lördag, januari 28, 2017

Vi borde tala om själen

Bob Hansson citerade en Gösta Ågren på sin Facebook-sida för ett tag sedan. 

"Att skriva dikter, är att röra vid sig själv, för att se om man lever."


2017 är året då jag ska ta reda på om jag lever. 2017 års practise handlar om poesi: Jag ska läsa minst en dikt och producera minst en rad poesi varje dag. Det låter som ett ganska hanterbart projekt. Det känns lite mer som att peta på något med en käpp för att kontrollera om det är något liv i det. Och det är väl lite så det är. För trots mitt proppagerande för lyriken har mitt eget diktande inte varit särskilt mycket att hänga i julgranen de senaste åren. I den mån det har förekommit har det mest rört sig om rimmad vers utan särskilt bett. Men i år ska vi alltså se om det är något liv i liket. 


I övrigt tror jag inte längre att poesin är döende. Den lever i poetry slam, spoken word, på poeter.se och i appar som Poesi på G  Den lever i Athena Farrokhzads Vit svit, i Jenny Wrangborgs Kallskänkan och Sanna Hartnors Hamnen, samlingar det faktiskt skrivs om. Den lever i den nobelprisade Tranströmer och Dylan som gör att den talas om. Den lever i dig om du låter den. 
Poesi tar man inte död på så lätt. Poesin är stark och livskraftig. 

Jag tror att det är bra för själen att skriva poesi. Och vi borde tala mer om själen, med själen. Jag tror att poesin tar fram det goda och vackra inom oss och får oss att se det goda och vackra hos andra. 

Och någon gång kommer den att anses viktigare är köksrenoveringar, idrottsprestationer, börskurser och hårförlängningar och förmågan att laga storslagna festmiddagar. Någon gång, om vi alla börjar skriva dikter, ett litet stycke varje dag, kommer den se till att murar rivs istället för byggs, att förslag att avkriminalisera våld i hemmet möts med gapskratt som om det vore ett dåligt skämt. Det kommer inte finnas någon våld att avkriminalisera. Den kommer att se till att ingen behöver fly sitt hem och ge sig ut i överfulla gummibåtar på stora hav. 
Någon gång. Någon gång. 





onsdag, januari 25, 2017

Hamnen

Njuter av Sanna Hartnors diktsamling Hamnen. Hörde henne läsa i höstas och fastnade direkt för idén och för det egna språket, humorn och det underliggande lite... ja, sorgliga på något vis. Så nu är jag inne på tredje genomläsningen.
Hamnen handlar om en bostadsrättsförening vid havet.

Dikterna har karaktären av rapporter från en etnologisk forskningsresa eller någon form av experiment. Det känns som om hela bygget av den här bostadsrättsföreningen är ett experiment. Det finns bland annat en projektledare, en arkitekt, en mäklare och bostadsförening som styr upp detta välplanerade projekt som bostadsområdet Hamnen är.

Arkitekten tänker sig att:

de boendes sinnen skulle uppfostras och tränas
vässas, de skulle vältra sig i dem 
de boendes balans skulle bli närmast magnetisk

Hur man ska bära sig åt för att styra de boende har han också tänkt ut:

men vi kan förekomma 
ibruktagandet
rikta rummen
programmera dem
ge dem nanm som 

master bedroom

arkitekten litade 
på de boendes fåfänga 
ingen vid sina sinnens
fulla bruk 
skulle ställa dubbelsängen 
någon annanstans 

Även bostadsföreningar har sina idéer om hur projektet ska se ut och forma de boende:

bostadsföreningen hade planerat 
en tradition 


en gång om året
radade man upp sig
längs med kajen 
för att gissa djup 
och avstånd

----

konstnären hade fått ett förtroende
bostadsföreningen hade röstat igenom 
sju koordinater


där konst kunde vara 
på sin plats


De boende ser också till att likrikta sig, passa in, t ex skaffar de sig alla kaniner:

de boende skojade 
om att allihop egentligen
var en och samma kanin
det var roligt vissa dagar
skrämmande andra



Men ibland kommer det in element som stör den välordnade tillvaron:

det blev mycket stökigt 
så fort besökaren 
hälsade på
hon rörde till 
molekylerna 
luftens mattfransar


och det finns också upproriska element bland de boende, som till exempel sambon:

om de satte hela den stora 
sambosängen
på en plats där ingen 
hade räknat med den 

kanske de skulle 
hamna utanför kartan 
utanför planlösningens radie
fria att sköta sig själva 

lördag, januari 21, 2017

Att tillvarata tillvarons sandkorn

Dikten är tanken som far genom hjärtat och spränger det. 
Det är titeln på Marie Lundquists nya bok. Jag har ännu inte läst något av Lundqvist men det kan kanske vara dags nu.

I senaste numret av Vi Läser beskriver hon "enradingen" som ett sätt att lyfta ut detaljen ur helheten och närsynt betrakta ett av alla dessa sandkorn som tillvaron består av.
   Det är inte bara enradingen som ägnar sig åt detta närsynta betraktande av tillvaron inser jag sedan jag börjat på del tre av Prousts På spaning efter den tid som flytt. Proust är en mästare just detta. Men här är det inte tal om enradingar, inte. Här handlar det om långa, ringliga meningar att tappa bort sig i, drygt 600 tättskrivna sidor med nästan ingen kapitel- eller styckeindelning av ingående granskande av de där små sandkornen som vi bara trampar vidare över i det vardagliga livet.
   Det är just detta jag älskar med Proust, det och humorn, att han kan ägna hela sidor åt hur ljuset faller över ett kyrktorn eller en trädgren. Det är sådan jag tycker att litteraturen ska vara: ett slags upphöjande av livet och vardagen, ett synliggörande av hur fantastiskt och mirakulöst det är. Om det sker i en rad eller 20 000 spelar inte så stor roll.

Det slår mig också att Proust berättarjag lever sitt liv på det där sättet som jag, efter varje semester, försöker applicera på mitt eget liv: att uppmärksamma tillvarons beståndsdelar och vardagstrivialiteter och betrakta dem som så intressanta och viktiga som de faktiskt är. Seriös sandkornsskådning, alltså. Av någon anledning går det bäst att sandkornsskåda under en semesterresa, det är betydligt svårare att lyckas med det en vanlig arbetsdag. Det är kanske därför Proust-jaget lyckas så bra med det, han behöver ju inte arbeta.
   Trots att han lever som jag skulle önska upplever jag honom ändå som en ganska patetisk och synnerligen världsfrånvänd person, just för att han plockar upp de allra minsta och till synes obetydliga sandkornen och vrider och vänder på dem och funderar kring dem in i absurdum, precis så där som jag menar att man ska. Här får det mig att småfnissa och himla med ögonen.
   Är slutsatsen av detta att för att vara världstillvänd och anpassad till verkligheten måste man titta på den med skygglappar eller tunnelseende?


tisdag, januari 17, 2017

Väderlekens betydelse

Det fanns ytterligare något i Tom Alandhs dokumentär om sina fosterföräldrar (som jag skrev om här och som det förhoppningsvis fortfarande går att titta på här) som jag kände igen hos mina egna förfäder i: Väderlekens betydelse.


Tom Alandhs fosterfar antecknade varje dag dagens väder och temperatur i sin kalender. Min far gör likadant och ser man inget annat på TV en dag så ska man i alla fall se väderleksprognosen. När jag bodde hemma innebar detta, i mitt tycke överdrivna, väderintresse ibland att jag tvingades avbryta mitt tittande på ett program i den andra kanalen (Det fanns ju två) för att mina föräldrar tvunget skulle slå över för att titta på väderleksrapporten.

Kanske är det detta barndomstrauma som gjort mig fullständigt ointresserad av väder. Det är ytterst sällan och oftast oavsiktligt som jag ser en väderprognos. Ofta får jag vända i dörren för att hämta ett paraply eftersom jag missat att det regnar ute. Visserligen brukar jag kolla vad det är för temperatur på morgonen men bara för att se om jag ska dra på mig termokjolen eller om jag kan gå i kortärmat. Hur många grader det faktiskt var har jag glömt när jag kommer fram till jobbet.


 Det var annat för min farfar. Han började varje morgon med att kontrollera utomhustemperaturen på den runda termometern utanför sovrumsfönstren. Inte för att han skulle gå ut. Han tillbringade mest sina dagar vid köksfönstret tillsammans med tidningarna Länsposten och Kvällsstunden, Kronblom i veckotidningen Året Runt. Det handlade mer om att förankra dagen, tror jag. Som man konstaterar att idag är det onsdagen den 11 januari. Och det är 15 grader kallt.
   Den sista dagen hemma hade farfar precis kontrollerat termometern innan han föll i golvet och inte kom upp. Trots den stroke som han förmodligen fått, rabaldret som följde med ambulansfärd i fem mil in till det stora sjukhuset, undersökning och inläggning, kunde han berätta för min pappa när han kom på besök, hur många grader det hade varit ute. Det känns obegripligt för mig.
   Med det finns saker som är ännu obegripligare än detta abnorma intresse för vädret. Till exempel det att jag som 15-åring ansåg mig ha så oerhört mycket viktiga saker för mig att jag inte tog mig tid att åka upp till sjukhuset och sitta och hålla farfar i handen EN ENDA GÅNG  någon av hans sista dagar. Inte EN.




fredag, januari 13, 2017

Paraskavedekatriafobi

Känner ni er lite ängsliga och oroliga idag med anledning av att det är fredagen den 13:de?
Då lider ni av paraskavedekatriafobi.
(Jag har övat på att säga ordet ett par gånger men jag har ännu inte fått upp något större tempo.
En annan av mina farvoritfobier är förövrigt hydrofobi, den skräck man känner när man är inlåst i en diskmaskin för att någon ska sätta på den och diska en. Åtminstone om man får tro Dortmunder i Gott uppförande av Donald E Westlake)
Om du nu lider av paraskavedekatriafobi kan det kanske vara en tröst att du egentligen borde ha oroat dig igår och i förrgår.

Jonas Gardell säger att du måste välja vilka som är auktoriteterna i ditt liv. Och i dag väljer jag Bondepraktikan till min auktoritet.
Bondepraktikan står det inget om att det skulle vara särskilt farligt fredagen den 13:de. Där är istället 33 andra dagar uppräknade, dagar då  ”skola alla människor sig taga till vara, ty de äro ganska farlige”.  Dessa dagar bör man akta sig för det mesta och absolut avhålla sig från större projekt. Bland dessa 33 dagar finns både den 11 och den 12 januari uppräknade och den 11 januari vara den värsta av alla de 33 "förkastade" dagarna. Så om vi  nu klarade av dessa båda dagar så ska vi väl inte sitta här och bita på naglarna idag. 

Jag kommer att ha Bondepraktikan till min auktoritet till nästa torsdag. Då är det nämligen dags för ytterligare en "förkastad" dag. Mer om detta finns att läsa på Institutet för språk och folkminnes hemsida, en annan möjlig auktoritet. 


onsdag, januari 11, 2017

Det som betyder något

Det tar nästan en timme innan jag hämtat mig från Tom Alandhs dokumentär om sina fosterföräldrar Oskar och Greta, detta gripande drama som två vanliga människors liv är. Från förhoppningarna om framtiden till att allt ohjälpligt är över. Allt det stora: kärleken, döden, slitet för taket över huvudet och maten på bordet. Se den! Den ligger nog kvar på SVTplay ett tag till.
   Det är när Oscar berättar hur han klär sig snyggt för att gå till Elsas grav, något han gör nästan varje dag som jag bölar som värst. Det är viktigt att hålla snyggt kring graven, om man nu har en grav, med blommor och ljus, menar han.
   Jag funderar  på känslan när du går till en gravsten som har en ruta färdig för ditt eget namn. Att varje dag stå inför den där rutan där ditt namn ska ristas in, ditt slutdatum. Känns det som ett hot? Eller kan det rent av kännas som en trygghet?

Jag kände igen mig i så mycket i den där filmen. Eller ja, inte mig direkt men generationerna före mig, de som fanns där i min barndom och som därför är en del av mig.  De där blekta färgfotografierna på Oskar och Greta, likadana foton satt i albumen hemma med samma motiv, tagna vid samma sorts tillfällen: farmor bland en massa blombuketter en födelsedag. mormor och hennes systrar i trädgården, med samma kroppsform som Greta till och med, samma sorts blommiga klänningar som slutade strax under knäna. Noggrannheten, ordningen och redan, det hederliga kroppsarbetandet. Vikten av att följa det första budet: Att göra rätt för sig.

Det där uttrycket har jag lite svårt för.
   Att göra rätt för sig är inga problem. Jag betalar alltid mina räkningar så fort jag fått lön och jag tycker att det här med att betala skatt är en riktigt bra grej. Jag skulle till och med kunna tänka mig att betala lite mer i skatt om det innebar att vi slutar att avveckla vårdapparaten här i landet. Nu misstänker jag visserligen att det har sin orsak i felprioriteringar och märkliga uppfattningar om vad som betyder något. Och det är så politisk jag tänker bli.

Det är själva uttrycket som skaver lite. Det antyder att vi föds med någon slags skuld som ska betalas. Och att skulden består i bara det faktum att vi finns till.



måndag, januari 09, 2017

Världen är precis så ond som jag tror

På vårt bibliotek har magasinet under en längre tid varit öppet för alla. Det har bara varit att kliva ned i den underbara doften av gammalt, dammigt papper och rota bland böcker och tidningslägg.
   Detta har gjort mig direkt panikslagen.
Jag vet ju att inte alla känner sig lika religiösa och vördnadsfulla som jag  när de kommer ner här, och det finns så mycket som kan stjälas och förstöras.

En gång blev jag nästan omkullsprungen av en äldre herre, som kom utrusande bakom en av bokhyllorna och viftade extatiskt med en bok han hade hittat. Jag kunde inte låta bli att le ömt mot honom. Inte för att han lade märke till det, han var allt för upptagen av boken.
  Tyvärr är det inte så längre, att de som vistas i bibliotekets magasin inser värdet av gamla böcker på samma sätt som jag och den äldre mannen.
   En annan gång blev jag nästan omkullsprungen av ett ungdomsgäng som jagade varandra mellan hyllorna. De bad visserligen artigt om ursäkt, vilket inte dem äldre mannen gjorde mem inte fick de något ömt leende för det. Jag svarade dem i en ton och med en blick som skulle ha fått självaste Julia Ceasar att rygga baklänges. Det här är ett bokmagasin ingen jävla ungdomsgård.

När jag kom till biblioteket härom dagen satt det en stor skylt på grinden ner till magasinet. På grund av förstörelse hade magasinet nu stängts och om man var intresserad av någon bok därnere fick man säga till i informationen. Det jag fruktat hade alltså hänt.
   Jag sade till i informationen och fick förtroendet att följa med bibliotekarien ned i magasinet för att själv kunna välja vilken av den eftersökte författarens böcker jag ville ta med mig upp. Hon till och med lämnade mig ensam därnere efter att pekat ut vägen upp. Jag såg tydligen inte ut som någon som skulle åsamka någon förstörelse.
   Av någon anledning blev jag gråtfärdig när hon lämnat mig därnere bland hyllorna. Det var lite oklart, även för mig själv, varför. Om det handlade om lycka över att vara betrodd att vara här, sorg över att världen är så ond som jag tror att den är.  Eller om jag helt enkelt kommit i klimakteriet.

Antikvariat Leander i Västerås

lördag, januari 07, 2017

10-årsjubileum!

I dag är det tio år sedan jag publicerade mitt första blogginlägg. Det skedde på en bloggmotor som hette blogdog och som verkar ha gått i graven vid det här laget. Det kan jag förstå för den hade en ganska trång layout, vilket var skälet till att jag övergav den. Men där hittade jag goda bloggkamrater som Skogsnuvan och Skatan , som det idag känns som om jag känner ganska väl, trots att jag inte har träffat dem utanför nätet.

Först tänkte jag att det skulle bli en bok av utvalda inlägg från de här tio åren;  man ska ju ha ett "event" när man jubilerar. Men eftersom jag borde ägna mig åt att avsluta projekt istället för att starta nya blir det ett litet mindre omfattande event. Varje månad under detta jubileumsår kommer jag att publicera att gammalt inlägg från det där första bloggåret. Jag börjar med ett inlägg som bevisar Guds existens. Det känns som en lämplig start. Det publicerades den 7 oktober 2007 klockan 17:47.


Beviset på Guds existens 

eller bara en hyllning till biblioteket.


En gång i tiden var jag en ångestriden maniker som schemalade min dag på minuten: 
  • Äta frukost en halvtimme. 
  • Diska 20 minuter. 
  • Promenad en halvtimme. 
  • Studier 3 timmar. 
Osv . Den panik som drabbade mig om detta schema av någon anledning skulle rubbas går inte att beskriva och det behövdes så lite för att det skulle ske. Kanske ringde min mamma mitt under diskminuterna, kanske var det längre kö på banken än jag hade utsatt tid till i mitt schema. 

Under den här labila perioden i mitt liv bodde jag i Uppsala och studerade Antikens kultur och samhällsliv, Gud vet till vilken nytta. En dag satt jag med en bok om grekisk mytologi författad på en fullständigt oläslig engelska med stressen brinnande i ådrorna. Jag hade fler böcker på obegriplig engelska att läsa. Min dåvarande sambo var på väg till en föreläsning och jag bestämde mig för att ta en, låt vara icke schemalagd, promenad på en halvtimma. När jag, i god tid, återvände till lägenheten upptäckte jag att jag inte hade någon nyckel med mig. Sambon hade låst när vi båda gick och jag hade tydligen glömt att ta med mig nyckel. Där på andra sidan dörren låg den obegripliga boken och brände och hela mitt schema hade gått all värdens väg. 

Dock hade jag lyckats få med mig busskort och pengar och jag köpte därför en chokladkaka på ICA Väst, tog bussen in till staden och biblioteket. Där sjönk jag ned i en korgstol på barnavdelningen och läste Ture Sventon, allt medan jag smygåt min choklad (för man ska inte äta på bibliotek och kladda ner böcker, det tycker jag verkligen inte. ) Snacka om regression!
  Men medan jag satt där försvann all ångest och panik så sakteliga medan chokladen smälte i munnen och Ture Sventon löste sitt fall i londondimman. 
   Så, när jag förstrött stoppade ner handen i koftfickan så träffade den på hemnyckeln. Plötsligt hade den med, antar jag, Guds tillåtelse materialiserats i min ficka. För jag lovar att den inte fanns där när jag stod hysterisk utanför lägenhetsdörren. Men nu hade jag med Guds, Tures, chokladens eller den avslappnade atmosfären på bibliotekets hjälp blivit så lugn och harmonisk att jag kunde ta bussen hem och ge mig i kast med den inte längre fullt så obegripliga mytologiboken. 

Biblioteket i Nice 


torsdag, januari 05, 2017

Vi klarar oss utan den vise mannen



Det verkar inte som om det kommer att dyka upp någon tredje vise man till vår krubba.
Däremot har det kommit en skrattande tomte farande på kälke. Gud vet var han kommer ifrån.
Om han är så vis vet jag inte just  Det är oklart om han är riktigt nykter. Jag antar att man får ta vad man får här i världen men han höll på att skrämma slag på det stackars Jesusbarnet när han kom, bullrig och vild. Hittills har det ju rått en viss högtidlighet i krubban bland så väl kor som kameler. De två  kungarna placerade bugande sin rökelse och sin myrra framför den sovande Jesus och hasade sig baklänges därifrån i vördnad.
   Den här tomten däremot placerade kälken med en smäll och ett högljutt "Hohoho!" framför krubban och gastade att han önskade Jesus mycket skoj i livet. Inte undra på att ungen började illvråla. Efter ett tag fick jag honom i alla fall lugn genom att förklara vad mycket kul man kan ha med en kälke. Så småningom.  
   Maria tog mig avsides och viskade att hon visserligen inte ville vara otacksam på något sätt men hon hade hört att den tredje vise mannen, han som uteblivit, skulle ha haft guld med sig. Var det verkligen sant?
   "Ja...jo...Jag har hört något liknande, men det där vet man ju inte. Det pratas ju så mycket och det är ju möjligt att man gjort en höna av en fjäder. Saker och ting har ju en förmåga att växa ju fler gånger det berättas. Ja, du vet."
  "Mm... fast det hade ju varit bra med lite guld... Jag menar, som sagt, jag vill inte vara otacksam..." Hon tittade vädjande på mig och jag skakade lugnande på huvudet.
   "Men det är ju så mycket man måste köpa nu när man har fått ett barn...ja, blöjor och lite kläder och vi har ju inte så mycket.. och... Ja, jag vet faktiskt inte vilken nytta han ska ha av rökelse och myrra och sånt där. Och en kälke! Har är ju ändå för liten. Det hade väl varit bättre att han tagit med sig en sparkdräkt och lite puder. Önskningar om att han ska ha 'skoj i livet'!! Herregud! Ja, förlåt.."

Jag ville inte berätta för henne att hennes son kommer att drabbas av värre saker än att lida brist på blöjor. (Jag berättar inte heller att hon har ett mycket brådmoget barn. Om så där en 1500 år kommer man att måla bilder av henne med pojken i famnen där han ser ut som en lite farbror.) Istället talar jag med henne om hur viktigt det är med skoj i livet. Livsviktigt faktiskt. Skoj gör dig stark. Det får visserligen inte bli för mycket skoj men det är nog ingen fara i det här fallet.
  "Ut och åk kälke med honom, så fort det här gänget har dragit hem." Jag gör en gest med huvudet åt kungarna och tomtens håll.
   Maria tog detta till sitt hjärta och begrundade det.

söndag, januari 01, 2017

Årets nyårsvers

Stormen har kommit och farit 
tagit med sig det svarta som varit:

allt som var värk, som var fult och fel 
allt som var hat och falska spel

allt som var ondska, krig och död
Nu är det lugnt, nu lider ingen nöd 

Nu är det lugnt, nu är det stilla
och ingen i världen vill någon annan illa

Sällsamma växter i Västerås botaniska trädgård