onsdag, september 30, 2009

En översomrad vante

Replik till Skatans samling av borttappade skor: En vante från förra vintern som har översomrat på en gärdesgårdsstör. Varför heter det bara övervintrat? Nu är det väl lättare att tappa en vante än en sko. Men min stora trofe när det gäller borttappade prylar är ett halvt paket extra saltat smör som blivit kvarglömt på ett elskåp vid min busshållsplats. Men det har jag inga bildbevis på.

söndag, september 27, 2009

Mera galenskaper

Hypokondri parad med exhibitionism.

Effektivitet

En lämplig dikt på söndagskvällen? Effektivitet av Lina Ekdahl:

Okej,
det tar ungefär två timmar att koka kikärtorna,
om jag sätter på dem nu, sätter mig ned och har en stilla stund
i en kvart, tar en kopp kaffe på samma gång som jag smäller
ihop en wienerbrödsdeg, under jäsningen stickar jag fyra
varv på tröjan, läser i nån bra bok i tio minuter, dammsuger
upp det värsta i hörnen, bra, kikärtorna kokar, degen jäser,
jag kommer att hinna till bion, jag vilar i fem minuter, skriver
ett kort, plötsligt mår jag lite illa, det tar en kvart att spy,
precis på pricken, kikärtorna är klara, hackar lök, rullar bullar,
kokar ris och välkomnar, Ja, precis där tar jag plåten ur
ugnen, på pricken är riskornen klara, jag snyter mig, tjugofyra
sekunder kvar tills jag sätter mig, om åtta minuter går bussen,
spyr på vägen, springer med läppstiftet på, och, Ja, där var
jag på, stämplar, äter tre bullar, skriver en dikt, tar lite lypsyl
på samma gång som jag blinkar till en bäbis, barn är söta,
stickar lite, rensar fickan på kikärtor, jazzar med benen, Okej,
reser mig på sekunden, där, hoppar av, Ja, ha det fint, klockan
är precis tio minuter i sju och jag står med en julgransfot i
Härryda.

Själv har jag mest slappat i soffan framför Idol-repriserna idag men nu ska jag försöka vara lite effektiv och peta lite i bourgogneboken, om ni kommer ihåg den. Den går faktiskt framåt, sakta men säkert. Mycket sakta.

Och här kan man lära sig en del om ineffektivitet av Galenskaparna.

lördag, september 26, 2009

Farmor

Fortsätter oförtrutet med mina födelsdagshyllningar, trots att jag tydligen gjorde hr Cohen 15 år yngre härom dagen. Jag får väl skylla på att jag bara passerade tv:n vid sju-tiden på morgonen medan jag plockade ihop vad jag skulle ha med mig till jobbet. För ursäkta sig måste man ju alltid.
Hur som helst, i det här fallet är jag betydligt säkrare på åldern eftersom jag hört talas om den här födelsedagen i åtminstone fem års tid. I torsdags firade nämligen min farmor en mycket efterlängtad 90-årsdag.
Vi, mina föräldrar och jag, anlände redan tidigt på morgonen till det äldreboende där hon bor med famnarna fulla med blommor och tårtor (Hela avdelningen skulle bjudas både på grädd- och smörgåstårta enligt farmors stränga order.) När vi kommer in på hennes avdelning letar vi oss fram till henne med hjälp av sången. Farmors sång. Min farmor sitter i frukostmatsalen och sjunger, för sig själv och sina medboende:
Sjung en lite sång. Det kan mången gång alla dina bördor lätta.
Är du död och kall, sjung i alla fall...
När vi kommer fram till henne sjunger vi för henne:
Jamåhonleva...
Sedan fortsätter vi att sjunga oss igenom dagen. Från Johan på snippen till nationalsången.
Min farmor har alltid sjungit. I min ägo har jag flera anteckningsböcker där hon själv har skrivit upp sångtexter. En bok är daterad i juli 1935. I livets gyllne dagar då jag en gång var ung har min farmor skrivit på första sidan. Då var hon 16 år, om jag inte har räknat fel. Undrar om hon tänkte då att hon skulle bli 90. Det måste ha känts oändligt långt borta i framtiden.
Jag är lite blankögd när jag lämnar kalaset sent på eftermiddagen. Jag som bara lipar åt Lilla Huset på Prärien. Men på "hemmet" är min pappa, hans kusin och farmor mitt uppe i historien om hur min pappa, en gång i sin ungdom, råkade cykla över en lutfisk.

Än mer än åt historien om lutfisken skrattar min farmor åt mitt "vansinniga" påstående att jag har en telefon med kamera och radio i. Så jag avstår från att försöka förklara något så absurt som Youtube. Men eftersom det mest absurda med Youtube är dess innehåll, allt finns, så spelar jag till min farmors ära Johan på snippen. Heja farmor, nu kör vi för 100!

onsdag, september 23, 2009

Leonard Cohen

... har fyllt 60 i veckan... om jag inte är felunderrättad. I måndags, tror jag. Jag är lite sen med att gratulera. Tycker mycket om Leonard Cohen; rösten och vemodet. Det är vackert med vemod. Jag firar Cohen med världens vackraste sång: Famous Blue Raincoat.
Detta att acceptera och förlåta oförrätter, nederlag och sådant som inte blev som det skulle, som jag tycker den här sången handlar om, istället för att gräma sig, hata och bli bitter, det är också vackert.
En kanske förunderlig parallell finns i Vilhelm Mobergs "Raskens" (och ni som inte har läst men ska läsa bör sluta läsa här NU om ni inte vill få reda på mer än vad ni vill. Det är lite pinsamt att erkänna men jag har faktiskt inte heller läst "Raskens" men jag har "sett filmen".) när Raskens hustru Ida som så hett önskat sig en dotter men bara fött söner, bjuder in Anna, som Rasken bedragit henne med, och hennes dotter -Raskens oäkta dotter - på kaffe.
Det är vackert. Och det finns en sådan kraft i det. Istället för att göra sig till ett offer, tycka synd om sig själv, gräma sig, accepterar man och förlåter, besegrar nederlaget och blir ingens offer.


söndag, september 20, 2009

Till Patrick Swayze, trots allt...

... för det har han förtjänat, min ungdoms stora kärlek.
Jag var 13 år när Dirty Dancing kom, precis rätt ålder och jag är stolt över att kunna säga att jag var med när det hände.
Eller ja, snarare ett halvår efter att det hände, eftersom det var ungefär så lång tid det tog innan filmen kom till biografen i den lilla håla där jag bodde. På den här tiden fanns det nämligen inte lika många kopior av varje film som det finns nu för tiden och man fick snällt vänta på sin tur. Askersunds biograf, som visade film en gång i veckan, stod nog inte överst på listan när filmrullarna väl kom till Sverige.
Jag glömmer aldrig hur vi vinglade ut ur bion efteråt, alldeles omtöcknade, och undrade hur livet någonsin skulle kunna bli sig likt efter detta. Hur skulle man någonsin kunna engagera sig i en annan film efter den här, eller i sista delen av den där romantiska serien med Linda Evans som vi skulle se när vi kom hem och som vi hade tjutit så när vi såg första delen av så sent som i går kväll? Vad länge sedan det kändes.

Jag vet inte hur många gånger jag har sett Dirty Dancing sedan dess. Det finns ett foto redan från hösten samma år (1988) av mig och min bästa vän Linda i en fånig pose ute på vår gårdsplan. Vi är på väg till en kompis för att se Dirty Dancing på video. HON HAR DEN NÄMLIGEN PÅ VIDEO! (Och i mitt fall: HON HAR VIDEO!) Vi har gjort oss fina för Patrick Swayze i kjol, svarta tights och vita tubsockor som sticker upp en bit ovanför kängorna. (Det är obegripligt men det var faktiskt så man skulle se ut.) Vi har stora plast klips i öronen, jag har - gud hjälpe mig - ett cerist pannband och vi har våfflat håret.
På den här tiden, mina barn, så hette det nämligen inte "plattång" det hette "krus-" eller "våffeltång". Den veckade liksom håret på samma sätt som en dragsspelsbälg (Kanske behövs det även att jag förklarar vad en dragspelsbälg är men det får anstå.) Jag minns fortfarande min lycka när jag köpte en sådan tång för mina julklappspengar i lampaffären i Askersund. Det fanns tre plattor att byta med: en för småkrusigt, som var den bästa, en för lite större krusor, som aldrig satt i länge och så fanns det platta plattor men dem var det ingen som förstod vad de skulle vara bra för.

Men det började inte med Dirty Dancing det började med Nord och Syd. TV-serien som baserade sig på John Jakes tegelstensromaner om amerikanska inbördeskriget. Jag har faktiskt läst dem, även om jag mest skummade över de här sidorna och själva krigsförloppet. Patrick Swayze spelade sydstataren och den sympatiske slavhandlaren Orry Main. Det var en serie som var späckad med snyggingar och det var nog det som gjorde den mest intressant. Har sett om den också i mognare ålder och jag tycker inte att den håller riktigt längre. Den är lite för enkel: svart är svart och vitt är vitt, om uttrycket tillåts i sammanhanget.
Men Dirty Dancing håller faktiskt måttet än.

Så till Patrick Swayzes och min svunna ungdoms minne I've had the time of my life.

onsdag, september 16, 2009

Vart tar vi vägen?

Hade eg tänkt skriva om Patrick Swayze, min stora tonårsidol, som nyss dött i den här gräsliga sjukdomen cancer. Spela lite musik från Dirty Dancing. Men plötsligt fanns det närmare exempel att tänka på och jag har ingen lust att spela musik. Åtminstone inte från Dirty Dancing. Det är en förunderlig sak: Döden. Vad är den egentligen? Vad är det som händer när vi går någon annanstans? Och vart tar vi vägen?

måndag, september 14, 2009

Nerskärningar

Har inte sett så mycket av den här ekonomiska krisen när jag har varit ute i verkligheten. Köpcentren är fortfarande sprängfulla med folk som handlar och handlar och handlar. Min egen ekonomi är alltid i kris och det enda jag shoppade när jag och min väninna var i Stockholm i helgen var fem par strumpor. Nu åkte vi en trevlig båttur istället, all lycka är ju inte materiell.

I Stockholm såg jag emellertid ett konkret exempel på krisens verkningar: Utanför Åhléns brukar det stå en grupp sydamerikanska indianer och spela panflöjt. I lördags fanns där bara en cd-spelare som spelade panflöjt och en kvinna som satt bredvid spelaren. Jag är inte ens säker på att kvinnan hörde till cd-spelaren men det verkade logiskt. Snacka om nedskärningar om omstruktureringar.



Med Windows Live kan du ordna, redigera och dela med dig av dina foton.

söndag, september 13, 2009

Lite besk

Utanför en glasskiosk sitter en letargisk farmor och ropar släpigt och oengagerat till sitt bedårande barnbarn som jagar duvor:
- Juuuuliaaaa, du får inte springa ut i vägen. Juuuliaaaa....
Efter tillräckligt lång tid för att ha markerat för den letargiska farmorn att hon inte bryr sig ett dugg om vad hon säger, kommer Julia tillbaka till den i dvala fallna farmodern och säger stolt:
- Jag skrämde fågeln så den blev rädd!
Jag tar tre snabba steg mot det bedårande barnbarnet, lutar mig över över henne och vrålar:
- RAOUUUUULOAAA!
Barnet brister i förskräckt gråt och trycker sig skrämt mot sin farmor som naturligtvis inte ens har noterat att jag existerar eller vrålar som en vansinnig i örat på hennes barnbarn.
Själv vänder jag mig mot P och säger stolt:
- Jag skrämde barnet så hon blev rädd!

Nej, naturligtvis gör jag inte så där. Jag är alldeles för väldresserad. Men i mitt huvud gör jag det flera gånger. Jag tycker nämligen inte det är sött med barn som jagar fåglar.
Människan födds inte ond, säger en del. Jaså minsann, säger jag.
Men nu var det ju bara en duva och en duva är ju inte lika mycket värld som en unge. Men om en duva skrämmer undan en småfågel handlar det oftas om att komma åt föda för att klara livhanken. När en unge jagar undan en duva är det bara av ren illvilja, för att det är roligt att se när den blir rädd...

fredag, september 11, 2009

Det selektiva minnet

Det är konstigt det där med minnet. Nu har jag varit hemma från Turkiet i en dryg vecka och förutom att hela resan känns som något jag har drömt så "minns" jag inte alls hur jag låg magsjuk i min säng och tyckte att skulle det vara så här kunde man ju lika gärna åka hem. Vågfobin minns jag inte heller. Eller ja, jag minns ju att det var så men jag minns inte känslan. Jag har nästan glömt bort grämelsen över glasögonförlusten också. (Förutom när jag tittar på kort från innan jag blev av med dem och tänker att "fan, vad snygga de var!")
Istället minns jag hur trevligt det var att sitta och äta hos Cekici, eller i restaurangen The Old House som hade en skylt utanför med texten: "Den här restaurangen har inget att göra med fotboll. Vi har ingen tv och vi talar inte om det." Att gå in på den restaurangen var som att gå ner i en försänkt oas med vinrankor i taket och kattungar i drivor kring sin mamma invid spisen. Jag minns hur oändligt många färger man kan se på Medelhavet under en båtutflykt och jag minns hur trevligt det var att ligga och läsa vid poolen och att lägga sig och sova efter lunch. Jag tycker till och med att det var lite gemytligt att bli väckt av en böneutropare klockan fem på morgonen.
Snacka om selektivt minne. Men det är ju tur att det - minnet - har vett att spara de bra upplevelserna och känslorna och glömma det negativa.


Med Windows Live kan du ordna, redigera och dela med dig av dina foton.

torsdag, september 10, 2009

Bli orangutangfadder

WWF har en insamlingskampanj för orangutangerna , mitt älsklingsdjur, som jag hoppas att jag har lyckats länka till här. Kampanjen alltså inte själva orangutangerna. Om själva orangutangerna kan man läsa här. Där kan man också se söta bilder på orangutanger som får en att vilja donera ännu mera pengar, men eftersom jag inte vill ladda upp bilder jag inte själv äger rätten till så kan man inte se de bilderna här.

söndag, september 06, 2009

Vikten av att bruka sitt vett

Mäns eviga vilja att undervisa oss kvinnor har länge förundrat och förargat mig. Vem är det de försöker övertyga om att de vet bättre?
De kan till exempel gärna förklara länge och utförligt hur man dammsuger på bästa sätt trotts att de aldrig skulle drömma om att göra det själva. (Och om ni undrar om detta exempel beskriver någon viss manlig individ så kan ni ju fråga Johnsson. )
När den gamla dammsugaren brann upp (förmodligen mer av förvåning över att bli använd än av att den var utsliten, fru Johnsson är inte heller någon dammsugningsfantast även hon faktiskt ägnar sig åt det emellanåt) var det Johnsson som köpte den nya, den är ju nu en gång en maskin och som sådan intressant för män. Han var också mycket stolt när han kom hem med den och förevisade alla finesser med munstycken och filter och undrade jag över något kunde jag bara fråga honom så skulle han förklara för mig.
Jag undrade när han tänkte dammsuga men det var tydligen inte den sortens frågor han hade tänkt sig.

När jag var yngre försökte jag ofta diskutera med männen ifråga och förklara att jag faktiskt begrep en del själv och att jag ibland fattade betydligt fortare än vad de trodde. Numera har jag insett att detta bara är slöseri med tid och kraft. Det går betydligt fortare och är betydligt mindre upprörande att bara sitta av föreläsningen och flika in ett ”Jaså”, ”Oj då” eller ”Jaha” där det passar och sedan gå därifrån och göra på det sätt man själv finner bäst.
Därmed menar jag inte att man inte ska lyssna på goda råd eller att män inte har något viktigt att komma med eller att män generellt sett är idioter. (Jag menar dock att män själva generellt sett inte särskilt ofta tycker att de är idioter…). Jag menar att det är viktigt att tänka själv.
Sapere aude – att ha mod att bruka sitt eget förstånd som de talade om i tv-serien Glappet på 90-talet.
Jag har allt för ofta försökt att vara till lags och försöka räkna ut hur andra vill att jag ska göra i olika situationer istället för att räkna ut vad som är det vettigaste sättet att handla i just den givna situationen och det har nästan aldrig blivit bra. Den jag försöker vara till lags blir sällan nöjd och hade jag gjort som jag själv tyckt var klokt hade ju åtminstone jag varit nöjd. Förhoppningsvis.

När det kommer till den här glasögon incidenten i Turkiet – som jag har så svårt att komma över – hade det ju varit bra om jag inte bara haft mod utan också vett att bruka mitt eget förstånd. Apropå Turkiet och vett, så läste jag, efter att jag hade torkat upp vattnet och hånat Johnsson den där fösta kvällen, igenom Fritidsresors välkomstmaterial och fann det vara en hybrid mellan en reklamkatalog och en bipacksedel till en receptbelagd medicin. Varje biverkning måste anges om den så bara har drabbat en enda människa de senaste tusen åren: ”Halka inte i duschen, gå inte in i glasdörrar”, osv. Däremot stod det ingenting om att man inte ska trava ut i två meter höga vågor med dyra och livsviktiga glasögon på näsan. Måhända kan jag stämma dem..?

Vad jag däremot inte alls begriper är hur bloger analytics kan hävda att jag endast har haft en besökare sedan den 6 augusti. Inte för att jag tror att min blogg kan mäta sig med BlondinBellas och andra dignitärers bloggar men ni som ändå kommenterar mina inlägg trots att ni inte är här, hur fan bär ni er åt?
Hur ni än gör så är ni som varma guldklimpar i mitt hjärta, ska ni veta.

lördag, september 05, 2009

Skadeglädjen är den enda sanna glädjen

Klockan 02:10 turkisk tid den 20 augusti öppnar jag den vattenflaska jag haft med i resväskan utifall vi skulle komma fram så sent att vi inte hann köpa något vatten (dricker man turkist kranvatten kan man ju bli magsjuk, gudbevas) och upptäcker att P har köpt kolsyrat vatten när han provianterade.
Med ett fräsande far vattnet ut flaskan och forsar ner över mig och över golvet.
"Fråga Johnsson", säger P med det där irriterande, "suck-kvinnor"-tonfallet. (Han heter inte Johnsson men han har inget emot att förekomma på den här bloggen "som en litterärfigur och driftkucku" så länge han får vara anonym, så Johnsson alltså. Och driftkucku...)
"Fråga Johnsson varje gång så händer inte sådant där."
Naturligvis kommenterar jag inte en sådan övermaga och dum kommentar - jag ska alltså konsultera Johnsson varje gång jag ska knäppa en knapp? - utan ägnar mig istället åt att torka upp vattnet som runnit ut på golvet och drick upp det som ännu finns kvar i flaskan.
Tre minuter senare hör jag ett likadant fräsande ljud och en svordom från andra ändan av rummet: Johnsson har öppnat sin flaska.
Tyvärr måste jag erkänna att jag inte är en sådan stor människa att jag kan låta bli att säga:
"Ja, men ta och fråga Johnsson du så ordnar sig nog det där."

torsdag, september 03, 2009

Det är klart att det blev bättre

Magsjukan varade bara några dagar och den oerhört vänlige och tillmötesgående resesäljaren Ali Baba - han hette faktiskt så, eller ja... han utgav sig för att heta så i alla fall -med sitt breda leende och breda glugg mellan framtänderna lät oss byta dag för båtturen så i väg kom vi ändå.
Och mycket trevligt var det med grottor och bad och bergsmassiv och god mat. Vi skulle ju egentligen inte ha åkt på någon utflykt över huvud taget och kom egentligen bara i väg därför att vi kom i hop oss med en ganska otrevlig reseförsäljare som var riktigt grinig över att vi inte ville handla av honom, så på något vis satt vi plötsligt hos hans konkurent och köpte en resa som vi inte skulle ha. Hur det hängde ihop är för svårt att förstå, som min fysiklärare alltid svarade när jag försökte fråga om läxuppgifterna. Men utflykten var semesterns bästa dag så det var ju tur att den där försäljaren var så sur.

Under båtturen blev vi fotograferade som riktiga charterturister ska och när vi köpte bilderna fnissade P lite och sa att vi ju inte direkt såg ut på ett sätt där man vanligen köper bilder av sig själv. För min del såg jag inte ut på ett sätt där jag vanligen går utanför dörren. Efter förlusten av glasögonen (som jag grämt mig så vansinnigt över som om jag trodde att jag kunde besvärja upp dem ur havet och tillbaka på näsan genom blotta grämelsen, enligt någon idiotlogik som att man kan oroa sig i förebyggande syfte t ex. Men eftersom jag inte ägnar mig åt idiotlogik längre så försökte jag tala mig själv tillrätta angående detta med grämelsen, så gott det gick.) gick jag omkring i mina slipade men otympliga solglasögon - dem jag borde haft på mig när jag badade om jag hade haft något vett - och såg skum ut. Särskilt skum såg jag ut på kvällstid när det var kolmörkt och jag fortfarande hade solglasögon.
Nå väl, Magnus Uggla går ju också omkring med slipade solglasögon jämt. Dock har han bättre fräs på håret än vad jag hade under den här resan. Vanligtvis brukar jag föna håret och gnugga i tre olika "produkter" som det heter på frisörspråk, innan jag visar mig ute men i 40 graders värme och hög luftfuktighet smälter den här frisyren liksom ihop, dessutom badar man ju hela tiden så mitt hår såg snarare ut som svinto eller dåligt färgade påskfjädrar. En försäljare hade ändå mage att kalla mig Lady Diana och Kleopatra. Själv hade jag lite svårt att se någon likhet mellan Lady Di och Kleopatra, eller mig för den delen.


Det här med badandet i havet blev väl inte riktigt så trevligt som det skulle ha varit, efter min "drunkningsolycka". Snarare blev det som terapisessioner i fobihantering. Ni vet, när man brukar sitta och titta på spindlar, för att sedan peta lite på spindlarna och därefter låta spindlarna klättra omkring på en osv. Om man nu har spindelfobi alltså. Vissa dagar hade jag faktiskt hellre suttit och klappat spindlar än badat i havet men eftersom jag inte är rädd för spindlar antar jag att det hade ansetts som fusk.

Så det blev inte riktigt den avslappnande semester jag hade tänkt mig. Förutom drunkningen och glasögonförlusten och magsjukan väcktes jag dessutom klockan fem varje morgon av böneutroparen i minimoskén som vi bodde granne med. Men trots det så var det lite trist att packa ihop sina prylar och bege sig hemåt. När vi landade i Sverige regnade det...