lördag, februari 27, 2010

Blötsnö och bloggtorka

Har under veckan skrivit tre texter i min gula anteckningsbok, som skulle bli inlägg här på bloggen när jag väl fick tid och ork att sätta mig vid datorn. Nu sitter jag vid datorn men har ingen som helst lust att knacka in någon av de här texterna.


En av texterna skrev jag när jag åt lunch på ett kaffe i fredags. Vid bordet bredvid mig satt en tjej som också hade en anteckningsbok framför sig och stirrade rakt ut i luften. Jag kände ett visst släktskap. Hur många gånger har jag inte suttit och stirrat rakt ut i luften på kafeer.
Hon ber mig att vakta hennes väskor medan hon går på toaletten.
"Javisst kan jag det!" säger jag och ler strålande. Det är en reflex, jag jobbar - återigen - med service. Ja, naturligtvis hade jag inget emot att vakta hennes väskor, jag menar inte så, men jag tänkte där jag satt att om en främling kom emot fram till mig på t ex Alanyas flygplats och bad mig att ta med ett paket hem till hans mamma i Sverige, skulle jag säkert svara: "Ja, men det ska vi ordna!" Jag är sådan.

Och eftersom jag också är sådan att jag målar upp de värsta skräckscenarier framför mig på oerhört kort tid, hann jag naturligtvis fantisera om bomber och terrorister och knarköverlämningar (vad nu det är) innan den späda lilla tjejen kommer tillbaka från toaletten och tackar mig översvallande för hjälpen. Medan hon drar sin blåa luva över huvudet pratar vi om snörasen från taken och hur man ska undvika dem, sedan vinkar hon med lovikavanten, säger "Du får ha det så bra!" och ger sig ut i snön. Inte särskilt terroristlik men ett trevligt möte.

måndag, februari 22, 2010

Har ni märkt att det är os?

Jag hör ju nu inte till de rabiataste av motståndare till idrottsevenemang. Det kan vara lite småtrevligt att titta på en skidtävling eller två, lite curling. Men jag kan inte riktigt förstå varför vi är så villiga att stå på huvudet och vrida oss i spiral så fort det kommer till sport.
Varför måste SVTs övriga programutbud helt slås ut bara för att det pågår ett OS?
Varför är det ok med reklam i kanaler som annars driver en massiv ”reklam”-kampanj för sig själva som den ”fria” tv:n, bara för att det är OS, eller ett annat sportevenemang?
Och varför blir det ramaskri när man bryter för reklam i en hokeymatch (tror att det var 3:an som begick denna dödssynd en gång i tidernas morgon) medan vi bara gapar och sväljer när de strimlar sönder filmerna?
Varför går det snabbare att få uppehållstillstånd om man är elitidrottare än om man riskerar att få skallen skjuten i bitar i sitt hemland?
Varför hyllas skattesmitare som folkhjältar bara för att de hoppar högt eller långt eller åker skidor bra?
Varför gråter folk av rörelse när folk de inte känner kommer först i mål efter ett skidlopp? Och varför satt jag där själv i soffan och hojtar upphetsat under herrarnas skiathlon i lördags. Nu hejar jag ju dessutom på ett mycket kvinnligt vis och tycker att "han kan väl få en medalj han verkar ju så trevlig". Av den anledningen hejar jag alltid på Anders Södergren. Nästan oavsett om han är med och kör eller inte.

lördag, februari 20, 2010

Jag beter mig inte som hemma i mig själv

Jag har nog koncentrerat mig mer på vad jag gör eftersom jag inte har vetat vem jag är

eller ungefär så sa Ola Salo i K specials program om honom igår kväll, ett program som stod på medan vi ordnade med dukningen och maten och sprang fram och tillbaka här hemma så att allt jag egentligen fick ut av det programmet var lösryckta bitar av det här slaget. Och det här med tankar om att göra och vara och vilket som är värt mest och att görandet är det som gäller i vårt samhälle är väl inget nytt i och för sig.

Jag har nu återigen sällat mig till det av samhället godkända och påbjudna görandet och fått nytt jobb. Det är ett bra jobb; alla är trevliga, arbetsuppgifterna passar mig utmärkt, vilkoren är bra, kontoret är fint och ligger geografiskt perfekt.
Allt är perfekt, utom jag. Jag är ny. Jag tycker inte om att vara ny. Jag tycker om att vara den som har koll, den som andra frågar om hur det funkar, den som låter lugn och trygg i telefon och berättar att det här ska vi fixa så här och så här. Nu vet jag inte hur vi fixar någonting. Om vi fixar det. Jag är osäker och vilse och det smittar liksom av sig på alla plan av mig. Jag beter mig inte som hemma i mig själv. Men det går väl över.


Jag är en främling i detta land
men detta land är ingen främling i mig
Jag är inte hemma i detta land
men detta land beter sig som hemma i mig

Gunnar Ekelöf

lördag, februari 13, 2010

Tomas Mann

Då är det väl dags att lyfta den litterära nivån här från "Herr Karlsson"-böcker och omläsning av bloggböcker, till lite mer prettolitteraturvetar-höjder, så jag slänger in en nobelpristagare. Fick tegelstenen Buddenbrucks av Tomas Mann i julklapp (och Bodil Malmstens nya blogg/loggbok De från norr kommande leoparderna) eftersom den utspelar sig i Lübeck, dit vi skulle åka över nyår.
Boken var så tung att jag inte hade med den i handbagaget till Lübeck men nu har jag läst ut den. Det känns alltid lite sorgligt och tomt när man har umgåtts med människor under lång tid, under drygt 600-sidor, och så plötsligt är det slut. Trots att familjen Buddenbrucks inte alltid är så sympatiska, ibland direkt löjliga och att Mann själv driver med sin familj i mellanåt så tyckte jag om dem och saknar dem. Jag är inte rätt person att bedöma om den är värd sitt nobelpris eller inte, men bra var den.


Bredvid Marienkirche i Lübeck ligger också Buddenbruckhaus, det hus där Tomas Mann föddes och där han också förlade handlingen i boken. Huset förstördes när Lübeck blev bombat av de allierade 1942 men är idag restaurerat och ett museum över familjen Mann i allmänhet och boken Buddenbrucks i synnerhet. Till vår förvåning var texterna i utställningarna även skrivna på svenska, en mycket bättre svenska än den som finns att läsa om utställningen här.
Jag blev inte sådär överdrivet förtjust i Tomas Mann. Till att börja med detta att han under sin ungdom livnärde sig på pension från sin borgarpappa för att kunna ägna sig åt litterära experiment och göra uppror mot borgarlivet. Naturligtvis beror mitt ogillande på att jag är avundsjuk, sedan är det ju väldigt praktiskt att ha borgarpengar att leva på medan man gör uppror mot borgerligheten.
Han verkade dessutom vara en ganska självgod typ, om man läser hans kommentarer kring sitt nobelpris. Och hans fru som var utbildad och intelligent och funderade på att doktorera i matematik när hon träffade Tomas Mann och lät honom övetala sig till att gifta sig med honom. Visst, han höll väl inte en pistol mot hennes huvud direkt, men istället för att skriva en doktorsavhandling födde hon sex barn och tog hand om dem (och om Tomas Mann), dessutom blev hon sjuklig på grund av svåra förlossningar, medan Tomas Mann kunde förverkliga sina drömmar och bli nobelpristagare på kuppen.
Nu verkar han, eller familjen som helhet, inte ha levt några lyckliga liv. Hans båda systrar dör i förtid, och åtminstone den ena av dem tar livet av sig. Klaus Mann, Tomas Manns äldste son, tar också livet av sig. En annan av sönerna ägnar, efter faderns död, sitt liv åt utgivningen av faderns böcker och får genom detta "insikt i faderns tankevärld och hamnar därför i en livskris". Han, sonen i fråga, dör senare till följd av en blandning av "alkohol och barbaturier". Och just det slapp ju Tomas Mann att uppleva men jag tror ändå inte att jag skulle vilja byta liv med honom, nobelpriset till trots. Har man en tankevärld som driver folk till livskriser kan man inte ha mått särskilt bra.

torsdag, februari 11, 2010

Nelson Mandela

I dag är det 20 år sedan Nelson Mandela slapp ut ur fängelset. Fängelset där han satt i 27 år.
Jag försöker föreställa mig hur det är att sitta i fängelse i 27 år. Försöker bryta ned de här 27 åren i fängelse till månader, veckor, dagar och timmar. I fängelse.
Hur överlever man inspärrad i 27 år? Hur behåller man sitt förstånd.

Som man lever en dag, kan man leva ett liv.
Skriver Håkan Nesser i Skuggorna och regnet. Kanske det.

Jag försöker att föreställa mig hur det är att sitta i fängelse i 27 år. Det enda jag kan jämföra med är att jag har 27 år kvar till pensionen. Lite drygt. Och även om jag någonstans inser att det är ett betydligt bättre läge än att sitta inne i 27 år, så är 27 år av förvärvsarbete inte något jag kan tänka på utan att bryta ned det i månader, veckor, dagar och timmar om jag vill behålla mitt förstånd.

onsdag, februari 10, 2010

Mer om läsning och litteratur

Jag är mycket intresserad av kompositionen i en bok. I vilken ordning händelserna berättas, hur de löper över i varandra, hur de tvinnas runt och in i varandra, hur en droppe av den ena händelsen lämnas i en annan, osv. Det är i kompositionen det avgörs om det är en bra eller en lysande bok, enligt mig. Kompositonen i Arundathi Roys bok De små tingens gud eller någon av Carlos Ruiz Zafóns böcker ger mig rysningar av välbehag. Ja, det kanske låter lite... perverst... men det är så jag fungerar. Jag har blivit nästan tårögd av lycka över att Zafóns böcker finns.

Och just nu sitter jag här tårögd och rysande och lyssnar på Majgull Axelssons Aprilhäxan för miljonte gången. Lysande komposition. Och detta att hon tar sig tid. En hand som sträcker sig ut för att ge stöd åt någon som på ett ben rättar till en sko, synliggörs och blir till en stor och viktig handling. Gunilla Röör som läser är också lysande, tar sig också tid. Och någonting stillnar och lägger sig tillrätta inom mig och jag vilar i berättelsen, i häret och nuet. Vi har inte bråttom, vi ska ingenstans, vi stannar vid den tillrättade skon.

Att skriva som Majgull Axelsson eller inte alls, tänker jag patetiskt, och vet att jag inte kommer att leva efter den devisen.

tisdag, februari 09, 2010

Bra böcker av Bodil

Funderade igår när jag läste min "Herr Karlsson"- bok vad det var som gjorde att jag ändå läste den. Är det frågan om någonslags katarsis detta att läsa något som man kan gnälla på hela tiden? Eller är det detta att det är så uppenbart att författaren själv tycker så mycket om sina personer att det smittar av sig, även om de är lite halvdant gestaltade? Jag hoppas på det sistnämnda.

Andra besynnerligheter med mitt läsande gäller Bodil Malmsten. Hon är min husgud sedan jag för 20 år sedan läste hennes dikter och Svartvita bilder för första gången. Att upptäcka henne var att upptäcka vilka möjligheter som finns i språket och vilka litterärar möjligheter som finns i min vardag.
Hur som helst så följer jag dagligen hennes blogg. Trots detta så önskar jag mig alltid hennes bloggbok (eller loggbok, som hon säger själv) i julklapp (under förutsättning att hon har gett ut någon ny) och jag får den alltid. Så varje jul (nästan) läser jag i bokform det jag redan läst i bloggform.
Och det är en ren njutning den gången också. Dels har jag inget minne, dels är det Bodil Malmsten och dels är bloggböckerna så vansinnigt vackra att njutningen till stor del består i att bara kunna hålla i och bläddra i själva trycksaken.

måndag, februari 08, 2010

Dåliga böcker

Jag undrar varför jag läser så många dåliga böcker. Böcker, som jag vet att jag kommer att tycka är dåliga, bland annat för att jag har läst dem förut. Böcker, som jag tycker rent språkligt är dåligt skrivna. Böcker, som jag tycker är rent innehållsmässigt dåliga.

I den första delkursen på Litteraturvetenskap A läste vi om hur viktigt det var för en berättelse att upprätthålla den fiktiva trovärdigheten. Det innebär inte att berättelsen måste vara trovärdig i realistisk mening. Även en sci-fi-berättelse har en fiktiv trovärdighet att upprätthålla. Om en berättelse inte är fiktivt trovärdig blir det ett hål i väven och man upptäcker att den bara är en väv, det är ungefär så det fungerar.

Därför kan man inte, i en bok som utger sig för att vara realistisk och utspela sig i nutid, berätta om 25-åringen Majlis som går på till stadshotellet på lördagkvällen, äter dansmeny och dansar pardans till In the mood. Dels därför att en försvinnande del av Svergies 25-åringar heter Majlis och en ännu mer försvinnande del av dem dansar pardans eller äter dansmenyer. Det hjälper inte om berättelsen i övrigt är trovärdig, på grund av Majlis dansmeny tror man inte längre på den. (Exemplet är hämtat ur en verkligheten, eller dvs ur den fiktiva verkligheten.)
Sådant där irriterar jag mig rent oproppotioneligt på (Språkfascister är välkomna att irritera sig på att jag förmodligen stavar oproppotioneligt fel. Och fascist.)

Ändå läser jag alltså ofta dessa böcker. Jag läser en just nu. En som jag har läst tidigare och som jag alltså vet att jag kommer att muttra över. Det är en bok som ska vara realistisk och som ska utspela sig i nutid men bokens författare har helt missat 70-talet du-reform och därför tilltalar en 17-årig flicka en man i 60-årsåldern med "Herr Karlsson". Jag utlovar hittelön till den som visar mig en 17-åring som tilltalar folk med herr eller fru.

Jag vet att jag kommer att bli vresig och ogin av att läsa den här boken, ändå gör jag det alltså. Av någon anledning vill jag ändå tillbaka till den här halvtaskigt gestaltade världen. Av någon anledning vill jag träffa Herr Karlsson igen. Antingen besitter jag en machokistisk läggning, eller också besitter de här dåliga böckerna ändå någon slags kvalitet. Vilket det är vet jag inte.

lördag, februari 06, 2010

Till Dick Widings minne

Ibland träffar man på människor som får en att känna sig väldigt intelligent och kreativ. Som kan plocka fram det intelligenta och kreativa i vilken människa som helst.
Sådan var min gymnasielärare.
Han undervisade både oss pretentiösa humanister och verkstadskillarna (som jag, fortfarande fördomsfull, tror inte hade så stora ambitioner med sin svenska) i svenska och historia och var lika populär i båda lägren.

Den första dagen i gymnasiet satt jag hela förmiddagen och funderade på var jag hade sett honom förr. På första rasten var det någon som sa:
- Han ser precis ut som han som sitter i den där stolen.
Och då trillade poletten ned. Han var oerhört lik Alf Pröysen i En himla många program med Galenskaparna och After Shave.

Härom dagen läste jag i lokaltidningen att han, min gymnasielärare, nyligen dött. Det kändes inte som om det var möjligt. Det kändes som om en sådan som Dick Widing var odödlig. Lika odödlig som Astrid Lindgren. Som om det skulle vara omöjligt att världen skulle fortgå om han dog. Precis som det skulle vara omöjligt att världen skulle fortgå om Astrid Lindgren dog.
Men Astrid Lindgren dog ju och världen snurrar fortfarande.
Och nu är Dick Widing borta och det är fortfarande lika mycket snö utanför mitt fönster som innan. Kanske mer.
Fast att det är omöjligt.

fredag, februari 05, 2010

...men detta land är ingen främling i mig.

(Rubriken är hämtad från Gunnar Ekelöfs dikt Non serviam)

Hemma i cyberrymden igen! Det känns skönt. Jag har varit hos mina föräldrar några dagar och där fungerar vare sig mobiltelefon eller mobilt internet som kommunikationsmedel. Man får helt enkelt gå ut på gården och tuta i lur. Eller använda den fasta telefonen.
Nu ska ju mina föräldrar sälja huset och flytta till mobiltäckta områden och jag har varit "hemma" och packat. När jag packat färdigt för dagen och det kompakta mörkret omslutit huset tillsammans med det tjocka snötäcket slog jag upp locket på min laptop som ett periskop eller en antenn ut mot yttervärlden och skärmen har blinkat och blinkat så hoppfullt men blinkat fåfängt. Och det kanske är nyttigt att inte vara uppkopplad jämt.

Jag är inte gjord av samma hårda virke som min bloggkompis Skogsnuvan och kämpar därför inte för mitt föräldrahem, bär ved och skottar snö och åker miltals i bil varje dag, i alla väglag, för att ta mig till arbetet. Detta trots att jag under packningen hittade en gammla engelskaläxa i diktform där jag hävdar att The house where I live is the place where I die.
Men nu är det nästan 20 år sedan jag skaldade detta och man måste inse vem man är, eller vem man blivit, eller vem man egentligen alltid varit, eller...ja... Jag har helt enkelt inte what it takes.
Någon som verkar ha what it takes är den unge man som ska köpa huset och som har planer på att bygga båthus och borra bergvärme. Rätt person på rätt plats. Och det är bra. Jag skulle ha varit fel och det är inget som grämer mig, även om det känns lite märkligt att någon annans ska bo här i mitt barndomshem. Jag bodde här mellan tre och 18 års ålder och när jag flyttade hade jag inga som helst sentimentala betänkligheter. Jag tänkte bara på FRIHETEN! Friheten att få göra vad man ville utan att någon ifrågasatte det. Friheten att kunna gå till skivaffären och köpa Lisa Ekdahls genombrottsskiva och sedan gå direkt hem och lyssna på den på en gång utan att behöva vänta på bussar eller att föräldrarna skulle fika färdigt hos gamla släktingar. Lisa Ekdahls skiva med Vem vet har alltid symboliserat friheten för mig.
Så istället för att sjunka ned i jolmig sentimentalitet spelar vi lite Lisa Ekdahl. På en gång.




Det är inte namnunderskrifterna på köpekontraktet som gör det omöjligt för mig att flytta tillbaka "hem". Det blev omöjligt för länge sedan.

torsdag, februari 04, 2010

Infarkt?

Kände härom dagen att jag var på väg att bli förkyld. Nu blev det inte farlig, bara lite däven och lite ont i halsen. Jag var tacksam för detta. Idag passerade jag en löpsedel och förstod att det inte var en förkylning jag fått utan en hjärtinfarkt. Jag blev ännu tacksammare att det gått så lindrigt.