onsdag, december 31, 2008

Nyårsvers 2008

Nu är de slut och kan aldrig göras om
alla detta årets dagar som bara gick och kom
Tiden rinner den står aldrig still
men vi kan alltid göra det vi innerst vill

Vi ska gå ut ur detta året med en smäll
det gamla ska sprängas, alltihop, ikväll
Damm och krutrök var vi går
och i morgon är det ett gott nytt år

Gutes Neues!

Årets sista dag! Nytt år i faggorna. Jag älskar nyår!
Ett helt nytt år ligger framför oss! Ett helt rent, vitt, nytt år!

I morgon är allting möjligt igen. Jag tror det varje nyår, varje nyår är jag lika säker, lika naiv. Varje nyår lovar jag och lovar. Nästa år ska jag leva mera, intensivare, mera närvarande. Jag ska suga märgen ur varje dag och inte låta slentrianen ta mig.

Jag är inte den som summerar så här års. Jag ser framåt. Det hade inte ens slagit mig att man ska summera innan jag läste Bodil Malmstens blogg www.finestere.se där hon menade att det var dags att räkna upp alla kända människor som dött under året.
Men jag har inte lust att räkna upp vare sig döda människor (det gjorde jag förvisso igår) eller andra stora händelser. Skett är skett! Framtiden ligger fortfarande i våra händer.

Jag nöjer mig med att konstatera att mitt 2008 började i Lübeck och kommer att sluta i Lübeck. Under de senaste dagarna har enstaka explotioner, som markant intesifierats under dagen, skvallrat om att det kommer att bli samma krigsutbrott vid tolvslaget i år som i fjol.

Ett gott nytt år önskar jag er alla! Och kom i håg: I morgon kan vi bli precis vilka vi vill! Igen och fortfarande.

tisdag, december 30, 2008

Fyra dödsdömda präster

Det jag fastnar i, eller det som fastnar i mig, på museet i Burgkloster är historien om de fyra dödsdömda prästerna under andra världskriget.


Ute på museegården står en skulptur av Maria Magdalena, det helgon till vilket klostret är ägnat. Skulpturen har hår över hela kroppen eftersom Maria Magdalena skylde sin kropp med sitt hår efter att hennes kläder gått sönder när hon levde som eremit under sin botgörelse. Exakt vad Maria Magdalena skulle göra botgörelse för är en av alla dessa tusen ting som jag ska "läsa mera om vid tillfälle". Jag vet att hon ansågs ha varit prostituerad men jag vet inte om det är det det handlar om. Hade inte Jesus redan bortsett från den biten?

Vad tyskarna gör botgörelse för vet vi alla och medan en hårig Maria Magdalena gör botgörelse ute på gården görs denna botgörelse i form av en utställning om framstående men döda judar med lübeckskt ursprung i museets övervåning. Dessutom finns berättelsen om de fyra präster som dömdes till döden här när klostret användes som fängelse och domstol under andra världskriget.

Herman Lange

Karl-Friedrich Stellbrink

Edvard Müller

Johannes Passek

var deras namn och deras historia finns nedetecknad i en pärm som jag hängande i en för ryggen livsfarlig ställning över själva domarbordet försöker läsa. Tyvärr är allt som är nedtecknat i denna pärm nedtecknat på tyska. Jag kan inte tyska och allt som står i den tidigare omtalade svenska guiden är att att här dömdes de fyra prästerna till döden under andra världskriget, att de satt i fängelsecellerna här och väntade på sin dom. Jag har nyss varit inne och tittat i de två fängelseceller som finns bevarade och fort skyndat ut igen. Ingen människa som vill behålla sitt förnuft stannar länge i sådana utrymmen om han kan slippa.

Senare läser jag på en minnesplakett vid Marktplatz där man varit vänlig att även översätta till engelska, att de fyra prästerna halshöggs medelst giljotin klockan sex på morgonen den 10 november 1943 i Hamburg. Det står också att detta var det största ekumeniska (en av prästerna var lutheran, de övriga romersk-katolska) motståndet mot nationalsocialismen i Tyskland under denna tid.
Som om det spelar någon roll om det funnits större samlingar av motstånd. Det är alltid stort, större än störst, obegripligt, ofattbart stort när en människa, om så bara en, tycker att något är så viktigt att ta avstånd ifrån att det går över självbevarelsedriften.


Jag förvånas inte så mycket över att någon kan komma på idén att skicka sina medmänniskor till gasugnarna. Jag förvånas inte över att det dyker upp människor som stöder den idén, som ser till att den utförs, för att de tycker den är rätt eller för att de inte vågar annat. Jag förfäras men förvånas inte.
Jag förvånas mer av att de finns de som sätter sig emot detta, även om det kostar dem själva livet.

Det går väl att föreställa sig att det är lättare om man är präst: man tror på ett liv efter döden, en belöning i himlen, men jag tror ändå att när man lägger sitt huvud tillrätta på giljotinen är det inte någon större skillnad på oss, oavsett vad vi tror.


Jag blir inte av med de här fyra prästerna. De följer mig överallt. När jag står i utsiktstornet på St Petri kirche, går i gränder som härstammar från 1300-talet, klättrar i branta trappor i Holstentor och när jag äter kartoffelpuffar på julmarknaden. Jag tänker på de här fyra prästerna när jag står inne på de fula köpcentret som var under uppbyggnad när vi var här förra året och, halvlullig av all varm punch från marknaden, speglar mig i en överdimensionerad julgranskula i guldfärg.
"Så det var för detta de dog?" tänker jag, "för att en halvfulla kvinna i begynnande medelålder ska kunna stå och spegla sig i överdimensionerade julgranskulor."
"Usch!", tänker jag och vänder mig bort från julgranskulan.

Jag blir inte av med de fyra prästerna och det ska jag inte heller bli. Jag ska tänka på deras mod och umbäranden varje gång jag gnäller över mina små bekymmer och obehag som jag utsätts för -som flygresor och dåligt med sömn och stress på jobbet. Varje gång jag gnäller för något av mina välfärdsproblem ska jag tänka på

Herman Lange
Karl-Friedrich Stellbrink
Edvard Müller
Johannes Passek

på personer som ägnade sig åt något av verkligt värde och för vars skull, för att de inte ska ha dött förgäves vi alla borde ägna oss åt något annat än att gnälla och titta på Idol.

måndag, december 29, 2008

Burgkloster

Igår besökte vi Burgkloster. Burgkloster ligger alldeles innanför porten till en av de fyra stadsportarna till gamla stan. Fråga mig inte om det är den norra eller södra porten, östra eller västra, för det här med väderstreck är inget jag tänker doktorera i. Därför gjorde mig information i museeguiden, som vi efter mycket om och men fick med oss på vår rundvandring, om att jag skulle titta på den östra väggen i den västra delen av stora hallen lika upplyst som om det inte hade stått något alls. Jag hittade till stora hallen och tittade på samtliga där befintliga väggar och därmed lät jag mig nöja.

Burgkloster kallades Burgkloster därför att det bygdes på en plats där det funnits ett antal borgar innan klostret byggdes; tyska, danska och slaviska borgar. Själva klostret byggdes efter att tyskarna vunnit ett slag mot danskarna den 22 juli 1227. De hade lovat att bygga ett kloster till dagens helgon Maria Magdalena om de vann. Och de vann.
Detta gick att läsa i guiden och detta begrep jag bättre än väderstrecken. Det fanns en guide på svenska stod det vid kassan "fråga efter denna", så det gjorde vi. Personalen studerade närsynt en liten skrift och konstaterade att den tyvärr var på danska. Vi lyckades övertyga dem om att danska och svenska var ungefär samma sak och fick med oss häftet. Som var skrivet på svenska.
Något senare ska vi bli jagade av personalen som börjat undra var deras danska guide tagit vägen och vill påminna oss om att vi ska lämna tillbaka guiden när vi går. De hade nog inte väntat sig att vi skulle gå och drälla härinne i tre och en halv timme. Det hade inte vi heller, det är bara så det blir när vi går på museum. Noga och grundligt ska det utforskas, från skattkammaren i källaren till utställningen av modern konst på översta våningen.
Varför man sedan alltid envisas med att ha en utställning av modern konst i alla historiska byggnader vet jag inte och förstår jag inte. Kanske handlar det om att man vill binda ihop då och nu, bygga en bro mellan historia och nutid men de känns oftas helt ointressanta i sammanhanget och bryter alla önskade illusioner att vara förflyttad till en annan tid.

söndag, december 28, 2008

Men det finns saker som jag är nöjd med

...tro det eller ej.

Jag är till exempel mycket nöjd med Hotel zur die alten stadsmauer. Jag är nöjd med deras vackra trägolv och den röda lilla soffa de har ställt in i vårt rum, så att jag kan sitta där och skriva på datorn. Jag är ännu mera nöjd med att de har ställt in en vattenkokare med allehanda tesorter och kaffe- och chokladpulver. Jag är nöjd med att det finns extra filtar att svepa in sig i när man fryser, vilket jag alltid gör.

Jag är också nöjd med utsikten över en vattnet och en, för alldel ganska ovårdad , bakgård där man hängt ut talgbollar till fåglarna överallt och hängt upp små automater med fågelfrö i varje upptänklig trädgren. Att detta sedan är allt man brytt sig om att göra på den bakgården är ingenting jag bryr mig om. Så länge man är snäll mot djuren får man gärna ha det litet risigt på sin bakgård.
Jag är nöjd med att jag kan se en svart hund ta sin morgonpromenad varje morgon tillsammans med sin svartklädda ägare och jag är mycket nöjd med att hotellet håller sig med en katt, en stor, brunmurrig en, som sover i sin korg under telefonen i trappan när vi går ned till frukosten.

Att säga att jag är nöjd med frukosten är en underdrift. Jag älskar hotellfrukostar i allmänhet och tyska hotellfrukostar i synnerhet och denna hotellfrukost älskar jag i en kategori alldeles för sig. Detta att man får en hel termos med kaffe alldeles för sig själv. Kaffe är något jag, vid hotellfrukosten av någon anledning, betraktar som en mycket sällsynt och luxuös dryck, inte alls något som jag bälgar i mig litervis av till vardags.
Har man inte samma religiösa inställning som jag till koffein finns det annat att koncentrera sig på vid denna frukostbuffé. Förutom bröd och smör i olika former finns här inlagda köttbullar, äggröra, inlagd kronärtskocka, fetaostfyllda paprikor, lax och rökt makrill, fem sorters sill och fyra sorters honung, åtta sorters marmelad! Inte för att jag äter marmelad men åtta sorter! Det finns små korvar och lite större korvar, prickikorv och annan korv, parmaskinka och annan skinka, valnötsost och valnötter, brie, kryddost, russin, blåbär, jordgubbar, hallon, krusbär och till detta två olika fruktsallader, mandlar, fruktyoghurt, fruktlös yoghurt och filmjölk, tre sorters müsli och någon underlig yoghurt med müslin redan nedrörd i. Allt detta finns, tillsammans med det jag inte kommer ihåg just nu och det jag inte kunde namnet på. Naturligtvis kan man få ett ägg kokt efter egen smak om man vill det.
När vi kommer tillbaka upp på rummet inser vi att vi ätit frukost i en och en halv timma. Allt medan hotellkatten sovit i sin korg under telefonen.

lördag, december 27, 2008

Då har jag varit ute och flugit igen då

Ryanair. Skavsta - Lübeck. Det går alldeles utmärkt att flyga med Ryanair, de har till och med större benuttrymme än ett normalcharterplan. Det jag inte förstår mig på är den elektroniskt blippande, stressmusiken som spelas vid ipackningen av passagerarna, dvs boardingen.
Jag behöver inte elektroniskt blippande, stressmusik när jag boardar ett plan. Jag behöver valsång och vågskvalp, sånt där som min massör spelar. Jag behöver en massör som gnider in mig med lugnande linniment. Jag behöver några valium och en stor whisky.
Det handlar inte om detta att jag ska befinna mig tusentals meter uppe i luften och är rädd för att ramla ner, åtminstone inte så mycket. Det som gör mig stressad är att jag ska befinna mig tusentalsmeter uppe i luften ihopklämd i en plåtlåda tillsammans med massor av vilt främmande människor som oupphörligt ska glappa i hatthyllorna efter sina överdimensionerade handbagage. Sådant gör mig vansinnig.

Jag är över huvudtaget inte särskilt förtjust i att använda mig av kollektiva färdmedel. Okej, jag gillar tanken, det är bättre för miljön och så vidare men jag avskyr verkligen att tränga ihop mig med andra människor på en buss i rusningstid, eller att behöva sitta och lyssna på oändliga mobilsamtal mellan tonårstjejer. Jag vet att jag låter som en riktig surkärring men det beror bara på att jag är en. I synnerhet på flyg, bussar och i tunnelbanor.

Blotta tanken att åka till Rom ger mig nervösa krypningar i benen. Detta enbart på grund av lokaltrafiken. Rom i övrigt är precis så obegripligt fantastisk som det finna anledning att förmoda.
"Romarna använder inte sin tunnelbana så mycket." Påstod en ung man med italienskt påbrå som försökte imponera på en ung dam med sina lokalkunskaper,på bussen från Ciampino flygplats in mot Rom för några år sedan.
Jag tänkte ofta på den mannen under vår romvistelse den gången. För så fort vi gick ned i tunnelbanan fanns varenda romare där nere, i samma vagn som vi, tycktes det. Varenda romare samt ett större sällskap tjoande tyskar i kilt. Att åka den romerska tunnelbanan får en thailandsflygning att framstå som rena rama chartersemestern - om ni förstår vad jag menar.
Nästa gång jag besökte Rom vägrade jag att gå ned i tunnelbanan. Jag tänkte prova med bussen istället. Då var de där också. Romarna. Det kiltklädda tyskarna hade, gudskelov, begett sig någon annan stans. Det är imponerande att det går att få in så många människor i en buss utan att den välter. Jag har inte ord nog att beskriva trängseln på dessa bussar.
Jag har inte varit i Rom sedan dess.

Just nu befinner jag mig i Lübeck, nedbäddad under filtarna i en pösig soffa och med Ps pyttelilla dator på magen. Till Lübeck flyger man på en dryg timma och allt finns inom gångavstånd, åtminstone om det är altstadt man är intresserad av, och det är bara några av många fördelar med den här staden. Återkommer med flera exempel inom kort.

tisdag, december 23, 2008

Julstämning

Jaha, har inte känt mycket av den där julstämningen i år. Har liksom inte hunnit med. Inte vet jag direkt om det är någon julstämning jag känner nu heller, mer som att ha blivit utkastad ur en centrifug. Utspottat i soffan med ett glas rödvin, som jag hoppas att jag inte kommer att töma i tangentbordet, bredvid mig känner jag ända att det är början på en längre ledighet. Ska försöka hinna komma ned i varv innan den är slut.

Skogsnuvan, har varit inne på din blogg och tittat på din vackar gran. Granen ovan är inte min julgran utan en julgran på ett torg i Rom för några år sedan. Vet just inte om den är så tjusig men det var den enda julbild jag hade i datorn visade det sig.
I min ungdom var min pappa de fula julgranarnas beskyddare och gjorde det till en grej att chocka släkt, grannar och vänner med skeva, glesa och allmänt rangliga granar. Ett år hade vi faktiskt kottar i granen. Inte några julkulekottar utan riktiga, live-kottar.

Nu är jag ju inte riktigt någon julmänniska. Har just raderat ett lång stycke gnäll-text om pressen på perfektion denna helg och hur lätt det verkar vara att se allt man inte har istället för att glädjas åt det man har. Den lät så sur och grining att den fick gå till det sälla jaktmarkerna.
Jag önskar er hur som helst en god jul var ni än är, hur ni än är.

tisdag, december 16, 2008

Vinterdikter

Tom i huvudet så här års. Det blir aldrig riktigt ljust ute och det snävar in synfältet. Tankarna sinar liksom. Har inte ens lyckats poeta ihop några vinterdikter i år. Här kommer en gammal haiku från förra vintern:

finns under isen
under den frusna hinnan
där brinner blodet

och den här skrev jag i somras på en parkbänk med stekande sol i ögonen:

det är inte att drunkna
det är inte att dö
att låta sin flinga
smälta samman med snö

söndag, december 14, 2008

Det blir aldrig som man tänkt sig

är namnet på en film av Hannes Holm och Måns Herngren och det är också rubriken på min helg. Närmare bestämt har det sammanlagt inte blivit som jag tänkt mig i ungefär sju timmar denna helg när jag har brottats med datorn. Det mest positiva man kan säga med detta frustrerande arbete är att resultatet blev tillgänligt betydligt snabbare än jag tänkt mig. Att resultatet inte alls ser ut som jag hade tänkt mig men blev mycket dyrare än jag hade tänkt mig är inte särskilt positivt. Det är frustrerande. Sådär frustrerande ni vet, så att det liksom kryper brinnande myror i ådrorna på en.



Ibland tror jag att det vore enklare om man hade en dator som man kunde kommendera genom att tala till den snarare än att trycka på knappar. Men för modligen hade min dator brunnit upp den här helgen av alla svordomar jag har skrikit åt den.

onsdag, december 10, 2008

Paradise lost

Det är när man börjar fråga sig "varför" och "hur" som barndomen är över.

Det är när man tittar på ungdomsfilmer som Vinterviken och i slutet kommer på sig själv med att tänka "Jaha, och vad hade ni tänkt att leva av då?" som man inser att man är för gammal för ungdomsfilmer.

Det är när man börjar ifrågasätta varför ens hjältar är hjältar som man inser att man är ohjälpligt vuxen.



När jag tänker på vilka böcker som är mina största läsupplevelser är det oftast böcker som jag läste när jag var barn som jag tänker på. Jag läste oerhört mycket som barn. Var jag satt eller stod och ibland även när jag gick, vilket kunde göra ont om någon hade fått för sig att möblera om.

Ibland brukar jag läsa om mina gamla godingar, vilket innebär en viss risk. Ibland upptäcker man att ens gamla älsklingar inte riktigt håller för det vuxna ögat. Där har Aslan tagit mig åt sidan och sagt att jag inte kan komma in i Narnia mer.

Agathon Sax är ett sådan rike där jag inte längre har tillträde och det beror just på detta att jag börjat fråga "varför".

Jag vet inte hur känd Agathon Sax är i dessa dagar men han är en rund liten man i plommonstop som är redaktör för Byköpingsposten och jagar bova. Alla bovar är jätterädda för Agathon Sax, det är i den första boken självklart redan från början. Varför, undrar jag alltså numera. Han är en rund liten man med plommonstop som är redaktör på Byköpingsposten.

Det krävs inte mycket för att jag ska köpa en hjälte. Ture Svensson till exempel är en av världens bästa detektiver därför att han är den enda som har fångat den ökände Ville Vessla. Okej. Ture Sventon har förövrigt flera kvaliteter som gör honom läsvärd även när man passerat 30-strecket. Men mer om detta vid ett annat tillfälle.

Ett annat exempel är Tintin och Kung Ottokars spira. Tintin är på resa i Syldavien eller Bordurien eller om det är något annat av dessa land där han brukar hamna och upptäcker att man planerar att störta kungen. Självklart gör Tintin allt han kan för att förhindra detta. För mig är tyvärr spänningen i historien numera förstörd efter som jag ägnar större delen av läsningen åt att fundera på varför det är så självklart att hindra denna statskupp, det kanske finns goda skäl till att störta kunden. Han kanske är en riktig skitkung. Vi får inte veta vilket.



Jag håller ju på att ta mig igenom Harry Potter - böckerna och har även slängt emellan med Silvertronen, den näst sista boken i Narnia-serien. Där upptäckte jag till min förvåning att jag hade lite svår att dela människobarnens vördnad och tillbedjan av Aslan. Eller snarare, jag har lite svårt att förstå deras hängivna dyrkan av honom.
Okej, Surpöl är ju född i Narnia och således uppvuxen med Aslan legenderna och historierna om hans storhet men Jill som är i Narnia för första gången och som träffat Aslan i ungefär fem minuter är redan beredd att gå i döden för honom. Aslans namn betyder "allt" för henne. Jag tycker inte att det är riktigt rimligt. Boken har inte byggt upp Aslans storhet tillräckligt omsorgsfullt och länge för att jag ska köpa den. Nu är det ju visserligen näst sista boken i en serie och det borde väl ha grundats tillräckligt i de föregående böckerna. Men jag vill minnas att jag, när jag för något år sedan läste om Häxan och lejonet tyckte att Aslan offrades på stenbordet alldeles för tidigit för att jag skulle hinna gripas av tragedin. När jag läste böckerna som barn hade jag inga problem med det. Kanske är det en slags symptom på åderförkalkning.

tisdag, december 09, 2008

Det börjar ljusna

Inte nog med att julledigheten kommer närmare för varje avverkad dag, nu lyser också adventsljusstaken på jobbet. Detta tack vare en driftig kvinna - inte jag.
Hemma lyser adventsljusstakarna tack vare P som lyckades bättre än jag med att införskaffa rätt sorts lampor.
Vad vore väl jag ensam på en öde ö? Utan adventsljusstake det är då ett som är säkert.

Dessutom har grannarna smyckat sin balkong med lyktor i grälla färger och en lysande snögubbe.
Våra grannar är trevliga människor efter vad jag kan bedöma från det lilla jag talat med dem. De tycker mycket om djur och saknar helt smak när det gäller balkongprydnader. Det sista räknar jag in i deras fördelar. Det är något härligt och livsnjutande i detta att inte låta sig styras och begränsas av "nordiskt ljus" och minimalism och annat trendtjafs. I att ha en plastsvan och en överdimensionerad trädgårdstomte på sin balkong för att man tycker om att ha plastsvanar och överdimensionerade trädgårdstomtar på balkongen punkt slut. Varje gång jag passerar mina grannars lysande snögubbe blir jag glad.

Våra adventsljusstakar - de med de oerhört svåråtkomliga lamptyperna - är för övrigt smyckade med Knatte, Fnatte och Tjatte och Janne Långben.

torsdag, december 04, 2008

Stora franska män


Det finns och har förekommit många stora män och kvinnor genom tiderna i mitt favoritland Frankrike. När det gäller männen och när det gäller de nu levande är det dock två namn man bör känna till för att kunna kalla sig frankofil med självaktning.
Det ena är Zinedine Zidane. Naturligtvis. Självklart. Behöver egentligen inte några vidare förklaringar. Jag har ätit på ett crèperi i Paris som var tapetserat med pappersversionen av Zizou, bokstavligen och resten av Frankrike är också tapetserat med honom. Vart man vänder sig i detta land ser man hans bild på någon vägg, i något fönster eller hans namn på någons rygg. Han är med oss var vi går. Nu har biografierna börjat komma också. Zidane kan stånga hur många uppkäftiga italienare i bröstet han vill. Han är ändå nationens hjälte.

Det andra namnet är Johnny Halliday. Och vem fan är då Johnny Halliday, kanske någon undrar. Det gjorde i alla fall jag när jag först stötte på honom i form av en pappgubbe i helfigur på skivavdelingen i varuhuset Géant i Torcy. Numera vet jag vem Johnny Halliday är. Johnny Halliday är Elvis.
Det vill säga, lika stor som Elvis var/är i hela världen, så stor är Johnny Halliday i Frankrike. Han fyller arena efter arena, han fyller konsert-dvd efter konsert-dvd, cd-samlingsboxar med musik från en nästan 50 år lång karriär. Han fyller de skvallertidningar jag köper för att förkovra min franska (och inget annat skäl), han adopterar barn, fyller år och har hemmahos-reportage och sjunger på UNICEF-galor i fransk tv. Han gör reklam för progressivt slipade solglasögon. Han är med oss var vi går.
Hans främsta kännetecken är att han ofta är klädd i något glansigt och ser ut som om han ska gå ned i spagat. Och så denna kraftfulla röst.
Lite underligt tycker jag det är att den inte hörts till Sverige. Men vem är väl jag att uttala mig om det. Läste nomineringarna till Rockbjörnen i Aftonbladet och kunde med svårighet placera ett fåtal namn på ett ansikte, ännu färre på någon musik.
(Datumet blev lite fel i detta inlägg. Det är gammal skåpmat. I dag är det faktiskt måndag den 8 december. Ur led är min tid.)

Nej, nu tar vi och rycker upp oss

och lyssnar på lite fransk smörsång när den är som mest patetiskt expressiv och underbar:

http://www.youtube.com/watch?v=cFpBbNzBozs

måndag, december 01, 2008

Idag har solen aldrig gått upp


Jag vaknade förbannad i morse. Sur och vresig och allmänt folkilsken.
När jag kom fram till jobbet och skulle plocka fram adventsljusstaken i fönstret vägrade den att lysa. Detta trots att alla lampor var hela när vi plockade undan den förra året.

Utanför fönstret har det hela dagen sett likadant ut som i mitt sinne - skumt och grådaskigt. Efter en mycket lång arbetsdag tänkte jag gå hem och blogga något upplyftande om poesi jag skulle bara köpa nya lampor till adventsljusstaken först.
I adventsljusstasklampaffären sträckte jag min trasig lampa mot mannen bakom disken och berättade att jag hade en litet speciel stake från USA med fyra armar. "Det är samma i alla stakar" sa mannen nonschalant och slängde åt mig en förpackning. "Åh, fan" tänkte jag, betalade och gick hem.
Hemma visade det sig att det naturligtvis inte alls var samma i alla stakdjävlar vilket fick den lilla ork jag hade kvar att explodera i ett kort och patetiskt utbrott där jag slände plånboken tvärs över köket så att kronor och ören flög i ett glittrande regn.

Problemet med sådana där utbrott är att man måste plocka upp efter sig sedan. Det är liksom något pinsamt och ynkligt med att ligga och kräla under köksbordet och leta enkronor precis efter att man varit ett rasande lejon.
Dessutom har jag lyckats att bränna upp ena ärmen på min nya tröja i ugnen. Fråga mig inte hur det gick till. Det har bara varit en sådan dag.

Så något upplyftande om poesi blir det inte idag. Det är jag inte mäktig. Det finns inte en gnutta poesi kvar i denna kroppen.

söndag, november 30, 2008

Harry Potter

Mitt senaste läsprojekt är att ta mig igenom alla Harry Potter-böckerna i kronologisk ordning. Det är väl sådant som man borde ha gjort för länge sedan men jag gör det nu.

Förresten har jag redan tjuvlyssnat på de tre första. För att kurera mina sömnproblem brukar jag lyssna på en ljudbok när jag ska somna, istället för att ligga och fundera på dumheter. Det brukar gå ganska bra. Jag somnar oftast i fjärde spåret eller så, för att sedan vakna till lagom för att höra de sista tre spåren och sedan har jag hela natten på mig att ligga och tänka dumheter.

Nå, nu ska jag alltså läsa dem alla har jag tänkt mig. Eller lyssna på dem medan jag går till och från jobbet. Det är ju omdiskuterade böcker. Påven själv har ju fördömt dem - vilket väl i och för sig enbart borde innebära ytterligare en PR-skjuts för Harry Potter. Själv tycker jag att det är en aning komiskt. Detta med påven, alltså. Har inte följt övrig Potter-debatt särskilt noga får jag erkänna men de böcker jag har läst tycker jag är bra. Riktigt bra. De kan gott mäta sig med Narnia-böckerna som väl ingen ifrågasätter som god litteratur idag. jag förstår alltså inte riktigt kritiken.

Möjligen tycker man att själva hysterin som omgett dessa böcker och den industri som vuxit ur den är provocerande. Och visst J.K. Rowling har tjänat snuskigt mycket pengar på Harry Potter. Litteraturen är ju dessutom en bransch där det är fult att tjäna pengar så det gör det väl ännu mer provocerande. Men detta är ju inget som gör böckerna sämre. Och varför skulle J.K. Rowling tacka nej till pengarna samtidigt som fotbollsspelare sitter och förhandlar upp sina fantasilöner till ännu större fantasilöner?

Såg en dokumentär om Rowling där man också bekymrade sig för att böckerna var så otäcka att barnen blev rädda. Man hade som bevis för det intervjuat några barn som snällt talade om att de blev rädda av vissa händelser i böckerna. Själv är jag inte så säker på att det är så farligt att barn blir lite rädda av sådant de läser. Dessutom vet jag inte om vuxna egentligen har så bra grepp på vad i litteratur och film som gör barn rädda.
När jag var liten gick ett barnprogram på tv som hette Doktor Krall. Doktor Krall var djurdoktor och en aning förvirrad vill jag minnas. Han hade till sin hjälp en assistent som hette Rolf. I ett avsnitt gick Rolf i sömnen och detta skrämde mig fullständigt från vettet. Jag låg vaken på nätterna och såg framför mig hur Rolf kom vandrande mot min säng, gående i sömnen. Jag vet inte om Doktor Krall på grund av detta kan anses som ett dåligt barnprogram eller om någon förståndig vuxen skulle ha ansett att barn borde ha skyddats från att se en sömngångande Rolf men jag är ganska övertygad om att jag inte tog någon större skada.
Vi får väl se vad som händer med mig när jag lyssnat på sju Harry Potter.

torsdag, november 27, 2008

Jag vore mycket, mycket, mycket tacksam

om min dator kunde sluta starta om sig hela tiden för att installera en outsinlig mängd uppdateringar som jag inte har en aning om vad de ska vara bra för, så att jag någon gång kan använda denna övernaturligt väl uppdaterade dator.

måndag, november 24, 2008

Jöstörsch mössa Farfars hatt

Varje gång jag hör det uttrycket, vilket torde vara en gång vart 700:de år, tänker jag på när jag och min farfar hade orkester i trappan hemma i hans och farmors hus. Jag spelade munspel och farfar luftfiol på ett par galgar. Vi hade båda stora yllemössor på oss. Kanske för att skydda öronen mot det oväsen jag producerade på munspelet, luftfiol är nu ett betydligt mer finstämt instrument.
Jag har letat länge och väl efter ett foto som jag vet finns av denna ystra orkester men jag vet inte vart det tagit vägen, kanske är det min mamma som har det.

Förutom i mitt sällskap var inte min farfar en särskilt yster människa. Han stod sedan år 1900 jämt med fötterna djup ned i den gnällbältska myllan. När jag väl föddes, 1975, var han ganska missnöjd eftersom han inte skulle få se mig växa upp, han skulle ju snart dö (Det dröjde 15 år).
Om vintern skulle vi inte köpa några julklappar till honom för han skulle inte leva till jul. Om våren skulle vi inte plantera några bondbönor - som han tyckte om - för han skulle ändå vara död när de var färdiga att äta. När vi sa: "Ja, ja, men farmor tycker ju också om bondbönor." muttrade han något om att det inte var säkert att hon levde så länge heller. Så där höll han på så länge jag kända honom.
Fördelen med en sådan inställning är ju att förr eller senare får man rätt, även om man bara får rätt en gång. När min farfar fyllde 90 fick han till sitt stora förtret en trädgårdsstol att sitta i på balkongen. Detta var ju otroligt onödigt eftersom han ändå inte skulle hinna sitta i den.
Det hann han inte heller.

Om min farfar fick välja vad han skulle göra i en idealhimmel, vet jag inte riktigt vad det skulle bli. Kanske ett evighetslångt läsande av serien Kronblom. Jag hoppas i alla fall att han har vett att njuta var han nu är, istället för att mentalt vara på väg in någon annan dimension. Och att han ibland tar på sig yllemössan, plockar fram ett par galgar och spelar sig en truddelutt.

lördag, november 22, 2008

Samtidsarkeologi


Jag går av bussen framför ett grått elskåp. Ovanpå elskåpet ligger ett halvt paket extrasaltat smör.
Jag vänder mig till höger och går över en större väg, sedan passerar jag längs en gatstump utefter vilken långtradare brukar stå parkerade i väntan på att få lasta eller lossa hos något av de omkringliggande industrierna. I buskarna utefter denna gatstump hittar jag tre ölburkar, en snusdosa, tidningar, ett par joggingbyxor, ett par sandaler över vilka en arbetshandske prydligt ligger placerad, en te-påse och precis när jag svänger runt hörnet noterar jag en par tunna stringtrosor som hänger och dinglar på en gren i buskaget.

Not: Det kanske kan uppfattas som om jag på något sätt vill peka ut/hänga ut/anklaga långtradarchaufförer med detta inlägg. Så är inte alls fallet. Långtradarna är bara en iakttagelse bland andra iakttagelser.

måndag, november 17, 2008

Olika falla ödets lotter

Läser på Bodil Malmstens blogg http://www.finistere.se att hon ska läsa på poesifestivalen på Dramaten, att hon läst Proust under en ständigt pågående marathonläsning av Proust på kulturföreningen Forum.

Själv ligger jag, lite desillusionerad efter en ganska poänglös undersökning på ögonkliniken som jag väntat på i ett halvår. Nu har den varit och efter vad jag trodde skulle vara vägen till frälsningen kan jag mest känna att: jaha. Nå, själv ligger jag alltså i min säng med datorn på magen och ska just till att börja sortera ut lämpliga blogginlägg att sätta samman till en bok.
Så kan det också vara.

söndag, november 16, 2008

Lite god lyrik

... att suga på inför arbetsveckan. Den rumänska poeten Adela Greceanu, tolkad av Kristofer Flensmarck


Inuti fågeln flyger en stor fågel,

inuti fisken simmar en väldig fisk.



I den här världen döljs saker och ting innanför sina yttre drag,

som hos tecken eller ord.

De gömmer sig, och avslöjar delvis sig själva.

Men det finns trots allt ett språk som inte gömmer sig.

Det är ungefär som musik.



Om du är en fågel eller fisk,

måste du klättra uppför ett rep

till fågeln eller fisken som rymmer dig,

som har samma utseende, fast mycket större.



Eller så måste Du klättra nerför samma rep,

till fisken eller fågeln innuti dig,

som har samma utseende, fast mycket mindre.

Längs din väg kommer du att bli större eller mindre

beroende på vem som väntar på dig.

Och där, längs vägen, kommer du känna igen musiken,

språket som inte gömmer sig.



Och jag väntar inte längre vid lågans rot,

Jag är inne.

lördag, november 15, 2008

Avledande manöver


Det var ju inte länge sedan (läs gamla bloggen) som jag jämrade över skrivandet av min bourgognebok, eller bristen på skrivande av min bourgognebok snarare och hur min egen självkritik var den värsta bromsklossen av dem alla ( i den långa raden).
För en vecka sedan eller så kom jag på att jag skulle göra en bloggbok av valda delar från http://soldansare.blogdog.se/ Dels kändes det som ett bra tillfälle att göra en Bodil Malmsten nu när jag bytt bloggtillhåll. Dels skulle det vara roligt för min alldeles egna del att ha ett konkret bevis på att jag faktiskt skrivit något. Det är ju inte bara bristen på skrivande av bourgogneböcker som jag jämrar över utan bristen på skrivande över huvud taget. När jag så för ett tag sedan fick för mig att jag skulle skriva ut allt jag skrivit det första året som bloggare och satt med pappershögen i famnen kom P förbi och utbrast: "Herregud! Har du skrivit allt det där?" Och jag insåg att det hade jag ju faktiskt. Jag hade ju faktiskt skrivit en del. Så det vore lite roligt att göra en bok av det. Det skulle också vara en roligt julklapp till mina datorlösa föräldrar.
De här texterna är ju dessutom redan skrivna och har varit utlagda på nätet för vem som helst att läsa. Det är försent att sitta och skämmas över dem nu och det är bara att samla ihop dem och peta ut dem på Vulkan.se.
Så då tror väl alla att jag sitter och väljer och sållar bland mina bloggtexter så datorn ryker för tillfället. Naturligtvis inte. Så snart jag tog bort fokus från bourgogneboken brast alla fördämningar med ett brak och orsaken till att datorn ryker är att jag suttit och knackat in anekdoter om franska campingar för brinnande livet. Det är uppenbart att jag skriver bäst bakom ryggen på mig själv.
Om det blir någon bok till jul ska bli intressant att se. Ännu mer intressant är vad det kommer att stå i den.

måndag, november 10, 2008

En till

... Eller som när vi snurrade runt på vägarna i mörkret i Bourgogne i flera timmar. Vi hade varit i Autun och skulle åka hem till campingen men vid utfarten vid McDonalds blev vi omdirigerade av en polis. Längre bort på vägen skymtade en ihopsäckad lastbil och polisen sa att vi skulle åka a gauche och sedan a gauche igen i le rond pont så skulle vi snart vara ute på vägen igen.
Sagt och gjort vi åkte vänster - rondell - vänster som polisen angett och som också var ordentligt utmärkt med tillfälliga vägskyltar. Sedan kom det naturligtvis en vägkorsning till och på sedvanligt franskt manér var all vidare skyltning ansedd som överflödig. Nå, någon riktning måste man ju välja och fördelen med det franska landsvägsnätet är att alla vägar leder överallt. Förr eller senare kommer man till en större väg eller en ort där det finns en skylt med ett namn man känner igen.

När vi åkt i över en timma på allt krokigare vägar och mörkret börjar falla över de burgundska kullarna började det ändå kännas en aning, om inte oroande så åtminstone irriterande. Till slut kom vi ändå till den där orten med den där skylten med det där namnet vi kände igen. Det är bara det att namnet vi känner igen är Autun. Där har vi varit. Vi kom därifrån och vill inte dit igen. Efter att ha åkt några minuter i motsatt riktning, bort från Autun, bestämde vi oss för att ändå vända och åka mot Autun för att försöka ta oss av på rätt väg strax innan vi kom in i staden.

Vi åkte mot Autun länge och väl, längre och väl. Till slut ställde sig P på bromsen mitt i en kurva och bilen hickade till och fick motorstopp. Mitt på vägen satt en vacker, vit uggla och lös i strålkastarljuset, som en slags budbärare. Sedan flög den och ett par minuter senare var vi ute på rätt väg.

söndag, november 09, 2008

En blinkning från Gud


Eftersom jag var enda barnet och eftersom vi bodde på landet där det inte fanns så många andra barn och mina föräldrar var måna om att jag skulle träffa kamrater i min egen ålder skjutsades jag runt på diverse aktiviteter när jag var liten. Det var sagostund och gymnastik och när jag var tre år sattes jag i byns söndagsskola. Det hela var ett led i min socialiseringsprocess, att jag skulle bli religiös var inget mina föräldrar förväntade sig eller hade beräknat vara möjligt.
Men det blev jag. Jag svalde varje historia som dukades upp för mig på den klassiska flanellografen rakt av. Under flera år var jag söndagsskolans flitigaste och mest bokstavstroende medlem. Till slut fick de lägga ned hela verksamheten för att bli av med mig.

Tyvärr tror jag att min brinnande tro mest grundade sig i att jag ville vara till lags, göra rätt. Jag menar, vem vill hamna i helvetet? Idag har jag lite andra idéer om varför man hamnar i ett högst eventuellt helvete, än vad jag hade när det begav sig. Jag betraktar mig inte heller som en särskilt aktivt religiös människa. Det beror väl på hur man definierar det begreppet.
Eva Dahlgren berättar i ”Hur man närmar sig ett träd” om hur hon suttit bredvid Carola under en konsert som drog ut allt mer på tiden och hur Carola plötsligt vänt sig mot himlen och bett Gud göra henne pigg. Dahlgren menar att det är sådant som religiösa människor ägnar sig åt, besvärar Gud med sina små bekymmer. Icke religiösa människor vänder sig bara till Gud vid katastrofer.
Jag brukar ofta anklaga någon eller något när jag fått ett hål på en halv timme då jag kan ägna mig åt att skriva och naturligtvis ska den förbannade datorn hänga sig var fjärde minut just då. Jag anser det självklart att detta beror på någon yttre, högre makt som har satt sig i sinnet att motarbeta mig och mina önskningar. Trots att jag arbetar upp mig till vansinnet gränsande ilska vid dessa tillfällen kan jag inte riktigt med att klassa datorhaveri som en katastrof. Alltså är jag religiös?
Men jag har också svårt att se att Gud skulle bry sig om min dator. Kanske är det Dator-Djävulen som är inblandad i dessa fall.

I övrig har jag ett ganska naivt förhållande till Gud som tar sig uttryck i att jag tror att Gud vinkar eller, liksom blinkar, till mig ibland. Särskilt när jag ser storslagna ljusfenomen på himlen.