torsdag, maj 30, 2013

Det finns rödhåriga änglar på parkeringarna i Helvetets förorter

Helvetet heter inte Leroy Merling.
Naturligtvis inte. Byggvaruhuset Leroy Merlin i utkanten av Palma är på sin höjd en avlägsen förort till Helvetet.
(Och den som tror att en dag på Leroy Merlin är en dag i Helvetet har ännu inte upplevt den dag då hen ska montera det badrumsskåp som hen har köpt där. Men det är en annan historia. Inte ett annat blogginlägg dock, för jag orkar inte.)

Emellertid är det svårt att hålla med om att man bara befinner sig i helvetesförorten när man har irrat omkring i två timmar mellan badrumskåp, mattor, stegar, motorsågar och industridammsugare tillsammans med en högerorienterad överlastad kundvagn samt stått i oändliga köer för att betala astronomiska summor för det man haft i den överlastade kundvagnen och sedan kommer ut på parkeringen och upptäcker att man har punktering på höger framdäck.
Det är ju inte så mycket annat att göra än att hissa upp bilen på domkraften och börja skruva bort muttrarna (eller vad det heter. I rättvisans namn ska jag säga att det var P som hissade och skruvade, medan jag stod och försökte titta åt ett annat håll eftersom jag vet hur irriterande jag själv skulle tycka att det var om någon glodde på mig medan jag höll på och hissa och skruva.)
Det är då det händer.
Plötsligt kommer en högrest och rödhårig spanjor i hantverkarutstyrsel. Han packar upp reservdäcket ur bagageutrymmet, skjuter milt P åt sidan, kickar med en lätt spark däcket av navet och skruvar på reservdäcket. Sedan hissar han ned bilen, tar bort domkraften, packar ner det trasiga däcket i bagaget, packar ner domkraft och skiftnyckel i servicekittet som han skruvar fast på sin plats och lägger till slut mattan som ska ligga där över alltihop. Så tittar han upp på oss med ett milt leende och säger något som förmodligen betyder "Sådärja!" på spanska.
Jag ligger utrullad som en tacksam matta för hans fötter när han hoppar in i bilen och vinkande kör iväg.
Denna fantastiska vänlighet gör det nästan till en positiv upplevelse att ha fått punktering!

Vi pratar mycket om den snälle rödhårige mannen och önskar att han hade haft vägarna förbi dagen därpå när vi  monterar badrumsskåpet.

måndag, maj 27, 2013

Mozzarellabanan och kebab

Jag provar mig fram så smått i det mallorcinska köket. Så smått, just.
Härom dagen beställde jag något som såg ut som ett bröd men visade sig vara en banan. Med mozzarella.
I förrgårkväll åt jag skalet runt en köttpaj, eftersom jag fann stuvningen inuti pajen vara fullständigt oätlig. Men det var väl mig det var fel på och inte köttstuvningen, får man förmoda. Som tur var var det hemma på balkongen och inte på restaurang för då hade det varit pinsamt.

De bästa matupplevelserna har jag emellertid haft på restaurangen nere på avinguda Joan Miró, som bland annat serverar armenisk mat; färsfyllda rotfrukter och bakad potatis med aubergine. Mums!
Vi ska heller inte glömma kebaberna på haket där gubbarna pausar med en öl efter att de har handlat i matvarubutiken vägg i vägg. De är i en klass för sig. Liksom hakägaren, som är oerhört trevlig.

Det är ingen brist på intressanta restauranger i grannskapet. Inför kvällen står valet mellan en italiensk, en indisk, en dominikansk, en columbiansk eller en brasiliansk restaurang. Det spanska köket får anstå så länge.

söndag, maj 26, 2013

Cirklar och kaffegrädde

I dag är det söndag i Palma, och på flera andra håll i världen...
Jag sitter på balkongen och lyssnar på Filipinska församlingens musiserande och funderar på vilka cirklar man trampar runt i här i livet: Cirka fem hundra meter från vår lägenhet ligger hotellet som jag bodde på första gången jag var på Mallorca! Det är inte längre ett hotell utan ombyggt till ett lägenhetskomplex. Det går bra att höra av sig om man vill komma och titta på en pilotlägenhet.
Mitt emot hotellet låg, på den tiden det begav sig, mysiga kafé Lorca, där jag drack mitt livs första cappucino. Den serverdes med en stor klick vispad grädde och jag blev stamkund direkt. Snacka om att jag blev besviken när jag beställde cappucino på kafé i Sverige och fick nöja mig med det där tvålskummet som vi oftast har.
I dag ligger det ett tvätteri och en annan sorts bar, som inte ser lika inbjudande ut, där café Lorca en gång låg. Saker och ting förändras.
Men den stora katedralen ligger kvar där den har legat sedan 1200-talet.










torsdag, maj 23, 2013

Puh

Efter en hård kamp med de mediala makterna kommer här en bild från lägenheten
Det blev ganska mysigt om jag får säga det själv.

Igår tog vi en paus från inredandet (jag hittar numera på IKEA i Palma i sömnen) och åkte på utflykt med T & M som är här på besök. Vi åkte på hisnande serpentinvägar och lunchade på hisnande hamburgare med stekt ägg på torget i mysiga Soller. Annars äter vi ganska nyttiga fruktiga frukostar på balkongen och med allt spring i trapporna så kan man nnog säga att vi är gaaaanska hälsosamma den här semestern...

måndag, maj 20, 2013

På plats i det nya landet

I går var det Pingstdagen och den filipinska församlingen i kyrkan i bottenvåningen firade detta genom att vråla "He's aliiiiive!´He's aliiiiiive!" till musik som hade imponerat på Sex Pistols. Om Sex pistols hade ägt förmågan att bli imponerade.
Själva helgade vi Pingstdagen med att lägga trall på balkongen, montera ett förvaringsskåp och dörrar på tre bokhyllor, slänga mängder med skräp och kartonger. Just själva slängandet kändes nästan mest jobbigt eftersom det innebar ett väldigt springande i långa trappor. Vid ett tillfälle var jag så yr av utmattning att jag plötsligt upptäckte att jag befann mig uppe på vinden, alltså två våningar högre än vår lägenhet. Jag hade bara travat vidare i yrseln medan jag skänkte en beundrande tanke till den äldre dam som bott i våningen innan och orkat med de här trapporna.
Redan när jag kom ned andra vändan till soptunnorna hade någon tagit hand om de fula gamla plaststolarna som jag ställt ut. Strykbrädan hann jag bara ut genom dörren med så stod det en man som undrade om jag ville slänga den, för i så fall kunde han ta den. Och det är ju bra att det kommer till användning,  nu när inte vi vill ha det.

I går kväll tog jag några treo för min värkande nacke och lade mig och blundande en stund för att de skulle verka innan jag gav mig i kast med Arne Dahls Hela Havet Stormar. Medan jag låg där och blundade tänkte jag på Fritjof Nansen, han som slog André i kapplöpningen till Nordpolen. Jag tänkte på hur han kastat sig i isvattnet för att rädda den bokstavligen livsviktiga flotten med all proviant, övervintringar i jordkulor i totalt mörker och oändliga skidfärder i vidrigt klimat.
När jag vaknade en och en halv timme senare meddelade jag P att jag nog inte orkade läsa något i kväll.
Jag är ingen polarfarare, det räcker med ett enklare inredande av en lite Palma-lägenhet för att jag ska gå i däck.

Eftersom mobilen och datorn inte synkar som de ska blir det tyvärr inga bilder. Ännu.

måndag, maj 13, 2013

Öppna upp ditt fönster

Lisa Ekdahls Öppna upp ditt fönster är månadens musik.
Det var 1994 i maj, eller kanske april redan. Jag skolkade från skolan och satt hemma i mitt första egna kök, i min första egna lägenhet och skrev ett specialarbete om Fredmans epistlar. Jag drack oerhörda mängder te ur en stor gul kopp och från fönstret kunde jag se en dagisklass leka i leran utanför sitt dagis.
Ur strömmade detta nya, magiska som var Lisa Ekdahls musik.
Denna enorma frihetskänsla, att ha sin egen lägenhet. Och att kunna gå från sin egen lägenhet till skivaffären, köpa skivan och gå hem igen för att direkt kunna lyssna på den. Inte behöva vänta på att mina föräldrar skulle ha druckit tillräckligt mycket kaffe hos någon äldre släkting eller handlat oändliga mängder förnödenheter på Konsum och vara beredda att åka hem, till vårt hem långt ute i vildmarken.
Lisa Ekdahls skiva med Öppna upp ditt fönster triggar alltid igång den där frihetskänslan som jag kände då.

Sedan den där första lägenheten har jag bott i ytterligare tre lägenheter inklusive den jag bor i nu. Jag har helt enkelt inte flyttat så mycket. Nu håller jag emellertid på att packa för resan till den fjärde lägenheten. Den ligger i Palma på Mallorca och det handlar inte om någon permanent flytt. Vi har köpt ett så kallat semesterboende där. Jag har inte sett lägenheten än, P har varit där och pimpat den tills jag kommer, så det ska bli jättespännande att se den. Men hur fantastiskt det än känns, det här att ha en lägenhet på Mallorca, så har jag inte riktigt kommit upp i samma frihetspirrande känslor som jag hade när jag flyttade in i den där första lilla ettan på 34 kvadrat.
Men det kanske kommer när jag väl kommer på plats.

lördag, maj 11, 2013

Den 11 maj och andra tidpunkter

I dag för 55 år sedan träffades mina föräldrar.
I dag för 52 år sedan förlovade de sig.
I dag för 38 år sedan fick de mig.
Jag undrar vad som ska hända idag. Detta, i vår familj så "magiska" datum.
Bäst att ladda med lite koffein i den nya koppen.


Fast det har ju redan hänt tre saker detta datum och om man ska följa den klassiska sagodramaturgin så är det ju liksom bara tre saker som ska hända, sedan har prinsessan fått sin prins och det är bara att leva lycklig osv.

Tre år gick jag på gymnasiet. Det var roliga år med mycket viktigt som hände. Men jag har alltid tyckt att det är viktigt att komma ihåg hur otroligt uttråkad jag var under de där åren. Också.
Hur mycket jag väntade på att det skulle ta slut och Det Riktiga Livet skulle börja.
Hur många lektioner jag satt av och tänkte: "Det här kommer jag ju aaaaaldrig att ha någon nytta av!"
Som om jag visste vad jag skulle komma att ha nytta av, jag visste ju inte ens vem jag var själv.
Det var en chock att det tog så lång tid att ta reda på det, vem jag var, att det inte bara trillade över mig när jag tagit studenten och Det Riktiga Livet började.
Nu har Det Riktiga Livet pågått i 19 år och jag tycker jag har lite bättre koll. På det mesta.
Att det skulle ta så kort tid att bli 38 år är kanske inte en chock, men en smula förvånande.

söndag, maj 05, 2013

Det stora ogripbara och språket

Efter ett avbrott för brasturné galopperar jag vidare på mina käpphästar. (Om man inte har följt den här bloggen tidigare och vill förstå vad jag pratar om så kan jag man läser det här och det här inlägget. Annars kan man försöka förstå ändå, det går säkert bra.).
 
Språket är ju ett typiskt sådant här specialanpassat handikapphjälpmedel, avsett att skapa en skenbart greppbar tillvaro. Man kan referera till begrepp som blå eller rund fast de egentligen inte finns och de flesta förstår vad man menar. Man kan välja att använda vissa ord ofta och andra mer sällan och på det sättet skapa stämningar eller uppfattningar kring vem man är.
Att jag hela tiden måste formulera mig skriftligt om allt och ingenting är väl ett tecken på ett onaturligt stort behov av att ha en greppbar tillvaro omkring mig.
Eller också på en fast övertygelse om att det går att själv bygga en sådan tillvaro…
 
För ett tag sedan halkade jag in på en föreläsning om islam på Kunskapskanalen. Föreläsaren var amerikan och talade bland annat om att man tidigare hade kunnat tala mer öppet om sina negativa fördomar om islam i Amerika, innan begreppet islamofobi hade skapats. Ingen vill bli kallad islamofob eftersom det uttrycket  är lika negativt som rasist och antisemit. Sedan uttrycket myntades har islamofoberna alltså blivit tystare men de är fortfarande islamofober. 
Det där tyckte jag var intressant, och ett exempel på hur man kan bygga världen med ord. Sedan är det ju lite dubbelt just det där. Jag tycker att det är bra att samhället markerar att det inte accepterar vissa företeelser som till exempel rasism, men samtidigt  är det viktigt att vi talar om att dessa företeelser faktiskt finns och hur man ska komma tillrätta med dem.
Vi kan till exempel inte låtsas som om Sverige Demokraterna inte sitter i riksdagen, för det gör de och det är ett tecken på någonting  som vi absolut måste tala om för att försöka bygga en annan värld med andra ord. Den världen byggs inte av tystnad.

onsdag, maj 01, 2013

Årets brasturné


Så här såg det alltså ut när vi gav oss i väg på vår traditionsenliga brasturné på Valborgsmässoafton.
På det första stället stod arrangörerna och kurade för regnet under sina tält tillsammans med sina chokladhjul och korvgrytor. Brasan väntade ännu på att bli tänd.



Vidare, vidare for vi så. Här nedan brukar det vara en brasa ibland, ibland är den jättestor och ibland ser det ut som om man tänt en engångsgrill. I år hade man inte tänt någon alls, bara lämnat ett stor grushög. Men solen började kika fram i alla fall.

 
 
 
 
På nästa ställe var himlen blå. En kör sjöng vårsånger som flög bort i vinden och det luktade så där som det ska göra på valborg, blött gräs och lera.
 
 
 
Det var så blött att det var svårt att få fyr på brasan. Det fanns en man med en läckande vattenslang till hands men det var inte vad som behövdes här. Det var istället en driftig kvinna med tändvätska som krävdes för att det skulle bli åtminstone lite fart på elden.
 

 
 
 
På nästa ställe hann de inte ens börja tända elden förrän vi for vidare...
 

 
 
 
...tillbaka dit vi började. Där hade arrangörerna krupit fram ur tälten och fått fart på både chokladhjulet och på elden. 
 
 

Med lätt rökdoft i kläderna, precis som det ska vara for vi hem till valborgssupén.