tisdag, mars 31, 2009

Modern magi

Eftersom jag just lärt mig hur man kan lägga in ett YouTube-klipp direkt i inlägget utan att behöva sätta in en ful länk tänkte jag spela lite musik och skriva lite om ålder. Hur man lägger in YouTube-klippet lärde jag mig genom att läsa instruktioner på en 18-årigings blogg. Jag menar inte att jag är förvånad över att en 18-åring kan en massa som jag inte kan. Det är naturligt att en 18-åring kan mer om datorer och Internet än jag. Jag härstammar från en tid då "datakunskap" var ett skolämne där man lärde sig att spela sänka skepp i ett dos-program. Internet var över huvud taget inte uppfunnet. Det är inte det. Det är bara det att det fick mig att känna mig en aning... mossig.
Nå, för att visa att man kan vara rock 'n roll trots att man är över 65 bäddar jag in ett klipp på min gamle favorit Johnny Halliday.

Och om någon, oavsett ålder, kan tala om för mig hur man gör en sådan där tjusig länk så att jag kan klicka på "Johnny Halliday" och komma till t ex hans uppslagssida på Wikipedia utan att den fula adressen syns, får han/hon gärna göra det.

söndag, mars 29, 2009

Twitter

Denna helg har det stått om twitter vart jag vänt mig. Twitter är, om jag förstått saken rätt, att blogga med korta meddelanden gjorda från en mobiltelefon. Här har jag alltså gått omkring och twittrat utan att veta om det. Eller kanske måste man twittra på www.twitter.com för att det ska gillas. Och skriva ett meddelande varje gång man ätit en ostsmörgås eller bytt kanal på tv:n. Jag är lite osäker.

Det är som när jag köpte den dator jag skriver på i denna stund. Försäljaren undrade om jag renderade mycket bilder.
- Nja, lite grann. svarade jag för jag ville ju inte verka helt bakom.
När jag kom hem slog jag upp "rendera" i Svenska Akademins Ordlista. Där stod:
"inbringa, avkasta, åsamka"
Inbringa bilder. Avkasta bilder. Åsamka bilder.
Jag vet fortfarande inte om jag renderar bilder över huvud taget men jag håller det inte för allt för osannolikt.

Det var förresten trevligt att försäljaren talade med mig trots att P var med. När jag köpte datorn som jag hade innan den här var vi i en butik där försäljaren hela tiden vände sig till P trots att vi gjort klart från början att det var jag som skulle ha datorn. Ändå fortsatte han hela tiden att berätta för P att "då kan du göra det här och det här" mig ignorerade han fullständigt.
Vi köpte datorn i en annan butik.

fredag, mars 27, 2009

-

Lägesrapport från en plats varifrån det nyligen rapporterats om snödroppar och gäss.

onsdag, mars 25, 2009

Inspiration och hårt arbete

Är hyperinspirerad efter föreläsningen av Majgull Axelsson. Hon är en fantastisk författare, en genuin berättare som har det där som jag brukar kalla "semesterögonen" i sina böcker, dvs förmågan att se detaljerna i vardagen och därmed förhöja vardagen till något intressant. Att en person i hennes böcker vänder ett halvt varv på en trottoar framställs som en oerhört viktig händelse. Det är en oerhört viktig händelse. Sen är det väl alltid lättare att ha semesterögon i vardagen i litteraturen. Kanske... Det är nödvändigt att ha semesterögon för att skriva god litteratur.

Hur går det då med min bok, boken om Bourgogne, undrar min kära bloggarkompis Skogsnuvan. Ja, hur går det egentligen?
Jag har ju börjat förstå att det är påsk snart. Våra grannar med den livsbejakande smaken för balkongutsmyckningar har klätt en björk med kulörta fjädrar och ägg, hängt upp påskkärringar och ställt upp en halv meter hög porslinstupp.
Så det är väl snart påsk då. Och här blir inga bourgogneböcker gjorda (jag hade ju satt deadline för min bok vid påsk) . Jo, det blir bourgogneböcker gjorda, osäkert är väl om den verkligen blir klar till påsk. Äntligen har jag kommit igång med att ha en speciell skrivdag i veckan. Vilket dessutom innebär att jag har förverkligat åtminstone ett av alla mina nyårslöften. I helgerna plitar jag också på lite grann men i övrigt har jag lite svårt att ”hitta tiden” som ju är ett modernt uttryck. Som om tid är något man hittar. Tid tar man sig. ”Vill du ha din frihet får du ta den”, sa Ulf Lundell en gång och det hade han mycket rätt i. Det är så det fungerar, man får ingenting gratis och man kan inte få allt men man kan få ganska mycket om man är beredd att betala vad det kostar.
Det där lät ju förnumstigt och bra men det jag vill säga är att det tjänar inte mycket till att gnälla och göra sig själv till ett offer man får börja ta ansvar för sina drömmar istället. Och detta vill jag inte bara säga till alla andra utan kanske främst till mig själv.
Bourgogneboken är idagsläget något mer än halvfärdig och det är faktiskt rätt ok, tycker jag. Det här med en fake-deadline är ju ganska larvigt ändå...

tisdag, mars 24, 2009

Till vädermakterna

Det är härligt att solen skiner men den här sista snön var inte ok

måndag, mars 23, 2009

Majgull

Just nu, i denna stund sitter jag universitetsbibliotekets kafeteria och äter en bagatellartad baguette. Bakom min rygg sitter Majgull Axelsson, Sveriges bästa författare. Om en knapp timme ska jag höra henne tala. Hela kafeterian vibrerar.

söndag, mars 22, 2009

Blä!


Det borde vara varningstext på det här inlägget. Det kommer inte att sprida annat än magsyra omkring sig. Det är söndagkväll och det snöar. Två vidriga ting i salig förening och de gör mig riktigt sur och jävlig. Dessutom har jag ägnat dagen, den dyra lediga söndagen åt att röja ut i skafferiet och tvätta. Blä! Men det blev fint i skafferiet. Och det behövde göras. Hittade saker med bäst före datum 2006.



I går var jag också sur och jävlig. Tittade på första programmet av Robinson. Ja, jag erkänner att jag gjorde det.


Tänk vad bortskämda vi är vi västerlänningar. Det var en rejäl kontrast till historien om rugbylaget som överlevde efter flygkraschen i anderna som jag nyss läst om. Där kan man snacka om värdig Robinson.


Och så jag då, som av någon anledning sitter och glor på detta med min von oben-attityd och muttrar sarkastiska och elaka kommentarer. Jag blir ingen bra människa av att titta på Robinson, eller några sådana där program över huvud taget. De plockar fram mina absolut sämsta sidor.


Klockan nio, precis innan ö-rådet, slog vi över till SVT1 och Magnus Ugglas "Var fan är min revy". För att i sista stund försöka frälsa mina själ.

lördag, mars 21, 2009

Grattis poesidagen!

I dag är det internationella poesidagen. Jag firar detta med min favoritdikt av Bruno K Öijer:

Vårdarna
ger dig vatten, lite åt gången
i cell nr 7
stickar du havet


För mig handlar den dikten om att tar vara på de ögonblick som ges i livet kan man sakta men säkert förverkliga sin dröm, sticka sitt hav även om man sitter i fångenskap. Min cell nr 7 är mitt heltidsarbete som tar tid från mina skrivardrömmar, mitt hav. Men det finns vattenransoner. Det gäller bara att se dem. Dikten tjänar för mig som en påminnelse om det, som en uppmaning: sluta gnäll över att du aldrig får tid och sticka på istället.

Mänskligt beteende


Melodifestivalenspektaklet är över sedan förra veckan. Let's dance närmar sig sin kulmen. Robinson börjar ikväll. En räcka pseudohändelser som i tidningarna målas upp som om de vore av yttersta vikt. Vi engagerar oss i så underliga saker. Som om det spelar någon roll vem som leder melodifestivalen. Vilken kändis som åker skridsko bäst.


Vi gör så mycket underligt. Vi drömmer så mycket om att lyxrenovera våra kök att vi måste jobba så mycket för att göra detta att vi inte hinner vara i köket, som Bob Hanson skriver på My space. Eller att vi inte är det vi gör utan det vi får betalt att göra. Också Bob.


Det är inte konstigt att vi blir utbrända eftersom vi inte bara ska jobba livet ur oss utan också ha en meningsfull fritid, renovera hus och torp och sommarstugor, baka och sylta och laga invecklad men hälsosam mat. Allt dikterat av andra sorters tv-serier.


Vi gör så mycket konstigt, har så mycket underliga prioriteringar.


Och där utanför flyger hela livet förbi...


fredag, mars 20, 2009

Gud bevare mig för den svenska våren!

'Gud bevare mig för den svenska våren. Kall och fattig är den men skön så att den vill slita hjärtat ur kroppen på en.' säger farbror Melker i Vi på Saltkråkan

torsdag, mars 19, 2009

Vittnesbörd 2:

Kanadagässen flyger i kacklande formationer över den gnällbältska himlen. Har dessutom hittat en mer offentlig snödroppe. Och en snigel.

onsdag, mars 18, 2009

Lotta-böckerna

Googlade Merri Wik, författarinnan till Lotta-böckerna som ju är mitt nya samlarprojekt och hittade en, visserligen på islagd, blogg om Lotta:
http://bloggenomlotta.blogspot.com/

Där läste jag att Ester Ringnér-Lundgren ,som Merri Wik egentligen hette, skrev sin första Lotta-bok när hon låg till sängs på grund av ett ryggskott och att det var henne dotter som uppmanade henne att skriva en bok medan hon låg där.
För inte detta tankarna till en annan författare för yngre människor? Det var ju Astrid Lindgrens dotter som uppmanade henne att berätta om Pippi Långstrump som sedan nedtecknades när Astrid hade stukat, eller om hon rent av hade brutit, foten.
Det tycket åtminstone jag var en intressant parallell.

måndag, mars 16, 2009

VITTNESBÖRD!!

På vägen hem idag såg jag både vintergäck och snödroppar!! De växte i en villaträdgård och jag hade inte lust att luta mig in över staketet och ta en bild så ni får helt enkelt tro mig på ett ord och titta på förra årets tussilago. Jag ville inte heller klättra över och känna efter om de verkligen inte var av plast, så helt säkert är det väl inte.
Hur som helst skrålade jag "Han vill var fri som en fågel, fri som en fågel... och då e dä som nånting ropar KOM i hans galna luffareblod" hela vägen hem.
Inte för att jag är fri som en fågel. Jag har inte fått någon ny semester än och inte vill jag ut och luffa heller. Åtminstone inte i mina nya jävla skor som visar sig var alldeles för trånga så snart de kommit utanför affären. Men skit i det, jag har sett snödroppar.


lördag, mars 14, 2009

Miraklet i anderna

Ligger i en stor, fluffig hästensäng på vårt luxuösa hotellrum i Köping och läser Miraklet i Anderna av Nando Parrado. Jag vet inte vad det är med mig. Varför läser jag, som avskyr kyla och snö, ständigt och jämt om äventyr och umbäranden i just denna typ av klimat? Kanske är det just därför jag läser, samma anledning som man ser skräckfilm. Jag kan ibland tycka att Nansen, André, Fränkel och Strindberg var rena idioter som frivilligt utsatte sig för det här. Det urugayanska rugbylaget som störtade i Anderna 1972 hade ju inte något val.

Nando Parrado, som skrivit boken, var med på planet, slogs medvetslös i kraschen men återuppstår, likt Jesus, på tredje dagen och blir tillslut den som, tillsammans med sin vän Roberto Canessa, tar sig ned för bergen och hämtar hjälp. Det låter som en riktigt Hollywood-vändning, men det var så det var, i verkligheten.

Första gången jag hörde talas om denna händelse var också genom "Hollywood"-varianten, filmen Alive med Ethan Hawke som Nando Parrado och det var en uppskakande filmupplevelse. Jag såg den på Snärkes Nation i Uppsala, där man hade gratis filmvisning om söndagarna. Det var en enkel projektor där man var tvungen att göra paus för att byta rulle mitt i filmen. Då kunde man gå och köpa sig en portion av den oerhört goda hallonpajen. När de bytte rulle i Alive köpte jag inte någon paj och det handlade inte om att jag mådde illa av de faktum att de åt kött från sina döda kamrater för att överleva utan att det, inför en sådan film, kändes så trivialt och lite oanständigt att sitta och äta hallonpaj.

fredag, mars 13, 2009

Laddar inför "hotellweekend i liten stad"

Denna helg behöver jag inte fundera på när jag ska tvätta om jag ska dammsuga eller om detta rent av ska bli helgen då jag äntligen ska rensa och sortera i garderoberna. Garderoberna, dammsugaren och tvätten kommer att befinna sig på annan ort. Sen brukar jag väl oftast komma fram till att det inte är helgen då jag ska rensa och sortera i garderober men nu behöver jag inte ens fundera.

torsdag, mars 12, 2009

Apropå könsroller och uppfostrande litteratur

Jag har länge hävdat att detta med att samla på saker är ett generellt manligt intresse, att det är ett manligt intresse detta att äga en massa saker och att äga något mycket sällsynt exemplar av något. Min far samlar till exempel på frimärken och ljussläckare, P samlar på vin. I Antikrundan (För att ge någon slags tyngd åt mitt resonemang tvingas jag alltså att här erkänna att jag tittar på detta program) visas inslag om olika ”samlare” och där handlar det nästan alltid om män. Härförleden handlade det visserligen om Kerstin Dellert som samlade på uppstoppade djur, vilket jag tyckte var en aning bisarrt. Inte att just Kerstin Deller samlade på uppstoppade djur men att över huvud taget samla på uppstoppade djur.
Nå, varje regel har ju något undantag.

Allt som oftast får jag mothugg i mitt (sexistiga?) påstående med att det ju var kvinnorna som skötte samlandet på den tiden vi levde i grottor. Att det var kvinnorna som samlade rötter och växter att äta. Jag här ännu inte sett några andra belägg för detta än att det påstås så i Grottbjörnens folk och jag kräver starkare bevis för att godta detta som ett faktum.

Att jag själv har samlat på bokmärken, gem, luktsuddgummin, servetter och annat trams tycker jag inte är en motsägelse till det jag nyss sagt. Det anser jag bara var en ungdomlig förvillelse. Kanske kan man kalla det ett experimenterande med könsrollerna under ungdomsåren.

Dock funderar jag på att, trots min könstilhörighet, sätta igång en liten samling. Förra helgen besökte vi staden antikvariat där jag hittade de kära gamla Lotta-böckerna från Wahlströms förlag, som jag läste tjogtals när jag var i tolv – tretton årsåldern. Kunde inte avhålla mig från att köpa en och gå hem, lägga mig i sängen och låta mig flyta i väg på nostalgins moln. Tror det finns ett fyrtiotal Lotta-böcker, säkert kan det vara lite sport att få tag i dem också, tror inte att de finns ute i handeln i någon större utsträckning.

onsdag, mars 11, 2009

Harry Potter - utbränd

Har just lyssnat på slutet av femte boken om Harry Potter, Harry Potter och Fenixorden, i mitt Harry Potter – projekt och känner att jag behöver en paus. Vet inte om det handlar om jag är trött på själva trollkarlsvärlden eller om det är Krister Henrikssons sätt att läsa som jag känner att jag behöver vila mig ifrån. Båda är visserligen eminenta på sitt sätt men jag håller på att bli tokig på Henrikssons obalanserade sätt att läsa; ena stunden viskar han, så att jag måste höja volymen för att över huvud taget kunna ana mig till vad han säger, för att i nästa ögonblick vråla högt och gällt så att trumhinnorna spräcks. Dessutom tycker jag att detta att plocka ut minnen ur huvudet som någon slags vita maskar och lägga dem i ett minnessåll är lite … äckligt.

Missförstå mig inte, jag tycker att Harry Potter är bra, riktigt bra, även om de utdragna referaten av quiddich (som jag alltså inte kan stava till eftersom jag lyssnar och inte ser texten) – matcherna är en aning uttråkande, men det finns en gräns för hur mycket husalfer, patronusbesvärjelser och klonkar man orkar med i ett sträck.

Något jag verkligen gillar med Potter-böckerna, förutom själva fantasin och den magiska värden man kommer in i är att JK Rowling inte verkar bry sig om att hon skriver barnböcker. Dvs hon bryr sig inte om att hon rör sig inom en genre som av hävd förväntas vara uppbygglig och sedelärande, föra vidare samhällets normer för att forma barnen till välanpassade medborgare.
Kanske låter jag lite kärv men jag skrev en gång en c-uppsatts i det här ämnet när jag läste Medie- och kommunikationsvetenskap och tyckte att det var skrämmande att upptäcka vilka könsrollstereotyper vi trumfar i barnen fortfarande i moderna barnböcker.
(För övrig verkar hela barnvärlden vara mycket koncentrerad på könroller. Köpte en gång en könsneutral påskkyckling till en halvårsgammal liten tjej och expediten frågade när hon skulle slå in den om den skulle vara till en pojke eller flicka. När jag lite förvånat svarat på detta valde hon ett rosa silkespapper istället för ett blått. Ja, herregud!)

Men Harry Potter är ju inte alltid den trevlige unge pojke som vuxen världen skulle föredra. Han är en ständig regelbrytare för det första och han är ganska otrevlig mot sin kusin Duddly (jag vet som sagt inte hur saker och ting stavas). Ok, Duddly är ju inte särskilt trevlig mot honom heller och Harrys beteende är väl det mer sannolika för en pojke i hans situation men i en klassiskt sedelärande barnbok skulle han inte tänka att hans kusin ser ut som en gris utan mild låta sig trakasseras för att i bokens slut få sin lön i himlen eller genom något annat trollslag, för att visa att den som vänder andra kinden till vinner i längden.
Sedan har vi Hagrid som gärna, åtminstone i de första böckerna, tar sig ett glas för mycket men som ändå framställs som en av de goda.
Det kanske mest ovanliga för att vara litteratur för yngre människor är det språkbruk som ibland används av bokens karaktärer. Jag minns inte om det var i den boken som jag nyss avslutat eller om det var i bok fyra som Onkel Vernon plötsligt utbrister ”Vad fan i helvete…” och det kan jag försäkra att jag inte hittade i Alfons Åberg när jag skrev min uppsats.

JK Rowling är mer lojal mot sin berättelse än hon deltar i någon slags uppfostringsmission och jag tror att det är en förutsättning för att skapa god litteratur. Men jag somnade ju i skolbänken när vår lärare läste högt ur Selma Lagerlöfs Nils Holgersson och hon har ju fått Nobelpriset så jag kanske inte är rätt person att ha åsikter.

måndag, mars 09, 2009

Modebloggen kämpar vidare

Förra året köpte jag, efter mycket om och men, en vårjacka någon gång i början av april. Det var då jag behövde en vårjacka. Då var det ganska urplockat i affärerna och det var ett sjå att hitta något som både var snyggt och som jag hade råd med. Och som gick att knäppa.
I år har jag också, något otypiskt, köpt en vårjacka. Sprang nämligen på den perfekta jackan. I februari. I mitten av augusti hittade jag täckjackor i butikerna. Själv skulle jag ha en sommarklänning. Är det jag eller modet eller själva tiden som är ur led?

söndag, mars 08, 2009

Internationella Kvinnodagen igen och ännu mer

Gå också in och läs Jonas Gardells inlägg idag.

En nio årig flicka genomgick en abort efter att ha blivit gravid med tvillingar då hon blev våldtagen av sin styvfar.
Modern, som tillät aborten, och läkarna som genomförde den är bannlysta av katolska kyrkan.
Styvfadern som våldtog henne är det inte.

Jag bannlyser alla som tror att det är så här Gud vill ha det, om han finns.

http://jonasgardell.se/doc/diary.jsp

Internationella kvinnodagen

Tänker uppmärksamma Internationella Kvinnodagen med en liten minnesruna över min gammelmoster här på bloggen, som hon säkert skulle tycka var djävulens verk.
Hon var den näst yngsta dottern av fyra i en skara på åtta barn. Det fanns alltså fyra bröder också. Hon var den enda av döttrarna som aldrig blev gift och drömde om att flytta till staden och försörja sig genom att sy åt folk. En ganska anspråkslös dröm kan det tyckas i dessa dagar.
Dess värre var det bara en av hennes bröder som blev gift. Tre bröder blev alltså kvar. Tre bröder som behövde någon som hushållade för dem. Så min gammelmoster blev kvar på gården.
Hon hade astma och struma, vilket gjorde henne pinnsmal –struman alltså – i motsats till hennes minst sagt bastanta systrar. Hon var också djupt religiös sedan hon blivit frälst i sin ungdom av en kringvandrande väckelsepredikant.
Hon dog när jag var sex år och jag ärvde hennes bibel med understrykningar gjorda med annilinpenna och en mycket vacker, svart Singer symaskin som var omgjord från trampmaskin till en elektrisk och smyckad med snirklande blomstergirlanger i guldfärg.

lördag, mars 07, 2009

Angående att vara gudomlig


...som jag skrev om förra helgen. Hittade en riktig soldansardikt att använda som mantra för att inse sin gudomlighet. Eller bara läsa ändå... Den är skriven av Edith Södergran 1916:

Triumf att finnas till...

Vad fruktar jag? Jag är en del utav oändligheten.
Jag är en del av alltets stora kraft,
en ensam värld inom miljoner världar,
en första gradens stjärna lik som slocknar sist.
Triumf att leva, triumf att andas , triumf att finnas till!
Triumf att känna tiden iskall rinna genom sina ådror
och höra nattens tysta flod
och stå på berget under solen.
Jag går på sol, jag står på sol,
vet av ingenting annat än sol.

Tid - förvandlerska, tid - förstörerska, tid - förtrollerska,
kommer du med nya ränker, tusen lister för att bjuda
mig en tillvaro
som ett litet frö, som en ringlad orm, som en klippa mitt
i havet?
Tid - du mörderska - vik ifrån mig!
Solen fyller upp mitt bröst med ljuvlig honung upp till
randen
och hon säger: en gång slockna alla stjärnor, men de lysa
alltid utan skräck.

onsdag, mars 04, 2009

En sista flämtning från modebloggen


Paris är ju känd som modets huvudstad men mitt intryck är att när det kommer till gemene man är vi svenskar mer modemedvetna än fransmännen. Svensk ungdom går betydligt oftare omkring i märkeskläder än vad fransk ungdom gör. Åtminstone om man går efter de platser i Frankrike där jag brukar uppehålla mig, vilket för all del mestadels är hålor. Där går de flesta omkring i kläder som går att köpa på bymarknaden. I svenska hålor är man flaschigare klädd. Men så har vi inte bymarknader på samma sätt. Tyvärr.

söndag, mars 01, 2009

Soldansarens modeblogg

Byter ytterst tillfälligt namn på bloggen eftersom mina kära kollegor under en fikarast fick mig att inse att enda möjligheten att bli rik på sitt bloggande är att skriva om mode (Blondinbellas "namn" figurerade i diskussionen), så sagt och gjort.
Nu är ju detta att köpa kläder något av det värsta jag vet. Rea är bara ett annat namn på Helvetet eftersom det innefattar två av de ting jag avskyr mest: att prova kläder och att trängas med folk. Men vad gör man inte för att bli rik och berömd. Alltså:

Här ovan ser vi mina gamla birkenstock-kopior. De inhandlades ur en reakorg 1993 på vad som på den tiden hette Strandmans i den lilla staden Askersund, utanför vilken jag bodde och i vilken jag sommarjobbade som apoteksstäderska. Skorna har sedan följt mig under hela mitt yrkesliv och gör fortfarande troget tjänst.
Strandmans har, upptäckte jag till min förfäran sist jag var i Askersund, bytt namn till något i stil med Colorama. Det kändes som om någon våldfört sig på min ungdom. Jag vågade inte gå in. Jag vet exakt hur det ska lukta därinne och vill inte störa minnet med att upptäcka att det inte luktar så längre. Strandmans sålde tapeter och färg, väskor, tvålar, smink och krimskrams. På luncherna på högstadiet larvade vi allt som oftast iväg för att fingra på plastringar och öronklipps i pastell- och neonfärger. Någonstans i mitt undermedvetnas oförnuft känns det som om jag fortfarande skulle kunna gå in och hitta cerisefärgarde snäckörhängen därinne.

När vi nu ändå är inne på neonfärger kan vi ju titta på en bild på de klänningar jag inhandlade på förra årsts chartersemester på Rhodos. Att köpa neonfärgade klänningar är något jag bara gör på chartersemestrar. Att ha dem på mig likaså. Äger inte någon annan klänning för övrig, tycker att de får mig att se ut som något onämnbart. Men på semestern kan man ju få för sig att man ser nämnbar ut.

Här har vi en hatt som jag impulsköpte på Indiska för många år sedan. Har hittills aldrig använt den och blev lite förvånad över att hitta den på hatthyllan i hallen. Trodde den hade stukit med förra gången jag hade ett "herregud-vad-mycket-skit-det-ligger-överallt-anfall" men den får väl bli kvar till nästa kommer.


Lika oanvänd som ovannämnda hatt är min vackra afrikanska dräkt som jag fick av en av alla dessa brevvänner jag hade en gång i tiden. Inte han som ville gifta sig med mig efter tre brev, dock. Ville man ha kontakt med ungdomar i andra länder när jag var i tonåren fick man anmäla sitt intresse till en organisation som hette IYS. Man fyllde i sitt namn och sin adress och önskemål om kön, ålder och nationalitet på den man ville korrespondera med på små kuponger och sedan kom det, förhoppningsvis, brev hem i brevlådan. Oftast stämde inte vare sig kön, ålder eller nationalitet på dem som skrev breven med det man hade angett på kupongerna men det kunde bli bra ändå. Jag hade brevvänner från Marrocko, Egypten, Norge, Frankrike, Italien, Estland och Peru.
Nu för tiden är det lite lättare att få kontakt med människor från andra länder tack vare Internet, om människorna stämmer bättre med de önskemål man har för det, vet jag inte.



Nej, tyvärr har jag väl inget större intresse för detta med kläder även om det är trevligt att ha något nytt som man trivs i ibland. Har aldrig varit så där fascinerad av ämnet som man förväntas att vara om man är kvinna. Viktigast var det nog när jag var mellan 16 och 18 och då spelade det egentligen inte någon större roll vad jag hade på mig bara det var annorlunda och lite uppseendeväckande.
Hur långt det kunde gå beskrivs väl bäst med att min far, som varje morgon körde mig till bussen eftersom vi bodde långt ute i obygden, en tidig vintermorgon sa åt mig att skulle jag se ut så där så körde han mig INTE någonstans. Jag var då skrudad i min gamla rödrutiga morgonrock och eftersom huset inte var uppvärmt ännu hade jag dragit en noppig, urtvättat och med tefläckar nedsölad, stickad tröja utanpå. På fötterna hade jag raggsockor. Inte ens jag hade tänkt visa mig offentligt i den munderingen men min pappa tyckte att väl att efter vad han tidigare bevittnat kunde det vara fullt möjligt.