lördag, januari 30, 2010

Personlighetsutvidgning

Och om jag nu hade begränsat mig med definierande ord (som till exempel "ointresserad av hushållsarbete) hade jag inte bakat bröd härom dagen. Och förutom att det blev väldigt gott hade jag då gått miste om P:s förvånade: "Bakar du?" Med betoning på båda orden.
Känner mig fortfarande väldigt nöjd med mig själv. Det var till och med ganska kul.
Tänk vad lite arbetslöshet kan göra med en människa.

fredag, januari 29, 2010

För ordningens skull

Eftersom jag per definition...hrm...har sorteringsmani har jag lyckats sortera bort ett inlägg från januari 2009 och resan till Lübeck det nyåret. Eftersom jag, per definition, har ordningsmani grämer det mig så till den milda grad att jag på något sätt måste peta tillbaka inlägget i bloggen igen, för det är där det hör hemma. Eftersom jag, per definition, blir galen av att hålla på att krångla med datorer och därför inte ens orkar börja försöka peta in inlägget under sitt rätta datum så kommer det här:

Inför flygresan
Inför morgondagens flygresa ligger jag i den röda soffan och försöker få grepp på detta att andas i fyrkant som Linda tipsade om. Andra sätt att handskas med flygrädsla, hämtade från en flygning till Mallorca för några år sedan:, kommer här: Två kvinnor i 60 års-åldern sitter snett bredvid mig. Den ena säger att hon tagit lite av sin mans hjärtmedicin för att hålla sig lugn.
”Herregud!, säger den andra och viftar med sitt glas. Ta en whisky istället! ”
Goda råd båda två. En whisky är en whisky. Och hade jag ätit av någon annans hjärtmedicin hade jag varit så nojig över vad den skulle göra med mig att det här med att flyga skulle kännas som a walk in the park.

onsdag, januari 27, 2010

Vad driver dig?

Vi klarade ju av fråga 1, det här med riktningen, för ett par dagar sedan så nu är det väl dags för fråga 2:
Vad driver dig?
Först är det riktningen och sedan själva bränslet, så att säga.

Jag fick frågan under en jobbintervju innan jul och fick väl ur mig något relativt klokt, lämpligt och inte fullständigt lögnaktigt. Nu fick jag visserligen inte jobbet så kanske var det inte så klokt och lämpligt det jag sa i alla fall.
Hur som helst så funderade jag lite på den där frågan när jag vaggade hem på glashala trottoarer efter intervjun. Vad driver mig? Ja, jösses! Man kan ju drabbas av livskris för mindre.

Det är mycket sånt där just nu. Var på ett seminarie om jobbsökande härom dagen, där man för att förbereda sig skulle skriva ned sina motivationsfaktorer och sina styrkor. Man stöter och blöter sitt jag så att det åtminstone ska låta som om man passar in. Sorterar olika ord i högar. Nu tycker jag att jag har hyfsad koll på vem jag är, jag brukar bara inte ägna så mycket tid åt att formulera det. Vad det nu kan bero på. I rutan där man kan skriva något om sig själv på Facebook är det tomt, liksom författarpresentationen på Vulkan.se, under rubriken Min Profil här på bloggen har jag en dikt som väl egentligen inte beskriver mig utan ett tillstånd att sträva efter (Det är alltså dit jag ska, käre gode gud?) vilket väl i och för sig beskriver mig men inte så där direkt och konkret som ord som "serviceinriktad", "effektiv" och "noggrann", som ju egentligen är urvattnade ord som inte säger så väldigt mycket, kan jag tycka.
Men jag har ändå börjat fundera på vaför jag låter sådana där rutor stå tomma. Skäms jag för något, eller? Eller har jag bara svårt att definiera mig själv? Det skulle väl inte vara särskilt klädsamt vid 34 års ålder. Sen kan man ju tycka att hela den här bloggen är ett evigt och ständigt pågående definierande och formulerande av vem jag är, även om det inte är så kort och klatschigt som det bör vara i ett personligt brev till en arbetsgivare.

Jag har ju skrivit om det här med språkets förminskande och förlösande effekt. Att det här med att definiera sig med sin yrkestitel är att förminska sig själv eftersom en människa är så mycket mer. Att språket, med alla ord som "noggrann", "flexibel" osv bara förminskar vår tillvaro, samtidigt som det fungerar som ett verktyg för att göra våra tillvaro begriplig, gör det möjligt för oss att förhålla oss till detta enorma brus som är livet och världen.
Jag hittade i Lyrikvännen 09:06 ett citat av Charles de Boulles, översatt från latinet av Kent Lindfors, som jag tyckte uttryckte detta ganska bra:
Världen har ett maximum av vara och ett minimum av kunskap; människan har ett överflöd av kunskap och mycket litet av vara.
I en av mina favoritböcker Simon och ekarna av Marianne Fredriksson talar man också om att "mycket av människans elände berodde på hennes strävan att skapa en personlighet, som avskilde henne från andra." Men man säger samtidigt att det är nödvändigt att skaffa sig en stark personlighet för att överleva här i världen. Så frågan är hur man ska bete sig för att lyckas och bli lycklig i den här villande världen.

På hemväg härom dagen for förresten en av stadsbussarna förbi mig. På sidan fanns en stor skylt med följande text i stora bokstäver:
Varför finns jag?
och jag tänkte att nu får ni fan ge er.

söndag, januari 24, 2010

Olika typer av brand

Sedan nästan 20 år är Bodil Malmsten en av mina husgudar och att läsa hennes blogg hör därför till dagsrutinerna . Nu skriver hon om Roberto Bolãno, författaren som dog medan han skrev boken 2666, som jag för övrig inte har läst.
Enligt Bodil Malmsten "dog Bolaño av en leversjukdom 2003 innan romanen var klar. Bolaño var så upptagen med att skriva boken att han tackade nej till den levertransplantation som skulle räddat hans liv och han hade fått avsluta 2666 - så mycket nu en författare någonsin avslutar en bok."

Jag blev lite tagen av denna... besatthet? av skrivandet. Det är skillnad på mig och Roberto Bolãno, det är ett som är säkert. Jag hade valt transplantationen framför bourgogneboken, utan att ha tvekat en sekund. Jag vill helt enkelt hellre leva än att skriva. Även om man verkligen måste vara en "riktig" författare om man brinner så mycket för sitt skrivande att man inte har tid att göra en bokstavligen livsviktig operation. Eller också är man bara galen. I förhållande till Roberto Bolãno, småglöder jag bara lite lagom för min bourgognbok. Och jag är inte säker på att jag sörjer över detta.



fredag, januari 22, 2010

Käre gode gud vart ska jag?

Har via Skatans bloggroll hittat Lolls vackra, välskrivna blogg MMMM. (Och det ska finnas en länk till den om man klickar på "Loll" och en länk till Skatan om man klickar på "Skatan", även om den av någon anledning inte blir röd förrän man pekar på den, trots att jag har "beställt" att den ska vara det.) För ett par dagar sedan hade hon, Loll, ett inlägg där hon berättar om en tavla med den brodderade texten:
Käre gode gud vart ska jag?
Inlägget funderar kring riktning, om att medvetet söka en riktning eller låta den vara slumpmässig. Ja, ni kan gott läsa inlägget själva.

Käre gode gud vart ska jag? känns som en central fråga i mitt liv för tillfället. Att vara arbetslös innebär ju att man har alla möjligheter. Man kan välja precis vilken riktning man vill att livet ska ta. Det kan man väl visserligen alltid men att vara arbetslös innebär att man befinner sig på en punkt som man ovillkorligen måste förflytta sig ifrån. Man kan inte vara arbetslös jämt. Har man ett fast jobb är man i en av samhället accepterad situation, det är inte konstigt om man jobbar kvar på samma ställe resten av livet, även om man vantrivs. Man behöver inte fundera. Visst kan man vara arbetslös länge och slussas omkring i olika arbetsmarknadsåtgärder men det handlar ju hela tiden om åtgärder som syftar till att man ska ta sig ur den situation man befinner sig i. (Jag räknar inte dem som av ekonomiska skäl inte behöver arbeta och därför inte gör detta till de "arbetslösa". De är ju "fria". Eller?)

Så, eftersom jag nu ändå befinner på en punkt som jag måste lämna och ge mig i väg i någon riktning, funderar jag mer än vanligt över just riktningen; själva livsriktningen. Man kan ju inte helt och fullt bestämma vad som ska ske men man kan bestämma om man ska göra något för att påverka det som ska hända, eller bara låta det hända. Man kan bestämma vad man ska göra. Så jag tänker: Finns det andra vägar? Andra alternativ? Vad vill jag? Hur gör man?
Käre gode gud vart ska jag?

onsdag, januari 20, 2010

Trodde jag var päronformad men det visar sig att jag har julgranskropp

Lycka är att ha en man som kommer hem med Språktidningen i portföljen till sin medellösa hemmafru, där hon står redo med hans tofflor och stoppade pipa. Nu har han vare sig tofflor, pipa eller portfölj, tidningen låg i en påse från Pressbyrån, men det ger ju lite mer 30-talskänsla (?) åt bilden. Jag är för övrigt inte heller fru.
Tänk att det fanns en tid då pipan symboliserade något gemytlig. En pappa som avslappnat läste tidningen. Till och med Alfons Åbergs pappa går omkring med pipa i munnen inomhus i de tidiga böckerna och det är bara trevligt. Numera skulle han få skäll för att han är så oansvarig att han bolmar ut skadlig rök i sin sons sovrum. Tiderna förändras.

Så gör också kroppsuppfattningen. Eller beskrivningen av den, kanske snarare. I nyssnämnda tidning läser jag under rubriken Nya ord om ordet julgranskropp. Det är en kropp med mycket hull från midjan och nedåt. Den gamla klassiska päronformen alltså.
Vidare i tidningen skriver Martina Lowden:
Två ord kan inte betyda detsamma. Det finns alltid små skiftningar i stilnivå och innebörd, och av den anledningen vidgar varje nytt ord man lär sig inte bara ens vokabulär, utan också en blick på världen, tillvaron, verkligheten, whatever. Vidgar, och skärper. Allt man inte visste fanns.
(Språktidningen 09:6)

Alltså har jag vidgat insikten om min kropp. Brukar annars lyckas bäst med att vidga själva kroppen.

tisdag, januari 19, 2010

På grund av sakernas tillstånd

så visas dagens blogginlägg under gårdagens.

måndag, januari 18, 2010

Största. Möjliga. Tysssstnad.

Jag får inte till det. Det känns som om jag har sinat, stelnat eller förfrusit, kanske. Det lilla som kommer får jag ingen ordning på. Orden brötar och bråkar.

Jag återanvänder en gammal dikt som beskriver nuläget ganska bra.

vintern kommer ismassorna lägger sig täpper till och kväver
syret är kvar på den andra sidan jag kippar

jag släcker ner nu avvecklar kopplar ur stänger av
drar åt kranarna bit för bit finger för finger förtvinar hela handen dör
det sprider sig det rusar genom kroppen det går av sig själv det går inte att hejda när det väl har tagit fart hjärtat bryr sig inte om att pumpa ut blodet längst ut i kroppen längre energin räcker bara till nödbelysningen nu snart slocknar den jag får det att hända jag sinar jag rinner ur mig ifrån mig och undan och upphör ett rakt streck på en monitor ett elektrisk

pip

Narnia, eller inte?

Såg nyligen filmen Prins Caspian på dvd och förundrades. Filmen bygger på boken Caspian - prins av Narnia, fjärde boken i serien om Narnia. Nu såg jag filmen, sent om sider, och jag kände inte igen mig. Det var detta som gjorde mig förvånad.
Jag vet inte hur många gånger jag har läst böckerna om Narnia. När jag var barn var de de optimala sommarlovsböckerna. Jag lånade hem hela serien från biblioteket och låg på en filt under trädet med de rosa blommorna och läste, jag läste vid frukostbordet tills pappa fick vredesutbrott, jag läste halva nätterna och halva förmiddagarna innan jag orkade ta mig ur sängen, jag läste när jag gick omkring i huset och fick en massa blåmärken över allt eftersom jag hela tiden gick in i möblerna och under den period jag var paniskt rädd för åska så läste jag i bilen. I vuxenålder köpte jag böckerna på engelska och har läst dem några gånger till både på engelska och svenska.
Kort sagt anser jag mig kunna The Chronicles of Narnia både fram och baklänges. Men när jag såg filmen Prins Caspian kände jag alltså inte igen mig. Jag blev faktiskt tvungen att läsa om boken igen för att ta reda på om det verkligen gick till på det här sättet. Det gjorde det inte. Jag tänker inte avråda någon från att se filmen, men om ni tänker göra det avråder jag er från att läsa vidare här.

I den första narnia-filmen Häxan och lejonet var det bara ett vattenfall som jag inte fick att stämma. Här har man ändrat stora delar av själva historien. Åtminstone två tredjedelar av boken handlar om hur Peter, Edmund, Susan och Lucy ska nå fram till Caspian och om de ska göra det i tid. I boken är detta de stora frågorna. I filmen är detta snart avklarat. Istället ägnas lång tid av filmen åt utdragna stridsscener. I boken sammanfattas striderna kortfattat på knappt två sidor, sammanlagt. Varför gör man så här? Är det bara för att visa vilka specialeffekter man kan åstadkomma nu för tiden?

Andra böcker i samma genre som blivit film de senaste åren är ju Sagan om ringen och Harry Potter. Nu har jag bara läst först boken i Sagan om ringen och inte sett riktigt alla Harry Potter-filmerna men i de fall då jag tycker att jag kan uttala mig så har de varit ursprungsberättelsen trogna. I julas såg jag Harry Potter och den flammande bägaren och visst hade de plockat bort en del av det som hände i boken men det kan jag leva med. Det är en tjock bok. Men jag tycker inte att det är ok att man förvanskar hela historien och gör den till en annan. Jag tycker att den historia som berättas i boken håller för en film. Narnia-böckerna är ju dessutom närmast heliga böcker och som sådana ska de hanteras med varsam hand. I lejonets namn!

onsdag, januari 13, 2010

How not to write

Jag har hittat en så rolig blogg. Den heter How not to write och där kan man bland annat hitta nedan goda råd:

How to Write Every Day
There is a simple formula for writing every day. It goes like this:

1, Put ass (A) in chair (B).
2, Write.
3, Do not separate A and B for at least 60 minutes. 90 is better. I try for at least 120 if not more.


Inte för att jag behöver lära mig how not to write. Det kan jag redan. Nu har jag till exempel suttit och läst den där bloggen i flera minuter utan att skriva något själv. Jag är väl snarare i behov av det goda rådet. Men jag har faktiskt kommit igång igen med redigeringen/omskrivningen av bourgogneboken som har fått vila över helgerna. Jag var hjärtligt trött på den ett tag, men nu känns den inte allt för illa längre. Så det var kanske bra med en paus.

måndag, januari 11, 2010

Vad det är vackert med vemod!

Den moderna magin

Mitt förhållande till datorer och Internet är en stor ironi i mitt liv. Jag har ju tidigare skrivit om hur jag under gymnasieåren tog ett nästan religiöst avståndstagande från datorer i alla former och uttryck (Nu ska det gå att trycka på länken Gamla bloggen och där klicka sig fram till ett inlägg som heter Fler ideal från förr, publicerat 081025, där man kan läsa om detta. Om man nu inte har något annat för sig.) När det började talas om Internet i medierna var jag fortfarande skeptisk och muttrade något om att "nu kommer folk bara att sitta inne i sina lägenheter och glo i burkar istället för att umgås med varandra". (Jo, något sådan var det faktiskt.)

Som om jag vore någon stor umgängesmänniska. Som om jag älskade att frottera mig i stora sällskap och vandrade från fest till fest, ständigt med en mobiltelefon tryckt mot örat evigt pratande (Mobiltelefonen tog jag förresten också länge religiöst avstånd från. Numera tar jag avstånd från den fasta telefonin men om det är ett religiöst avståndstagande vet jag inte just.). Som om jag inte själv vid denna tid satt ensam i min lägenhet och glodde i en burk (tv:n) och kände mig som en kuf som inte visste hur man gjorde när man umgicks med människor och som sa till sig själv att hon inte ville umgås med människor.

Nu har jag avfallit från min religiösa tro, välkomnat databurken med öppna armar och skriver saker som att "Gud har givit oss datorn som gör det lättare att ha kontakt med varandra". Och jag känner mig mindre kufig än någonsin. Jag är fortfarande inte någon stor umgängesmänniska och är fortfarande inte så förtjust i stora sällskap eller fester men jag har i alla fall insett att jag är betydligt socialare än vad jag trodde att jag var. Både i och utanför burkvärlden.

lördag, januari 09, 2010

Jubileum!

Herregud, det var ju jubileum igår och jag var alldeles för upptagen av att var vresig och deprimerad för att komma ihåg och fira detta. Dags att ta sig i kragen så att man inte missar flera väsentligheter.

I går borde jag har firat att jag befunnit mig i den så kallade bloggvärlden i tre år. Den 8 januari 2007 började min bloggarkarriär här. Som så många gånger förr var det P som försåg mig med en spark i rätt riktning med att säga att "det är klart att du ska ha en blogg!" Det är riktig irriterande hur många gånger han har fått mig att göra en massa bra saker som jag inte kommit mig för med själv. Eller ja, det är väl irriterande att jag inte kommer mig för själv, inte att någon knuffar mig över kanten.
Själv tänkte jag nämligen att "jag har väl inget att säga i en blogg." Men nu har jag alltså babblat på i tre år och har inte en tanke på att sluta. Jag har släppt lite på de stora pretentioner jag hade till en början, då hade jag för avsikt att skriva en ren litteraturblogg, och tur är nog det de första blogginläggen jag skrev är nog bland de tråkigaste jag läst. Det allra första var emellertid en dikt som jag fortfarande är ganska nöjd med om jag nu får säga det själv och det får man ju i sin egen blogg. Numera använder jag det jag lärt mig av Bodil Malmsten: man kan skriva om vad som helst. Och det är inte att säga något negativt om Bodil, tvärtom.

Hur som helst har det varit fantastiskt roligt att blogga. Den del av bloggvärlden jag har kontakt med är mycket trevligt. Det är roligt att träffa på människor som man aldrig skulle ha träffat i IRL och ha någon slags kommunikation. Men för att bli känd i den här världen måste man bråka med någon, helst Blondin-Bella om jag förstod bloggpseudonymen Kissie rätt i Veckorevyn (den fanns på rummet på det där snåla hotellet på flygplatsen, själv är jag alldeles för kultursnobbig för att köpa Veckorevyn ;)). Ingen kunde ha lyckats undgå Kissies blogg skrev man i Veckorevyn men jag hade faktiskt ingen aning om vem det var. Dålig bloggkoll alltså. Och jag har inte lust att bråka med någon så jag fortsätter väl att blogga i det lilla.

För ett drygt år sedan bytte jag bloggdistributör (ja, vad kallas det egentligen?) eftersom jag ville ha en blogg där det gick lättare att gå tillbaka till gamla inlägg och där man kunde sortera in inläggen under olika kategorier. Jag har alltid gillat att sortera (bokmärken, kassettband, böcker...). Därför irriterar det mig en aning att jag har två så generella etiketter som Livet och Världen där jag skåpar in inlägg som jag inte vet vart jag ska göra av. Det irriterar mig också att jag har kommit på nya etiketter efter hand och att jag har många gamla inlägg som borde ligga på något av de nya etiketterna. Men det irriterar mig inte tillräckligt för att jag ska gå igenom alltihop och etikettera om dem. Annars tycker jag generellt att allt på A ska vara under A, om ni förstår vad jag menar.

På grund av detta ordningssinne stör det mig att jag missade min jubileumsdag och är tvungen att skriva detta i efterskott men hur som helst så gratulerar jag mig själv till mitt bloggande i dag istället och många varma kramar till alla bloggvänner som förgyller mitt liv.




fredag, januari 08, 2010

Jaha


Nu är det ju inte det att jag har varit så där vansinnigt aktiv och effektiv som jag gav sken av att jag planerade att vara i tidigare blogginlägg, som har gjort att jag inte har bloggat på några dagar. Det har faktiskt inte blivit något särskilt gjort alls. Faktiskt har den där ambitiösa lusten runnit ur mig fullständigt och jag har knappt ork att ta mig ur sängen. Känner mig fullständigt appatisk, sur och vresig i största allmänhet. Är det kylan? Eller är det denna uppåt våg under nyår som tar ut sin rätt?

måndag, januari 04, 2010

Summering 2009

Jaha, då äntligen kommer vi till detta, vid det här laget så omtalade, litterära storverk: min summering av 2009. Det blev inte hela decenniet och det kanske vi ska vara tacksamma för. Jag börjar med en symbolisk bild av ett till hälften nedmonterat pariserhjul som ska fungera som en metafor för att festen, dvs året är slut. Sedan har jag tänkt att begagna mig av en assosiativ (hur det nu stavas) komposition, dvs det kommer att bli lite som det faller mig in. Och ja, jag ironiserar lite, jag är inte riktigt så här pretentiös i mitt upplägg.

Det första jag tänker på när jag någon gång ser tillbaka på en period och funderar på vad jag egentligen gjort (för det händer det faktiskt att jag gör) är RESORNA. Att resa är frihet, att vidga och upptäcka vidden av sitt jag. (Och precis pretentiös är jag.) I år blev det tre veckor i vårt andra hem Bourgogne med lite Tyskland inbakat. Två veckor i ett Turkiet som inte verkar tycka om mig och där jag lärde mig att jag ska sluta med det här vidskepliga tramset att oroa mig i förväg för att på så sätt besvärja olyckor. Det tjänar ingenting till. Jag hoppas att jag kommer att komma ihåg att jag har lärt mig det. Året slutade där det började; i Lübeck och slöts på så sätt alltså som en cirkel (eller ett pariserhjul?)
Det är inte nödvändigt att resa utomlands för att vidga sitt jag. Det går bra att göra det på lite kortare färder också och 2009 blev det hotellweekend i Köping, Stockholm, Grythyttan och Uppsala. Samt en dagstur till Stockholm med Helena. Då vidgade vi även magens omfång en del eftersom det enda vi gör oavsett var vi befinner oss är att äta och tala.

Skrivandet då? Tydligen har jag skrivit 202 blogginlägg och det får väl duga. Det tog betydligt längre tid att skriva klart bourgogneboken än jag hade tänkt mig och jag har inte förfärdigat en enda dikt under hela 2009, däremot har jag börjat på ett par. Sammanfattningsvis ett ganska magert skrivarår, måste jag säga. Men jag har gett ut en bit av bloggen i bokform och det är ju alltid något, även om den (boken) inte heller riktigt blev som jag ville.

Jag har läst 58 böcker under 2009 och enligt P är det oerhört pretentiöst att skriva upp och hålla räkningen på de böcker man läser och det kan ju han tycka om han vill jag gör det ändå. De största läsupplevelserna för året var nog upptäckterna av så vitt skilda författarskap som Maria Langs, Birgitta Stenbergs och Paul Austers. Den största besvikelsen var Marianne Fredrikssons sista bok Ondskans barn, vilket jag har skrivit om här tidigare. Marianne Fredriksson har ändå en speciell plats i mitt hjärta, särskilt med boken Simon och ekarna som jag har läst om i år och som fortfarande är lika enastående.

2009 firade vi min farmors hett efterlängtade 90-årsdag och världens bästa svärmors inte riktigt lika efterlängtade 70-års dag. Jag lärde känna min nya kollega Martina, en tjej med passioner. Tyvärr är hon redan min fd kollega eftersom jag under 2009 också förlorade mitt livs första fasta anställning och därmed även alla arbetskamrater, som jag saknar. Men som en av dem sa när vi skilldes "ingen av oss är ju död" och Gud har ju nu en gång välsignat oss med detta underbara redskap som heter datorn så det går ju att ha litet kontakt ändå.

Jaha, det var väl de fyra viktigaste pelarna i mitt liv: resorna, skrivandet, läsandet och människorna, där P fortfarande, efter 12 år, är den viktigaste.

2009 var också det år då den sista julen firades i mitt barndomshem eftersom mina föräldrar ska sälja huset och flytta till lägenhet i stan. Detta stödjer jag med hela mitt hjärta men det känns ändå lite konstigt. Särskilt att hålla på och packa och rensa bland alla saker från min uppväxt som legat kvar i en garderob som i en förseglad gravkammare. Är lite överväldigad både av mängden och minnena.

Jag vet inte riktig om jag är nöjd med 2009 eller inte. Jag menar då med mina egna insatser. Det som drabbar en drabbar en och det kan inte göras så mycket åt det, man kan bara välja hur man hanterar det. Vet inte om jag får godkänt på den punkten, vet bara att 2010, då jäklar!

söndag, januari 03, 2010

Det är visst nån som är tillbaka

Ja, då var man hemma igen då och känner sig lite så där lagom avslagen som man brukar när man har varit ute och farigt och är tillbaka i den så kallade vardagen igen. Och med tanke på vilket euforiskt rus jag har befunnit mig i de senaste dagarna är det kanske inte så konstigt om det blir lite jetlags-känsla när man kommer ned på jorden igen.

Den sista Lübeck-dagen hade jag Stenmarcks "Jag kommer inte heeeeem i kväll..." på hjärnan tills jag började oroa mig för att jag skulle besvärja planet att störta med sådana sånger. Jag är ju nu en gång evigt vidskeplig när det gäller detta att besvärja lycka och olycka. Och jag var ju ute efter att stanna i Lübeck snarare än att inte komma hem, om ni förstår hur jag menar.
Jag funderade som vanligt på hur det skulle vara att bo här, att gå runt på de här små mysiga gatorna, sitta och skriva på alla kafféer, gå på poetryslam i filmhuset och ... ja, det mesta handlar ju om att jag inte behöver arbeta för min försörjning, så det är väl inte bara geografi det handlar om.

Istället för "Jag kommer inte heeeeeem..." spelar vi Winnerbäcks "Det är visst nån som är tillbaka", det känns lite mer uppåt i melankoli på något vis. Hm, är lite okoncentrerad idag...

Den stora 2009-summeringen kommer i morgon om allt går som planerat. Har ju hunnit fuska lite här genom att läsa alla andras summeringar och årskrönikor men blev bara mer förvirrad; en del har gått igenom månad för månad, en del har skrivit i teman. Herregud, hur ska då jag göra? Jag som är fullkomligt novis i det här med summerande. Sen tänkte jag, att det är ju faktist inte bara nytt år utan ett nytt decenium, borde jag kanske rent av summera hela 00-talet? ka bli spännande att se vad det blir. :)



fredag, januari 01, 2010

2010

Ja, så var det här då, det där nya, blanka, oförstörda året. På bilden ovan och den närmast nedan är det (året, alltså) bara ca 5 minuter gammalt. Bilderna ger inte riktigt rättvisa åt krigsskådeplatsen i fråga men det var intensiva explosioner, ihållande sirener från ambulans och brandkår samt, vilket vi hörde först efter att sprängningarna lagt sig lite, trumslagare. Kort sagt var det ett jävla liv, som jag förskräckt avnjöt inkrälad i ett barfönster.

Vi talade lite om att vi skulle låta bli att gå upp till Holstentorplatz i år och istället titta på de raketer vi kunde se från hotellfönstret men så blev det inte och det är inte så det ska gå till. Det hör liksom till i min romantiserade nyårsfilosofi att man ska stöpas ny i krutrök och raketpinneregn en sådan här kväll. Spräng bort det gamla och spräng in det nya.

I morse vaknade jag klockan åtta av att alla stadens kyrkklockor (och det är några stycken) slog och slog och slog som om de vore förhäxade. Till den, som vanligt, eminenta hotellfrukosten serverades vi varsitt glas sekt och stärkta av detta begav vi oss ut på den traditionsenliga nyårsdagspromenaden för att betrakta förödelsen.

På nyårsdagens förmiddag är Lübeck en mycket stilla stad, där man bara möter enstaka vandrare som också är ute och tittar på hur staden klarat sig efter det stora slaget vid midnatt. Det krasar lite av förbrukade sprängämnen och krossat glas under fötterna där man går.

Nu får vi se hur länge alla storslagna nyårslöften håller sig i år.