tisdag, juni 29, 2010

Myrorna

Veckans dikt kommer från diktsamlingen Ett barn hos gud av Jonas Brun som jag köpte på Myrorna idag. Samlingen alltså, inte Jonas Brun, köpte jag. Om man vänder bakofram på boken, eller hur man ska säga, så hittar man samlingen Det här är platsen av Jonas Brun. Det tyckte jag var lite kul men det var inte bara därför jag köpte boken, dikterna i den verkade bra också.

För övrigt måste jag sluta att gå på Myrorna. Släpar alltid med mig en massa böcker därifrån. Och böcker är väl det sista vi behöver mer av här hemma. Eller, böcker kan man väl aldrig få för mycket av, det är utrymme som vi har för lite.

Hittade tre Maria Lang-böcker till min samling á tio kronor styck. Har totalt snöat in på Maria Lang. Läser inget annat än dikter och Maria Lang just nu. Inga andra böcker intresserar mig tillräckligt mycket. Oroar mig redan för hur det ska gå när jag har läst alla.
Ok, de är väl inte någon större intellektuell utmaning men de är gräddan av den svenska mysdeckargenren och jag vill verkligen bara läsa mysböcker just nu, det är för varmt för något annat.
De varierar visserligen lite i kvalitet. En del känns det som hon faktiskt har slarvat över lite. Men de bästa är i full Agatha Christie-klass och jag vet flera av våra nutida "deckardrottningar" som skriver betydligt sämre.

måndag, juni 28, 2010

Waits utan Waits

Blir bara lite musik idag. För något måste det ju tydligen bli. Anna von Hausswolff gör det omöjliga och tolkar Tom Waits och det blir fortfarande bra. Fortfarande bra. Riktigt, riktigt bra. Nästan som Waits. Annars känns det ju som ett vackert självmord att försöka spela Waits utan att vara Waits. Inte här alltså. Har hittat henne via Stora B:s blogg och vi tackar Stora B för detta.

söndag, juni 27, 2010

Några punkter bara.

  • Midsommarafton i lantlig idyll går inte av för hackor. Men det gjorde min mobil så det blir inte några bilder på dimman som lättar över sjön klockan 03:00 på natten, tyvärr.
  • Man får ju skämmas över att vara "fransman" under detta fotbolls-VM. Att spela usel fotboll är väl en sak men man behöver väl inte bete sig som barnungar för det.
  • Eftersom den här lilla protesten mot monarkin är nästan det enda "politiska"-utalande jag har gjort (förutom att jag förfasat mig över att det är ok att vara skattesmitare så länge man ägnar sig åt elitidrott) känner jag att jag måste förklara att det att vi har monarki inte är det stora problemet i dagens samhälle. Monarkin svävar jag lite som en världsfrånvänd fågel över det verkliga samhället där det finns mycket som vi behöver ta hand om innan vi lägger krut på att avskaffa monarkin. Vad, ska jag berätta en annan gång.
  • Har upptäckt att jag är smalare i min nyinköpta bikini nu än jag var i affären. Har bestämt att jag har gått ned något hekto snarare än att det var konstiga lampor i provhytten.

onsdag, juni 23, 2010

Insikter

Jag som alltid envisas med att vilja resa bort hela tiden! Ofta tänker jag att jag vill åka till Stockholm och promenera på Djurgården för där är så vackert och idylliskt. Och så är det precis lika idylliskt och vackert här hemma! Tack Hanna och Mio för att ni släpade ut mig så jag fick upptäcka det.

Har också fått för mig att jag ska värna om och sprida mer poesi till folket så från och med nu införs inslaget "Veckans dikt" här till höger på bloggen.

Trevlig midsommar till er alla!

söndag, juni 20, 2010

Med anledning av helgens begivenheter

Fick på ett tv-program i går kväll där prinsessan Madelen visade runt på Soliden och berättade om hur det hade känts inför vistelserna här under sommarloven när hon var liten:
"när lastbilarna (min kurs.) började packas då pirrade det i magen."
Lastbilarna!
Jag tänkte på hur det pirrade i magen när P och jag packade bagageutrymmet i vår lilla Daewoo Matiz inför bourgognesemestrarna. Daewoo Matiz är en bil som går att ta under armen och parkera på skostället i hallen.
Olika falla ödets lotter.

Jag har inte skrivit något om det sk prinsessbröllopet eftersom jag tycker att det tjatats alldeles för mycket om detta bröllop. Jag ville att min blogg skulle vara en bröllopsfri zon. Jag är inte rojalist. Jag är raka motsatsen till rojalist. Jag anser att det här med monarki är något vi borde sluta med fortare än kvickt. Och det är inte mina skattepengar det handlar om. Det är att det känns en smula omodernt. Inte riktigt sunt i ett modernt samhälle. Där borde man inte kunna ärva ett ämbete.
Man borde inte kunna dömas till ett liv som levande reklampelare bara för att man råkat födas i en viss familj. Behöver vi levande reklampelare ska dessa väjas/tillsättas som folk väljs/tillsätts på alla andra ämbeten. Man kan inte ha levande prydnadssaker bara för att folk tycker att det är fint med monarki.
Under en paneldebatt i morgonsoffan diskuterades hur mycket kungahuset verkligen var värt i PR-hänseende och enligt en av debattanterna så gav det mycket bättre resultat om en industridelegation hade en kunglighet med sig när de var ute för att skaffa utländska investerare, eftersom det var så sällsynt och speciellt med en kunglighet. Låter det verkligen seriöst att vilja investera i landets industrier bara för att vi har ett kungahus? Är det inte andra aspekter man bör titta på?

Men visst, i inkonsekvensens namn satt jag förstås bänkad vid tv:n under vigseln igår. Nå, jag var ju i gott sällskap tänkte jag, eftersom socialdemokraternas partiledare också gick på bröllopet trots att det står i deras partiprogram att monarkin bör avskaffas. Varför står det där egentligen? Det är ju inte direkt någon åsikt de tänker driva eller ens stå upp för, uppenbarligen. Lars Ohly hade tackat nej till bröllopet "av ideologiska skäl". Strongt av Lars Ohly, tyckte jag och jag var inte ironisk.
Jag högaktade Lars Ohly där jag satt och torkade mig i ögonen med en pappersservett från McDonalds medan brudparet med något darrande händer trädde ringarna på varandras fingrar. För visst lipade jag. Trots allt.

fredag, juni 18, 2010

Semester

Urled är tiden. Igen. Eller fortfarande. Har precis upptäckt att det är två veckor kvar till semestern. Hur gick det till? Semester är ju något som jag brukar räkna ned till. 'Nu är det bara fem veckor kvar!' Och då brukar jag ändå ha semester en månad tidigare än nu. Kanske dags att börja se fram emot resan. Tänker inte oroa mig för att besvärja olyckor i år. Lärde mig ju förra året att det inte hjälper. Trots vederbörlig förebyggande oro blev jag ändå magsjuk, drunknade nästan samt badade bort glasögon för 7000. Ja, jag vet att bara idioter badar i glasögon för 7000. Blinda idioter. Bara idioter oroar sig i förebyggande syfte. I år är jag ingen idiot.

torsdag, juni 17, 2010

Fotbolls VM

Ok erkänner att jag har avnjutit Frankrikes nationalsång stående båda gångerna de spelat under detta VM. Men det beror bara på att jag har ont i ryggen. Det ska väl förresten en fransman till för att skylla uteblivna framgångar på en trumpet. Jag älskar detta land!

måndag, juni 14, 2010

Ensamheten


Åt lunch på en sk lunchrestaurang härom dagen. När jag sträckte fram mitt Visa-kort för att betala sa killen i kassan:

- Jaha, och såg snopen ut, ska du betala med kort. Du har inte kontanter, för nu har jag slagit in att du ska betala med det.

Eftersom jag är uppfostrad till att vara till lags och har en förstorad service-gen, kränger jag av mig ryggsäcken och rotar fram min nya pricka portmonä och lyckas skrapa ihop lite cash. Sedan ger killen mig en liten burk som jag kan ta med mig sallad i.
- Nej, jag tänkte äta här, säger jag.
- Jaha, säger killen och ser lika snopen ut som när jag ville betala med kort. Du tänker äta här.
Ett tag tror jag nästan att han ske be mig äta någon annanstans eftersom han hade ställt in sig på det och jag tänker att stor är faktiskt inte min service-gen.
Men jag får äta på restaurangen.
Kanske berodde hans förvåning över att jag faktiskt ville sitta på restaurangen och äta på att jag var ensam. Det är inte så vanligt att man går och sätter sig på restaurang när man är ensam. Faktum är att jag var den enda som satt själv vid mitt bord.
När jag pluggade psykologi hade vi samtalsgrupper där vi skulle diskutera diverse mänskliga fenomen som vi själva valde. En tjej tog upp just detta:
"Varför tycker vi det är så pinsamt att gå ut och fika/äta själva?"
Alla i gruppen kände igen sig i detta, utom jag. Jag har aldrig haft något problem med detta, jag har suttit på mängder av kaféer och serveringar ensam och tycker att det är ganska trevligt. Man är mitt i bruset men behöver inte delta, man kan skriva lite i ett block med ena handen medan man knaprar på en bakad potatis med den andra. Ja, man knaprar väl med munnen men ni förstår vad jag menar.
Kanske är vi rädda för att bli betraktade som ensamma och det är därför som vi inte riktigt trivs med att visa oss själva på offentliga platser. Det är ju lite spänt det där med ensamheten i detta land där det är så svårt att få kontakt med andra människor jämfört med till exempel Frankrike. (Kanske har jag en fördel där eftersom jag aldrig upplever att någon ser mig när jag är ute på stan. Jag upplever att jag går där i min lilla bubbla. Det är inget jag har problem med utom när folk kommer tre i bredd på trottoaren och inte flyttar sig utan jag, med min förstorade service-gen, måste klättra upp i snöhögar och grässlänter för att de ska kunna breda ut sig ordentligt. En väninna, som tycker att alla stirrar på henne när hon är på stan, sa till mig:
- Ja, men då har du ju lyckats!
Jag vet inte, jag.)
Hur som helst så är det ju inte riktigt fint att vara ensam, det är något av modern tids spetälska. Man ska ha en stor bekantskapskrets och umgås flitigt och många.
Den enda godtagbara ursäkten för att inte komma på en middag eller fest är också att man ska göra något med någon annan. Det går inte att säga:
- Nej på tisdag kan jag inte för då har jag tänkt sitta hemma ensam och läsa en bok.
Jag har inte en så stor bekantskapskrest och inte ett så stort socialt behov även om jag är betydligt socialare än vad jag en gång trodde. Jag är också tacksam för att jag har möjligheten att välja att vara eller inte vara ensam. Vad jag vill ha sagt med det här allt för långa inlägget är väl att det inte behöver vara en katastrof att vara ensam ibland och att det inte ska vara något man behöver smyga med. Typ.

söndag, juni 13, 2010

Historiska bloggare?

Gud hjälpe mig det har kommit designnyheter till bloggen! Jag som trodde att jag skulle hinna skriva lite på bourgogneboken i kväll men det där såg ju så kul ut att jag nog måste leka lite med det istället. Jag är nu en gång inte särskilt karaktärsfast...


I går förra året åt jag frukost på nedan plats, vid de urgamla menhirerna utanför Couches.







Igår i år (hänger ni med?) picnicade jag, P och mina svärföräldrar i skydd för isande vindar vid ett litet skjul tillhörande nedan slott.




Hade ju varit trevligt att sitta på den här verandan istället:



Vad jag menar med den här lilla jämförelsen är att det är ju inte så tokigt i år heller. Bara blåsigare.

Slottet är Löfstad slott. Här höll Axel von Fersen till på sin tid, när han höll till i Sverige. Han blev med tiden riksmarskalk och var hela sitt liv (om man får tro historien) olyckligt förälskad i Marie Antoinette, frankrikes drottning som han förgäves försökte hjälpa att fly undan de franska revolutionärerna. Själv blev han brutalt mördad 1810 på öppen gata av en lynchmobb (mob?) efter att ha blivit falskeligen anklagad för att ha gett dödande gift till kronprinsen Karl August. Ett ganska tragiskt levnadsöde. von Fersen skrev dagbok hela livet. Kanske hade han bloggat om han hade haft möjligheten. Jag hade gärna läst hans blogg.

Eller hans systers. Sofie von Fersen ville i ungdomen gifta sig med en man (som jag tyvärr glömt namnet på) men vare sig hon eller mannen fick tillåtelse att göra så av sina respektive familjer. De planerade då att resa iväg och gifta sig i smyg, vilket man absolut inte gjorde på den här tiden. Sofie anförtrodde sig tyvärr till sin bästa (?) väninna som skvallrade och såg till att Sofi blev inlåst och inte kunde ge sig iväg till det hemliga mötet med mannen ifråga. Familjen såg sedan till att snabbt gifta bort henne med en, i deras ögon, mer önskvärd karl. Äktenskapet blev naturligtvis olyckligt men så snart hon fått tillräckligt många barn med maken lämnade hon honom och levde som sambo med en annan man. Detta var nämligen helt ok på 1700-talet så länge man fick barnen inom äktenskapet.

Jag skulle också gärna läst den högst eventuella bloggen tillhörande slottets sista ägarinna Emelie Piper, död 1926. Hon och hennes syster Sofie var två ogifta och högresta kvinnor (den ena 2 meter den andra 1.80) och åtminstone Sofie kedjerökte cigarrer till sin död. Emelie var mycket bakåtsträvande och skulle förmodligen inte ha gett sig på detta med bloggandet. Hon krävde att gäster som kom i bil skulle kliva ur bilen ute vid vägen så skickade hon häst och vagn att hämta dem, bara för att slippa se dessa fyrhjulade nymodigheter. Sofie däremot krävde att hennes (bil)chaufför skulle tuta hela vägen upp genom allén så att tjänstefolket stod redo när hon kom.

Det finns så många fascinerande levnadsöden i historien. Och i nutiden, som vi kan ta del av genom alla de 133 miljoner bloggar som tydligen finns ute på det berömda nätet. Skatan har ett intressant inlägg Vem ska läsa alla miljoner bloggar. Och det kan man ju undra. Men tydligt är att det inte bara handlar om att någon ska läsa. Det handlar lika mycket om att skriva. Och jag håller med Skatans kommentar till mitt förra inlägg att det finns en rädsla för att inte kunna komma igång igen om man tar en paus. Jag vill att det ska röra sig i mitt huvud, jag vill bearbeta det jag ser omkring mig genom att formulera det och baka ihop det med mina reaktioner och funderingar. Det gör att jag känner mig levande. Men det är så lätt att slå av skallen, att bara åka med runt i det där vardagshjulet. Att blogga är ett bra sätt att hålla hjärnan i gång, att knuffa sig själv i ryggen "nu måste jag komma på något att skriva på bloggen". Nu har jag nog skrivit färdigt för idag, men jag återkommer, var så säkra.

torsdag, juni 10, 2010

Paus?

Nu är sommaren här. Jag har inte riktigt insett att det är så, har inte riktigt hämtat mig efter vintern faktiskt. Men nu är det faktiskt sommar. Många tar blogguppehåll över sommaren. Jag tycker att det är modigt. Själv törs jag inte riktigt. Jag vet inte riktigt vad som skulle hända om jag tog ett längre uppehåll men bra känns det inte. Kanske är det ett tecken på att jag borde ta en paus. Det är ju inte som om jag skulle sluta att finnas om jag inte bloggade. Tror jag. Jag som inte ens bloggar varje dag. Det är inte för att jag inte vill blogga varje dag jag bara hinner inte. Men bloggen måste alltså underhållas. Man måste vårda sin trädgård. Sanningen är den att jag just nu ligger i sängen och bloggar med mobilen som en annan narkoman. Ska ta mig samman och läsa en bok.

söndag, juni 06, 2010

Ibland kan det ju räcka med att...

... kliva ned i källaren på Leanders antikvariat i Västerås. För att man ska känna att man har rest hem till sig själv, om ni förstår.

Böcker från golv till tak. Böcker i högar och kassar på golvet.

Sinnebilden av himmelriket. Ett stort dansgolv för en soldansare.
Ägaren ber om ursäkt för röran men jag har inget att förlåta denne man.
Varför gör inte jag sådant här? Varför driver jag inte ett antikvariat och får leva i den underbara lukten av gammalt gulnat papper hela dagarna och böcker, böcker, böcker.



Köpte en Sprakfåle-bok till min samling, P köpte några vinböcker och tillsammans köpte vi Husmoderns presentbok Allt om äktenskapet från det tidiga 30-talet. Sprakfåletid. Ser fram emot att kasta mig över den boken, särskilt kapitlet Val av make.






lördag, juni 05, 2010

Och så lite musik på det

Det här med att resa

Har varit lite lätt bloggtorka här ett tag. Har varit lite...torr...i huvudet. Men nu tar vi nya tag och mjukar upp hjärnan (!) med lite resonemang om detta med att resa, som ju är ett kärt ämne... och en kär syssla.

Det finns ju de som anser att detta att resa mycket är en slags flykt. Att det handlar om att resa från någonting. Men jag anser att det handlar om att resa till. Och då menar jag inte nödvändigtvis att man reser till en geografisk plats. Man reser till olika delar av sig själv.
Andra marker i den egna personen som man inte skulle upptäcka om man inte rörde på sig, inbillar jag mig.
Eller också kan man minnas något om sig själv som man har glömt i den här vanliga vardagslunken där man har kört in den man är i ett väl upptrampat hjulspår och där man inte "behöver" vara någon utanför det här spåret.

Man blir på sätt och vis någon annan då man reser bort, eller man reser bort från den man förväntas vara. Borta kan vara var som helst. Det är nödvändigt för att få tag i något, fråga mig inte vad.

Jenny Diski i Vi läser nr 1 2010

Borta kan vara var som helst. Det spelar egentligen ingen roll vart man reser. Det är själva detta att resa, att försätta sig i en annan miljö som det handlar om. Även om jag inte gillar de sidor jag upptäcker hos mig själv när jag flyger eller åker på stadsbussarna, men kanske är det nyttigt att bli medveten om de sidorna...
Men en helg i Västerås är inte alls fel, den gör att jag känner mig riktigt levande, kreativ och rätt så bra i största allmänhet.

onsdag, juni 02, 2010

Hm

Lite stämningsmusik som inte att gick att bädda in men kanske att länka till.

Jag borde vara mer aggressiv och på.
Mera utåt och framåt.
Jag borde vara mer högljudd och bestämd.

Om sanningen ska fram så tycker jag faktiskt att jag är alldeles särdeles lämpad och passande.

Det är synd att jag inte är tillräkligt aggressiv, på, utåt, framåt, högljudd och bestämd för att det ska gå fram.