sverige just nu är det värmerekord för den här tiden på året. Även i Sverige är det en ovanligt varm höst. Om den är vacker ska jag låta vara osagt.

Det har slagit mig hur ofta vi pratar skit om det svenska vädret när vi berättar för "utlänningar" om vårt land. I somras pratade jag om Sverige med grannarna i vårt hus i Palma. De är ett ungt par, där tjejen blev eld och lågor när hon fick höra att vi var från Sverige. Hon drömde om att resa dit. (Jag ångrar att jag inte frågade henne varför.)
"Men det är väl väldigt kallt?" frågade hon.
"Jaa, väldigt, väldigt kallt." svarade jag med enfas denna rekordvarma sommar då det var lika varmt i Sverige som i Spanien och jag stapplade hem från jobbets klimatiserade tillvaro till vår igenbommade, svala lägenhet så fort jag kunde. Vägen däremellan var ett brinnande gehenna.

Varför gör vi sådär? När vi beskriver Sverige (Nu kanske detta är något som vi lider av bara i min familj, vad vet jag.) talar vi främst om kyla, snö och mörker. Vi nämner sällan eller aldrig de långa ljusa vårkvällarna och sommarnätterna, doften av nyslaget hö och badsjöarna, de djupa skogarna och de första vårblommorna. Varför gör vi inte det?

söndag, oktober 19, 2014

Idéer

Sitter och petar med Bourgogneboken, detta moras av text som är Bourgogneboken, den vid det här laget ökända Bourgogneboken. Som jag faktiskt tycker att jag äntligen hittat en linje i och rätt ton. 
Jag sitter där och petar och är på ganska gott humör, det går ganska bra. Jag gnolar lite för mig själv. Så kommer plötsligt en mening farande igenom mitt skenbart fridsamma huvud:
Egentligen borde jag ha gjort en diktsamling av den. 

NEJ! säger jag sedan högt och bestämt till mig själv. Nej! Inga dumheter nu när det äntligen börjar nysta upp sig. I Bodil Malmsten skriver i sin bok Så gör jag att en bok är resultatet av de val författaren gjort och det här valet har jag redan gjort; det ska inte bli någon diktsamling och det ska inte bli någon reseguide. Så fort något börjar osa reseguide har jag slaktat det direkt. 
Till vilken genre texten verkligen hör låter jag än så länge vara osagt men att det inte är någon av dessa två är fullständigt klart.





Sedan skrev jag en dikt i alla fall. Men den kommer inte att vara med i boken. Tror jag.

Gyllengrön


En gång när det är tid
för den förtätning av partiklar som bär mitt namn
och andra former ska ta vid
då sveper den över världen som en svans
att söka sig en hemvist någonstans
och när den kommit rätt
upplöses den likt en långsam brustablett
över de gröna kullarna i Bourgogne.

Då ska varje flisa som var jag ta färg
av grönt, av guld
och uppgå i det gyllengröna dis
som skimrar över kullarna på sitt förtrollade vis.


fredag, oktober 17, 2014

Jag kör applikationen liv

Varje gång jag öppnar ett dataprogram som jag brukar arbeta i ibland, kommer det upp en varningsruta som meddelar att det kan vara riskfyllt att köra programmet i fråga.  Utan att fundera särskilt på några konsekvenser brukar jag klicka i rutan vid texten: ”Jag accepterar risken och kör applikationen. ”

Det är väl lite så där man ska leva, tänker jag. För det innebär ju en viss risk att leva. Och då menar jag inte detta att det statistiskt sett alltid slutar med döden. Jag tänker på att det finns människor som aldrig gör något just därför att det är förenat med en viss risk:  "Jag reser ingenstans för det ena eller andra kan hända när man reser." "Jag ringer inte min gamla klasskamrat för det är ju lite pinsamt att jag inte talat med henne på flera år." "Jag anmäler mig inte till teckningskursen för jag kan ju ändå inte teckna (!)." Ja, någon sådan där sak har väl de flesta av oss. Eller?

Men om man ska leva livet på ett levande sätt måste man acceptera risken och köra applikationen.
Applikationen Resa. Applikationen Ringa klasskamrat. Applikationen Teckningskurs.
Applikationen Liv.

onsdag, oktober 15, 2014

Frukostpussar


Mina frukostar är så torftiga nu för tiden. För bara någon vecka sedan var det annat. Då slog vi oss ned till dukat bord i den här vackra miljön i Hotel Octroi St Jaques i Beaune. 




Vårt värdpar hade varit uppe och gräddat pannkakor, bakat kakor och gjort äppelmos åt oss och nu mötte de oss med kyssar på kinderna (i P:s fall på huvudet) klappade på oss och talade om för oss hur snälla vi var, fyllde på våra tekoppar, bjöd på mycket gammal sprit (i P:s fall): Mark de Bourgogne och trugade i oss croissanter. En sådan varsam och kärleksfull behandling på morgnarna gör att denna tidpunkt på dagen, som jag brukar tycka är den mest hotfulla och obehagliga, känns som dagens höjdpunkt.


Mina frukostar här hemma är inte ens frukostar. De är ett glas vatten och en kalciumtablett, om jag kommer ihåg att ta den, vid diskbänken i mitt dammiga kök. I mörkret, eftersom ljus känns allt för skoningslöst den här tiden på dagen. 

Sedan äter jag visserligen en andra frukost (Precis som familjen Buddenbrooks i Tomas Manns bok) på jobbet, det är förvisso i glada vänners lag och trevligt på sitt vis men vårt fikarum står sig ganska slätt mot Octrois frukostrum. Och det är alldeles för lite kindpussar. Kanske ska jag ta upp det på något möte. 

söndag, oktober 12, 2014

Lat söndagseftermiddag...

... i dockskåpet





Hela gänget sitter och slappar i det ännu inte tapetserade vardagsrummet. Virginias systerdotter Elvira har kommit. Hon ska bo i den högra vindskammaren. Nu spelar hon Madonna-skivor på trattgrammofonen. Sådant händer bara i dockskåpsvärlden. 


Laura har dukat upp lite ostbrickor att knapra på, en svensk variant och en fransk.


Idyllen är fullkomlig. Leonard träter visserligen lite med sin faster Sigrid. Leonard vill att han och Virginia ska adoptera ett barn från Somalia men Sigrid tycker att det är bättre att de köper en svart järnsäng till henne. Leonard påpekar att järnsängen kostar sex gånger så mycket som det kostar att adoptera ett barn (Det är också sådant som bara händer i dockskåpsvärlden) men Sigrid kontrar med att järnsängen är en engångskostnad medan ett barn får man betala för resten av livet. 
Det ska bli intressant att se vem som avgår med segern. 

fredag, oktober 10, 2014

Ur resedagboken



Det burgundiska vinet är ett mycket vackert vin. Den där ljust rubinröda färgen som inte är lika påträngande "blaffig" som färgen hos de mörkare opaka vinerna är. Genom bourgogneviner kan solen blixtra. 
Fast egentligen är det som vackrast när det ännu inte tappats på flaska, när det fortfarande växer på de böljande kullarna. 


När vi är i Bourgogne den här gången är det skördetid. Plockarna går i rader på sluttningarna och bär druvorna i korgar på ryggen. 

Vid 18-tiden på kvällen är det liv och rörelse i den lilla byn Volnay. Plockarna återvänder från odlingarna i minibussar. De har ölflaskor i händerna och gastar till plockare i andra bussar. Vid terrassen vid torget står tre kvinnor i förkläde och tar igen sig med armarna korsade över magarna. Det är de som har lagat mat till plockarna. Vinbönderna kör in sina traktorer på gårdarna och stänger grindarna om dem. En brun hund slingrar sig mellan alla benen och ett par turister kommer ut från en av gårdarna som annonserar att de har öppet för försäljning och provsmakning. De har en vinflaska i handen. 


Den dagen då vi besöker vår favoritvinbonde herr Boilliot har han varit klar med skörden i tre dagar. Vinet ligger och jäser i tunnorna i hans källare. Herr Boilliot är glad och avslappnad och håller på att kärra ut vinlådor för glatta livet till ett engelskt par som har köpt bilen full. Det gör vi också, nästan. 




tisdag, oktober 07, 2014

Ur resedagboken

Vid menhirerna


Världens centrum ligger vid menhirerna (Jag tycker att det svenska ordet: "bautastenarna" låter så ... primitivt) i Epoigny utanför byn Couches i Bourgogen. Det ligger inte i någon storstads citycentrum där folk och bilar rusar fram och tillbaka mellan reklampelarna. Här finns inget sådant. Ingen mammon, inga börskurser, inga livspussel som ska fås i hop. 



Här vet ingen vad sådana ord betyder. 
Och här finns bara sådant som betyder något: bara det förtrollande gröna i träden och fälten mot den intensivt blå himlen, de vita korna och grå, ståtliga och eviga menhirerna. Och här finns kraften och tryggheten som strålar ur själva marken. Förmodligen var det därför menhirerna restes just här en gång. Åk hit och känn det:
Här är världens centrum. Här finns allt som behövs.  



söndag, oktober 05, 2014

Vägen till paradiset är krokig och lång...

...sjön Tutta Rolf en gång på den svartvita tiden. Men det står ingenstans, vare sig i Tutta Rolfs sång eller i Bibeln att den ska vara så mysig att gå.

Rue de Paradis

Vägen till Helvetet (Enfer) är ju som bekant kortare men lite förvånande är det att den är kantad med så vackra blommor. Djävulens bländverk?

Rue d' Enfer

Att man vrickar fötterna på gatstenen lika bra oavsett vilken väg man väljer att ta här i livet, vet jag av egen erfarenhet.