söndag, februari 25, 2018

De döda fåglarna i minnets grenverk

Jorden snurrade ett varv 
utan att jag skrev upp det.

Skriver Wislawa Szymborska i Veckans Dikt, Den 16 maj 1973

Jag brukar skriva upp det, att jorden snurrat ett varv.
Det vill säga, jag brukar skriva några rader i en kalender om vad som hänt under dagen.
Jag tycker att det är roligt att bläddra i de där kalendrarna sen och se vad jag gjorde "idag för fem år sedan".
Inte för att det hjälper alla gånger, vad minnet beträffar.

Jag skakar på minnet -
kanske finns det i dess grenverk nånting
som har sovit i åratal
och nu flaxar iväg.

Så inbillar jag mig också att minnet fungerar: som ett stort träd där alla timade händelser sitter som ruggiga fåglar och sover, att allt finns där om jag bara skakar om det där grenverket, sätter mig ner och funderar i lugn och ro, bläddrar i mina kalendrar, talar med någon som var med när det hände.
Då ska allt som skett komma tillbaka, jag ska minnas Allt.

Men när jag nu bläddrar i en av mina kalendrar kan jag konstatera att jag ofta satt och skrev på restaurang Libanon i februari 2003. Och hur jag än ruskar om minnets grenverk så flyger det inte upp några libanesiska fåglar. Jag kan inte för mitt liv minnas något om den restaurangen, inte var den låg, inte hur det såg ut därinne, vad jag åt medan jag satt där, eller vad jag kan ha skrivit. 
Tydligen kräver jag för mycket; den libanesiska fågeln har dött.

fredag, februari 23, 2018

... och holländarna.

På campingen kap 8

I vilket holländarna kommer. Som sagt. 

Ja, tyskarna har verkligen kommit. De pratar och skrattar runt sitt metallbord om kvällarna,grillar enorma köttstycken på en överdimensionerad gasolgrill och dricker öl. 
Vissa kvällar kan man se WCT-mannen sitta med vid bordet och gnaga på ett nygrillat kycklingbröst. Sådana kvällar står den rödbrusige och den utmärglade bakom häcken och blänger på honom som vore han en quisling. 
Själva nöjer de sig med att nicka lite kort när de går förbi. Den rödbrusige kan inte låta bli att snegla lite trånsjukt mot den glänsande TV-antennen på husbilstaket. 
Ja, tyskarna har verkligen kommit. 

Och snart kommer även holländarna. Säsongen börjar ta fart. 
Holländarna kommer farande i en svarblank Audio q7. Det är två blonda kvinnor i 35-årsåldern som är klädda i korta solklänningar i samma cerisa färg och de verkar i alla fall ha vett nog att lägga sig på en plats en bit ifrån de andra camparna. 
De låter bilen stå kvar nere vid parkeringen medan de långsamt strosar uppför kullen för att inspektera platserna. 
De tar god tid på sig och diskuterar kring varje plats: från vilket håll kommer solen att ligga på och var ska man placera tältöppningen på just den här platsen. Solen, skuggan, myggen, blåsten; åt vilket håll skulle man vända tältet för att förhålla sig till dessa företeelser på bästa sätt. 
Om de vet om att hela campingen iakttar dem medan de går där och väljer så låtsas de inte om det. 
Men nere på planen framför restaurangen spanar Claudille efter dem med handen över ögonen för att skugga bort solen. 
På platsen intill tvättutrymmena glor ett rödilsket ansikte ut genom rutan på en risig husvagn.
Bort vid platserna närmast bäcken står två par som en gloende mur: En utmärglad man i toppig, svarthatt, intill en kort, rund kvinna med spretigt gulbrunt hår och en rödbrusig karl bredvid en lång kvinna med stripigt långt hår. 
När de väl bestämt sig och hämtat bilen från parkeringen står det en man i blå WCT-overall vid den plats de valt. 
  "Hej, kommer ni nu?" säger han som om han väntat på just dem i flera dagar. 
Ja, nu kommer de, det kan de ju inte förneka, holländarna. 
Sedan står han bredvid och tittar på dem medan de sliter med att hitta rätt pinnar, baxa med tältduken och svärande slå ner pinnarna i den hårda marken med en högklackad sko. 
Han erbjuder sig inte att hjälpa till med ler hela tiden uppmuntrande mot dem. När tältet väl är uppe nickar han gillande och går upp för kullen mot tvättutrymmena.  

fredag, februari 16, 2018

På campingen 7

Tyskarna kommer

(Kapitel 7: I vilket det fräses, harsklas och tejpas. En man med konkav bröstkort och toppig hatt gör entré men ingen större succé. Tyskarna kommer och den rödbrusiges fru går och duschar.) 

Det harsklas och stånkas borta på platsen närmast bäcken. Ljud som av blompinnar som knäcks, av tejp som dras ut från en rulle, av någon som fräser och svär med tejp mellan tänderna; den rödbrusige pysslar med sin pinniga TV-antenn. 
  Nu har han fått hjälp av grannen, mannen i sällskapet i vagnen på platsen mitt emot deras. Det är en utmärglad karl med närmast konkav bröstkorg och några spretiga grå testar under en toppig svart hatt. Hjälpen består i att den utmärglade ger korta direktiv och pekar åt olika håll. Den rödbrusige snurrar sin blompinneantenn enligt order medan saliven sprutar ur munnen på honom. 
  "Nu har det bara varit myrornas krig i över en kvart därinne." säger hans hustru som passerar i riktning mot tvättutrymmena med en handduk över armen och en gigantisk, blåblommig necessär i handen. 
  "Fnärrrgh!" väser den rödbrusige och slänger ifrån sig antennpinnen. 
I samma ögonblick fräser en splitterny Hymer-husbil in på campingen. Som vore det den självklaraste sak i värden brummar den upp för kullen och bökar in sig på platsen bredvid den utmärglades husvagn. 
  Den utmärglade och rödbrusige står mållösa och stirrar på det överdimensionerade chabraket. När så gott som hela campingen är tom så måste den ändå med nödvändighet tränga sig på dem. Det kan bara vara tyskar. 
  Det är tyskar. 
Ur den glänsande husbilens förarsäte hoppar en blond och solbränd karl i vita shorts. Han ser ut som en riktig exempelarier. Hans leende blixtrar när han hälsar på de båda gubbarna.
  "Halo!" 
  "Hej, hej!" svarar den utmärglade lamt.
  "Härgh!" kommer det från den rödbrusige. 
Den solbrände har en lika solbränd och exempelarisk kvinna med sig. Med stor frenesi makar de husbilen på plast, fäller upp ett blankt metallmöblemang och vevar ut en markis från husbilens högersida. 
  Till sist öppnar de en lucka i husbilens akter och exempelariern lyfter ut en silverglänsande EU-moppe. Han slänger ena benet över, provgasar och skriker något tyskt åt sin solbrända kvinna som kastar sig upp bakom honom och så fräser de ut från campingen innan de båda gubbarna hunnit stänga sina av förbluffelse hängande munnar. 
   "Jaha", säger den utmärglade. "Då har tyskarna kommit, då."
   "Hmrg" säger den rödbrusige utan att ta ögonen från den i solen blixtrande TV-antennen på Hymer-husbilens tak. 

måndag, februari 12, 2018

Kexchokladkvinnan

Har ni sett henne?
Den där feta, rultiga kvinnan med skärflammigt ansikte som går runt och äter kexchoklad på stan.
De rosa kinderna är fulla av choklad och kexflisorna sprutar runt munnen på henne. Hon trycker i sig chokladen som om det gällde livet och när hon har fått i sig en chokladkaka tar hon genast upp en ny ur fickan och trycker i sig den också på samma sätt. 
Ofta cirklar hon runt den svettluktande ingången till gymmet, med munnen full. Går där och tuggar. De som passerar på väg ner till gymmet tittar lätt föraktfullt på henne, så där som man tittar på en karaktärslös bulemiker. Tycker hon i alla fall. 
Och när hon tryckt i sig den sista chokladflisan går hon själv ner i gymmet, som om det var den självklaraste sak i världen att gå och träna, som om man vore ett hälsofreak, efter att ha proppat i sig tre kexchoklad i rad.
Har ni sett henne?
Det är jag. 

På min väg hem från jobbet passerar jag Willys. På Willys kan man köpa tre kexchoklad för 18 kronor. Jag brukar göra det. 
Det har blivit en obehaglig men oundviklig vana på något sätt. Det är visserligen inget som säger att man måste trycka i sig alla tre chokladkakorna efter varandra. Jag brukar göra det. 
Naturligtvis inser jag att det måste få ett slut.
Så här kan det inte fortsätta.
Jag måste gå en annan väg hem.
Köpa apelsiner istället. 

Sedan tänker jag på Bodil Malmsten. Att hon påstod att hon livnärde sig nästan helt på gröna gelegrodor under en period. Det var på bloggen hon skrev det, och kanske i någon av bloggböckerna också, men jag hittar det inte. Jag har för mig att hon beskrev en rolig incident där hon blängde ondsint på ett litet barn som ville ha skopan som Bodil slevade grodor med i långsam, långsam takt. Men jag hittar det, som sagt var inte. 
Jag tänker att jag inte alls har några likheter med en karaktärslös bulemiker, snarare har jag likheter med Sveriges bästa, stilsäkraste författare. Det finns ju klara paralleller mellan hennes gröna grodor och mitt kexchokladmissbruk. 

Fast mest känner jag mig väl som den där kvinnan i Kristina Lugns dikt, hon som står utan för Nordiska Kompaniet och råmar När dagen gryr och alla arbetsföra har bråttom.
Så länge jag ser ut som en galen kossa blir nog ingen arg på mig. 

Mu. 

lördag, februari 10, 2018

På campingen 6

Livet på en pinne


Borta på platserna närmast bäcken, där det står två gamla husvagnar mitt emot varandra, där håller en fetlagd, rödbrusig man på att montera en spretig TV-antenn på en tre meter lång pinne som förefaller bestå av ett oändligt antal ihoptejpade blompinnar.
  Det är lördagmorgon och de båda paren som bor i de här vagnara kom från stan sent i går kväll för att fira helg här ute på campingen. I kväll börjar fotbolls-vm och den rödbrusige är uppe tidigt och försöker få bild i den lilla tv-apparaten som står inne på bänken i vagnen och flimrar. 
  Därinne sitter frun och röker gula blend och löser korsorden i tidningen Lätta kryss: 
Hjärt- och tv-problem sju bokstäver F-L-I-M-M-E-R
  Hennes rödbrusige man ger ifrån sig ett harsklande ljud utanför fönstret, det är en harskling som betyder att hon ska yttra sig om hur bilden ter sig nu när han har fällt sina blompinnar i just den här vinkeln. Hon kastar ett förstrött öga på den gryniga skärmen och gastar:
 "Nä. Nu har det kommit en sådan där rand som rullar runt också."
Det fräser till därutanför, det betyder "Vadå för jävla rand" och snart tyrcks hans ilskan huvud in genom det halvöppna fönstret. Han glor ondsint på TV.n och konstaterar randen. 
  "Satan!" Huvudet försvinner igen och hans fru tänker att de enda ord han fortfarande uttalar fullt ut på ett hörbart sätt är svordomarna. 
I trasamatta och i sydafrikansk plånbok fyra bokstäver R-A-N-D


onsdag, februari 07, 2018

Årets practise

Practise är något man gör med en bestämd regelbundenhet. Av inget särskilt skäl.
Man gör det bara för att man gör det. Och ser vad som händer.
Om man får tro min husgud Nathalie Goldberg, och det väljer jag att göra.

Efter att ha varit en stor tillskyndare av nyårslöften, som jag sällan lyckats hålla, har jag det senare åren istället ålagt mig en practise.
Förra årets practise var att läsa och skriva dikt varje dag.
Jag tror att det är nyttigt att hålla liv i det poetiska språket, att träna hjärnan i att tänka i de banorna. Det är utvecklande för hjärnan. Och gott för själen.

Det är inte alltid man lär sig det man tror att man ska lära sig med sin practise, säger Nathalie Goldberg och berättar om en kvinna som hade ålagt sig att skriva en haiku om dagen och genom detta helt otippat gick ner flera kilo i vikt.
   Hon säger också att man ska lägga upp en practise så att det är rimligt att man lyckas med den. Att bestämma sig för att gör något varje dag till exempel är ju en aning vanskligt. Det finns liksom ingen prutmån.
Och naturligtvis lyckades jag inte att skriva dikt varje dag förra året.
Men jag lärde mig att inte ge upp.
"Ok, jag skrev ingen dikt igår. Jag glömde bort det eller jag var för lat eller det kom något emellan. Men idag ska jag banna mig skriva dikt."
Hela kärnan i detta att jag misslyckats med alla mina nyårslöften är att när jag en gång brutit löftet så är det ju kört. Har jag ätit godis fast jag lovade att jag inte skulle göra det, då kan man ju lika gärna äta godis precis som vanligt igen. Löftet är ju ändå för evigt brutet.
Att resa sig upp och fortsätta när man ramlat omkull. Det lärde jag mig med förra årets practise.
Och visst misslyckades jag med den, men inte så mycket. Kanske var det 15 dagar jag inte skrev något, men det övriga dagarna skrev jag.
Jag kommer fortsätta att läsa och skriva dikt "varje dag" även i år. För hjärnan och själens skull.
Men jag har också en ny practise för i år.

Årets practise är att varje fredag klockan 15 publicera ett inlägg som handlar om några figurer på en camping. Inlägget baserar sig på två sidor text ur min anteckningsbok, text som skrevs veckan innan den då inlägget publiceras. Det borde alltså bli 52 kapitel om de här figurerna på campingen, om jag nu kan hålla mig till min avsikt.
  Vad som ska hända med dem vet jag inte. Knappt från inlägg till inlägg ens. Jag ville bara hitta på, och göra det med lite regelbundenhet. Inga större ambitioner än så.
  Jag gör det för att jag gör det. Och ser vad som händer.


måndag, februari 05, 2018

Livets lotteri

Jag sitter och tänker på allt man kan vinna här i livet.
Det går förvisso att förlora en hel del också, men varför ägna tid till att tänka på det.
Så jag väljer alltså att tänka på allt man kan vinna. Och det är mycket.

Den femte maj förra året skrev jag om hur jag vann en sockerkaksform på åror en gång när jag var barn. När det var mellanstadiedisco vann jag vid två tillfällen i följd en stor godispåse på numret på min entrébiljett.  När det var tivoli i stan en sommar vann jag en isbjörn i plast och på en luciafest vann jag en badrumsvåg som fortfarande står i mina föräldrars badrum.

På något sätt känns det som det här med att vinna saker är något som klustrar sig vid två tillfällen i livet: när man är barn och när man är pensionär.

På de tillställningar mina sociala föräldrar bevistar vimlar det av lottringar och bingobrickor och min mamma ringer och berättar om vinsterna hon för hem till boet: ljuslyktor och löpare, broderade tavlor, fyra flak ägg, ett halvtkilo kaffe, braständare, hårspray, prydnadstomtar. hembakta rågbrödskakor och nu senast en toalettborste (!)
   Det sistnämnda var vad min mamma valde från prisbordet på det senaste PRO-samkvämet. Jag vågade inte fråga vad övrigt det fanns på det prisbordet.

Numera vinner jag nästan aldrig något, möjligen 30 kronor på en trisslott till jul. Men å andra sidan spelar jag nästan aldrig heller och inte tar jag några lotter.
   På jobbet där vi samtliga befinner oss i det man kallar "mitt i livet" - fasen fantiserar vi  om att vinna 800 miljoner på Eurojackpot.
   Ingen av oss skulle glädja sig åt att vinna vare sig en isbjörn i plast eller en toalettborste.
Kanske är det därför vi inte vinner så ofta i den här åldern.

fredag, februari 02, 2018

På campingen 5

Baccara och kristallkronor

Det är morgon på campingen, en ny dag. Små moln seglar sakta över den intensivblå himlen.  Ett moln ser ut som en svamp, ett annat som Claudilles racka till hund. Och där kommer ett som ser ut som en kycklingvinge. Mannen i den blå WCT-overallen ler för sig själv där han ligger på en luftmadrass utanför sitt blå tält och lyssnar på Baccara.



Han har dragit ner dragkedjan på sin overalljacka och magen gungar glad och fri mot himlen, i takt med musiken.
  "I can boogie!" tänker magen innan en skugga plötsligt faller över dess vita hud.
   "Kan du sänka volymen på din jävla radio!"
Mannen i WCT slår upp sina ljusblå ögon och blickar in i ett par gnistrande gröna. Ovanför dem står det röda håret rakt upp av ilska.
   Först ser han inte vad det är. Något slags djur? Men sedan fortsätter det att prata, eller fräsa, och då hör han ju att det är kvinnan i husvagnen närmast toaletterna.
  "Det var ett jävla liv nera på restaurangen halva natten. De lät som om de höll på att slå sönder den. Och när det äntligen har blivit tyst därifrån. Då börjar du!"
  "Vet du hur många exemplar Yes sir, I can boogie har sålts i?
Den rödhåriga damen ger ifrån sig något som liknar ett morrande, gör en halvpiruet och ger sig av över gången så att gruset sprätter om fötterna som är instyckna i ett par organgea foppatofflor. När hon hunnit i höjd med toalettutrymmena snor hon runt igen och vrålar med sådan kraft att hon måste vika sig dubbel.
  "Stängggg aaaaaaaav raadion!"
WCT-mannen kan höra hur hon rycker upp dörren på sin husvagn och hur hon dammar igen den efter sig. Han rullar upp i sittande med ett pustande och sträcker ut en hand för att tysta Baccara.
Kanske borde han gå ner och se om det är något kvar av campingrestaurangen. Han drar upp dragkedjan över magen och ger sig av.
  Paul, Claudilles racka till hund kommer skuttande mot honom. Han gillar den här mannen. Han luktar alltid så gott av kyckling. Och så kliar han alltid Paul bakom örat på ett vänligt och förstående sätta. Just idag är Paul särskilt i behov av lite vänlighet och förståelse. Av någon anledning har han varit i onåd, så som han aldrig har varit i onåd förr, ända sedan han reste sig från sin plats i dörröppningen i går kväll. Men här kommer nu äntligen en vänlig själ. Som ett klängigt barn svansar han efter WCT-mannen förbi det omkullvälta plastbordet och in i campingrestaurangen.
   Därinne sopar Claudille golvet med ett stor piasavakvast och ilskna tag. Det klirrar förskräkt om galssplittret som skyndar sig mot dörren.
  "Oj då!" säger WCT-mannen och kliver bort till baren. Det knastrar under fötterna på honom.
  "Ja, oj då!" svarar Claudille och slänger ifrån sig kvasten. "Vad får det lov att vara?"
Ett tag tyckar han att hon liknar den ilskna kvinnan med det röda håret. Kanske är det hennes mamma? Fast när han tittar närmare på henne så finns det egentligen ingen annan likhet än att hon ser så väldigt arg ut.
  "Kaffe... tack!"
Claudille gör en ryckig gest mot en termos som står på disken och går tillbaka till sopandet. Kanske är det inte lämpligt att fråga om den rödhåriga kvinnan är hennes mamma just nu. Kanske är det inte det. Han ska fråga henne något annat istället.
  "Vet du hur många prismor det är i den största kristallkronan på Stockholms slott?"
Kanske hör Claudille inte vad han säger för allt klirrandet och krasandet, för hon säger ingenting. WCT-mannen smuttar på sitt kaffe och tänker på att det är konstigt att folk verkar vara så lite intresserade av att få svar på frågor. Så ser han att den rödhåriga damen är på väg över planen utanför med en soppåse i handen.  Han glider av barstolen och krasar i full fart över glassplittret bort till dörren. Han hör inte hur Claudille ryter bakom honom för själv vrålar  med sådan kraft att han viker sig dubbelt:
  "Över 16 miljoner exemplaaaaar!!"