lördag, december 30, 2017

Frukost med Gösta Ekman

När väckarklockan ringer denna den näst sista morgonen på året är jag just i färd med att äta frukost med Gösta Ekman i kafeterian på ett badhus. Han är klädd i brun kostym i noppigt material, jag i något diffust mysdressaktigt i grått och rött. Vi känner oss båda som på rymmen och är lite fnissiga över detta.
- Man har ju ingen aning om hur det gått i valet när man lever så här. säger Gösta och lutar sig förtroligt mot mig.

Så får han plötsligt bråttom. Plötsligt är han på väg ut ur kafeterian.
- Skynda dig! ropar han åt mig och jag reser mig med en halväten smörgås i handen för att springa efter.
Men han har redan sprungit i från mig. Där i kafeterians dörr gick hans väg åt ett annat håll än min. Jag ser honom inte längre. Jag ligger i en hotellsäng  i en mellanstor svensk stad där jag ska fira nyår. Jag är utan smörgås och utan Gösta.
  Vart skulle han?
  Varför hade han så bråttom? Han är ju död och borde därmed ha all tid i världen.
  Eller?

onsdag, december 27, 2017

Inför nyårsdagen

Nyår. Årets viktigaste högtid.
Allt det gamla, allt det gångna, allt det misslyckade, besudlade och halvdana sprängs i bitar klockan tolv på nyårsnatten och faller som små partiklar av aska till marken, medan hoppets rislampor stiger högre och högre mot himlen.
Nyårsafton kräver sprängämnen.


Nyårsdagen är de rena vita ytornas dag, möjligheternas dag.
Dagen då det är tid att dikta om obeträdd snö och oskrivna anteckningsböcker. Nyårsdagen är det tid att vandra i folktomma städer, på vitfrostig gatsten med kylan bitande i kinderna, tid att vandra längst ett vatten som är på väg någonstans; en flod eller en å.
Nyårsdagen kräver ett vattendrag.
Där ska finnas en tystnad i luften, en väntan på ett sus av vingar som ger sig av och på marken ser man springande fotavtryck som plötsligt upphör.


Platsen är bestämd för årets nyårsfirande. Hur de har det med sprängämnen där vet jag inte, eller med kyla och tystnaden.
Men där finns ett vatten.

 


söndag, december 24, 2017

Nostalgikalendern - Lucka 24

ge mig fri

Vi började nostalgikalendern med Eva Dahlgren och vi slutar den med Eva Dahlgren.
Vi började med frågorna: vem får mig att gå dit jag aldrig gått. 90-talet var ett trevande årtionde, ett frågornas årtionden. Ett sökande efter riktning på en väg man aldrig gått. Ett årtionde då jag spelade många kvinnor utan att göra det bra.

hur långt ska en människa gå
innan svaren hon ska få
blir tydliga nog att förstå
ja

Men nu, 1999 när Dahlgrens skiva LaiLai, som jag tycker är en av hennes bästa, kanske den allra bästa, börjar konturerna på de där svaren jag ska få att ta form.

jag står naken i mitt rum
och tänder alla lampor
och den kvinna jag ser
hon har svar på alla frågor
så kom då modiga hjärta
hör mej
se mej
ge mej fri


Så, modiga hjärta ge mej fri, ge oss fria och släpp då äntligen ut oss i det pågående 2010-talet.

Julefrid till er alla!


lördag, december 23, 2017

Nostalgikalendern - Lucka 23

släpp fram vår egen kraft

TV-serien Glappet om Ella och Josefin som är i gymnasieåldern, kom 1997. Då var jag 22 år och hade lämnat gymnasieåldern låååångt bakom mig, tyckte jag.
   Det där glappet mellan barn och vuxen hade jag tagit mig över där någonstans 1994 ungefär och nu var jag vuxen, något så in i norden. Jag hade jobbat på bibliotek, flyttat till Uppsala, gått en skrivarkurs i Stockholm och studerat vid Uppsala universitet, förlovat mig och slagit upp förlovningen, flyttat igen och sorterat gamla ben i kartonger på ett museum sedan jag slutade gymnasiet. Nu gick jag en teckenspråkskurs, hade kronisk benhinneinflammation, bodde i min tredje egna lägenhet och visste vid det här laget det mesta om livet.
  Men jag gillade Glappet och det gör jag fortfarande, även om jag inte alls är lika vuxen som 1997. Det är något i tonen och tempot som tilltalar mig.

fredag, december 22, 2017

Nostalgikalendern - Lucka 22

this is one of those key moments in life

Det var mycket Hugh Grant under andra halvan av 90-talet.
Nothing Hill där han spelar en "vanlig kille" som dejtar den stora filmstjärnan spelad av Julia Roberts, såg P och jag på biografen i Rönne på Bornholm 1999. Biobesöket var ett av få positiva händelser under den traumatiska campingupplevelse jag hade på Bornholm. Biografen var inredd som en gammal teater med balkonger och man kunde köpa öl i en automat i foajén. Att filmen var textad på danska gav den bara ytterligare krydda.




Egentligen var väl den stooooora Hugh Grant-filmen Fyra bröllop och en begravning. 
Den såg jag första gången textad till finska.


torsdag, december 21, 2017

Nostalgikalendern - Lucka 21

ge din fetma en känga

Mot slutet av 90-talet exploderade dokusåpafenomenet. I självaste finkanalen SVT1 gick storsåpan Robinson, som kanske inte visade upp så mycket av mänsklighetens förmåga att klara sig på en "öde ö" som dess förmåga att visa upp sin sämsta sida i socialt spel. Nya ord och värderingar trädde in i våra vardagsrum. Snart visste vi alla vad ett ö-råd var, att det var smart men fult att "pakta", samtidigt som det var oerhört viktigt att "köra sitt eget race" och "vara sig själv"


onsdag, december 20, 2017

Nostalgikalendern - Lucka 20

inte hittar man nått om man inte vill leta

På 90-talet slog flera svenska hiphopare igenom på bred front: Latin Kings, Feven och Petter för att nämna några. Här kommer vi inte att spela någon av dem. Vi kommer istället att spela Lingonrapp med Euskefeurat. En grupp som mina vänner och jag åkte "raggarrundan" till. Visserligen på fel dag, så vi var alldeles ensamma.

För er som inte kommer från en småstad så är raggarrundan den rutt som stadens ungdom åker på fredag och lördag kvällar i sina epa-traktorer och taksänkta volvo med mörka bakrutor. I alla fall var det den typen av fordon man hade i min stad på 90-talet. I min stad gick rutten i en åtta runt torget ner runt busstationen och tillbaka upp till torget igen. Medan man far ska man spela musik högt så att basen skorrar, man ska sticka ut händerna genom fönstret och dunka i bilplåten, vråla öhöhööö och kasta ut ölflaskor på torget.
   Medan jag skrev det här undrar jag hur jag kan veta allt detta eftersom jag aldrig var där på rätt dag. 

tisdag, december 19, 2017

Nostalgikalendern - Lucka 19

När jag tänt det där ljuset i Uppsala domkyrkan och bestämt att från och med nu och här fortsätter livet, går jag till Vaksala torg. Detta är alltså det första jag gör i mitt nya, fortsatta liv. På Vaksala torg köper jag körsbär, enligt en dagboksanteckning, men det är inget jag minns. Vad jag minns är att jag här kliver på en Swedbus och att medan den letar sig ut ur Uppsala och far förbi Flogsta och de fönster bakom vilka mina packade flyttkartonger står och väntar på min flytthjälp som ska komma några dagar senare, slår jag upp en grön pocketupplaga av Förnuft och känsla av Jane Austen. Det är det första jag läser av Jane Austen. Dittills hade jag bara sett filmerna.

Det gjordes flera bra filmatiseringar av Jane Austens böcker i mitten av 90-talet. Förnuft och känsla med Emma Thomson, Alan Rickman, Kate Blanchet och Hugh Grant vet jag inte hur många gånger jag sett. Men min absoluta favorit är ändå Stolthet och fördom från 1995. Den filmades om 2005 men är det inte Colin Firth som är mr Darcy så är det inte riktigt mr Darcy, så är det bara.

måndag, december 18, 2017

Nostalgikalendern - Lucka 18

1996. Jag packar ihop mina saker i lägenheten i Uppsala. Det är en skilsmässa. Innan jag började packa var jag inne i stan och köpte Hedningarnas cd Trä och den ackompanjerar packandet. Ibland måste jag ta en paus och studsa omkring lite i rummen till den vilda musiken. Några år senare ska jag hoppa sönder ett ledband i ett knä till Hedningarnas musik men det är jag lyckligt ovetande om än så länge. Än så länge är jag ung och står pall.

Det var en revival för folkmusiken där i mitten av 90-talet. Det var Hedningarna, Wimme och Nordman. Garmarna  tävlade i melodifestivalen.

När jag packat färdigt tar jag min bag och åker till domkyrkan. Jag tänder ett ljus.
"Nu och härifrån fortsätter livet" tänker jag när jag sätter det i ljusbäraren intill ingången.
"Nu fortsätter det."

söndag, december 17, 2017

Nostalgikalendern - Lucka 17

but I'm overwhelmed

Alanis Morisettes Hand in my pocket från 1994 låter så där som det borde vara att vara ung. Man har inte koll på läget men allt känns ändå som ett spännande äventyr där allt kan hända. Man har en cool attityd till det hela och känner sig lätt och flygande.

I'm lost but I'm hopeful, baby
What it all comes down to
Is that everything's gonna be fine, fine, fine
'Cause I've got one hand in my pocket
And the other one is giving a high five

Men jag har aldrig känt mig så tung på jorden som de där åren mellan 15 och 25. Värst var det nog mellan 19 och 21 när det där livet som man gått och väntat på hela skoltiden skulle börja. Det var som om jag först då insåg att den här personen jag var fick jag dras med även efter studenten.
Den där fantasifiguren som jag målat upp skulle inte komma flygande och ta min kropp i besittning efter att jag tagit av mig den vita mössan och sluppit ut ur lektionssalarna.
Den där gamla vanliga skulle vara kvar och det var hög tid att lära sig att hantera det.
Det var inte så enkelt. Jag hade magkatarr och ångestsymtom; en ständig kramp i armarna och svårt att andas. En känsla av att det mesta var meningslöst eftersom man ändå skulle dö till slut.
Jag minns att jag tänkte någon gång de där åren: "Jag kommer nog att "passa bättre" när jag blir 30."
Och det gjorde jag.
Nu är jag 42, en ålder som jag aldrig fantiserat om att vara i, och nu börjar jag närma mig den där känslan i Hand in my pocket och vetskapen att allt är meningsfullt just eftersom vi kommer dö till slut.


lördag, december 16, 2017

Veckans dikt - Anteckning från 90-talet 7

Åkej. Jag är misslyckad. Åkej. Jag klarar inte opp det här. Åkej. Jag har en annan rytm. Åkej. Åkej.

Det är i frihetens boning, den första egna lägenheten, vid köksbordet som jag läser Sonja Åkesson. På biblioteket där jag jobbar säljs En bok för alla och där har jag köpt Sonjas dikter. Det är en trött period, kreativiteten sinar, det kommer ingenting in, det rinner bara ut, ingenting är så viktigt; det kommer ju ändå sluta med att man dör. 
   Jag sitter i frihetens boning och känner mig instängd. Jag sitter fast och läser Sonja Åkesson och inser att det går att skriva om det också. Även om jag inte kan, inte just nu. 


Åkej. 
Jag är misslyckad.
Åkej.
Jag klarar inte opp det här.
Åkej.
Jag har en annan rytm. 
Åkej. Åkej.

Åkej. 
Man är väl fel person.
Åkej. 
Av fel kön.
Åkej.
I fel roll. 
Åkej.
I fel ålder.
på fel plats
vid fel tidpunkt
på galen planet.

Hängig på morron. 
Åkej.
Döle vid lunchdags. 
Åkej.
Färdig vid middan.
Åkej. 


Nostalgikalendern - Lucka 16

all my life is changing every day, in every possible way

Mina nostalgikalendrar brukar behandla 80- och 90-talen. Det är de här båda decennierna som utgör nostalgiperioden i mitt liv; förfluten tid att se tillbaka på, medan tiden efter millennieskiftet är ett slags nutid, trots att det nu börjar finnas så mycket passerat 2000-tal att det också borde räcka till nostalgiska känslor. Men i år är det alltså särskilt fokus på 90-talet.

Det finns flera skillnader mellan musiken på 80-talet och 90-talet. Den mest markanta skillnaden är att när jag idag lyssnar på den musik jag lyssnade på på 80-talet har jag ett roat leende på läpparna och tänker: "Hur kunde jag tycka att det här var så himlens bra", medan jag när jag lyssnar på 90-talsmusiken tänker: "Vad bra det här var, jag hade glömt att det var så bra."


fredag, december 15, 2017

Nostalgikalendern - Lucka 15

hon har ett hjärta stor som ett hus och kropp likadan

Varje regel måste ha sitt undantag och varje nostalgikalender måste ha ett wild card; en lucka som inte följer temat, en katt bland hermelinerna. Musiken under lucka 15 härstammar nämligen från 1988, inte 90-talet.

Men den spelades flitigt under 90-talet, åtminstone vid speciella tillfällen.
Två somrar i rad i mitten av 90-talet var vi fem tjejer som packade in oss i en vinröd jetta och for i väg till Norge där en av tjejernas familj hade en "hytte".
   Den enda vägbeskrivning vi hade var ett papper där pappan i familjen hade skrivit namnen på de orter vi skulle passera. Idag kan jag tycka att det var en aning märkligt att vi inte hade en tanke på att ta med oss en kartbok, men då var det inget som slog mig som nödvändigt.
   En resa som brukade ta familjen ifråga sex timmar tog oss elva. Redan innan vi tagit oss ut ur vårt eget län hade vi åkte en rejäl omväg. Men under dessa elva timmar, med endast undantagsvisa pauser, snurrade Orups första skiva i kassettbandsspelaren och vi skrålade med för full hals. Och tills slut kom vi ju fram.


torsdag, december 14, 2017

Nostalgikalendern - Lucka 14

man vet att man börjar bli gammal 

Det var mycket humor på 90-talet. Sveriges Television sände ett program som hette Släng Dig i Brunnen och fenomenet stand up comedy blev känt över hela landet, till och med i min avlägsna lilla del. Där var Babben Larsson, Ronny Eriksson och Peter Wahlbeck som stå-uppade på Norra Brunn i Stockholm.
Men bäst av dem alla var Jonas Gardell. Hans Skräckfilmen från Norra Brunn är väl närmast en klassiker, men jag hittar den inte på YouTube. Antikrundan är inte heller så dåligt. Den är från En pall, en mikrofon och Jonas Gardell, han höll ju för en hel, egen föreställning nämligen. 





Jonas Gardell var något av en husgud för mig under 90-talet. Han hade så mycket att säga, tyckte jag. Och han sa det med det djupaste allvar och på det mest hysteriska vis och fick mig att gråta både av skratt och av sorg. Jag läste flera av hans böcker under den här tiden: Passionsspelet, Odjurets tid, Präriehundarna, Fru Björks öden och äventyr, Vill gå hem, Frestelsernas berg och Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter. Den som lämnade mest avtryck var En komikers uppväxt som jag sträckläste i badkaret medan vattnet kallnade omkring mig. Den filmatiserades också och hela serien finns att se på SVT:s Öppet Arkiv, se nedan länk.

En komikers uppväxt

onsdag, december 13, 2017

Det här med julpynt

För ett par år sedan köpte jag en julbelysning till balkongen. Det är en slinga ledlampor nedsatta i granris av plast. De första åren brydde jag mig inte om att binda fast den på balkongräcket, jag bara lade den ovanpå, jag bor ju på nedersta våningen. Där låg den lugnt och stilla och lyste ända in i början av mars. 
   Först det tredje året tänkte jag att det kanske vore bäst att jag band fast den lite grann så att den inte blåste ner. Noga och omständligt virade jag varv efter var med snöre runt plastbarren. 
   Det året blåste den ner fem gånger. 
I år struntade jag i snöre igen och belysningen ligger ännu där den ligger. 

Krubborna har också kommit fram: De två små med bara den heliga familjen, den med gubbar som ser ut som seriefigurer och så den stora, pampiga som jag köpte på Röda Korset förra året. Den saknade ju en vise man som jag ersatte med en, möjligen onykter tomte på kälke som skrämde slag på det stackars jesusbarnet. 
  När jag skriver jesusbarnet felmarkerar datorn och föreslår istället "bonusbarn" eller "musbarn". Eftersom vi i år köpt en extra uppsättning krubbfigurer så har vi fem vise män och dubbla heliga familjer och alltså ett bonusjesusbarn, ett ord som datorn inte heller godkänner. 
   Den luddiga tomten kom farande i år också. Dessutom slöt en giraff, en björn och ett lejonpar upp så nu liknar krubban nästan en bild ur Jehovas Vittnens Vakna! där lamm, lejon och människobarn leker med varandra i den bästa av världar.




Nostalgikalendern - Lucka 13

gjorde jag tecken nu igen?!

Det var mycket Galenskaparna och After shave under 90-talet. I min frihetsboning, den första egna lägenheten, hade vi en två dagar lång fest 1994, då det var meningen att vi skulle titta igenom allt som GAS dittills producerat i ett sträck, men vi orkade inte riktigt. Det var ju redan då så mycket. 

Jag har bara sett dem live en gång. Det var 1995 i Stockholm när de spelade Lyckad nedfrysning av herr Moro, en riktigt snygg föreställning med ett ståtligt steppnummer.



Men min favoritsketch är ändå Värmlänningarna som spelas i andra akten av Grisen i säcken: Doktor Hakas rekordrevy 1991. Per Fritzell gör nog sin allra bästa roll här. Det finns så många bra repliker i den sketchen som går att använda i vardagen och de har därför följt mig genom livet. Ett exempel är bloggrubriken Gjorde jag tecken nu igen!? Några andra exempel:
Jag gjorde inget tecken nu!! 
Spooola, då! 
Postorderskit! 
Ska ni inte höra sången?

Men nu får ni titta själva och hitta era egna repliker som ni kan bära med er. 

tisdag, december 12, 2017

Nostalgikalendern - Lucka 12

slå upp din dörr, släpp in ljuset


Det var 1994 i maj, eller kanske april redan. Jag skolkade från skolan och satt hemma i mitt första egna kök, i min första egna lägenhet och skrev ett specialarbete om Fredmans epistlar. Jag drack oerhörda mängder te ur en stor gul kopp och från fönstret kunde jag se en dagisklass leka i leran utanför sitt dagis. Teet hade jag lagat till i den där terrakottakannan som jag köpt innan vi såg Änglagård (se Lucka 10)

Ur stereon strömmade detta nya, magiska som var Lisa Ekdahls musik. 
Denna enorma frihetskänsla, att ha sin egen lägenhet. Och att kunna gå från sin egen lägenhet till skivaffären, köpa skivan och gå hem igen för att direkt lyssna på den. Inte behöva vänta på att mina föräldrar skulle ha druckit tillräckligt mycket kaffe hos någon äldre släkting eller handlat oändliga mängder förnödenheter på Konsum och var beredda att åka hem, till vårt hem långt ute i vildmarken. 

Lisa Ekdahls skiva med Öppna upp ditt fönster triggar alltid igång den där oerhörd frihetskänslan som jag kände då. 

måndag, december 11, 2017

Nostalgikalendern - Lucka 11

jag reser mot fjärran strand

Min vän och jag är på väg till stan i bil. Det är 1993. Eller är det kanske 1994? Vi ska se Rikard Wolff på konserthuset. I vanlig ordning pratar vi oavbrutet i mun på varandra medan vi åker. Efter ett tag inser vi att vi är på väg i riktning mot Göteborg på motorvägen. För att komma till den stad där Rikard Wolff finns att se måste vi åka i riktning mot Stockholm. Ingen av oss förstår var vi åkt fel. Inte är det så mycket att grubbla på heller, vi vänder bilen i rätt riktigt och pratar vidare.
   När vi väl kommit fram till staden i fråga, parkerat bilen och är på väg in i konserthuset frågar min vän: "Vad är det han ska göra egentligen?"
   Vilken tillit! Till mig, som lurat med henne utan att klargöra vad det egentligen är vi ska få se. Och till Rickard Wolff, att vad det än är han ska göra på en scen så är det något med kvalitet, något värt att ta av sina fattiga studiemedel för att få se. Och det var det ju.
Han sjöng.
Men det var inte Pojken på månen den gången. Den kom 1995. Då bodde jag i Uppsala och såg honom sjunga den under den vackra blå stjärnhimlen i universitetsaulan.



Rickard Wolff var med mig under hela 90-talet. 1997 var han tillbaka i det där första konserthuset. Jag var också tillbaka men den här gången bodde jag inne i stan och behövde inte riskera att vara på väg i fel riktning på motorvägen när jag skulle till Rickard. Och jag tror att jag berättat för mitt dåvarande sällskap vad han skulle göra, men jag minns inte.

Tre gånger såg jag Rikard Wolff och hörde honom sjunga live. Nu är han död, denne vackre  man. Det kommer inte att bli någon fjärde gång.

söndag, december 10, 2017

Nostalgikalendern - Lucka 10

du är ju rubbad

1992 kom filmen Änglagård. I fotot närmast en orgasm av svensk sommar. I övrigt en svensk klassiker naturligtvis, även om jag alltid ifrågasatt Colin Nutleys tro att en svensk bykyrka alltid är fylld till sista bänk. 

Vi fick se filmen genom skolans försorg, minns jag, eftersom den handlade om främlingsfientlighet. Jag minns också att jag precis hade köpt en länge efterlängtad tekanna i terrakotta innan vi gick in för att in på biografen och hade kartongen med den i stående vid fötterna under hela filmen. 


lördag, december 09, 2017

Veckans dikt - Anteckningar från 90-talet 6


Det var tidigt 90-talet, -91 eller kanske -92, och jag var på jakt efter "något ryskt" i lyrikhyllan på biblioteket. På en ganska tunn volym ser jag ett namn som ser ryskt ut, jag drar ut boken och stirrar in i Lili Briks hypnotiska blick. Majakovskij hade kommit in i mitt liv. 
Han kärleksdikter vände upp och ned på allt vad kärleksdikter var för mig som mest läst Hjalmar Gullberg och Bo Bergman och Karin Boye i det ämnet. Ingen älskar så förtvivlat och "icke-tillrättalagt" som Majakovskij. Han blir "förbjörnad" , hans tänder ruttnar, gammalt kotlettkött och söndertuggade bullar sipprar ut på gatorna. Det är inget överjordiskt och förandligat, förskönat över Majakovskijs dikter, han är en människa av kött och blod, han är ett moln i byxor. 

Marija!
Hur ska deras feta ögon 
kunna genomborras av ett så mjukt namn?
Fågeln 
som tigger med sånger
kan ge sin bön en melodisk klang
men jag Marija
är en människa av kött och blod 
som hostats upp av tuberkulosnatten i Presnjagatans hand. 





Nostalgikalendern - Lucka 9

i don't dip that way

90-talet var som sagt ironins årtionde. Av någon anledning tänker jag alltid på Henrik Schyffert när jag tänker på 90-tal och ironi. Av någon anledning känns det som om det borde vara omöjligt att göra en nostalgikalender över 90-talet utan Henrik Schyffert. 
   Men sanningen är den att jag aldrig tittade på Nile City när det begav sig. Glenn Killing i manegen såg jag någon gång, när alla andra redan hade sett det och berättat för mig att den var något man måste se. 
   Jag har alltså ingen särskilt nostalgisk känsla för Henrik Shyffert och det vore därmed ett slags hyckleri att skriva om honom här. Det kommer alltså, trots att det borde vara omöjligt, att vara en helt Schyffert-fri  nostalgikalender. 
   Seinfeld såg jag däremot, med stor behållning. Trots att det inte handlade om någonting. 

fredag, december 08, 2017

Nostalgikalendern - Lucka 8

you make everything beautiful

90-talet var grungens tid. Åtminstone några år där i mitten. Grunge var en musikstil men också ett mode. Det var ett ganska skitigt mode med urtvättade t-shirts och dito jeans, flanellskjortor och flottigt hår. 
Jag var grunge 1993. Som av en händelse.
Jag hade ett långt trassligt hår som behövde flätas i två flätor varje kväll för att det över huvud taget skulle kunna redas ut på morgonen.
Inte för att det behövde redas så mycket nu när det var grunge-tider.
Inte behövde det tvättas särskilt ofta heller. En gång skröt jag för en kamrat att jag inte hade tvättat håret på en hel vecka.
”Coolt!” sa hon.
Det är möjligt att hon var ironisk. 90-talet var ju även ironins årtionde.

Ingenting skulle tas, eller göras, på allvar på 90-talet utan med en ironisk distans. Har jag läst efteråt.
Jag kan inte minnas att vi, jag och mina vänner, inte tog oss själva och det vi gjorde på allvar. Faktum är att jag nog aldrig tagit mig själv på så stort allvar som på 90-talet. Att ta sig själv på för stort allvar har aldrig fört något gått med sig. Numera är självironi en egenskap som jag anser är bland de viktigaste hos en människa.

Att mitt hår var grunge under grungen var inget som jag menade något större allvar med, dock. Det var likadant innan grungen och efter. Som av en händelse var det plötsligt i fas med modet. Att mitt hår var grunge under grungen berodde på en villfarelse att långt hår var den enda frisyr som passade mig. Att jag tvättade det så lite som möjligt berodde på en panisk rädsla för att ”slita” för mycket på håret.
90-talet var även de felaktiga tankemönstrens tid.

I slutet av 90-talet klippte jag av mig håret och lever sedan dess i villfarelsen och det möjligen felaktiga tankemönstret att jag bara passar i kort, relativt rent hår.

Jag är inte riktigt säker på att Atomic Swing var grunge men de får ända illustrerar det här inlägget med Stone me into the groove från 1993


torsdag, december 07, 2017

Le Johnny är död

Kl 08:03 i går morse fick jag ett sms från P: "Le Johnny är död!"
Dessa ständiga dödsbud.
För bara några dagar sedan var det Rickard Wolff. Och nu Johnny Hallyday.
Eller som han kallades i vår familj "Le Johnny"

I Frankrike var han lika stor som Elvis och president Macron uttalar sig om hans död och påstår att "Det finns något av Johnny i oss alla". Jag förmodar att han menar fransmännen när han säger "oss alla". Hade jag inte rest mycket i Frankrike hade jag förmodligen aldrig vetat vem han var, men vistas man i det där landet längre än ett dygn är det omöjligt att missa honom och hur stor han är.

I många år lyssnade jag mycket på Johnny. Egentligen är han en smula för mycket, på alla plan, men jag tror att det var just det jag gillade. Det finns något tilltalande i att karlar i 60-års ålder kan sjunga smäktande kärleksballader på fullaste allvar iförd svartglansiga byxor med gult blommönster.
Nu var det ganska länge sedan jag lyssnade på Johnny men för bara några dagar sedan så spelade jag faktiskt flera av han låtar igen. Som hade jag föraningar.

Nostalgikalendern - Lucka 7

jag önskar att jag kunde göra något sådant här

Under en period tittade jag på filmen Svart Lucia flera dagar i veckan. Det berodde inte så mycket på storyn, som jag tyckte spretade lite, som på skrivandets betydelse i den. Under samma period gick även jag omkring med vaxdukshäften med datum skrivet på en bit frystejp precis som Mikaela i filmen.

Carina Rydberg hade skrivit manus och några år senare skulle hon skriva romanen Den lägsta kasten. Förmodligen en av de mest omskrivna svenska böckerna på 90-talet. En "skandalroman" där Rydberg namngav verkliga personer och inte direkt framställde dem i deras bästa dager. På 90-talet var detta en sensation, i dag är det en etablerad genre som gärna anammas av barn med kända föräldrar. 

onsdag, december 06, 2017

Nostalgikalendern - Lucka 6

there must be more  to life 

Jag försöker minnas hur man klädde sig på 90-talet. Under en period hade jag bara vinrött och senapsgult, men jag hade aldrig någon av de där "indianmönstrade" kjolarna eller långa halsbanden med träelefanter. Jag hade ett med en stor sten. Ett tag var det blommiga t-shirts och så var det de där klänningarna med tunna axelband, som man skulle ha en t-shirt under. Ett par vintrar hade jag en svart kappa som kallades "swagger" som jag köpt på Knalleland i Borås. Till den hade jag ett par plastaktiga kängor som ville likna Dr Martens och en sådan där svart pirathatt med en blomma mitt på.  Jag har aldrig varit så nöjd med mina vinterkläder som de åren. 

På gymnasiet gällde det att vara alternativ, även om jag inte kan minnas att jag eller mina vänner använde det ordet. Det viktigaste var att inte ha Henry Lloyd kläder, vilket var väldigt inne då bland den som ville höra till den normativa stereotypen.
   Min pappa inte särskilt alternativ, tvärtom var han väldigt fast i väl inkörda hjulspår, tyckte jag. Men han var snäll och körde mig till busshållplatsen varje morgon, trots att han inte var särskilt förtjust i hur jag såg ut. En morgon hade han i alla fall fått nog.
   "Ska du gå klädd så där så kör jag dig inte!"
Nu hade jag inte klätt mig ännu, det var tidigt på morgonen och fortfarande kallt i huset. Jag gick runt i min farfars gamla flanellpyjamas, en rutig morgonrock och över det hade jag en vit stickad tröja med en stor tefläck på framsidan och inte en tanke på att visa mig för folk på det sättet. Men efter vad min pappa hade sett på mig tidigare tyckte han att det lika sannolikt som något annat.

För övrigt är detta att vara alternativ också en stereotyp, även om jag inte gärna ville se det så när det begav sig.

Brittpop var ett annat fenomen i början eller mitten av 90-talet. Oasis var väl det största av banden, Pulp var ett, men i den mån jag lyssnade på brittpop var det Blur.


tisdag, december 05, 2017

Elena Ferrante och den sista meningen

Den första meningen brukar ju vara en fix idé inom skönlitteraturen; att den första meningen är direkt avgörande för en roman. Även om Bodil Malmsten säger att Myten om förstameningen är en myt för att den inte är sant.

Hur det än är med det så har den sista meningen varit direkt avgörande när det gäller mitt förhållande till Elena Ferrantes böcker om väninnorna Lenù och Lila. Den första boken Min fantastiska väninna läste jag i juni under semestern. Av någon anledning hade jag inte några större förväntningar på den, men "man borde ju ha läst den". Snart var jag i alla fall helt uppslukad av Lenù och Lilas våldsamma kvarter och motvilligt fascinerad av Lenùs fantastiska väninna som det är så svårt att tycka om men som man ändå inte kan komma undan.
   Ändå kände jag att det kanske räckte med att läsa den där fösta boken. Då hade jag ju i alla fall läst Ferrante och "det borde man ju ha gjort". Ända till det sista kapitlet kände jag så, ända fram till den sista meningen. I och med den sista meningen vände allt. Så fort jag läst den visste jag att jag oundvikligen måste läsa nästa bok. Väl hemkommen från semestern ställde jag mig i kö för Hennes nya namn, på biblioteket.
   Det var så lång kö att jag glömt bort att jag stod i den när det väl plingade till i telefonen att jag hade en bok att hämta.
   Den sista meningen i Hennes nya namn hade samma tvingande effekt på mig, även om jag inte ville utropa "Men det är ju oerhört!" som förra gången. Så nu står jag på kö för den tredje boken och är oerhört nyfiken på dess sista mening. Vid det här laget är jag så involverad i relationen mellan Lenù och Lila att jag har bestämt mig för att läsa hela serien. Förmodligen har jag glömt det beslutet när jag väl får tag i Den som stannar, den som går.
Jag har plats 42 i kön.
   Naturligtvis går det att köpa böckerna, pocketen kostar 54 kronor på Adlibris. Men av någon anledning känns det som om det är så här det ska gå till. De ska liksom smyga sig på mig, böckerna.

Nostalgikalendern - Lucka 5

that's all well and good for the movies

En annan TV-serie som löpte genom hela 90-talet: från 1990 och fram till 2000 var Beverly Hills. Den här serien är sååååå 90-talet så att det inte går att hoppa över den; kläderna och frisyrerna och musiken som spelades.

Jag kämpade länge emot och försökte vara lite för intellektuell för den här serien, men jag har alltid haft lätt för att trilla dit på lättviktiga TV-serier och särskilt lätt hade jag för detta under 90-talet, så snart följde även jag Beverly Hills.

Beverly Hills var en ungdomsserie och en sådan ska behandla alla de problem som ungdomar kan drabbas av och kan känna igen sig i; brustna hjärtan, anorexia, mobbing, drogproblematik osv. Problemet med sådana här serier som rullar länge är att till slut är alla alkoholister, alla har haft ätstörningar och varit drogberoende och alla har varit tillsammans med alla på ett sätt som inte känns riktigt trovärdigt. Lite så var fallet också med Beverly Hills när det sista avsnittet sändes 2000.


måndag, december 04, 2017

Nostalgikalendern - Lucka 4

det är min förbannade rättighet att ha rast

Som en följeslagare genom nästan hela 90-talet var den. En vän som hjälpte oss att kliva över på andra sidan det fruktade millennieskiftet och upptäcka att allt var precis som det varit förut; Freja tuffade fortfarande fram på Östersjön, Joker stod  fortfarande i baren och Gustav fanns som alltid trygg i maskin.

Det är naturligtvis megasåpan Rederiet som sändes mellan 1992 och 2002 jag talar om.
Till en början var det mammas och  min torsdagstimme. Vi tittade på den tillsammans på TV:n i  mina föräldrars sovrum. När jag flyttade hemifrån 1993 hade jag de första åtta månaderna ingen TV. Jag tyckte att TV:n tog upp allt för mycket av min tid på ett negativt sätt; jag fastnade framför den när jag kunde göra viktigare saker. TV:n var förslöande, man satt loj och matades med färdiga bilder istället för att skapa något själv. Ändå hände det att jag åkte hem på torsdagarna för att titta på Rederiet med mamma.

Jag var inte Rederiet trogen under alla de här åren, det fanns perioder då jag inte följde det, men förr eller senare återvände jag alltid. Det fanns ju hela tiden där. Under en period sjöng jag i kör på torsdagarna och hann bara se den sista kvarten när jag kom hem. Det fanns inte play på den tiden och av någon anledning föll det mig aldrig in att jag skulle titta på reprisen. Rederiet var torsdagskvällar, det var bara så.

söndag, december 03, 2017

Nostalgikalendern - Lucka 3

you're ride on time

Omkring 1990 avlutade jag min intensivaste utelivsperiod. När jag tänker efter var det nog min enda utelivsperiod, faktiskt. Men där i slutet av 80-talet, början av 90-talet, försummade jag inte något tillfälle då det fanns ett disco att gå till. Jag bodde  utanför en liten stad och det var inte varje vecka det fanns disco.
   Egentligen tyckte jag att de disco-lösa veckorna var bäst. Då kunde man vara hemma på fredagskvällen och sitta på den rosa saccosäcken i sitt rum och läsa böcker. Jag har aldrig varit någon större festprisse.
  Men att inte gå dit de gånger det var disco kändes som att på något sätt...lägga sig platt och gå med på att man var den där hopplösa tönten som alla redan visste att man var. Inte för att någon tyckte att jag blev häftigare och mer inne för att jag satt i ett hörn i den ommöblerade skolmatsalen och glodde de där andra fredagarna. Men jag var i alla fall där man skulle vara, på något sätt.
   Det var som om jag behövde sitta av ett visst bestämt antal discokvällar på ett undanskuffat skolmatsalsbord innan jag kom fram till den befriande punkt då jag kunde låta blir att sitta där. Då jag kunde unna mig att inte sitta där.


lördag, december 02, 2017

Anteckningar från 90-talet - 5

Veckans dikt

I december kör vi 90-talstema fullt ut. Även veckans dikt kommer att utgöras av läsupplevelser från detta årtionde. 

Julen 1991 fick jag Bodil Malmstens samlade dikter i julklapp av min mamma. Jag hade önskat mig den. Varför minns jag inte, eller när jag först hörde talas om henne, men sen dess: julen -91, eller strax innan, har Bodil varit med mig. Ingen författare har betytt så mycket som hon.

Veckans dikt fanns inte med i den här samlingen. Det är inledningsdikten till Undergångarens sånger
hennes novellsamling från 1998. Rytmen är den typiskt bodilska, och detta att hon alltid använder exakt rätt antal ord. Det där sista har jag alltid varit lite avundsjuk på, eftersom jag har en tendens att pladdra på när jag skriver. 



Det här är till dig, undergångare

Gå under i glädje
så nära ådern det går
Abdikera
Stig ner

Därute stämplar bödeln med sitt glödjärn
Du men inte du
Sortering sker
Inte du

Det nakna hjärtat i slakteributiken inslaget i ett aftonblad

Nostalgikalendern - Lucka 2

to all those nonbelievers out there 

Det är lika bra att vi tar dem med en gång. Att skriva om 90-talet och utelämna New Kids On The Block vore att ge en falsk bild av hur det verkligen var.
  Det fanns en tid då ingen som umgicks med mig kunde undgå att få sig lite NKOTB-videor till livs. Hela helgnätter ägnades åt att titta på de här glada gossarnas skuttande och de som kom och hälsade på och bodde över tvingade jag att titta med. Mina väggar var fyllda med bilder och jag hade en bild på min favorit, Joey, i plånboken. Jag var en typisk, besatt tonårstjej.

Idén med de här pojkbanden är ju att det ska finnas en pojktyp som passar alla, alla ska kunna ha sin favorit. Först gillade jag Jonathan Knight för att han "var blyg och tyckte om att läsa böcker" (Det är tydligen en karaktär som tilltalar mig, jag föredrog Louis Herrey av samma skäl på 80-talet. Han tyckte om att gå promenader på stranden med sin hund) men snart gick jag över till Joe McIntyre för att... ja, för att han var söt helt enkelt. Djupare än så var inte relationen.

Och så plötsligt en dag var besattheten över lika fort som den kom och jag började gilla Prince istället. För musiken, inte för att han var söt.

Till en början är de ganska snälla killar som studsar omkring på scenen och sjunger om tjejer.



Det fick de väl en hel del skit från andra artister och de beskylldes för att vara skivbolagets små nickedockor, om jag inte minns fel. Kanske var det så det var också. 
   Games var en relativt sen låt där de försökt tuffa till sig lite och likna dåtidens gangsterrapare och skälla ut sina belackare (i det här fallet the nonbelievers). 




fredag, december 01, 2017

Oket av julmyten

Inför julhelgen 2007 skrev jag nedan inlägg på min dåvarande blogg:

Den moderna myten om julen handlar inte om Jesu födelse. Således handlar inte de moderna texterna om julen om Jesu födelse. Jag läser inte julevangeliet, vilket jag kanske borde, istället hämtar jag kraft inför helgen ur en text av Jonas Gardell. Det är inte "Mormor gråter" som annars kanske är den mest kända gardellska jultexten. Det jag läser kvällen före julafton är kaptiel 15 och 16 ur "Så går en dag ifrån vårt liv och kommer inte åter". Därifrån är nedanstående citat hämtat. Pia och Anna och Annas familj firar jul hos Pia och Annas mamma. Det är mamman som talar i början av citatet:

- Värst vad ni verkar molokna, är det något som är fel? klagar hon och de hör på hennes röst att hon när som helst kan börja gråta. Är det något fel? Är ni inte på gott humör? Ska ni inte vara lite glada, nu när det är julafton och allt. Ska det vara så mycket begärt efter alla ansträngningar att ni är lite glada?

- Jag är glad, fräser Pia surt.

- Jag också, ropar Anna, jag är jätteglad!

Sedan tystnar hon på en gång för det lät så falskt att till och med hon själv hörde det.

För det är det den moderna julmyten handlar om. Den lyckliga lyckade familjen. För en del handlar det om att ha en familj över huvud taget och för dem som har en handlar det om att den borde vara bättre, tjusigare, mer sams, mer älskansvärd. På julafton får inga gamla trauman ligga och lura, inga snedsteg, skamligheter och oförrätter ingen skuld. På julafton jagar vi alla en myt om familjen som aldrig går att uppnå.

Det är därför det finns en sådan tröst i Jonas Gardells text. Uppenbarligen är vi inte ensamma om att leva i en familj som inte är perfekt. I "Så går en dag..." när modern tjatat magsår på sina gäster, skinkan kastats mellan väggarna och den ena dottern kallat sin mor för jävla fitta, utbrister modern till slut:

- Kan vi inte åtminstone låtsas att vi är en riktig familj?


Det finns en sådan frälsning i den meningen, ett löfte om att alla synder är oss förlåtna. Det finns inga riktiga familjer. Det vi firar denna helg är födelsen av en man som tagit alla våra skulder på sig. Så slappna av den stund som är kvar av helgen. Njut av det du har istället för att söka det ouppnåeliga. Allt är förlåtet. Det är okej.


Nostalgikalendern - Lucka 1

som får mig att gå dit jag aldrig gått


Det var evighets sekunder, tre korta andetag, hela livet vände vem valde, inte jag.

Hela livet vände på 90-talet, flera gånger. 90-talet var mellan 15 och 25 och då vänder livet för de flesta.

90-talet var friheten och fångenskapen
Det var att hitta riktningen 
och tappa bort den
Det var att gå vilse och återvända
Det var att fortsätta 
Att förlora 
och att finna igen
Det var att famla i blindo samtidigt som man visste allt
Det var att höra till och vara alldeles ensam 
Det var den svamlande, tvekande rösten
som ville något men inte kunde formulera det

Men nog var det väl ändå jag som valde? Även om jag inte visste det då, även om jag borde ha valt annorlunda, men att det vände som det vände på grund av mig. Det tror jag ändå.
Man väljer alltid, hela tiden. På ett eller annat sätt väljer du.