lördag, juni 15, 2019

Komma hem

Nu lyser det avrundande och gyllene ljuset över El Terreno. Dagen svalnar mot kväll.
Fabio är nog uppe på taket och vattnar sina odlingar. Snart ska han ge sig av i träningskläder och knut i nacken.
Den Värdige Skrothandlaren är på väg upp, eller ner, för vår backe för vilken gång i ordningen idag, sprättande med sin spatserkäpp och väskan hängande över axeln. Undrar om han har gjort några fynd  i soptunnorna idag. I förgår såg jag honom linda ihop en lång och praktisk kabel med stort allvar.
Än dröjer det flera timmar tills lördagens skränande festliv drar i gång borta på Gomila och Mannen Med Hunden har ännu inte varit inne, med hund och allt, på sin första vända i Happy's Indian Shop för att köpa öl.
Men filipinska församlingen är nog igång och övar inför morgondagens sånginsats. Deras barn skrattar sina bublande skratt ute på gatan.

Så är det i El Terreno i Palma de Mallorca. Förmodligen.
Så sent som igår var jag där, men nu sitter jag här hemma i min gula fåtölj igen. Funderar på tidens oupphörliga stömmande och väntar på att det ska bli tillräckligt svalt för att grilla på altanen.
Jag har redan hunnit svära landsförrädiskt över de svenska grönsaksdiskarna, över att alla tydligen måste se likadana ut i det här fyrkantiga landet... och över tidens oupphörliga strömmande.
Det avrundande och gyllene ljuset lyser över vår gata. Dagen svalnar mot kväll.





onsdag, maj 29, 2019

Kring Fia-spelet

För några helger sedan spelade jag Fia med mina föräldrar. Ett möte över generationsgränserna kring ett föremål som länkar samman min mammas barndom med min. Min mamma minns som igår när hon, hennes mamma och hennes bror klev in i Levis slöjdbutik för omkring 70 år sedan och köpte spelet. Hon tror att det var hennes bror som "hade varit någonstans och hört talas om Fia".
Under min barndom tillbringade jag otaliga spelkvällar vid samma spel. 
Just nu är Fia ett riktigt inne-spel i den äldre generationen. Åtminstone i det gäng som mina föräldrar tillhör.
   "På moderna Fia-spel", berättar min mamma initierat, " finns det en låda under spelet där man har pjäserna. " 
Jag tycker att det låter som precis den typen av spel som fanns på den tiden jag spelade Fia mer regelbundet. Det var på 80-talet.  
Då hade alla sådana spel. Utom vi, vi hade aldrig det alla andra hade. För det mesta gillade jag det, att vi inte var som alla andra, att vi inte hade video och bodde ute i skogen och annat lika underligt. Men ibland hade det varit skönt att vara just precis som alla andra. 
Kanske inte just när det gällde Fia-spel dock. De här "moderna" Fia-spelen är ganska besvärliga berättar min mamma vidare, eftersom tärningen ofta rullar in under spelet. Dessutom tycker jag att den här gamla, handmålade brädan från Levis slöjdbutik är vackrare. 




I de inte fullt så moderna Fia-spelen härbergeras spelpjäserna i en gammal Albyl-ask som förmodligen härstammar från åtminstone ytterligaren en generation bakåt. 

onsdag, maj 22, 2019

Maria Lang

De bortglömda böckernas gravkammare


Jag älskar Maria Lang. Varför, kan jag inte förklara, för flera av hennes böcker är faktiskt inte särskilt bra. Men det finns dåliga böcker som är totalt oläsliga och sen finns det "dåliga" böckerna som ändå skapar den där hemtrevliga världen man vill krypa in i och vara kvar i, kanske just för att den inte är så snitsig och ... jag vet inte riktigt vilket ord jag ska använda.
Dit hör hur som helst Maria Lang-deckarna, åtminstone för mig. De är den där sortens böcker man kan ta sin tillflykt till när tillvaron känns allt för tung och svårhanterbar.Ibland behöver man den typen av böcker. Kanske kan man tycka att det är konstigt att det är böcker där folk dödar varandra på osannolika sätt och av grumliga skäl, men att det ändå är så är inget jag kan göra något åt.

Efter att jag läst min första Maria Lang, det var Mörkögda agustinatt, läste jag bara hennes böcker under en lång period. 43 vuxendeckare och fyra ungdomsböcker i ett sträck. I varje gravkammare jag besökte hittade jag fler och fler. Det var som om de fanns där för mig just då i min maniska period, medan jag sökte dem, för nu när min samling är komplett ser jag dem mer sällan.
Men de har ju börjat ges ut på nytt. Och en del har filmatiserats, även om Tuva Nuvotny inte överensstämmer alls med min bild av Puck och jag har fått anstränga mig för att acceptera Ola Rapace som Christer Wijk.





tisdag, maj 21, 2019

Bokradio

Att de finns, de där platserna, rummen där folk pratar lugnt och stilla och till punkt.
Om poesi, dessutom. Och om Bodil Malmsten.

Allt jag fått av Bodil Malmsten. Förutom Bodils egna texter, Marcel Proust, Dostojevskijs Idioten, Wislawa Szymborska, Roberto Bolaño, Beckett med flera, med flera. Och nu Lundströms Bokradio i P1 

Lundströms Bokradio har haft en bokcirkel där man i tre program pratat om tre diktsamlingar av Bodil Malmsten: Damen, det brinner!, Nåd och onåd och Inte med den eld jag har nu. Det var det som förde mig dit, till denna bokoas, som kommer bli min lördagstradition hädanefter. Kanske inte precis klockan 8 när det sänds, jag är ingen morgonmänniska, men det går ju att lyssna sen och ladda ner. Precis som man kan göra med bokcirkeln om Bodil, vilket jag rekommenderar att ni alla gör.

Min favorit av de tre diktsamlingarna är Inte med den eld jag har nu . Jag fick den av mamma när jag fyllde 18. Då läste jag den med en slags förväntan, hela livet framför mig och allt det där. Att vara den där kvinnan på ett hotellrum, med en bärbar dator och Beckett-litteratur, tilltalade mitt 18-års jag. Jag som skulle bli Bodil Malmsten bara jag släpptes ut från skolan och ut i världen.
Sedan har den följt mig genom livet, nu är den full med understrykningar av vad som grep mig vid ett speciellt tillfälle.
Så här 26 år efter den där 18:de födelsedagen läser jag Inte med den eld jag har nu från ett annat håll. Jag börjar närma mig samma ålder som kvinnan i det där hotellrummet. 40-årskrisens tid, eller 50, jag är ju liksom lite mittemellan. En tid att fundera över stenarna på stranden.

Ett plakat på stranden brandgul bakgrund där står:

DO NOT REMOVE STONES FROM BREACH

Det är förbjudet att ta bort stenarna från stranden!

Absolut känsla av liv plötsligt
     nåd. 

Mitt liv händer härinne - i denna biktstol av ben
tinningar och torn av ben
här bor jag i min bur av ben
min borg av ben

Happy Days... Lyckans dar.






Allt har sin tid och nu är tid att vända på stenarna man samlat, bli tillfreds med dem man fick och dem man inte fick.Inte för att allt är över, fler stenar kommer, men ändå halva livet har gått ( i bästa fall) och vissa saker är ju för evigt förbi och ouppnåeliga. 
Jag blev inte Bodil Malmsten, det var Bodil Malmsten som blev det. Jag blev jag. Just det kan jag leva med, jag skulle inte villa vara någon annan, inte ens Bodil. 
Inte med den eld jag har nu. 



fredag, maj 17, 2019

Så gick det sen? Kapitel 7

Claudille och Bauerprinsessan Sonja


Efter att Claudille berättat för Bauerprinsessan Sonja att pistolen var hennes klev de båda på lokalbussen. Claudille frisk och frimodig, redo att starta det nya livet, Sonja en smula darrig i konturerna, nästan som innan hon träffade Claudille den där första gången.

Hur som helst tog de i alla fall tåget ner genom Europa. Det var när de bytte tåg i Paris som det klev på en man i svart motorcykelställ. Han har ett sätt att gå som om han bar runt på ett större kylskåp när han passerar genom vagnen. Det är nästan komiskt hur lik han är den löjlige Svarte Riddaren Sivert som Claudille var i hop med. Han har precis samma min av att tro att han har är guds gåva till kvinnorna i allt det där svarta lädret. Tänkte Sonja. Och vände sig om för att säga detta till Claudille. Men det är något i Claudilles blick, i hur hon tittar på det där svarta lädret, det oljiga håret och den fyrkantiga hakan som gör att det Sonja tänkt säga blir osagt. Istället blir hon sittande med blicken rakt fram och käkarna hårt sammanbitna. I ögonvrån kan hon se hur Claudille reser sig från sin plats och följer efter det svarta motorcykelstället.

När Sonja tidigt nästa morgon börjar sin vandring mot Santiago de Campostela från  St Jean Pied de Port går hon ensam. Men hon känner sig fri, friare än på mycket länge. Hon går med klipp i steget längs stigen. Bauerprinsessan Sonja upplöses i ett skimrande dis och blir en del av morgondimman.

_________

Förra året hade jag en practise som gick ut på att jag varje fredag klockan 15 skulle publicera ett inlägg som handlade om några figurer på en camping. Inlägget baserade sig på två sidor text ur min anteckningsbok. Text som skrevs veckan före den då inlägget publicerades. Det blev 52 kapitel om de här typerna. Har man inte läst dem kan man göra det här.   Nu när det har gått ett tag sedan jag lämnade dem blev jag lite nyfiken på hur det gick för dem efter att de lämnat den där campingen. Så det blev sju kapitel till om Vad Som Hände Sen.. Detta är det sista kapitlet. 

måndag, maj 13, 2019

Kanske ändå...



Takterrassen börjar ta form. Här finns blommor och fågelbad, och kaffe och tårta är uppdukat. Sigrid har långsam smugit sig närmare och närmare och nu sitter hon där i soffan och lyssnar på Fernandos som pratar om jordmån och spenat och lyckan att se saker spira och gro. 
"Kanske ändå..." tänker Sigrid igen. "Kanske kan det spira och gro."




söndag, maj 12, 2019

Så gick det sen? Kapitel 6

Hemma hos den Rödbrusige.

Det är TV-kväll i radhursområdet Blåbäret, ett 70-talsområde med fyrkantiga lådor till hus längs spikraka gator. Inne i sitt vardagsrum sitter Den Rödbrusige mitt i soffan men armarna i kors över magen och benen brett isär. Monika kurar ihopträngd i ena soffhörnet med ett av sina eviga korsord. Framför dem på soffbordet står den papegojmönstrade pumptermosen som de hade med sig på campingen.
   Det är Postkodmiljonären på TV. Med ojämna mellanrum harsklar Den Rödbrusige ur sig något och skrockar till. Monika skockar också till, med en viss fördröjning, för att visa att hon hänger med i programmet. Det gör hon naturligtvis inte. Postkodsmiljonären måste vara det tråkigaste program som gjorts i TV:ns historia. Hon tittar inte ens upp ur sitt korsord längre. Hon bara frustar till när Den Rödbrusige frustar. Han verkar inte märka att hon inte är med. 
   "TV-kväll" står det i korsordet. Hon försöker få in ordet "Tristess" men det har för många bokstäver. "Tristessen är för stor." tänker hon och frustar till alldeles på egen hand. Den Rödbrusige tittar till på henne och muttrar något med många konsonanter i. 
    Ibland funderar Monika på detta att det är så självklart att de ska sitta här med sin pappegojtermos varje lördagkväll och hur oöverstigligt omöjligt det är för henne att föreslå att de ska göra något annat. Ibland brukar hon fantisera om vad som skulle hända om hon gjorde det. 
   Men inte just nu, för nu ringer det, som det alltid brukar göra så här dags på lördagkvällarna, en förorättad ringning på dörren. Den Rödbrusige ger ifrån sig en harsklande samling bokstäver som låter misstänkt lik:"Satan!" Det är tydigen ett kritiskt läge i Postkodmiljonären. 
   Monika går och släpper in Gertrud som kommer inångande mitt i en mening, sin egen, förorättad och högröd:
"...ett ljud har han gett i från sig på två månader ett vykort hade han väl kunnat skicka så jag slapp att oroa mig han kunde väl tänka att jag skulle oroa mig i alla fall men han är väl med den där galna rödhåriga kvinnan nu..."
   Hon vrider sina händer medan hon tala och medan hon talar och vrider sina händer skyndar hon förbi Monika som om hon deltog i ett lopp och fortsätter in i vardagsrummet. 
   "Postkodmiljonären ja det brukade vi också titta på på den tiden som han hade vett att hålla  hålla sig hemma men inte ens ett vykort..."
"Det är så man borde göra." tänker Monika. "Stjäla en bil och en leonberger  och bara köra iväg så långt bensinen räcker och då fyller man på mer bensin och sen... 
   Men istället ber hon Gertrud slå sig ner i soffan och ta en kopp kaffe. Hon kan ju titta på Postkodmiljönären med dem istället för Den Utmärglade när nu allt är som det är. 
   Sen fortsätter TV-kvällen med Postkodsmiljonären som bakgrund till Gertruds eviga malande om sin utmärglade karl som inte hör av sig och hennes egen rödbrusiges allt mer irriterade harsklingar
"Tristess" skriver Monika med bestämda bokstäver i sitt korsord. Hon bryr sig inte om att det inte finns tillräcklig med rutor, hon fortsätter ut i marginalen. Och det får henne att känna sig lite upprymt rebellisk. Trots allt. 

tisdag, maj 07, 2019

Jag leker i dockskåpet


Han kom som en medelhavsvind en majafton: Fernandos från Mallorca. Han är skulptör och konsthantverkare i största allmänhet och har brevväxlat med Sigrid i flera år. Från breven har det varit lätt att få intrycket av att han är ungefär i 40 års åldern och när Sigrid fick brev om att han skulle komma på besök såg hon för sig en ung och sydlänskt eldig, potentiell älskare. 

Så kanske är det inte så konstigt att hon blir en smula chockad när det visar sig att karln är i hennes egen ålder. Hon blir tvungen att sätta sig i trappan för att inte falla omkull när hon ser honom. 


Sanningen är att samtliga dockhusets invånare blir en aning skärrade av Fernandos uppdykande. Vad är det egentligen för en typ? Ska han bo här nu?
Det slutar med att alla rusar ifrån honom där i hallen. Sigrid går och lägger sig i badkaret för att lugna ner sig lite.


Leonard, som hittills varit husets enda manliga invånare, känner sig en smula osäker i sin maskulina identitet och gömmer sig i arbetsrummet där han drar som besatt i en muskelstärkare som han beställt på postorder. Det känns lite bättre då.


Elvira passar på att smita från matten i den allmänna förvirringen och hänger sig helt åt dockskåpslekar.


Laura, som blir lite nervös av utlänningar som inte pratar språket, ursäktar sig med att hon behöver se efter vad som finns i isskåpet inför Fernandos välkomstmiddag och flyr ner i det röriga köket där hantverkarna fortfarande håller på med golvet.


Det är bara Virginia som tror sig om att kunna prata samma språk som Fernandos och som tar sig ann värdinneplikterna och visar honom runt i huset. De hamnar till och med upp på taket för att titta på utsikten (En fet, medelålders kvinna i en gul fåtölj med en dator i knät).
Häruppe får Fernandos en vision.

Under flera dagar ser de knappt till honom. Han håller på med något uppe på taket, väsnas och bankar. Ett märkligt beteende kan man tycka för någon som precis kommit på besök hos människor han aldrig tidigare träffat.
Sigrid blir så nyfiken att hon tar sig upp på ur badet och smyger upp på taket för att se vad det egentligen är han håller på med. Det visar sig att Fernandos har snickrat ihop en takterrass däruppe.
"Hm.." tänker Sigrid. "Kanske ändå..."


söndag, maj 05, 2019

Så gick det sen? Kapitel 5

Den utmärglade

Djupt inne i en skog, vid en alldeles blank skogssjö, står en risig gammal Range Rover. Solen har precis försvunnit bakom grantopparna. En lom hoar någonstans, eller vad det nu är lommar gör.Vid en eld som börjat bli till glöd sitter en gigantisk leonberger och en mycket tunn och utmärglad man med en stor, svart hatt på huvudet. De har grillat och ätit frukostkorv med mycket senap på. Nu plockar  Den Utmärglade fram en liten blank ask ur innerfickan. Leonbergern lägger sig ned med en duns och lägger framtassarna över öronen. Han vet vad som väntar. Ända sedan Den Utmärglade köpte den blanka saken har varje kväll slutat på samma fruktansvärda sätt. 
    Den Utmärglade sätter munspelet till munnen och blåser en skärande signal. Lommen ger ifrån sig ett skväkande läte och flaxar förfärat bort. Leonbergern blundar. Den Utmärglade ser lycklig ut. Han blåser en skärande signal till. 
   Efter fem minuter av skärande signaler utan sammanhang orkar inte leonbergern hålla emot längre. Han lyfter sitt tunga huvud och ylar rakt upp i himlen. Det är ett ylande som kommer ur djupet av hans själ. Det är uttrycket för det svåraste lidande och en bön om nåd. Den Utmärglade ler varmt mot sin hund.
   "Vad härligt det är när du sjunger med!" Han klappar den stora hundens väldiga huvud. "Vi tar väl en bit till!" Han blåser gällt i munspelet. 

lördag, maj 04, 2019

Jag fläker ut mig - med större iver än någonsin

När jag började blogga för 12 (!) år sedan bloggade alla människor (och även endel djur). Nu för tiden är det inte särskilt "inne" att blogga, många har fallit ifrån helt eller vänt sig till mer snuttiferande medier som Instagram och Twitter.
Och visst förekommer även jag på en del av de där "kortare" utrymmena men annars brukar jag med skämtsamt högmod säga att det där Instagram och Facebook är allt för trånga för en sådan som jag. Jag behöver gott om plats att breda ut mig med allt klokt jag har att säga.
Så därför fortsätter jag bloggandet med större iver än någonsin.

I början av mitt bloggliv diskuterade jag det här med bloggar med en bekant som föraktfullt rynkade på näsan och meddelade att hon minsann inte behövde "fläka ut sig på Internet." Jag vet inte om hon hade glömt att jag bloggade eller om hon verkligen tyckte att det var det jag gjorde, fläkte ut mig.
Och kanske är det det jag gör.

Jag kommer att tänka på en ödslig, regnvåt bakgata i Lübeck ett nyår för många år sedan. I ett skyltfönster satt en bedagad donna på närmare 60 än 50, på sitt arbetspass med blonderat hår och en enorm byst som hotade att hoppa ur det syndigt röda nattlinnet. Det var inte första gången hon satt i ett sådant fönster, det såg man. Det fanns en yrkesstolthet i hennes blick och hållning, i hennes sätt att presentera sin inte längre så unga kropp som en åtråvärd vara.

Jag tänker inte dra några vidare paralleller mellan den där madamen och mig och våra livsvilkor, annat än att hon har sitt fönster och jag min blogg. Så jag sätter mig till rätta i min gula fåtölj, med högburet huvud och ryggen rak, trycker upp barmen under hakan och sätter fingrarna på plats på tangentbordet, med större iver än någonsin.

fredag, maj 03, 2019

Vad hände sen? Kapitel 4

Den Svarte Riddaren och Tyskarna

Sivert, gemenligen kallad Den Svarte Riddaren på den tiden då han befann sig på en viss camping vars värdinna han sällskapade med, står lutad mot sin motorcykel intill en imbissvagn på en rastplast vid autobahn. Några tonårstjejer, medtvingade av sina föräldrar på husvagnssemester tittar stjärnögda på honom och fnittrar.
   Det är när han fjädrar sig som värst för de där småtjejerna som det svänger in en husbil som han tycker sig känna igen på parkeringen. 
   "Fast", tänker han, "alla husbilar ser ju likadana ut" och så blinkar han lite åt de där blonda tonårsbrudarna. 
   "Skulle ni inte tycka att det var roligare att åka med mig på den här," han klappar på bönpallen, "än att åka runt i en sådan där konservburk." Tjejerna bryter ihop av fnitter. 
 Men Sievert har fått annat att titta på. Han tittar på den blonda och solbrända unga kvinna som kommer störtande ur den nyanlända husbilen. Hon rusar rakt emot dem och kastar sig upp på bönpallen på Den Svarte Riddarens motorcykel.
  "Schenll fahren, bitte!" ryter hon vilt.
Visst känner han igen henne, det är ju den där unga tyskan som bodde med sin lika blonda och solbrända pojkvän i en husbil på Claudilles camping.
   "Schnell zur Hölle!" skriker hon nu och han undrar om han ändå har tagit fel, för den väna och snälla kvinnan på Claudilles camping skulle aldrig svära till honom på detta sätt. Men nu får han se hennes blonde och brände pojkvän på väg tillbaka från toaletterna och honom känner han igen. Kvinnan sliter vilt i hans arm och nu kopplar han plötsligt vad det är hon vill. Han flinar till, slänger sig upp på motorcykeln och far i väg mitt framför ögonen på den solbrände tysken. Som genast förstår vad det handlar om, ger upp ett ilsket vrål och kastar sig in i husbilen för att sätta iväg efter dem, som om husbilen vore en Formel 1 bil.
Sivert ger upp ett föraktfullt skratt när han ser det och vrider på gasen. Med ett vrål försvinner en svart riddare och en solbränd tyska sicksackande mellan långtradarna på autobahn med en av ilska knallröd tysk rytande i en husbil efter sig.

-----------
Förra året hade jag en practise som gick ut på att jag varje fredag klockan 15 skulle publicera ett inlägg som handlade om några figurer på en camping. Inlägget baserade sig på två sidor text ur min anteckningsbok. Text som skrevs veckan före den då inlägget publicerades. Det blev 52 kapitel om de här typerna. Har man inte läst dem kan man göra det här.   Nu när det har gått ett tag sedan jag lämnade dem blev jag lite nyfiken på hur det gick för dem efter att de lämnat den där campingen. Så det blev sju kapitel till om Vad Som Hände Sen.. Detta är kapitel 4

onsdag, maj 01, 2019

Vad hände sen? Kapitel 3

Holländskorna

I Den Helder har de båda holländskorna äntligen funnit sin drömlägenhet. Den ligger högts upp i huset och har ett stort allrum och en gigantisk takterrass. I det stora allrummet håller den av dem som inte har ett adamsäpple på att rolla väggarna ceriserosa. Mitt i rummet sitter den som har ett adamsäpple och vid en symaskin som spottar ur sig cerise volanggardiner som ringlar ner på golvet runt hennes fötter. 

Kvällssolen skiner in genom de gigantiska perspektivfönstren mot takterrassen. På golvet står en cerise laptop och spelar Charles Trenets Boum. Holländskorna sjunger med för full hals fast ingen av dem kan franska. De ser på varandra och skrattar. Hon utan adamsäpple har fått cerisefärg i håret. 
Ingen av dem har varit så lycklig förut,  som det är just nu, i denna stund.



----------

Förra året hade jag en practise som gick ut på att jag varje fredag klockan 15 skulle publicera ett inlägg som handlade om några figurer på en camping. Inlägget baserade sig på två sidor text ur min anteckningsbok. Text som skrevs veckan före den då inlägget publicerades. Det blev 52 kapitel om de här typerna. Har man inte läst dem kan man göra det här.   Nu när det har gått ett tag sedan jag lämnade dem blev jag lite nyfiken på hur det gick för dem efter att de lämnat den där campingen. Så det blev sju kapitel till om Vad Som Hände Sen

måndag, april 29, 2019

Vad hände sen? Kapitel 2

Paul, Sonen och Flickvännen


Hemma hos Claudilles son  och hans flickvän  bor numera Paul, Claudilles racka till hund. Flickvännen är gravid men det är inte något som Paul har fattat, inget han skulle bry sig om heller om han fattade det. Det Paul bryr sig om är ängarna kring det risiga gamla huset som Sonen och Flickvännen köpt och som Sonen påstår sig kunna renovera. Flickvännen ställer sig skeptisk till detta och tycker att de ska anlita hantverkare, förslagsvis  polacker. De brukar gräla om det där.
Paul bryr sig inte om vad de gör med huset. Det han bryr sig om är ängarna där han kan rusa, rusa, rusa fram, fri och glad med öronen fladdrande kring huvudet utan att fundera på vart han är på väg eller vart det ska ta emot. Ängarna och bäcken, bäckfåran bakom huset bryr han sig om. Där kan han gå med näsan bland stenarna i timmar ibland flyter ett minne förbi en doft av ett märkligt svart ben som har en gång hittade här, eller om det var i någon annan bäck, förbi.

------------

Förra året hade jag en practise som gick ut på att jag varje fredag klockan 15 skulle publicera ett inlägg som handlade om några figurer på en camping. Inlägget baserade sig på två sidor text ur min anteckningsbok. Text som skrevs veckan före den då inlägget publicerades. Det blev 52 kapitel om de här typerna. Har man inte läst dem kan man göra det här.   Nu när det har gått ett tag sedan jag lämnade dem blev jag lite nyfiken på hur det gick för dem efter att de lämnat den där campingen. Så det blev sju kapitel till om Vad Som Hände Sen. 

söndag, april 28, 2019

När Godot äntligen kommit och Fernandos är på väg



Ni vet ju hur det är med hantverkare. De kommer aldrig när de säger att de ska göra det. Det är när man har med hanterverkare att göra som man lär sig vad väntan vill säga. Gudarna ska veta att dockskåpsfamiljen har lärt sig vad väntan vill säga.


Men det verkar som hantverkarna ha fått en rejäl lucka i kalendern för nu händer det grejer i huset. Vinden är äntligen färdiginredd med de två små kamrarna åt Laura och Elvira. Sällan har jag sett den annars ganska kritiska Laura så lugn och harmonisk, nästan upprymd. Hon bryr sig inte alls om vad som händer med den övriga renoveringen nu när den äntligen dragit igång. Det enda hon intresserar sig för är att sitta och sy uppe på sin kammare. Hon gnäller inte ens över att garderoben inte är målad än.



Elvira är naturligtvis också nöjd med att hennes eget lilla kryp in är klart, men glädjen grumlas för hennes del med att hon måste jobba i kapp sina matteläxor. Hon tycker inte om matte. Hon skulle mycket hellre leka i dockskåpet. Hon är, liksom jag väldigt förtjust i dockskåp. 



I övriga huset pågår renoveringen för fullt. Golv håller på att läggas i hallen, matta till trapporna är utvald och beställd. I köket håller man på att ta fram den ursprungliga stenmuren även i den högra väggen och golvet är uppbrutet på nytt. Det kändes lite överdrivet med svart marmor.
Leonard, Mr Mason, är upptagen i långrandiga diskussioner med hantverkarna om vad man ska lägga in istället.
"Jag tycker ekplank skulle passa bra i ett sådan här hus." säger Leonard och försöker låta sakkunnig.
"Mm" nickar hantverkarbossen fundersamt. "Mm, men det kan dröja lite innan vi får hem sådana. Vår leverentör har inte ätit tillräckligt med glass på sista tiden. Vi lade de sista vi hade i arbetsrummet"



Det där tycker Leonard låter ytterst besynnerligt. Försöker de driva med honom bara för att han inte vet vad som är fram och bak på en vanlig hammare? Eller är det verkligen sådär det går till, tillverkas ekplank genom glassätning? Han vill ju inte verka okunnig och dum så han garderar sig genom att både nicka och skaka på huvudet samtidigt, vilket gör att han känner sig lite yr.

Av husets alla invånare är det bara Leonard som är intresserad av renoveringen. I vardagsrummet sitter Virginia och lyssnar på radioteatern på högsta volym för att överrösta hammarslagen. Sigrid sitter också där, men hon lyssnar inte på radion, hon kedjeröker cigarrer och funderar över ett brev hon precis har fått.

Det är från hennes  brevvän Fernandos från Mallorca. Han skriver att han är på resa och kommer att besöka henne snart och detta har gjort henne en smula nervös. Förväntansfull, men också nervös.

Faktum är att Fernando redan står på Skavsta flygplats och försöker förstå sig på hur han ska ta sig därifrån. Han är också lite nervös. Han kan i sina brev till Sigrid ha fått det att låta som om han är lite yngre än vad han är, i fyrtio års åldern, sådär. Det kan vara så att han gett Sigrid möjlighet att tolka det så. I själva verket är han 67. Men kanske är det inte så noga.


lördag, april 27, 2019

Vad hände sen? Kapitel 1

Förra året hade jag en practise som gick ut på att jag varje fredag klockan 15 skulle publicera ett inlägg som handlade om några figurer på en camping. Inlägget baserade sig på två sidor text ur min anteckningsbok. Text som skrevs veckan före den då inlägget publicerades. Det blev 52 kapitel om de här typerna. Har man inte läst dem kan man göra det här.   Nu när det har gått ett tag sedan jag lämnade dem blev jag lite nyfiken på hur det gick för dem efter att de lämnat den där campingen. Så det blev sju kapitel till om Vad Som Hände Sen. Här är det första. 

Rosie och WCT-mannen Torsten Sandström 

WCT-mannen Torsten Sandström och den ilsket rödhåriga Rosie for iväg med Rosies  risiga husvagn på släp efter WCT-mannens pedantskötta blåa volvokombi herrgårdsvagn från 1983. De for förbi havet på hemvägen och gifte sig på klipporna.
Havet dånade och brusade så till den grad att WCT-mannen inte hörde ett ord av vigselakten. Vid ett tillfälle hade prästen och Rosie tittat förväntansfullt på honom och då hade han gastat JA! för full hals. Han trodde att det var på rätt för ingen hade sett förvånad ut. Men de kanske inte hade hört vad det var han skrek.

De hade flyttat ihop i Rosies lägenhet när de kom hem, en tvåa full med vinröda plyschkuddar och blommiga textilier, ett gytter av porslinskatter, färggranna stenar och fjädermobiler i taket.
Torsten Sandström hade redan på husvagnstiden förstått att Rosie föredrog att ha sina kläder, och övriga ägordelar, liggande på golvet. Men när han öppnade garderobsdörren för att hänga in sina WCT-overaller var det fullt där också.

Rosie vet inte om att han har kvar sin gamla lägenhet.  Han vet inte riktigt hur hon skulle reagera om om han berättade det. Han har sagt att han spelar boule med "grabbarna" på tisdagseftermiddagarna. Det är ett ord som låter så konstigt när han säger det, "grabbarna", som om han säger något oanständigt på något sätt. Han tycker att det är konstigt att hon inte anar oråd, men det verkar som om hon tycker att det är roligt att han har "egna intressen" som hon uttrycker det. Han tycker att det låter lite oanständigt det också.
I själva verket går han hem till sin gamla lägenhet på tisdagarna. Där är allting ordnat efter ett symmetriskt mönster, från disktrasorna till bokhyllorna. Där sitter Torsten Sandström i sin blå fåtölj varje tisdag och läser sitt nya exemplar av Guiness Rekordbok. Det är en stund av nästan oanständig njutning.

Nu finns det kanske de som tycker att det är märkligt att det visade sig att Torsten Sandström och Rosie bodde i samma stad, så att WCT-mannen så enkelt kan smita hem till sin egen lägenhet.
Själv undrar jag vem Guiness är.

fredag, april 26, 2019

Anna Greta Wides dikter

De bortglömda böckernas gravkammare

För att hitta Anna Greta Wides dikter får man numera ge sig ner i de bortglömda böckernas gravkammare. Och i en sådan hittade jag äntligen den här blå boken efter att ha letat i flera år. Den är utgiven 1989  just för att Wides dikter redan då bara fanns att hitta i antikvariaten. Nu har även boken som skulle rädda Wides dikter undan glömskan hamnat i gravkamrarna. Tröstlös, på något vis. Men här på bloggen lever hon i allra högsta grad. 


Mitt första möte med Anna Greta Wide var i en bok, som jag gissar att man också får leta efter i de bortglömda gravkamrerna numera: ungdomsboken Om livet är dig kärt av Gunnel Linde, en av mina favoriter när jag var ungdom. 


Där citerades den här obegravbara dikten:

Du har ett liv, ett fattigt eller rikt 
och det är inte någon annans likt.
Och du kan handskas med det ganska fritt
Men ändå är det inte riktigt ditt. 

Du kan förråda det för mat och sold
Du kan förtrycka det med hot och våld
Du kan förneka vad det innerst vill
Men mycket ska det inte tjäna till.

Du skall till sist med ödmjukhet förstå
en sanning, som är prövande att nå
och som du kanske tvivlar på ännu:
Ditt liv är mycket starkare än du. 




onsdag, april 24, 2019

Vi behåller vår plats i kön

Vi kliver in på banken i Palma. Det är två kassor öppna. Här finns inga nummerlappar, inte heller står man ordentligt uppställd i en ordentlig kön en efter en efter en framför någon av kassorna. Några sitter lugnt tillbakalutade i stolar, några lutar sig mot en pelare i mitten av lokalen och andra bara står och hänger rakt upp och ned på golvet.
Hur i all sin dar ska jag kunna hävda min plats i denna icke-kö bland alla temperamentsfulla spanjorer, tänker jag en smula kallsvettig. Jag kommer att få sitta kvar här tills banken stänger för dagen och den sista kunden har gått.
Men så kommer det inte att bli. Till min förvning är det inte alls så att total anarki utrbyrer så snart en kund fått sitt ärende uträttat och lämnar plast framme vid kassan. Istället reser sig helt lugnt en herre som suttit och väntat vid fönstret och går fram och de andra står eller hänger kvar på sina platser.
När det kommer in en ny person i banken frågar han helt stilla vem som är sist. Vänliga människor pekar ut oss och personen i fråga nickar vänligt i vår riktning. Och så fortsätter det med nästa person som kommer in och nästa. Ingen försöker tränga sig före eller smita förbi. Ingen behöver hävda sin plast i kön på annat sätt än att man tar reda på vem som är före. Inga kölappar eller stående i långa led är nödvändiga. Jag är förbluffad. Det här hade aldrig fungerat i Sverige. Trots att vi har köandet som nationalsport.

Efter friden och ordningen inne på banken känner vi ett behov av att återställa fördomen om spanjorerna som ett virvlande, skränande och oorganiserat folkslag, så därför går vi till Mercat de Santa Catallina och Bar Joan Frau och äter lunch.
Här är ett fullständigt virrvarr av människor både framför och bakom disken, det går nämligen att sitta och äta vid småbord på det trånga utrymmet bakom bardisken mitt bland den månghövdade personalen som rusar fram och tillbaka och gastar order åt varandra. Även framför disken är det är det ett liv och ett kiv, tallrikar med maträtter sträcks över våra huvuden och beställningar skriks i öronen på oss. Mitt i detta inferno sitter vi och äter tapas för allt vad tygen håller, till och med i denna röra har vi lyckats bli betjänade i rätt ordning även här utan att behöva armbåga oss fram.
Jag känner mig upprymd och full av framtidstro och stora visioner så jag säger till P att någon gång kommer jag nog att bli så smal att jag kan sitta där inne bakom disken och äta. Som tur är hör han inte vad jag säger på grund av allt oväsen.

måndag, april 22, 2019

Livets vinyl

Jag står på ICA Maxi och tänker att livet är inte en linje från A till B. Livet är en cirkel, ett hjul. Plötsligt möter man sig själv i en kurva, fast i en annan skepnad än på förra varvet. Livet är ett hjul, en snurrande vinylskiva på en skivtallrik, nytt varv, nytt spår men fortfarande runt.

Jag var ung på den tiden då CD-skivan var ny och oförstörbar, det var på den tiden man kunde gnida in CD-skivan med grus, stampa på den och sedan stoppa den i spelaren och lyssna på det makalösa oförstörda ljudet. Det var villfarelsens tid. Det var en mycket flyktig tid.

Men medan den fortfarande pågick hann jag tvinga mina föräldrar att skjutsa mig och min kompis till det stor köpcentret så vi kunde köpa oss var sin CD-spelare för surt hopsparade pengar.
Min pappa tyckte att det var onödigt. Det skulle ju alltid finnas LP-skivor, eftersom LP-skivor alltid hade funnits.
Även om det finns en del att invända mot min pappas argumentationsteknik även idag, så fick han ju på sätt och vis rätt: 30 år senare kan jag köpa LP-skivor på ICA Maxi.
Men jag tänker inte berätta det för honom.

lördag, april 20, 2019

Synen på service

Det är ju inte bara citronerna och de rosa blommorna som försvunnit från vårt kvarter i Palma. De sura polskorna som motvilligt drev ett kafé i hörnet på vår gata har ju gett upp verksamheten  och jag har fått söka mig ett nytt stammställe.

Längre ned på gatan finns ett mysigt café från 70-talet med inredningen intakt, ser det åtminstone ut som. Här huserar en trådsmal servitör som förmodligen var med redan när cafét öppnade. Han ilar omkring i sina vita rock och sjunger med i musiken som spelas på så hög volym att en del cafégäster blänger surt på honom. Då sänker han ljudet.
Det här är nämligen ett café för gästerna. Här finns det inga skyltar på fönstren som på fem språk meddelar att vill man till äventyrs beställa något får man allt masa sig in till disken och göra detta. Här kommer den trådsmale farande så fort jag satt mig och tar upp min beställning. Han ställer vördnadsfullt ner det jag beställt framför mig på bordet och hoppas att jag kommer att tycka om det. Istället för att bara släppa ner tallriken framför mig, så som det gick till hos polskorna. Sedan svävar han iväg genom lokalen och ger sig hän i traaalalalalalaaaa-avsnittet i ABBA:s Chiqitita.
Det har hänt att jag fått café con leche istället för café americano, men det har inte berott på ointresse från den trådsmales sida utan att jag haft lite svårt att göra mig hörd över musiken.

Omtöcknad efter all denna servicevilja bestämmer jag mig för att neutralisera mig lite och komma ned på jorden igen på hemvägen, så jag går in i kinesbasaren. Det är kanske inte riktigt politiskt korrekt att kalla den för kinesbasar, men i Palma finns en typ av affärer där man kan köpa precis allt utom färsk fisk och de drivs undantagslöst av kineser. (Det här är för övrigt inte ett inlägg om beteenden som betecknar en viss nationalitet, vare sig polsk eller kinesisk eller mallorcinsk. Det är bara ett inlägg om beteenden rent allmänt.)

"Hej!" säger jag till kassörskan när jag kliver in i kinesbasaren. Hon varken svarar eller tittar upp från sin mobiltelefon.
Jag irrar vilse länge och väl bland gardiner, ogräsgifter, startkablar, nattlinnen, färglada pennor, spadar, kaffepannor och mallorcasouvenirer innan jag hittar lurar till min mp3-spelare. När jag äntligen hittat tillbaka till kassan igen provar jag på nytt med ett "Hej!" med samma obefintliga resultat.
Kassörskan slår in priset på lurarna i kassan utan att titta upp från mobilen längre än nödvändigt för att uppfatta vad det är jag tänker köpa. När jag sträcker fram pengarna brister hon plötsligt ut i tal, men det är inte mig hon talar med. Det är någon i mobilen.
Jag säger inte "hej" när jag går. Men på något sätt känns det tryggt att polskornas inställning till service ändå förs vidare i kvarteret.



torsdag, april 18, 2019

Flyget inställt - i år också

Återanvänder ett inlägg från Skärtorsdagen 2016. Scenariot är ju detsamma i år för min del; jag blir hemma och läser böcker. Även om det står en sopkvast ute i trapphuset den här skärtorsdagen. Vår fastighetsskötare har gått i pension och skötseln har tagits över av en firma som inte verkar vara så mån om att hålla husets kärringar hemma och sedesamma. Jag får därför ta på mig plikten att varna alla som tänkt ge sig iväg till Blåkulla ikväll. Läs nedan innan ni ger er iväg, så att ni vet vad ni ger er in på. 

Inte kom jag iväg till Blåkulla, inte. Det fanns inga riktiga färdmedel att tillgå när det var dags. Den rejäla sopkvasten som brukar stå ute i entrén var borta i går morse. Kanske hade någon granntant hunnit före mig och svävade redan omkring på himlen med katten och kaffepannan och hucklet på huvudet.
  Eller också hade fastighetsskötaren förstått vad som var på gång och räddat undan kvasten kvällen innan.
  Sopborsten i tvättstugan såg alldeles för klen ut för att jag skulle våga mig på den och jag hittade ingen ny påse till dammsugaren. Så jag blev hemma i år.
  När jag kollade "programmet" för Blåkulla-festen på Wikipedia tänkte jag att det kanske var lika bra:

På Blåkulla festade man som på ett bondbröllop, man drack och åt och dansade och hade sex till ljuset av ljus som stuckit i kvinnors slidor medan Djävulen låg under bordet och skrattade så rummet dånade och helveteselden pyrde upp genom ett hål i golvet där man kunde se de pinade själarna i helvetet. Man dansade med ryggen mot varandra och gjorde allt baklänges mot hur man gjorde i verkliga livet, gifte sig med flera personer samtidigt och hade sex med Satan och djävlarna vars penisar var kalla och vars sperma var vatten och födde sedan grodor som sopades upp från golvet och maldes till smör. Då man sedan vaknade värkte kroppen, maten man åt hade försvunnit och gjort en hungrig och de gåvor man fått hade blivit spån.

Det var helt enkelt en sjuhelvetes fest, bokstavligt talat och jag har aldrig varit särskilt bra på det här med fester. Jag har hellre stannat hemma och läst böcker och så får det väl bli även den här påsken.

Glad påsk till er alla, hur ni än firar. 


onsdag, april 17, 2019

Förbi är citronernas tid





Jag behöver inte längre bekymra mig för att ingen tar hand om citronerna som växer på trädet mitt emot vårt hus i Palma. 




Tyvärr kan jag inte heller njuta av de vackra rosa blommorna som brukade skölja över muren i september. De vackra rosa blommorna under vilka jag hade mitt första spanskspråkiga samtal med mannen med den röda rullatorn. Vi pratade om just blommorna. Så mycket förstod jag. Han sa att han alltid hade tyckt om de här blommorna och jag sa att det hade jag också. Åtminstone var det det jag ville ha sagt. 

Men nu finns inget kvar av citronerna, eller blommorna. Inte heller finns något kvar av det hus som jag tyckt om att tänka på som den pizzeria Birgitta Stenberg åt på när hon var här på 50-talet. Jag har inga belägg för att det över huvud taget legat något pizzeria här men adressen stämmer med den Stenberg nämner i sin bok Alla vilda. 

Nu är huset i alla fall rivet oavsett om Birgitta Stenberg ätit pizza där eller inte. Bokstavligen jämnat med market. På den intilliggande väggen sitter ett fiskmönstrat kakel kvar efter ett badrum. Citronträden är nedhuggna och stubbarna upptagna, blommorna är skövlade och allt som är kvar är jord. Enligt presidenten (Det heter faktiskt så ) i vårt hus ska det eventuellt bli ett hotell här. 

Jaha, ja. 

Mannen med den röda rullatorn är i alla fall stil going strong och ute i, till den röda rullatorn matchande täckjacka på sina heroiska promenader fram och tillbaka och uppför och nedför kullen där vi bor. 
Och den dag min spanska blir så pass så att jag kan tala med honom om vad han tycker om denna ödeläggelse av våra gemensamma favoritblommor har det där hotellet byggts och rivits flera gånger om. 

Men jag behöver ju inte bekymra mig för citronerna längre



torsdag, mars 28, 2019

Det här med identiteten

Jag sitter i ett väntrum med min evigt värkande höft och bläddrar i ett gammalt nummer av Tidningen Vi. Där finns en artikel om missbrukande, skönlitterära författare, som på något mystiskt vis inleds med Andrées polarfärd. Bredvid mig sitter en gråhårig man i 60 års åldern och läser Svensk Damtidning, ibland sneglar han lite generat åt sidorna. En bit bort sitter två kvinnor och diskuterar skilsmässor och sköldkörtelproblem som om de vore de enda människorna i världen. 

"Vem av er är Maria?"
"Det är nog jag?"
Sköterskan ber om ursäkt för att de är sena och för att jag kommer att få vänta ett tag till. När hon gått funderar jag på vad jag egentligen sagt.
Nog?
Det är nog jag. 

Jag fyller snart 44. Jag har haft samma namn samtliga av dessa år. Så jag borde vet vad jag heter. Man borde åtminstone ha något hum om vem man är vid 44 års ålder.  
Nog?
Det är som när jag gick på gymnasiet och svarade alla på frågor med en annan fråga, oavsett hur givet svaret var:
"Vem skrev Ronja Rövardotter?"
"Det var väl Astrid Lindgren?"

Sen blir det min tur och jag får klä av mig för ännu en doktor, som vänder sig bort på ett nästan komiskt demonstrativt sätt medan jag gör det, för att han ska vrida och bända på mina stackars leder och när jag är klar och kommer ut därifrån är jag inte osäker på vad jag heter längre eller vad jag är.
Jag är arg, ledsen, besviken och fullständigt hopplös, i betydelsen utan hopp. 
Inget nog så lång ögat når. 









onsdag, mars 20, 2019

Gudar kommer, gudar går

 Idag är det världspoesidagen. (Enligt vissa uppgifter jag hittat ska det vara i morgon, men... ja, skit samma, egentligen)

En dag som denna, eller om det är en dag som i morgon, passar det att minnas sina gamla gudar.
De där poeterna som man inte kan klara sig utan, den livsuppehållande poesin.
Vissa är oumbärliga  bara under vissa perioder. Som Majakovskij, till exempel. Under de sena tonåren, mina inte hans, förändrade han min syn på vad poesi var för något. Han var våldsam, förtvivlad, galen av kärlek och självmordsbenägen. Han skriker och kräks över sidorna:

att köra in huvudet mellan vattnets käftar

Vart ska jag gå när det är i mig som helvetet brinner?

och fetlagda lakejer på flottiga schäslonger
ska jag reta med mitt hjärtas blodiga trasor

Ett språk som nog är extra tilltalande i just tonåren. Nu är det länge sedan jag läste Majakovskij. Jag läser oftare om honom och om tiden. Konsten och litteraturen verkade betyda så mycket då, på 10-talet. Det förra 10-talet.
Det fanns sådan kraft i modernismen och en sådan framtidstro i futurismen. Allt skulle bli bätte. Nu tror vi bara att det kommer att gå åt helvete.

Mitt sönderlästa exemplar av Majakovskijs dikter i Harding och Jangefelds översättning

Nu för tiden är en av mina nya husgudar Wislava Zsymborska. Ett lugnare, enklare språk som behandlar de stora frågorna. Man lugnar väl ner sig med åren och blir mer fundersam kanske.

Wislawa Szymborska och hennes dikt Museum, på min idol-tavla

...men det finns gudar som består

Och så är det de här som följer en genom livet, som vandrar bredvid en hela vägen och alltid känns lika  relevanta. Bodil Malmstens inte med den eld jag har nu fick jag av min mamma när jag fyllde 18 och jag tyckte att den var underbar. Det tycker jag fortfarande, fast jag läser den liksom från andra hållet idag, men med samma tanke: Så där ska jag också leva. Och den är mer relevant än någonsin:

lev eller dö men tjafsa inte om det


Det plötsliga lugnet
ett lugn och ett ointresse för alltihop
en glädje och ett ointresse
det märkvärdiga lugnet utan orsak som havet och 
stenarna sjöfågeln tången. 

Något går sin gilla gång i glädje


Kasta undan stenar har sin tid,
och samla ihop stenar har sin tid,
Do not remove stones from beach


tisdag, mars 19, 2019

Det här med självinsikt


För några år sedan ramlade jag in på en mässa för modelljärnvägar. Där var fullt med gråsskäggiga och tunnhåriga gubbar som med stort allvar körde sina tåg runt, runt i miniatyrlandskap.
"Ja herregud, gubbar!" tänkte jag med milt förakt och försökte undvika att riva ner en minigran och en liten kohage där jag gick mellan järnvägsspåren. 

I helgen har jag tapetserat matsalen i dockskåpet, glatt visslande Ulla Billqvist-melodier. Nu håller Laura på att duka fram lite vin och ost till en mysinvigning. Elvira spelar lite stämningsfull musik på trattgrammofonen. Mr Mason fotograferar i vanlig ordning. Han förstår ingenting när jag skämtar om att han kanske är anställda av Hemnet.

Och det här är inte alls samma sak som att köra med modelltåg i vuxen ålder. Inte alls.


söndag, mars 17, 2019

Svansjön

Månadens musik är från baletten Svanjsjön. Hur musiken vid den verkliga svansjön låter kan ni lyssna till här.



Vid sjön Tysslingen pausar sångsvanarna varje vår när de återvänder från sina vintervisten, och de har samlat på sig oerhört mycket att prata om sedan sist. Jag undrar om de verkligen känner igen varandra sedan förra året. Det står ingenting om det i den lilla broschyren från Närkes Ornitologiska förening. Där står emellertid att rekordet i antal svanar på besök sattes den 17 mars 2017, då var här 5304 svanar.

I lördags var där bara 1639 stycken. 



Att besöka svanarna har blivit en kär vårtradition. Första året fick jag något av en shock när jag kom dit. Jag hade trott att det bara skulle vara P och jag och några svanar, men det var en ström av bilar in på den smala lilla byvägen och framme i byn stod en man med en skylt och pekade in mot en anlagd parkering. Det serverades kaffe och grillkort och fullkomligt vimlade av människor med gummistövlar, allväderskläder och dyra kameror med gigantiska kikarsikten. Själv hade jag en ullkappa, lågskor och mobilkamera och kände mig en aning mallplacerad.



I år har stod där en stor buss som skjutsat dit Stockholms Ornitologiska förening. Jag har fortfarande lågskor och mobil. De två sensaste åren har vi kommit lagom till att grillkorven tagit slut, i år fanns det korv men då funkade inte min swish och några kontanter hade vi inte så det blev ingen grillkorv i år heller. P muttrade över hur lerigt  och grisigt det var och kylan trängde sig långt in i märgen medan vi stod och tittade de kacklande svanarna. Allt enligt traditionen.
Ett tydligt vårtecken.






onsdag, mars 13, 2019

Lyckans många ansikten

"Lycka är en känsla av välbehag." står det i Wikipedia. "Lycka är ett belöningssystem som används för att premiera ett leverne i vilket våra behov tillgodoses."
Medan jag försöker förstå den sista meningen och hur lycka kan vara ett "belöningssystem" samtidigt som det är en känsla, surfar jag vidare och får veta att lycka också kan vara en skiva med Björn och Benny från 1970 och en inhägnad bit jordbruksmark. 

Att lyckan har många ansikten det vet jag redan. Den kan vara känslan när man hämtar ut sitt hett efterlängtade bokpaket och börjar plocka med böckerna. Det kan också vara känslan när man upptäcker att man kan avbeställda det indentiska bokpaket man beställt igen för bara några dagar sedan när man inte trodde att det första inte gått iväg eftersom böckerna aldrig kom. 

Eller är det kanske glädje jag känner?
"Glädje är ett känslotillstånd av tillfredställdhet." står det på Wikipedia. Jag som alltid har definierat glädje som ett intensivt men flyktigt rus, medan lycka är ett stillsammare, mer långdraget tillstånd mer av karaktären tillfredsställdhet. Jag famlar efter Svenska Akademins Ordlista för att slå upp orden "välbehag" och "tillfredställdhet" för att fortsätta min forskning av vad lycka och glädje egentligen är. Kanske borde jag slå upp "belöningssystem" och för den meningen bara fattar jag inte. Men kommen så långt inser jag att jag borde läsa någon av mina nya böcker. Chansen att jag i så fall ska få erfara någon av de där känslorna är betydligt större än om jag börjar bläddra i SAOL Om jag sedan inte vet vilken av dem det är kanske inte spelar någon större roll. 

Böcker som man både blir lycklig och glad av 

måndag, mars 11, 2019

Tur i oturen

De bortglömda böckernas gravkammare 

I min gravkammare för gamla, bortglömda böcker dväljs ett antal gamla Wahlströms flickböcker som jag ärvt av min mor. "Hjältinnorna" i de här böckerna från 50-talet, förebilderna, var präktiga helylle flickor som inte tyckte om den nya jazzmusiken utan hellre höll sig till gamla visor, de var inte ute och drog med olika pojkar utan förälskade sig tidigt, evigt och platonsk i en pålitlig, något äldre pojke.  
     Möjligen kunde de vara lite småslarviga och tanklösa, tappa bunken med sockerkakssmet i golvet eller som Lisbeth i min absoluta älsklingsbok Tur i oturen fastna i en äventyrsbok så att man glömmer att handla när man ska laga mat åt sin utsvultna far. Fadern hämnas genom att förbjuda henne att åka ut och segla med sin kamrat Sonja och istället skicka henne till ett pensionat över sommaren där hon ska lära sig att hushållsarbeta.
    Lisbeth är inte bara en sådan hemvävd tös som håller sig till folkvisorna, hon tycker inte heller om "gäng" Gäng är i det här fallet ungdomar som umgås i grupp och klär sig modernt. 
   Trots allt blir det en fantastisk sommar för Lisbeth med krocketspel, kapprodd, cykelutflykter och romans med potatisskalaren Jan-Olov. Så det var allt tur i oturen att Lisbeth blev skickad på hushållskurs på pensionatet. 

söndag, mars 10, 2019

Söndagkväll hos Masons


I dockskåpet firar man att vardagsrummet äntligen är tapetserat. Mrs Mason och Sigrid bolmar cigarrer. Jag muttrar att de kan väl låta tapeterna sitta uppe ett dygn åtminstonte innan de röker ner dem. Men de hyschar bara på mig. De lyssnar på radioteatern.
Elvira tjurar för att hon inte får lyssna på Madonna i sin trattgrammofon.



Mr Mason har plockat fram kameran och förevigat aftonen. Laura stängde jag in i köket med disken efter invigningsfesten av källarvåningen sen hon fällt en spydig kommentar om att det ser ut som om det är en fuktfläck i vardagsrumstaket. 


lördag, mars 02, 2019

Själen har man av och till

Själen har man av och till 

Det är en av mina favoritrader i Wislawa Szymborskas poesi.Det är ju så det är: själen sveper fram och tillbaka, in och ut ur livet. Ibland har man den, oftast inte.
Jag funderar på de där sällsynta tillfällena när man har själen och försöker sätta ihop en lista. På resor oftast, upptäcker jag. Det är liksom lättare att se den när man inte går sina vanliga upptrampade stigar och stirrar ner på sina egna fötter. Fast något exempel måste det väl finnas på själens närvaro i vardagen också, men just nu kan jag inte komma på något.

I Szymborskas dikt beskriver hon de tillfällen då själen väljer att gå någon annanstans.

Sällan bistår den oss 
i sådana tyngre sysslor 
som att flytta undan möbler,
kånka på väskor
eller långväga gå i för trånga skor.

När blanketter ska ifyllas,
eller kött hackas,
har den oftast fridag.

Som om det är själen som väljer att vända sig ifrån oss från tid till annan, ganska ofta verkar det. Och så är det kanske. Fylla i blanketter och bära möbler är inte av intresse för en själ.

Särskilt frånvarande är själen vid dammsugning och om morgnarna, åtminstone min själ. Att dammsuga är det absolut tråkigaste av alla tråkiga hushållssysslor. De andra kan man oftast mildra med att lyssna på en ljudbok medan man gör dem men eftersom dammsugaren ger ifrån sig ett tinnitusbringande tjut låter det sig inte göras här.
Och morgnarna ska vi inte tala om. De är bara vidriga, punkt slut.

Jag undrar om det ändå inte är vi som stänger själen ute vid de här tillfällena. Hur skulle en själ kunna ta sig in hos någon som är så vresig och vrång som jag när jag snubblar över dammsugarsladden, eller när väckarklockan ringer.  Alla själens ingångar är stängda med järnjalusier. Det är som om jag inte ville ha in den. Kom inte hit och invadera mig, själ.

Men den gångna veckan har solen letat sig upp över horisonten redan vid halv åtta tiden på morgnarna och lyst mig i ögonen. Själen sipprar in genom någon obevakad springa, tränger sig in.

Det verkar som
att liksom vi av den
har den av oss
någon sorts behov.

lördag, februari 23, 2019

Skillnad mellan folk och folk

I vårt hus ligger tvättstugan på samma våning som vår lägenhet. Vi är två lägenheter på vårt plan.
När grannarna har tvättid står deras dörr vidöppen så att man kan titta rakt in på deras tonåring som går runt i pyjamas. Dörren till tvättstugan står också öppen och därinne står grannen och sorterar tvätt över hela golvet.
När jag har tvättid låser jag min lägenhetsdörr ordentligt innan jag går de två metrarna till tvättstugan, vars dörr jag noga stänger bakom mig och min tvätt.
Jag kan inte ens gå ut och boka tvättid i den förbannade bokningsapparaten (som är värt ett alldeles eget inlägg men jag orkar inte med den affekt jag drabbas av bara jag tänker på den apparaten just nu, så det får anstå) när grannen tvättar eftersom det känns som om jag står i deras hall och svär över den där apparaten och det gör mig ytterst obekväm.
Grannarnas frigjorda, rent av lössläppta beteende är obegripligt, nästan anstötligt, för mig. 
Jag kan ge mig den på att grannen är en sådan där som ringer sina vänner och frågar om de ska ta en spontanfika, medan jag helst bokar ett par veckor i förväg.
Och naturligtvis är det grannarna som har den mest sunda inställningen till sin omgivning. Naturligtvis är det så. Men anstötligt är det. 

torsdag, februari 21, 2019

Te och Lisa

I dag är det 25 år sedan Lisa Ekdahls första skiva släpptes (enligt hennes instagram-konto) Det är en av de största musikupplevelser jag haft. Det har jag skrivit om förut här på bloggen, flera gånger till och med, tror jag, men så här skrev jag i mars 2014:

....När jag hör den är jag plötsligt 18 år och tillbaka i min första lägenhet. Det är april och jag skolkar för att skriva klart ett specialarbete om kvinnan som var förebilden till Bellmans Ulla Winblad. Lisa Ekdahls cd går på repeat medan jag sitter i köket med de grönrutiga gardinerna och skriver på en elektrisk skrivmaskin, under tiden bälgar jag i mig litervis med te ur en keramikkanna. [Innan jag bälgar i mig teet häller jag upp det i en överdimensionerad gul kopp. Jag dricker det inte direkt ur kannan, känner jag mig föranledd att påpeka så här fem år senare]

Så här i efterhand tycker jag att det är lite komiskt att jag skolkar för att plugga. Liksom det här med teet. Medan andra i min ålder tjuvrökte bakom träslöjdslokalen i skolan för att se tuffa ut, tvingade jag mig att lära mig att dricka te, som jag vid den här tiden tyckte var en ganska vidrig tryck. Jag tyckte att det verkade så kulturellt att dricka te och jag ville hemskt gärna se kulturell ut. Mycket hellre än tuff. 


Lisa Ekdahls första skiva är en frihetssymbol för mig, i den musiken finns känslan av frihet i att ha en egen lägenhet, i att bryta regler (åtminstone sådär lite lagom), i att lyssna på en skiva som jag gått till skivaffären och köpt och sedan gått direkt hem och stoppat i cd-spelaren. Det där sista var en enorm frihetsmanifestation eftersom jag vuxit upp på landet och alltid varit tvungen att vänta på någon sällsynt buss och/eller att mina föräldrar skulle ha handlat färdigt på Konsum och druckit tillräckligt mycket kaffe hos någon äldre släkting innan de kunde skjutsa hem mig till stereon. Det var inget som helst kulturellt med att dricka kaffe. Kaffe var en förstockande dryck som förslavade förstockade äldre människor som inte visste något om livet, ingenting om Lisa.

Tänk att det har gått 25 år. Hur gick det till. Vart tog det vägen. 
Den gula koppen har jag slagit sönder, grepen till tekanna har gått av. Den elektriska skrivmaskinen körde mina föräldrar till tippen när de flyttade från huset och min mamma beskrev, av någon anledning mycket detaljerat, hur mannen på tippen slängde den i en vid båge ner i containern för elektronik. Specialarbetet ligger väl i någon låda någonstans, kanske... 
Lisas skiva har jag kvar. När jag spelar den är den gula koppen hel och jag kan höra knattret av elektrisk skrivmaskin. Men hur har det gått med den där frihetskänslan, egentligen.