onsdag, september 11, 2019

Sickan vs Caesar

- förebilder

Jag är uppfostrad med devisen: Det spelar ingen roll, bara du är glad."
För flera år sedan hörde jag Shirley Clamp berätta i något TV-program att hennes mamma sagt: "Det spelar ingen roll, bara du är söt."
"Herregud!" tänkte jag. Men sanningen är att  "Det spelar inge roll, bara du är glad" bara är marginellt bättre. Det handlade ju inte om att man skulle vara glad, att erfara glädje. Det viktiga var att bete sig som om man vore glad.
Sickan Carlsson kunde ha varit en husgud i mitt barndomshem om vi hade hållit oss med sådana.



Trots att jag redan tidigt tyckte att det var något skevt med det där förhållningssättet rent förnuftsmässigt så har jag det i blodet. Jag har klara drag av Sickan.
Det finns stunder i livet när det är en tillgång, inte tu tal om saken. Men det finns också stunder då det är, om inte en katastrof, så åtminstone direkt korkat att vara som Sickan Carlsson. Till exempel under hälsoundersökningen vi får via jobbet vartannat år. Under samtalat med läkaren kvittrar jag glittrande glad om hur mycket jag trivs på jobbet, med livet, mänskligheten och världen. Hur bra och fantastiskt allting är. Läkaren ser glad och nöjd ut och jag går därifrån, nöjd med mig själv över att jag varit så trevlig och ...ja, så jävla glad.
   Efter någon timme inser jag att det där kanske inte var ett Sickan Carlsson - tillfälle. Snarare hade det väl varit ett ypperligt tillfälle att berätta om mitt pajade nacke, höften och det faktum att jag långa perioder sover riktigt, jävla pissdålig och aldrig någonsin en hel natt.

I läkarkontakter är det betydligt bättre att vara Julia Caesar. Då hade jag dammat mitt paraply i skrivbordet framför den där läkaren, för naturligtvis hade jag haft ett stort svart paraply, och krävt att nu får han allt se till att ge mig en höftröntken, remiss till något sovlabb och skriva ut några riktigt dunderstarka värktabletter. Annars är han allt en riktig läkarschajas! Och vid det där sista petar jag honom hårt i bröstet med paraplyet.

Faktum är att ju äldre jag blir desto mer övertygad blir jag att det är betydligt bättre att vara Julia Caesar än Sickan Carlsson: barsk, obekväm och med rejält magstöd. Kerstin Thorvall sa i någon intervju någon gång att hon blev en revolterande tonåring när hon var i 50-årsåldern eftersom hon aldrig varit sådan när hon var i tonåren.
Jag ser med lust och bävan fram emot den dagen jag blir 50 och min inre Julia Caesar slår ut i full blom.


onsdag, september 04, 2019

Vita områden på kartan

När det är svårt att hitta något att blogga om kan man alltid leka med olika bloggmallar. Det var visserligen vitt förut härinne men nu är det ännu vitare. Som det vita pappersarket, fritt att skriva vad man vill på. Just nu är jag inte riktigt säker på vad jag vill skriva. Det känns...vitt.
Orden är som bakvända flyttfåglar, de sträcker söderöver över sommaren och ännu har de inte kommit tillbaka. Men när trädena glesnar tätnar själen. Så det finns hopp.

I min anteckningsbok finns en lista med idéer för blogginlägg, för stunder som dessa, vita stunder. Ingen av de där idéerna verkar intressanta att skriva om. Vad man lär sig av att läsa. till exempel, låter ju som ett skoluppsatsämne. Jag förkastar det och börjar bläddra i en gammal anteckningsbok och hittar noteringar för ett inlägg om just detta: Vad Man Lär Sig Av Att Läsa. Det verkar inte som om jag kommer undan. Ödet har bestämt sig. 
   Och det visar sig att läsandet handlar just om det att fylla ut de vita områdena på kartan.

Jag bodde på landet när jag var barn och hade inga syskon. Min mamma var hemmafru och därför var jag hemma med henne och inte på dagis. Jag antar att jag var ett ganska ensamt barn, även om jag inte tyckte att det var ett problem. 
   En tisdag i månaden stannade nämligen bokbussen vid grannens hus och jag och min mamma gick dit med en stor väska mellan oss. Vi fick saft respektive kaffe vid grannens blommiga köksbord medan vi väntade på att bussen skulle dyka upp utanför fönstret. En hel buss med böcker!
   Längst bak fanns barnböckerna. Jag fick välja hur många jag ville, bara de fick rum i väskan. Min mamma lade sig aldrig i vad jag lånade, om det var lämplig läsning för någon i min ålder eller inte. Med så många böcker var jag aldrig ensam. 

Och vad lärde jag mig då av att läsa alla dessa böcker? Jag lärde mig att det finns flera sätt att leva. All hade det inte som jag. På gott och ont. En del bodde i stan och hade fullt med folk omkring sig, men ingen bokbuss. Och jag kunde välja något annat om jag ville. Åtminstone så småningom.
   Ett tag ville jag bli Bodil Malmsten. Numera räcker det att läsa henne. Någonstans har hon sagt eller skrivit något om att det intressanta med att läsa är inte att se hur lika vi är utan hur olika vi är. 
Och jag håller med. De bästa böcker jag läst utspelar sig på platser, där jag inte varit och miljöer jag troligen aldrig kommer i närheten av.
   Att komma nära och känna med andra människor som är helt olika oss själva, det är vad vi lär oss av att läsa. Och det må låta pretentiöst men det gör det inte mindre viktigt. 

onsdag, augusti 28, 2019

I sommarens dödsögonblick

Det är en sensommar-lördag med klarblå himmel och den där lilla skärpan i luften som frisätter lugnet i ådrorna i min kropp. I trädgårdarna blommar floxen och i de gamla äppelträden hänger knallröda äpplen. Det känns på dofterna att sommaren balanserar på eggen nu. Snart, snart ska den välta över mot förruttnelsen. Det är nu den är som vackrast, sommaren, i dödsögonblicket. 

Vi har av misstag, eller ödet, hamnat mitt i en kvartersloppis i ett av de äldre bostadsområdena i staden. Ett sådant där område med stora trädgårdar med knotiga fruktträd och villor med glasverandor av en sort som inte är moderna längre. Även loppisen befinner sig i sitt dödsögonblick, man har så smått börjat plocka ner sina urvuxna barnkläder och pusselkartonger i flyttlådor. 
Och där, högst upp i en låda ligger den där gamla boken från min ungdom som jag har letat efter i flera år. 
   De viktigaste läsupplevelserna från min ungdom har jag letat upp i antikvariat och utförsäljningar på bibliotek: Tjejerna gör uppror, Harriet spion, Ridsommar på Västanås. Men så sent som förra veckan tänkte jag på den här boken och insåg att den skulle jag nog aldrig lyckas leta upp. Jag hade ingen aning om vad författaren hette och var titeln verkligen Vår sista sommar?

Det var en stark bok när jag läste den. Trettonåriga Megs storasyster Molly blir sjuk i leukemi och dör. När jag läste den var någon som var tretton mer eller mindre vuxen och Meg var som jag, närsynt, ful och mer intresserad av konst än av utseende och killar. Jag läste om den flera gånger, för det gjorde jag med alla böcker som var bra.                                                                                                                           A summer to die heter den i original. Och nu hittade jag den för en tia på en kvartersloppis i sommarens dödsögonblick. Så nog var det ödet som fick oss att hamna på den här loppisen.                                                                                                                                                            ---                                                                                                                                                                                                                           I senaste numret av Skriva läser jag Maria Maunsbachs artikel om att skriva roligt.  Tydligen är det bra att ha udda specialintressen som folk inte tycker är riktigt vettiga och att blotta dem så mycket som möjligt. Som ett exempel tar hon att som vuxen samla på Barbie-dockor. Själv samlar jag på gamla ungdomsböcker från 80-talet, deckare från 50-talet och hittar på historier om dockorna i mitt stora dockskåp. Jag känner mig rik. 

lördag, augusti 24, 2019

Whiskyrecensions-humbug

Den doftar som en trikinstinn isbjörns andedräkt, och är som dess vrål när det rinner ner genom strupen. I samma stund som den slår ner i magsäcken känner jag hur valrossmustaschen slår ut över överläppen, som den gjorde på Salomon August Andrée.
Efter något glas är man som hans fuktindränkta ballong: Man trycks ned och studsar upp, tills man slutgiltigt går i däck och lämnas hjälplös ute på isen.

Min bloggvän Lilla Blås sambo Pål Pommac har önskat sig en recension av den spanska polarhumbugswhiskyn Crockerlnad som går att köpa för 5 euro i vår mataffär i Palma ,och kommen så här långt inser jag att jag inte ska dricka den medan jag recenserar. Eller kanske är det det jag ska göra, för nyktert sett på saken är det en ganska ordinär whisky. Eller som min medrecensent P något mer prosaiskt utrycker saken:
"Jaa...faktiskt...hm...drickbar!"

Istället för att dricka whisky, kan jag rekommendera er att lyssna på P3 dokumentären om Andrées polarexpedition 


onsdag, augusti 14, 2019

Gul

En sommar i min ungdom jobbade jag på ett demensboende.
En morgon hjälper jag en liten, krokig dam med morgonbestyren. Hon är känd för att vara agressiv men den här morgonen hjälper jag henne ur sängen, på med morgontofflorna, ut på toaletten, tvättar henne och hjälper henne att bortsta lösgommen utan att det verkar som om hon över huvud taget noterar att jag är där. När jag så står där med hennes tänder i högsta hugg, är det som om hon plötsligt upptäcker mig. Hon skiner upp som en sol i ett stort leende som blottar två orginaltänder och konstaterar glatt:
"Du är gul!"
Det är sagt i en ton som inte låter sig motsägas och eftersom samma söta lilla tant slängde sin rullator tvärs över rummet med ett rytande så sent som igår morse, accepterar jag.

18 år senare ska en så kallad kommunikations coach, med ett betydligt tätare garnityr, påstå att jag är blå. Det är raka motsatsen till gul, om man ska gå efter det vetenskapligt nedsablade, men på grund av en populär, överhausad bok, ack så populära personlighetstestet.

"Undvik, sky som pesten självhjälpsböcker om hur man ska leva..." säger min husgud Bodil Malmsten i sin bok Så gör jag  och efter som hennes ord är det enda jag rättar mig efter när det gäller hur jag ska leva ligger den populärvetenskapliga, överhausade boken oläst i hyllan.
Och alla tvivelaktiga personlighetstester som vill definiera mig eller tala om hur jag ska definiera mig ger jag ett tvåtandsleende och säger: "Jag är gul."


söndag, augusti 11, 2019

Bokslut

En av mina Facebookvänner har fått en sådan där utmaning, eller uppmaning, på Facebook: Han ska lägga upp en bild på en bok utan att skriva någon kommentar, i sju dagar. Inte samma bok alla dagarna, utan olika. 
Ingen har uppmanat eller utmanat mig men jag tyckte det verkade så kul så jag gör det i alla fall. Facebook styr inte mig, det är jag som styr Facebook, liksom. (Och det kan man ju inbilla sig om man har lust.)
Men eftersom jag känner att jag inte kan låta bli att kommentera (läs: pladdra på) om de här böckerna lägger jag en länk till bloggen under Facebook-bilden och det är ju bara på Facebook man inte ska kommentera. Smart, va? Internet styr inte mig, jag styr internet, liksom. 


Bok sju 


Bok sju, sista boken i mitt lilla Facebooks-utmaningsprojekt. Det passade alldeles utmärkt med ett litet projekt just nu, ett tema där det är förutbestämt vad man ska skriva om. Annars brukar det inte vara så temastyrt härinne . Här huserar kvinnan som skriver vad som faller henne in. Men hon får nog snart sluta prata på det där viset att hon styr Facebook och hela Internet och skriver vad som faller henne in osv, det kan ju låte lite.... i kaxigaste laget.
Hur som helst har inte särskilt mycket fallit henne in på sista tiden. Tomt i tanken. Juli-"depressionen" osv. Men nu har det tack och lov börjat regna. 

Efter som det här är den sjunde och sista boken blir det fyra stycken. Eller fyra häften i en box. Nu är det inte vilka häften som helst, eller vilken box som helst. Novelix utgivning är så vacker att jag vill frottera mig i den. I just den här boxen ryms dessutom tre av mina idoler: Bodil Malmsten, Kerstin Thorvall och Birigitta Stenberg. Dessutom finns en novell av Susanne Brögger som jag ännu inte läst något av, så det är hög tid. 











lördag, augusti 10, 2019

Obok

En av mina Facebookvänner har fått en sådan där utmaning, eller uppmaning, på Facebook: Han ska lägga upp en bild på en bok utan att skriva någon kommentar, i sju dagar. Inte samma bok alla dagarna, utan olika. 
Ingen har uppmanat eller utmanat mig men jag tyckte det verkade så kul så jag gör det i alla fall. Facebook styr inte mig, det är jag som styr Facebook, liksom. (Och det kan man ju inbilla sig om man har lust.)
Men eftersom jag känner att jag inte kan låta bli att kommentera (läs: pladdra på) om de här böckerna lägger jag en länk till bloggen under Facebook-bilden och det är ju bara på Facebook man inte ska kommentera. Smart, va? Internet styr inte mig, jag styr internet, liksom. 

Bok nummer sex

Den sjätte boken är ett misslyckande och det misslyckandet är helt igenom mitt. Jag gav upp mitt i. Något jag sällan gör. En påbörjad  bok ska läsas från pärm till pärm, om det så är en riktig skitbok det handlar om. En halvläst bok är förslösad tid och så mycket tid har jag inte att jag kan förslösa den. Å andra sidan kan man ju tycka att det är ett sätt att förslösa tid att läsa böcker som man tycker är skit. När det nu finns så många bra.

Nu är bok nummer sex inte en skitbok. Den handlar om en ytterst intressant person som jag aldrig hört talas om  men vill veta mer om. En fräsig, möjligen lite verklighetsfrämmande dam, från en härlig tid, förra seklet. Men jag får inte grepp på berättelsen. Författaren hoppar fram och tillbaka i tiden av skäl som jag inte kan utröna, och vid det här laget har jag totalt tappat greppet om huruvida teaterhändelsen skedde innan sinnessjukhuset eller om sinnessjukhuset hände efter amerikaresan. Och om hon sa det hon sa till systern eller till mannen hon var hopplöst kär i, eller till sin kollega.
Men som sagt det är inte en skitbok. Alla recensenter är i extas. Det är helt enkelt jag som är för dum.

Eftersom jag bestämt mig för att bara skriva om böcker som jag tycker om och aldrig spy galla över böcker jag inte gillar (Det spys för mycket galla som det är) kan jag ju inte lägga ut en bild på vilken bok det gäller. Istället får ni en bild av en av den mysigaste bokhandeln i Palma.







torsdag, augusti 08, 2019

Kontorsfetischism

En av mina Facebookvänner har fått en sådan där utmaning, eller uppmaning, på Facebook: Han ska lägga upp en bild på en bok utan att skriva någon kommentar, i sju dagar. Inte samma bok alla dagarna, utan olika. 
Ingen har uppmanat eller utmanat mig men jag tyckte det verkade så kul så jag gör det i alla fall. Facebook styr inte mig, det är jag som styr Facebook, liksom. (Och det kan man ju inbilla sig om man har lust.)
Men eftersom jag känner att jag inte kan låta bli att kommentera (läs: pladdra på) om de här böckerna lägger jag en länk till bloggen under Facebook-bilden och det är ju bara på Facebook man inte ska kommentera. Smart, va? Internet styr inte mig, jag styr internet, liksom. 

Bok nummer fem 

Bok nummer fem är ett wildcard, en joker i leken, en katt bland hermelinerna.  Det är min anteckningsbok som jag, likt min barndomshjälte Harriet, spion, alltid släpar med mig.

Jag har alltid haft ett närmast fetischistiskt förhållande till kontorsmaterial: pennor, kollegieblock, mappar, pärmar. Men värst av allt har det varit med anteckningsböckerna. Jag kan sällan motstå en vacker anteckningsbok ens om priset är hårresande högt. Hittills har jag en gammal kista och två förvarimgskartonger fulla med oskrivna anteckningsböcker. Ändå går jag oftast och köper en ny när någon är fullskriven.


onsdag, augusti 07, 2019

Änglar och blöta strumpor

En av mina Facebookvänner har fått en sådan där utmaning, eller uppmaning, på Facebook: Han ska lägga upp en bild på en bok utan att skriva någon kommentar, i sju dagar. Inte samma bok alla dagarna, utan olika. 
Ingen har uppmanat eller utmanat mig men jag tyckte det verkade så kul så jag gör det i alla fall. Facebook styr inte mig, det är jag som styr Facebook, liksom. (Och det kan man ju inbilla sig om man har lust.)
Men eftersom jag känner att jag inte kan låta bli att kommentera (läs: pladdra på) om de här böckerna lägger jag en länk till bloggen under Facebook-bilden och det är ju bara på Facebook man inte ska kommentera. Smart, va? Internet styr inte mig, jag styr internet, liksom. 


Bok nummer fyra

Bok nummer fyra läste jag sommaren 2002 i pannlampans sken och med allt blötare fötter. Vi bodde i ett minimalt igloo-tält på en underskön camping intill en bäck, utanför den lilla hålan Ervy les Châtell, några mil på fel sida gränsen till Bourgogne. Varenda natt hällregnade det och tältet läckte som ett såll, men boken lyckades jag hålla torr.

Förutom gamla böcker är jag också mycket förtjust i gamla filmer. "Närvarande tiders" kulturyttringar har jag svårare med, även om jag vägrar att gå med på att det var bättre förr. 
 "Änglar, finns dom?" med den snygge Jarl Kulle finns ju att se på CMore, en modern företeelse som jag inte bara accepterar utan också njuter av. Det går ju att hitta mycket gammalt där...





Inte var det vädrets eller tältets förtjänst att min kärlek till franska campingar väcktes den där sommaren 2002. Inte heller var det bokens. 
Det enda jag minns av den är att den inte påminde särskilt mycket om filmen. Jan Froman var inte lika snygg. 



måndag, augusti 05, 2019

Från äldsta till närvarande tider

En av mina bloggvänner har fått en sådan där utmaning, eller uppmaning, på Facebook: Han ska lägga upp en bild på en bok utan att skriva någon kommentar, i sju dagar. Inte samma bok alla dagarna, utan olika. 
Ingen har uppmanat eller utmanat mig men jag tyckte det verkade så kul så jag gör det i alla fall. Facebook styr inte mig, det är jag som styr Facebook, liksom. (Och det kan man ju inbilla sig om man har lust.)
Men eftersom jag känner att jag inte kan låta bli att kommentera (läs: pladdra på) om de här böckerna lägger jag en länk till bloggen under Facebook-bilden och det är ju bara på Facebook man inte ska kommentera. Smart, va? Internet styr inte mig, jag styr internet, liksom. 


Bok 3

Har ni läst min blogg tidigare så vet ni att jag tycker om gamla böcker, att jag tycker om att leta efter gamla böcker i överfulla källarantikvariat som luktar gammalt, gulnat papper. Ni vet också att jag har en fäbless för gamla tiders polarexpeditioner.  
I bok nummer tre möts två passioner i ett, visserligen något slitet men oerhört vackert, band upphittat på en loppis i Nora. 

Det behandlar "Nordpolsforskningarna från äldsta till närvarande tider". Närvarande tider var 1881. 16 år innan André försvann i sin ballong. 

Möjligen hade man svårt att ta sig fram till Nordpolen på den här tiden men vackra böcker kunde man göra. Även om jag tycker att Zafón-böckerna, se tidigare inlägg, är vackra så är detta ändå något i en klass för sig. Jag tycker att det är märklig hur vi i närvarande tider, när vi har alla möjligheter att göra vackra, hållbara ting hafsar över det mesta. 
Sedan jugend har det bara gått utför när det gäller arkitektur och dekoration, om ni frågar mig.



Lägg till bildtext


söndag, augusti 04, 2019

Att dömas utifrån sitt utseende

En av mina bloggvänner har fått en sådan där utmaning, eller uppmaning, på Facebook: Han ska lägga upp en bild på en bok utan att skriva någon kommentar, i sju dagar. Inte samma bok alla dagarna, utan olika. 
Ingen har uppmanat eller utmanat mig men jag tyckte det verkade så kul så jag gör det i alla fall. Facebook styr inte mig, det är jag som styr Facebook, liksom. (Och det kan man ju inbilla sig om man har lust.)
Men eftersom jag känner att jag inte kan låta bli att kommentera (läs: pladdra på) om de här böckerna lägger jag en länk till bloggen under Facebook-bilden och det är ju bara på Facebook man inte ska kommentera. Smart, va? Internet styr inte mig, jag styr internet, liksom. 


Bok 2

Man ska inte döma någon på grund av hens utseende. Men sanningen är den att jag har hittat några av de bästa böcker jag läst genom att falla för omslaget. Betydligt oftare än jag hittat bra böcker på grund av baksidestexten. Att läsa baksidestexten kan tvärtom vara direkt förödande för läsupplevelsen. 


 

Jag älskar Carlos Ruiz Zafóns mystiska Barcelona-serie både för dess innehåll och dess vackra utanverk. Samtliga fyra böcker har den sortens omslag som jag trillar dit på. 

Den sist boken Andarnas labyrint har en omslagsbild tagen av Gabriel Casas någon gång under 30-talet. Originalfotot har jag sett på en Casas-utställning i Palmas forna Grand Hotel från modernista tiden, numera går det under det fruktansvärda namnet Caixa Forum och innuti är modernistan ett minne blott. Men bra konstutställningar har de. 

Jag brukar låtsas att bilden är tagen innfrån den bokhandel som också finns i Caxia Forum men den är från Barcelona, precis som Zafóns berättelser.



lördag, augusti 03, 2019

Toppenfräna blomrabatter

En av mina bloggvänner har fått en sådan där utmaning, eller uppmaning, på Facebook: Han ska lägga upp en bild på en bok utan att skriva någon kommentar, i sju dagar. Inte samma bok alla dagarna, utan olika. 
Ingen har uppmanat eller utmanat mig men jag tyckte det verkade så kul så jag gör det i alla fall. Facebook styr inte mig, det är jag som styr Facebook, liksom. (Och det kan man ju inbilla sig om man har lust.)
Men eftersom jag känner att jag inte kan låta bli att kommentera (läs: pladdra på) om de här böckerna lägger jag en länk till bloggen under Facebook-bilden och det är ju bara på Facebook man inte ska kommentera. Smart, va? Internet styr inte mig, jag styr internet, liksom. 

Här kommer första boken:





Gullregn i oktober kan man läsa hur 15-åringen Janne pratar om "toppenfräna blomrabatter".  Gullregn... skrevs 1981. Då var jag sex år, bodde ute i skogen som enda barn till mina ganska gammaldags föräldrar. Jag hade inte någon större koll på hur 15-åringar talade på den här tiden. Men så här i efterhand vågar jag nog ändå påstå att i den mån 15-åriga killar använde uttrycket "toppenfräna" i början av 80-talet, så inte var det blomrabatter de pratade om. 15-åringa killar har sällan varit särskilt upphetsade av blomrabatter, ens på 80-talet. 

Det finns en hel del sådant där att haka upp sig på i Maria Langs deckare. Ändå älskar jag dem och har en komplett samling av både vuxen- och ungdomsdeckarna. De tidigaste är bäst, i Gullregn i oktober har Lang definitivt blivit mer intresserad av lokalhistoria än av att skriva deckarhistorier, men den där stämningen som jag tycker om, den finns fortfarande kvar. 

onsdag, juli 31, 2019

Ängel eller myling?



Är det en liten babyängel som varit på besök och lämnat sitt avtryck på fönstret, liksom skrivit i gästboken? Hon ser ju ut att vara släkt med snöänglarna. De där som gör ett snabbt nedslag i snön innan de skyndar vidare. 

Eller är det kanske avtrycket av en myling. De där spökbarnen som pigan Lina var så rädd för i Emil i Lönneberga. 

För något mer poetiskt än att en förvirrad duva har flugit in fönstret med en smäll och lämnat ett flottigt avtryck efter sin fågelkropp på rutan, det kräver jag faktiskt att det ska vara. 
Det har jag förtjänat. 





fredag, juli 19, 2019

Lisa och livets hjul



Lisa Ekdahl sjunger under sommarhimlen i Stadsträdgården. Enligt väderleksrapporten skulle det regna, men vädret verkar inte ha lyssnat på rapporten.  Himlen är blå, luften är ljum, blommorna i Stadträdgården blommar, myggen biter mig i nacken och Lisa sjunger. 
Hon sjunger sångerna från den där första skivan, den där skivan som jag skrivit om så många gånger som symbolen för den optimala friheten, min skiva. Den är 25 år gammal, skivan. (Och att jag kallar den för skiva är väl ett tecken på att det är 25 år sedan jag var ung.)

Det är 25 år sedan jag satt med min stora, gula tekopp, min elektriska skrivmaskin bakom grönrutiga gardiner i mitt första kök, hörde Lisa Ekdahl och "hade hela livet framför mig."
25 år sedan. Är det nu man ska konstatera att "det var så här det blev"?
Den gula tekoppen är sönderslagen, skrivmaskinen på tippen och var de grönrutiga gardinerna tagit vägen vet bara gud alena. 
Numera har jag en gigantisk tekopp med påfågelmotiv, äger tre (!!) bärbara datorer men varierande funktionsgrad, gardinerna i mitt fjärde kök är blårandiga. 
Men Lisas cd finns kvar, liksom cd-spelaren som körde den på repeat för 25 år sedan och det är väl något av en sensation. 

Det var så här "det blev". Det låter så slutgiltigt, tänker jag där jag sitter i blomdoften i Stadsträdgården och lyssnar på Lisa, live den här gången. Det låter som om allt är färdigt, man har målat in sig i sitt hörn och kommer inte loss. Men det gör man väl? 
Om man nu av någon anledning skulle vilja det. 

"Hur gör folk för att leva? Vid vilken ålder är det försent?" är ett Bodil Malmsten citat. 
"Det är inte försent förrän man är död", tänker jag och skruvar mig lite på den hårda träbänken framför Stadsträdgårdens scen. En bänk som jag inte hade fått ont i nacken av för 25 år sedan men nu.  "Man lever ända tills man är död."
Hur man gör det är en annan femma. Kanske kommer man aldrig riktigt fram till det. 

Uppe på scenen snurrar Lisa på sitt lyckohjul, slumpar fram låtar från den nya skivan (Heter det fortfarande så?) och varvar med de gamla låtarna. Nytt och gammalt blandas om vartannat, precis som livet är. Livet är inte en raksträcka mellan vaggan och graven, eller mellan det första och det fjärde köket. Livet är ett hjul. Ett hjul som plötsligt kan rulla i väg i vilken riktning som helst. Och emellan varven får man en skymt av sig själv för 25 år sedan och då kanske det inte är så konstigt att man får en släng av åksjuka.



lördag, juli 13, 2019

Hög som ett (dock)hus

Hur går det då med dockskåpsfamiljen så här i julidepressionens tider, undrar ni naturligtvis.
Ja... jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Man vill ju inte gärna lämna ut folk hur som helst i sociala medier. Men sanningen är den att dockskåpsfamiljen hanterar det här med julidepression betydligt radikalare än jag.

Sedan Fernando från Mallorca byggt takterrassen har de mest hängt däruppe. Alla är de överens om att Fernando från Mallorca är det bästa som har hänt i dockskåpet. Ännu mer uppspelta blir det när han plockar fram en gigantisk joint ur bagaget. Ja precis, det är den där vita saken på bilden som är lika stor som wienerbrödsfatet.



De är lite fnittriga redan innan Fernando har fått fyr på den. Virginia pratar länge om vilken fantastisk effekt gräs (ett ord som hon slänger ur sig som om hon använder det var och varannan dag, så väl ordet som själva gräset) har på kreativiteten. 


Efter bara ett par bloss tappar hon emellertid så väl kreativiteten som koncepten och tar igen sig i drivbänken en stund. 


Till och med den jordnära Laura provar på och tycker att det känns uuuuuuuunderbart, men det är lite svårt att hålla reda på vad som är upp och ned. Leonard har klivit upp på skorstenen och orerar om små pippifåglar och att vara fjäderlätt. Om inte alla de andra vore så i gasen själva skulle åtminstone någon av dem ha lagt märke till att han faktiskt inte har tagit ett enda bloss. 
Men det är det ingen som har tid med någon annan än sig själv. Fernando bär runt Sigrid på ryggen och tar emellanåt små hoppsasteg. Båda gnäggar så högt de kan 





Elvira, som jag alltid bedömt som den vettigaste i huset, har lämnat takterrassen när hon tyckte att det började bli allt för löjligt. Hon har smugit sig in i Lauras rum, där den rosa telefonen står, och passar på att ringa till sin brevvän i Nya Zeeland.

onsdag, juli 10, 2019

Jävla juli

"Hur får man sinade kor att mjölka igen? Googla det."

står det i min gröna anteckningsbok. Det är det enda jag har skrivit den här månaden.
Över huvud taget.

Juli är en knepig månad. Jag har skrivit det förr. Varje juli sedan bloggens begynnelse, tror jag.
Varje juli sedan bloggens begynnelse har jag ondgjord mig över denna frätande månad då man ska vara så jävla livsbejakande, njutande och "se till att ta vaaaaara på de här fattiga sommardagarna". Det är inte det att jag har något emot ljusa sommarkvällar, att sitta på uteserveringar och dricka vin, grilla, åka på utflykter och allt vad det nu är man förväntas göra med sådan fröjd så här års. Det är det där att man måste. Sådant där som man måste göra och tycka för att vara normal har jag svårt att hantera.

Förra året var det ju legitimt att önska sig regn. Det gick till och med att säga högt.
I år nickar jag medhållande när folk omkring mig gnäller över vilken kall sommar vi har. Jag kan ju inte säga att jag tycker att det är skitsamma, folk kan ju få för sig att jag inte är riktigt klok. Jag är inte riktigt klok. Och det hjälper inte att det är kallt, juli är lika knepig som vanligt, inte ett ord får jag på papper.

Jag tänker, alltså finns jag. sa Descarte. Jag är sådan att skriver jag inte, finns jag inte. Det må låta pretentiöst men så är det. Omvärlden måste malas runt och formuleras i skrift, om det så bara är för mig själv, för att jag ska känna mig riktigt vid liv. Men allt jag åstadkommit på hela juli är det där med de sinande korna. Jag känner mig deprimerad.

Att jag inte har dammsugit på tre veckor bekymrar mig däremot inte nämnvärt.


måndag, juli 01, 2019

Leka stad

Jag har gjort som Bodil Malmsten gör i Så gör jag och satt i hop en slags bokkanon, mina  favoritböcker genom livet, då och nu. Den ligger på en egen sida här på bloggen:  Bokfamiljen 

Bodil har inte med några barnböcker i sin bokkanon men det har jag. Favoritböcker genom alla tider, står det ju i hennes beskrivning av vad den här bokfamiljen ska vara och det är hennes beskrivning vi använder. I mitt fall finns böcker från barndomen som jag inte kommer undan, som det händer att jag fortfarande läser om ibland, när jag liksom behöver "bottna". Regridiera kanske en del kallar det.
De där böckerna är hörnstenarna i fundamenten, mitt bokfundament.

Som till exempel Harriet, spion av Louise Fitzhugh.
Det är en berättelse om elvaåriga Harriet som ska bli författare när hon blir stor. Och ska man bli författare "måste man ha korpgluggarna* öppna och pennan redo." Därför har Harriet en spionrunda som hon avverkar varje dag efter skolan och allt hon ser på sin runda skriver hon upp i en anteckningsbok som hon alltid har med sig.
   Jag började också ha med mig en anteckningsbok överallt sedan jag läst Harriet, spion för första gången. Det har jag fortfarande. Men någon spionrunda går jag inte längre, trots att det skulle vara mycket lättare nu än när jag var elva.
   Vi bodde på landet och det var långt till folk att spionera på. Man kunde sitta nere vid vägskälet och skriva upp registreringsnumren på bilarna som for förbi. Det kom faktiskt bilar ibland, men jag begrep aldrig vad jag skulle göra med de där bilnumren sedan jag skrivit ner dem.  Man kunde sitta uppe vid postlådorna och hålla koll på dem som hämtade posten, men det mest spännande som hände där var att Bikungen kom. Det var spännande bara för att han var den enda av dem som hämtade post här som jag inte kände personligen. Det enda jag visste om honom var att han hade ett stort skägg och ägnade sig åt biodling, och så mycket mer fick jag inte reda på när jag såg honom hämta posten.
   Nu bor jag i en stad där det finns massor med människor att spionera på. Ändå tar jag inte någon spionrunda efter jobbet. Kanske borde jag börja med det.

Men "leker stad" gör jag. Det var Harriets andra nöje. Hon hittade på en stad, med ett antal personer som bodde där och så hittade hon på vad som hände dem. Allt skrev hon ner i anteckningsboken.
Sedan jag blev "klar" med bourgogneboken (småpetandet och korrekturläsandet och letandet efter ett bra egenutgivningsföretag pågår ju fortfarandet) har jag lekt stad fullständigt hämningslöst.
   Jag har ju en del påbörjade "städer" sedan tidigare. Förra året lekte jag ju camping och är inte säker på om jag är klar med det. Jag har tre gubbar som irrar vilsna omkring i en småstad efter att frisersalongen de brukade hänga på slog igen. Två identiska tvillingar, och jag menar verkligen identiska, i 60 års åldern är sedan länge försvunna på en charterort i Turkiet. Oklart är om de någonsin kommer tillrätta och gubbarna kommer att få irra ett tag. Det är inget de gillar för det är gubbar som tycker om när det är ordning och reda och varje dag är den andra likt.
   Men just nu är det ett helt annat gäng jag leker med. Det är en brokig skara och det enda som förenar dem är en skitig kasse med några tunna, enkelt häftade diktsamlingar. Jag har ingen aning om vad de är ute efter de där figurerna, men det ska bli oerhört roligt att ta reda på vad det är.

*Korpgluggar är ett gammalt slanguttryck för ögon, som eventuella unga läsare möjligen aldrig hört.

onsdag, juni 26, 2019

Rätt plats vid fel tillfälle

En lördag för ett par veckor sedan satt jag på vår balkong i Palma och kände mig missnöjd.
Samtidigt som jag satt där spelade Svenska Kammarorkestern Arvo Pärt, i konserthuset i vår stad här hemma.
Som jag längtat efter att de ska spela Pärt. Arvo Pärt och hans livsuppehållande musik. Som Arvo Pärts musik är, så borde man leva. Så rent och koncentrerat.
Men nu satt jag alltså inte i konserthuset hemma i Sverige, utan på vår egen ägandes balkong i Palma de Mallorca. Man ska väl inte klaga, det ska man inte.
Jag kunde ha fått fribiljetter till konserten.

Det var som när Bodil Malmsten skulle komma till min stad. Bodil, min Bodil, min husgud Bodil. Hon skulle komma till oss, tala till folket i min stad. Som Bodil Malmsten skriver, så borde man leva. Så rent och koncentrerat, inte ett ord för mycket och alltid de rätta orden.
Bodil kom, och jag var i Bourgogne. Det är visserligen en av världens vackraste platser men ingen Bodil fanns i sikte.
Sen fick jag höra att det hade varit överfullt i aulan på universitetet där Bodil skulle tala. Man hade riggat upp storbildsskärm i en hörsal och där hade man kunnat se Bodil via länk, eller vad det heter (Bodil hade tagit reda på vad det heter). Jag hade säkert hamnat i den där hörsalen, försökte jag inbilla mig. Att se Bodil på storbildsskärm är ju bara B, försökte jag inbilla mig. Lika bra att jag inte var där, försökte jag intala mig. Som om inte minsta skymt av Bodil skulle vara fantastisk.

I kväll sitter jag i min gula älsklingsfåtölj och skriver i min blogg. Tänk den som satt på sin egen ägandes balkong i Palma de Mallorca.




söndag, juni 23, 2019

Blåljus

Det är midsommaraftons eftermiddag. Midsommarstången ligger på träbockar på gräsplanen framför hembygdsgården, redo att resas om bara några minuter. En tvååring i skär sommarklänning och blomsterkrans i håret cirklar kring stången och tittar på blommorna. I handen håller hon någon som jag gissar är hennes mamma. Mamman i sin tur håller en mobiltelefon i handen, och blippar för fullt på den. Hon är mer intresserad av vad som händer i mobilen än av så väl midsommarstången som sin bedårande tvååring. Hon tar inte ens en bild av dem båda för att lägga upp på Instagram. Hon bara blippar. Jag kan inte för mitt liv förstå vad det är som händer i den där telefonen som kan vara viktigare än här och nu. Och då är jag inte ens särskilt förtjust i barn.

När telefonen var fastsatt i väggen var människan fri. Så stod det på en bild jag såg på Instagram, fast på engelska, det här är min fria översättning, men sant är det lika väl.

När jag var 18 och jag och min kompis precis fått våra körkort packade vi in oss fem tjejer i en Jetta och for till Norge en vecka. Vi ringde våra föräldrar från en telefonkiosk och berättade att vi kommit fram. I övrigt hörde vi inte av oss på hela veckan och de kunde inte få tag i oss. Inte för att min mamma var mindre orolig än dagens föräldrar men hon hade inte så mycket val. Och vi överlevde både hon och jag.

Nu för tiden beter vi oss som om hjärnan skulle koppla ner om vi lade ner telefonen en sekund. Det är som om vi tror att vi ska se meningen med livet i det där blå skärmskenet som om mobilen är en förtrollad lampa, därför är det bäst att vi tittar i det så ofta som möjligt: medan vi går, cyklar, kör bil, bjuder mormor på kondis eller firar midsommar med vår tvååring.

Jag har också en mobil, jag har Instagram, jag bloggar och har ett antal trevliga facebookvänner och tycker att internet är rätt kul. Men jag är ganska säker på att det blå skärmskenet inte är allt ljus vi behöver.




torsdag, juni 20, 2019

En dubbel polarhumbug, tack!

På whiskyhyllan i vår matvarubutik Mercadona i Palma hittar vi Crocker land whisky, "en certifierad" polarwhisky från nordpolsexpeditionen 1906... gjord i Spanien. Som polarexpeditionsfantast måste jag naturligtvis köpa denna en smula tvivelaktiga polarwhisky. En polarhumbugs whisky, skulle man väl kunna säga. 

Polarhumbug var vad den misslyckade, svenske polarforskaren Axel Ohlin , kallade en viss Robert Peary, en amerikansk polarforskare som han träffade på Grönland i slutet av 1800-talet. Vad han egentligen menade med detta vet jag inte riktigt, men att det måste vara ett oerhört skällsord i dessa kretsar och i dessa tider. 
För Axel Ohlin själv gick det så där med polarforskandet. Han hade stora problem med alkohol och fordringsägare, och dog i TBC inte mer än 36 år gammal. 
Peary gjorde senare i karriären flera försök att bli den förste att nå Nordpolen. 1909 påstod han sig också ha lyckats med bedriften men hans anteckningar från expeditionen har varit kraftigt ifrågasatta och man har tvivlat på att han verkligen kom så långt som han påstod. Kanske använde kritikerna inte ordet polarhumbug direkt men det var ändå andemeningen. Så ett visst mått av personkännedom hade han nog, den arme Ohlin. 

Crocker land, som gett namn åt vår så kallade polarwhisky, är också polarhumbugen Pearys "upptäckt". På väg tillbaka från sin misslyckade nordpolsexpedition 1906 döper han en stor ö i polarområdet till Crocker land, efter en av expeditionens finansiärer. Förmodligen ville han smörja bankmannen Crocker att finansiera en ny polarexpedition. Ön existerar emellertid inte i sinnevärlden. Den är ett riktigt polarhumbug.  

Så på något sätt känns det helt rätt att dricka en spansktillverkad nordpolswhisky med samma namn som en polarö som inte finns.




tisdag, juni 18, 2019

Alla är vackra hos Alice

Att jag inte har skrivit om Alice, som tar hand om vår tvätt i Palma, tidigare beror helt enkelt på att jag tycker att det är lite pinsamt att vi inte tvättar själva utan lämnar in den. Det kan ju räcka med att vara den periodvisa lyxinvandrare man redan är. Jag brukar döva samvetet med att vi i alla fall gynnar de inföda näringsidkarna.

Alice är rund som solen och strålar lika varmt när man kliver in i hennes varmfuktiga tvättinrättning där tvättmaskiner som räcker från golv till tak står och dundrar dagarna i ända. Hon berättar alltid för mig att jag är så smal och snygg, siempre guapa.
Under den korta vägen från vår lägenhet till Alice lavanderie har jag redan hunnit konstatera i de speglande skyltfönstren att jag ser ut som en fetlagd, uttjänt skurgumma som närmar sig pensionsåldern. Jag har också hunnit få dåligt samvete för att jag tydligen har så negativa tankar om skurgummor. Som om det skulle vara något fel att vara skurgumma, hur skulle det se ut om vi inte hade skurgummor. Förresten heter det lokalvårdare.
Så stiger jag in i Alice lavanderia nedslagen över så väl min dåliga kropp som min svarta själ och där står Alice och skiner och formar min figur i luften med händerna så det ser ut som vore jag ett kurvigt bombnedslag.

Vid ett av mina tidigaste besök i lavanderian ville Alice veta mitt nombre när hon skulle skriva på inlämningskvittot. Jag hävdade hårdnackat, bestämt att jag inte hade något nummer. Jag hävdade detta så länge att Alice gav upp och lämnade det fältet tomt. I samma ögonblick som jag klev ut ur lavanderian med mitt halvt ifyllda kvitto fladdrande i handen mindes jag att nombre inte betyder nummer utan namn.
Jag har flera gånger efter denna insident försökt berätta vad jag heter för Alice men det är som om hon inte vill höra längre. Numera skriver hon dit P:s namn på kvittot oavsett om det är han eller jag som lämnar in tvätten. Han var lite mer medelsam än jag från början.
Kanske tror hon att jag är någon hemlig agent som är i Palma inkognito men troligare är väl att hon tror att jag är en smula korkad. Korkad med snygg.

måndag, juni 17, 2019

AC och klorofyll


Två friluftsamatörer är ute med rabarberte i Mumintermos och rullar av tunnbröd med hamburgerkött, pepparrotsvisp och saltgurka i Desegual-rycksäcken. Efter en del kringirrande, bland annat på en kulle som visar sig vara ett berömt huggormstillhåll (Det finns tydligen folk som vallfärdar till sådana platser för att titta på huggormar, men de här friluftsarna är inte av den ullen. De vallfärdade vidare.), hamnar de i ett fågeltorn med picknickbänkar.
Den ena friluftsamatören slår ut med armarna och talar likt en LSD-påverkad om vilka energier man får av allt detta gröna. Styrkan i just den gröna färgen. Klorofyll! Och kor, sedan! Vi har mycket att lära av dess rofylla varelser. En sådan frid, en sådan grönska!
Den andra slår efter insekter och gör en jämförande analys av moderna uppfinningar där AC-anläggningen vinner stort över till exempel E-legget.

Sedan far de vidare och befinner sig plötsligt i sann friluftsanda på Plantagen där de hamnar i en animerad diskussion i vilken den AC-tillskyndande friluftsamatören sjunger symetrins lov när det gäller altanplanteringar. Den klorofyll-trippande svärmar däremot för vildvuxen ostyrighet.

Vid hemkomsten placerar sig den ena friluftsamatören framför AC-anläggningen med en god bok och den fortfarande klorofyllhöga flaxar ut på altanen och börjar släpa med stora rostiga, metallkrukor och gräva med bara händerna i planteringsjorden. Något som AC-tillskyndaren tycker är direkt snuskigt men den klorofyllhöga vill känna den närande jorden bulta mot den bara huden, och annat liknande snömos.

En timme senare prunkar blommorna i de gamla medfarna krukorna (Industridesign enas de båda friluftsamatörerna att det kallas).
"Ska vi inte gå ut och sätta oss en stund och njuta när det har blivit så fint och är lite svalare", tycker AC-tillskyndaren. Men klorofylltrippen har definitiv gett med sig och bytts ut till värkande nacke och höft och den tidigare så naturälskande friluftsamatören har stapplat ut i badrummet och rotar efter andra tabletter och svarar bara kortfattat på detta förslag.

lördag, juni 15, 2019

Komma hem

Nu lyser det avrundande och gyllene ljuset över El Terreno. Dagen svalnar mot kväll.
Fabio är nog uppe på taket och vattnar sina odlingar. Snart ska han ge sig av i träningskläder och knut i nacken.
Den Värdige Skrothandlaren är på väg upp, eller ner, för vår backe för vilken gång i ordningen idag, sprättande med sin spatserkäpp och väskan hängande över axeln. Undrar om han har gjort några fynd  i soptunnorna idag. I förgår såg jag honom linda ihop en lång och praktisk kabel med stort allvar.
Än dröjer det flera timmar tills lördagens skränande festliv drar i gång borta på Gomila och Mannen Med Hunden har ännu inte varit inne, med hund och allt, på sin första vända i Happy's Indian Shop för att köpa öl.
Men filipinska församlingen är nog igång och övar inför morgondagens sånginsats. Deras barn skrattar sina bublande skratt ute på gatan.

Så är det i El Terreno i Palma de Mallorca. Förmodligen.
Så sent som igår var jag där, men nu sitter jag här hemma i min gula fåtölj igen. Funderar på tidens oupphörliga stömmande och väntar på att det ska bli tillräckligt svalt för att grilla på altanen.
Jag har redan hunnit svära landsförrädiskt över de svenska grönsaksdiskarna, över att alla tydligen måste se likadana ut i det här fyrkantiga landet... och över tidens oupphörliga strömmande.
Det avrundande och gyllene ljuset lyser över vår gata. Dagen svalnar mot kväll.





onsdag, maj 29, 2019

Kring Fia-spelet

För några helger sedan spelade jag Fia med mina föräldrar. Ett möte över generationsgränserna kring ett föremål som länkar samman min mammas barndom med min. Min mamma minns som igår när hon, hennes mamma och hennes bror klev in i Levis slöjdbutik för omkring 70 år sedan och köpte spelet. Hon tror att det var hennes bror som "hade varit någonstans och hört talas om Fia".
Under min barndom tillbringade jag otaliga spelkvällar vid samma spel. 
Just nu är Fia ett riktigt inne-spel i den äldre generationen. Åtminstone i det gäng som mina föräldrar tillhör.
   "På moderna Fia-spel", berättar min mamma initierat, " finns det en låda under spelet där man har pjäserna. " 
Jag tycker att det låter som precis den typen av spel som fanns på den tiden jag spelade Fia mer regelbundet. Det var på 80-talet.  
Då hade alla sådana spel. Utom vi, vi hade aldrig det alla andra hade. För det mesta gillade jag det, att vi inte var som alla andra, att vi inte hade video och bodde ute i skogen och annat lika underligt. Men ibland hade det varit skönt att vara just precis som alla andra. 
Kanske inte just när det gällde Fia-spel dock. De här "moderna" Fia-spelen är ganska besvärliga berättar min mamma vidare, eftersom tärningen ofta rullar in under spelet. Dessutom tycker jag att den här gamla, handmålade brädan från Levis slöjdbutik är vackrare. 




I de inte fullt så moderna Fia-spelen härbergeras spelpjäserna i en gammal Albyl-ask som förmodligen härstammar från åtminstone ytterligaren en generation bakåt. 

onsdag, maj 22, 2019

Maria Lang

De bortglömda böckernas gravkammare


Jag älskar Maria Lang. Varför, kan jag inte förklara, för flera av hennes böcker är faktiskt inte särskilt bra. Men det finns dåliga böcker som är totalt oläsliga och sen finns det "dåliga" böckerna som ändå skapar den där hemtrevliga världen man vill krypa in i och vara kvar i, kanske just för att den inte är så snitsig och ... jag vet inte riktigt vilket ord jag ska använda.
Dit hör hur som helst Maria Lang-deckarna, åtminstone för mig. De är den där sortens böcker man kan ta sin tillflykt till när tillvaron känns allt för tung och svårhanterbar.Ibland behöver man den typen av böcker. Kanske kan man tycka att det är konstigt att det är böcker där folk dödar varandra på osannolika sätt och av grumliga skäl, men att det ändå är så är inget jag kan göra något åt.

Efter att jag läst min första Maria Lang, det var Mörkögda agustinatt, läste jag bara hennes böcker under en lång period. 43 vuxendeckare och fyra ungdomsböcker i ett sträck. I varje gravkammare jag besökte hittade jag fler och fler. Det var som om de fanns där för mig just då i min maniska period, medan jag sökte dem, för nu när min samling är komplett ser jag dem mer sällan.
Men de har ju börjat ges ut på nytt. Och en del har filmatiserats, även om Tuva Nuvotny inte överensstämmer alls med min bild av Puck och jag har fått anstränga mig för att acceptera Ola Rapace som Christer Wijk.





tisdag, maj 21, 2019

Bokradio

Att de finns, de där platserna, rummen där folk pratar lugnt och stilla och till punkt.
Om poesi, dessutom. Och om Bodil Malmsten.

Allt jag fått av Bodil Malmsten. Förutom Bodils egna texter, Marcel Proust, Dostojevskijs Idioten, Wislawa Szymborska, Roberto Bolaño, Beckett med flera, med flera. Och nu Lundströms Bokradio i P1 

Lundströms Bokradio har haft en bokcirkel där man i tre program pratat om tre diktsamlingar av Bodil Malmsten: Damen, det brinner!, Nåd och onåd och Inte med den eld jag har nu. Det var det som förde mig dit, till denna bokoas, som kommer bli min lördagstradition hädanefter. Kanske inte precis klockan 8 när det sänds, jag är ingen morgonmänniska, men det går ju att lyssna sen och ladda ner. Precis som man kan göra med bokcirkeln om Bodil, vilket jag rekommenderar att ni alla gör.

Min favorit av de tre diktsamlingarna är Inte med den eld jag har nu . Jag fick den av mamma när jag fyllde 18. Då läste jag den med en slags förväntan, hela livet framför mig och allt det där. Att vara den där kvinnan på ett hotellrum, med en bärbar dator och Beckett-litteratur, tilltalade mitt 18-års jag. Jag som skulle bli Bodil Malmsten bara jag släpptes ut från skolan och ut i världen.
Sedan har den följt mig genom livet, nu är den full med understrykningar av vad som grep mig vid ett speciellt tillfälle.
Så här 26 år efter den där 18:de födelsedagen läser jag Inte med den eld jag har nu från ett annat håll. Jag börjar närma mig samma ålder som kvinnan i det där hotellrummet. 40-årskrisens tid, eller 50, jag är ju liksom lite mittemellan. En tid att fundera över stenarna på stranden.

Ett plakat på stranden brandgul bakgrund där står:

DO NOT REMOVE STONES FROM BREACH

Det är förbjudet att ta bort stenarna från stranden!

Absolut känsla av liv plötsligt
     nåd. 

Mitt liv händer härinne - i denna biktstol av ben
tinningar och torn av ben
här bor jag i min bur av ben
min borg av ben

Happy Days... Lyckans dar.






Allt har sin tid och nu är tid att vända på stenarna man samlat, bli tillfreds med dem man fick och dem man inte fick.Inte för att allt är över, fler stenar kommer, men ändå halva livet har gått ( i bästa fall) och vissa saker är ju för evigt förbi och ouppnåeliga. 
Jag blev inte Bodil Malmsten, det var Bodil Malmsten som blev det. Jag blev jag. Just det kan jag leva med, jag skulle inte villa vara någon annan, inte ens Bodil. 
Inte med den eld jag har nu. 



fredag, maj 17, 2019

Så gick det sen? Kapitel 7

Claudille och Bauerprinsessan Sonja


Efter att Claudille berättat för Bauerprinsessan Sonja att pistolen var hennes klev de båda på lokalbussen. Claudille frisk och frimodig, redo att starta det nya livet, Sonja en smula darrig i konturerna, nästan som innan hon träffade Claudille den där första gången.

Hur som helst tog de i alla fall tåget ner genom Europa. Det var när de bytte tåg i Paris som det klev på en man i svart motorcykelställ. Han har ett sätt att gå som om han bar runt på ett större kylskåp när han passerar genom vagnen. Det är nästan komiskt hur lik han är den löjlige Svarte Riddaren Sivert som Claudille var i hop med. Han har precis samma min av att tro att han har är guds gåva till kvinnorna i allt det där svarta lädret. Tänkte Sonja. Och vände sig om för att säga detta till Claudille. Men det är något i Claudilles blick, i hur hon tittar på det där svarta lädret, det oljiga håret och den fyrkantiga hakan som gör att det Sonja tänkt säga blir osagt. Istället blir hon sittande med blicken rakt fram och käkarna hårt sammanbitna. I ögonvrån kan hon se hur Claudille reser sig från sin plats och följer efter det svarta motorcykelstället.

När Sonja tidigt nästa morgon börjar sin vandring mot Santiago de Campostela från  St Jean Pied de Port går hon ensam. Men hon känner sig fri, friare än på mycket länge. Hon går med klipp i steget längs stigen. Bauerprinsessan Sonja upplöses i ett skimrande dis och blir en del av morgondimman.

_________

Förra året hade jag en practise som gick ut på att jag varje fredag klockan 15 skulle publicera ett inlägg som handlade om några figurer på en camping. Inlägget baserade sig på två sidor text ur min anteckningsbok. Text som skrevs veckan före den då inlägget publicerades. Det blev 52 kapitel om de här typerna. Har man inte läst dem kan man göra det här.   Nu när det har gått ett tag sedan jag lämnade dem blev jag lite nyfiken på hur det gick för dem efter att de lämnat den där campingen. Så det blev sju kapitel till om Vad Som Hände Sen.. Detta är det sista kapitlet. 

måndag, maj 13, 2019

Kanske ändå...



Takterrassen börjar ta form. Här finns blommor och fågelbad, och kaffe och tårta är uppdukat. Sigrid har långsam smugit sig närmare och närmare och nu sitter hon där i soffan och lyssnar på Fernandos som pratar om jordmån och spenat och lyckan att se saker spira och gro. 
"Kanske ändå..." tänker Sigrid igen. "Kanske kan det spira och gro."




söndag, maj 12, 2019

Så gick det sen? Kapitel 6

Hemma hos den Rödbrusige.

Det är TV-kväll i radhursområdet Blåbäret, ett 70-talsområde med fyrkantiga lådor till hus längs spikraka gator. Inne i sitt vardagsrum sitter Den Rödbrusige mitt i soffan men armarna i kors över magen och benen brett isär. Monika kurar ihopträngd i ena soffhörnet med ett av sina eviga korsord. Framför dem på soffbordet står den papegojmönstrade pumptermosen som de hade med sig på campingen.
   Det är Postkodmiljonären på TV. Med ojämna mellanrum harsklar Den Rödbrusige ur sig något och skrockar till. Monika skockar också till, med en viss fördröjning, för att visa att hon hänger med i programmet. Det gör hon naturligtvis inte. Postkodsmiljonären måste vara det tråkigaste program som gjorts i TV:ns historia. Hon tittar inte ens upp ur sitt korsord längre. Hon bara frustar till när Den Rödbrusige frustar. Han verkar inte märka att hon inte är med. 
   "TV-kväll" står det i korsordet. Hon försöker få in ordet "Tristess" men det har för många bokstäver. "Tristessen är för stor." tänker hon och frustar till alldeles på egen hand. Den Rödbrusige tittar till på henne och muttrar något med många konsonanter i. 
    Ibland funderar Monika på detta att det är så självklart att de ska sitta här med sin pappegojtermos varje lördagkväll och hur oöverstigligt omöjligt det är för henne att föreslå att de ska göra något annat. Ibland brukar hon fantisera om vad som skulle hända om hon gjorde det. 
   Men inte just nu, för nu ringer det, som det alltid brukar göra så här dags på lördagkvällarna, en förorättad ringning på dörren. Den Rödbrusige ger ifrån sig en harsklande samling bokstäver som låter misstänkt lik:"Satan!" Det är tydigen ett kritiskt läge i Postkodmiljonären. 
   Monika går och släpper in Gertrud som kommer inångande mitt i en mening, sin egen, förorättad och högröd:
"...ett ljud har han gett i från sig på två månader ett vykort hade han väl kunnat skicka så jag slapp att oroa mig han kunde väl tänka att jag skulle oroa mig i alla fall men han är väl med den där galna rödhåriga kvinnan nu..."
   Hon vrider sina händer medan hon tala och medan hon talar och vrider sina händer skyndar hon förbi Monika som om hon deltog i ett lopp och fortsätter in i vardagsrummet. 
   "Postkodmiljonären ja det brukade vi också titta på på den tiden som han hade vett att hålla  hålla sig hemma men inte ens ett vykort..."
"Det är så man borde göra." tänker Monika. "Stjäla en bil och en leonberger  och bara köra iväg så långt bensinen räcker och då fyller man på mer bensin och sen... 
   Men istället ber hon Gertrud slå sig ner i soffan och ta en kopp kaffe. Hon kan ju titta på Postkodmiljönären med dem istället för Den Utmärglade när nu allt är som det är. 
   Sen fortsätter TV-kvällen med Postkodsmiljonären som bakgrund till Gertruds eviga malande om sin utmärglade karl som inte hör av sig och hennes egen rödbrusiges allt mer irriterade harsklingar
"Tristess" skriver Monika med bestämda bokstäver i sitt korsord. Hon bryr sig inte om att det inte finns tillräcklig med rutor, hon fortsätter ut i marginalen. Och det får henne att känna sig lite upprymt rebellisk. Trots allt. 

tisdag, maj 07, 2019

Jag leker i dockskåpet


Han kom som en medelhavsvind en majafton: Fernandos från Mallorca. Han är skulptör och konsthantverkare i största allmänhet och har brevväxlat med Sigrid i flera år. Från breven har det varit lätt att få intrycket av att han är ungefär i 40 års åldern och när Sigrid fick brev om att han skulle komma på besök såg hon för sig en ung och sydlänskt eldig, potentiell älskare. 

Så kanske är det inte så konstigt att hon blir en smula chockad när det visar sig att karln är i hennes egen ålder. Hon blir tvungen att sätta sig i trappan för att inte falla omkull när hon ser honom. 


Sanningen är att samtliga dockhusets invånare blir en aning skärrade av Fernandos uppdykande. Vad är det egentligen för en typ? Ska han bo här nu?
Det slutar med att alla rusar ifrån honom där i hallen. Sigrid går och lägger sig i badkaret för att lugna ner sig lite.


Leonard, som hittills varit husets enda manliga invånare, känner sig en smula osäker i sin maskulina identitet och gömmer sig i arbetsrummet där han drar som besatt i en muskelstärkare som han beställt på postorder. Det känns lite bättre då.


Elvira passar på att smita från matten i den allmänna förvirringen och hänger sig helt åt dockskåpslekar.


Laura, som blir lite nervös av utlänningar som inte pratar språket, ursäktar sig med att hon behöver se efter vad som finns i isskåpet inför Fernandos välkomstmiddag och flyr ner i det röriga köket där hantverkarna fortfarande håller på med golvet.


Det är bara Virginia som tror sig om att kunna prata samma språk som Fernandos och som tar sig ann värdinneplikterna och visar honom runt i huset. De hamnar till och med upp på taket för att titta på utsikten (En fet, medelålders kvinna i en gul fåtölj med en dator i knät).
Häruppe får Fernandos en vision.

Under flera dagar ser de knappt till honom. Han håller på med något uppe på taket, väsnas och bankar. Ett märkligt beteende kan man tycka för någon som precis kommit på besök hos människor han aldrig tidigare träffat.
Sigrid blir så nyfiken att hon tar sig upp på ur badet och smyger upp på taket för att se vad det egentligen är han håller på med. Det visar sig att Fernandos har snickrat ihop en takterrass däruppe.
"Hm.." tänker Sigrid. "Kanske ändå..."


Sickan vs Caesar

- förebilder Jag är uppfostrad med devisen: Det spelar ingen roll, bara du är glad." För flera år sedan hörde jag Shirley Clamp berä...