torsdag, september 30, 2010

Frukostfantasier

Visserligen åt familjen Buddenbrooks både första och andra frukost men jag har inte kommit riktigt lika långt i min skörlevnad ännu och nöjer mig därför med en kopp kaffe på kafé Czudaj am Klingenberg, medan jag försjunker i svärmiska dagdrömmar över frukostmenyn.

Här finns något som jag uttyder till "Evärdelig frukost" men jag kan ju som sagt inte tyska... Den innehåller en brödkorg, en tallrik med olika korv och skinka, marmelader, ett glas apelsinjos samt antingen en kanna kaffe, te eller varmchoklad. Sedan fanns där süsse-frukost som var ungefär det samma men utan fatet med korv och skinka. Där fanns kleine frukost med ett bröd och ett enstaka pålägg samt kaffe, te eller choklad. Där fanns fransk frukost med croissant, marmelad och kaffe. Den var dyrare än kleine frukost fast man utan tvekan skulle bli mättare på den (den kleine, alltså) och detta säger jag trots att jag ju är fransyska. Där fanns fitness frukost där brödet var av fullkorn, apelsinjosen bytts ut mot grapefruktjos och det bara gick att få kaffe, ingen varmchoklad -vilket jag förstod - och inget te - vilket jag tyckte var konstigare.

Mest svärmisk blev jag dock över sekt-frukosten. Sekt är den tyska motsvarigheten till champagne och förutom vinet ingick bland annat lax och krabbsallad i den här frukosten.

- Tänk om man bodde här, sa jag som jag så ofta säger eftersom jag alltid inbillar mig att bodde jag i ett annat land skulle allting vara helt annorlunda; livet och jag själv och ja...allting.

- Om man bodde här, då skulle jag gå hit varje söndag och äta sektfrukost!

Och det skulle i alla fall vara annorlunda mot vad jag äter till frukost här hemma, vare sig det är helg eller söcken.

söndag, september 26, 2010

Burgkloster

Kämpade gjorde också de 4 prästerna som blev dömda t döden av domstolen i Burgkloster 1943 för motstånd mot nazismen. Jag har skrivit om det tidigare här m jag är fortfarande tagen av deras öden. Att offra sina egna liv för vad som kunde tyckas vara ett fruktlöst motstånd! Att ändå göra det motståndet hellre än att bara tiga och klara sig själv! Museibesöket i Burgkloster tog 4 timmar denna gång, ändå hann vi inte allt. Utställningarna här har lite av botgörarkaraktär. Dels är det utställningen om prästerna. Förra gången vi var här var det en utställning om judar i Lübeck under 2a världskriget. Nu handlade den temporära utställningen om järnvägens betydelse i deporteringen av judar under 2a världskriget. En flera m lång skärm m bilder på barn som deporterats. Ute i parken står ständigt Maria Magdalena kedjad med bara sitt hår som klädnad efter som kläderna fallit sönder då hon levt som eremit för att göra bot för sina synder.

fredag, september 24, 2010

Kämpa på!

Om man kämpar kan man förlora. Om man inte kämpar har man redan förlorat. Kloka ord på ett anslag i ett barfönster på Huxstrasse, där det vanligtvis brukar sitta en uppstoppad skvader. Just i Lubeck kämpar man för att behålla sitt universitet men orden tål att tänka på även i övriga livet.

onsdag, september 22, 2010

Buddenbrooks och brattwurst

Idag har vi vandrat runt i Buddenbrook haus i nästan tre timmar men bara hunnit med två tredjedelar av utställningarna. Den rätt så deprimerande historien om familjen Mann gjorde vi ordentligt förra nyår så den här gången blev det utställningen om själva boken Buddenbrooks och en utställning om Franziska zu Reventlow. De två förstnämnda utställningarna är på tyska, engelska och, faktiskt, svenska men den sista var bara på tyska. Tyvärr, för hon verkade vara en ganska intressant person Franziska efter vad jag kunde stava och gissa mig till. När vi, trötta och hungriga, trillade ut ur museet hade man så lämpligt slagit upp en uteservering på planen vid Marienkirche precis på andra sidan gatan.

lördag, september 18, 2010

Ivars boklada



Förra lördagen var vi på utflykt till Ivars boklada utanför Östansjö. En plats helt i min smak som ni förstår.




Här träffade vi Ivars dotter som berättar att faderns gamla ladugård förvandlats till antikvariat efter att den yngsta av hennes söner varit i USA och sett något liknande där. Pappa Ivar var nog med och vakade över dem och bokladeprojektet, trodde hon och vifftade upp mot himlen.



Jag kunde ha gått här i evigheter och letat bland hyllorna. Dels därför att det fanns så mycket och dels därför att ordningen inte riktigt överensstämde med bibliotekets. Bland annat hade en kvinnlig familjemedlem krävt att sammanställa en egen hylla under benämningen FNL-hyllan: Flärd, nöjen och lust. Lustbetonat var det hur som helst att gå och botanisera bland hyllorna.

Har äntligen blivit klar med min sida om Mallorca semestern. Nu finns den bland sid-länkarna högst upp, så att man kan läsa och drömma sig tillbaka till sommaren.

fredag, september 17, 2010

Insikter

Började härom kvällen läsa CG Jungs bok om det undermedvetna. Kände att jag behövde något mera att bita i efter att litteraturintaget större delen av året bestått av Maria Lang och gamla goda Lotta- och Sprakfåleböcker. Jag älskar dessa böcker men något större tuggmotstånd ger de ju inte. Vilket är precis varför jag älskar dem. Det är så skönt att låta sig bäddas in i ett lager av mysig vadd ibland och då är de här böckerna perfekt. Men för att inte kokonera mig totalt så började jag med Jung alltså.

Det är lite roligt med den här boken. Den har legat oläst i min bokhylla i åratal. Den har legat där så länge att jag en gång lånade samma bok på biblioteket för att jag hade glömt att jag hade den. Biblioteksboken blev i sin tur liggande oläst så länge att det inte gick att låna om den och jag fick böter för att jag lämnat tillbaka den för sent. När jag så kom hem från biblioteket efter att ha lämnat tillbaka boken och betalt mina böter blev jag väldigt förvånad över att se att den ändå fortfarande låg kvar i bokhyllan. Först då upptäckte jag att jag faktiskt hade ett eget exemplar.

Vet inte om det beror på att jag börjat fördjupa mig i psykoanalysens...djup, att jag gjorde en intressant koppling så sent som igår.
Det gällde det här att man (läs:jag) hela tiden måste "straffa" sig själv för sin goda tur eller för att man gläds åt något genom att ha dåligt samvete eller ständigt hitta saker att oroa sig för.
För ett drygt halvår sedan blev jag kontaktad angående det jobb som jag nu precis har avslutat. Jag uttryckte då min glädje över detta och hur bra det skulle bli om jag fick det, långt innan det var klart. Då sa en nära släkting åt mig att inte glädja mig för mycket för det blev väl ändå ingenting och då skulle jag bara bli besviken.
Jag ilsknade till över detta tragiska och grinpessimistiska förhållningssätt till livet och svarade att om det nu inte blev någonting så hade jag ju i alla fall varit glad NU och det var väl bättre än att inte få ha varit glad någon gång. Först igår slog det mig att det är ju så där jag tänker själv: Bäst att inte vara glad, inte njuta för mycket. Att uttryckligen se fram emot något är ju att blotta sig på något sätt, om det sedan inte inträffar så står man ju där med lång näsa.
Men det är ju inte klokt att fundera på det där sättet! Man får ju aldrig vara glad. Istället lägger man ju käppar i hjulet för sig själv och tillåter sig aldrig att vara glad! Totalt vansinnigt!
Inte vill jag vara någon tragisk och grinpessimistisk person. Det gäller att passa sig! Jag borde lyssna på mig själv ibland, vad jag säger högt, för det var ju inte så dumt. :)

Apropå det här med psykologi: Det är inte så att jag vill skylla på att jag är uppvuxen i den här typen av tänkande. I min ålder får man liksom acceptera att man har ett visst material att arbeta med och själv se till att knåda det till det bästa, om ni förstår vad jag menar.
Freud skulle väl ha påstått att det hela beror på en erotisk konflikt.
Om jag har förstått det lilla jag har läst i Jung-boken så kan Jung tänka sig att det möjligen kan bero på något annat också. Möjligen.

Lübeck vs Autun







tisdag, september 14, 2010

... och så blir det ju inget Bourgogne i år...

...apropå saker som är "negativa" i mitt liv.
Jag närde länge en desperat vision om att när min visstidsanställning tog slut, nu i mitten av september så skulle vi ta en höstsejour ner och titta på de gulnande vinodlingarna, där de brann på sluttningarna av bûte de Corton. Jag fantiserade om att vakna i ett rått och kallt hotellrum på Abbey de Maiziers, svepa in mig i en svart mantel med huva (allt för atmosfärens skull) glida ned för den smala stentrappan från 1100-talet medan den inspelade munkarna skorrar sina vesper eller laudes (eller vad det nu är de sjunger den tidpunkt på dagen då jag glider ned för stentrappan) ur hotellets bandspelare. Jag skulle kliva ut genom den låga lilla porten i den morgondimmiga gränden, skynda över katedralplanen och ned längs rue de Paradis mot Café de Batard där jag skulle köpa en baugette och en pappmugg med kaffe.
Men jag får nöja mig med fantasierna i år. Det blir inget Bourgogne, inget Frankrike. Pengarna räckte inte riktigt till. '

Fast jag har ju redan berättat att jag har ett rent oförtjänt bra liv.
Så pengarna räckte till en Ryan Air-biljett till Lübeck och ett billigt hotell där i tio dagar. Och Lübeck är nästan Bourgogne. Folk som är väl bevandrade i geografin kanske påstår något annat men Lübeck är faktiskt så nära Bourgogne man kan komma. Det går till exempel alldeles utmärkt att glida runt i gränderna iförd svart mantel med huva där också. Kan jag inte bo i Beaune kan jag mycket väl tänka mig att bo i Lübeck, då när jag har vunnit miljonerna.
Lübeck är mysstaden, rekreationens stad, krafthämtningens stad och nystarts staden. Det sistanämnda eftersom vi av tradition firar min favorithögtid nyår i Lübeck.
Och eftersom jag ska "starta på nytt", med nytt jobb, snart igen så är det kanske bara ren och skär logik att vi åker till Lübeck och inte Beaune.

Och jag tänker inte ha dåligt samvete för det. Jag tänker inte heller oroa mig för vare sig pengabrist eller döden. Bara så ni vet det, Makterna!

fredag, september 10, 2010

Jag lever än...

... och det verkar som om den här bloggtorkan har lossnat också...

I början av den här veckan hade jag en väldig tur. Jag fick hastigt och lustigt klart med ett nytt jobb, så här två veckor innan min visstidsanställning går ut. Enligt min vidskepliga logik innebar detta att jag borde avlida hastigt och dramatiskt någon gång längre fram under veckan bara för att liksom väga upp det hela.
Men än lever jag.

Jag har ju ett så otroligt bra liv. Många runt omkring mig har det jobbigt och tungt men jag har det bra. Det gör mig skräckslagen, för när kommer min tur, vad allt fruktansvärt ska inte drabba mig för att kompensera all min goda tur hittills i livet. Som det här med jobbet, till exempel....

"Nåja" säger P, "tur och tur, du skapar ju din egen tur så en liten eloge ska du väl ha själv. Och jag också, för hade du inte haft mig..."

...ja, om jag inte hade haft P... Vilket trist och tråkigt liv jag haft, och vilken patetisk liten fjant jag hade varit. Men jag har P. Behöver jag skriva att jag ständigt oroar mig för att han ska dö ifrån? Jag oroar mig mer för att han ska dö än för att han ska lämna mig. Att han ska lämna mig oroar jag mig aldrig för och det kanske är höjden av högmod, vad vet jag men så är det.

Frisk är jag också. Fy, fan vad bra jag har det, man blir ju vettskrämd.

Fast ok, kommunikationen med mina föräldrar är rätt pissig. Jag sover illa och numera har jag problem med värk i ryggen eftersom jag har gått och blivit sned. Jag är lite kortare på höger sida och mina nya, dyra skoilägg verkar inte vilja räta upp mig som utlovat. Det är väl min kropp som har gjort ett politisk ställningstagande. Jag är ju född arbetarklass och då är det svårt att undvika att bli lite längre på vänster sida. Liksom.

Så det kanske finns hopp om livet.

Idoldyrkans avigsidor

Nu är det inte så att jag tycker att allt Bob Hansson säger är bra. Har jag märkt.
För ett tag sedan, ett halvår sedan eller så, var jag och lyssnade till Bob på stadens bibliotek och mitt i denna njutning som det ju är att lyssna på Bob Hansson så skrapade plötsligt nålen till i vinylen (om ni minns hur det lät).
Eftersom jag alltid skriver om allt bra jag tycker att denne man säger, så tänker jag skriva det jag inte tyckte var så bra, så får ni avgöra om det säger mer om mig än om Bob:
Det handlade om hotellreceptionister och hur länge man får vara kvar i ett hotellrum utan att betala mera pengar. Det brukar ju vara utcheckning vid elva eller tolv som gäller, men Bob brukade stanna kvar längre, antingen till dess att det kom en städerska som skulle städa eller när han själv kände för att lämna hotellrummet. Det brukade inte vara några problem, han hade aldrig behövt betala extra för detta. Förrän här om dagen. Det var detta som var storyn, det var det han var irriterad över. Han var också irriterad över att receptionisten som meddelat honom att han var tvungen att betala extra hade låtit så trevlig "fast hon inte var det".
Det var det som irriterade mig.
Jag tänkte att bara för att man berättar för någon att han inte kan få precis som han vill behöver man inte låta otrevlig, det behöver inte ens innebära att man är otrevlig, bara att man talar om just det att du kan inte få som du vill just nu. För så är det ju ibland här i livet. För oss alla.
Tilläggas ska att jag jobbar som receptionist (dock icke på hotell) och har jobbat med kundsupport i flera år. Jag anser att en av mina styrkor är att låta trevlig "när jag inte är det", dvs när jag talar om för folk att de inte får som de vill. Möjligen kan detta faktum färga min åsikt kring Bobs uttalande om receptionisten.
Jag tyckte också att det var lite egoistiskt av Bob, detta att förutsätta att han gratis kan dröja sig kvar i hotellrummet hur som helst. Lite respektlöst mot städerskan, också. Tiden finns ju för att man ska hinna göra i ordning till nästa gäst. Lite egoistiskt tyckte jag att det var av Bob Hansson som jag annars ser som en stor människovän.

Kanske kan man tycka att det är bagateller som jag hakar upp mig på. Det var ju inte direkt som om han sa att vi skulle utrota ett visst folkslag, eller så, men ändå. Det skrapade i vinylen.
Det gjorde lite ont detta att jag inte längre kunde se Bob som den gudalike poet jag alltid har sett honom som tidigare. Men jag får väl skylla mig själv. Det går inte att ha idoler på det där sättet. Det finns inte sådana människor där man bara kan älska allting, där allting stämmer och det inte finns några hörn att göra sig illa på.
Det var som med den brasilianske fotbollspelaren Kafu som jag tyckte så mycket om för att han spelade så juste och för att han sprang så ihärdigt där på sin kant, fram och tillbaka, lika mycket uppe vid motståndarens mål som nere på sin plats som back vid "hemma"-målet. Men så plötsligt stack han ut en fot och fällde en motståndare på ett inte så trevligt sätt.
Och med skidåkaren Anders Södergren med det där glittret i ögonen som gör att man blir alldeles förälskad, som verkar så snäll och rar och som jag alltid tyckt åker skidor på ett så renhårigt sätt och drar och drar och drar och sedan blir omkörd på mållinjen. Han "är stolt" över att ha åkt taktiskt och åkt och bromsat motståndarna så att lagkamraten kunde få försprång. Det var väl i och för sig oegoistiskt, för det var ju för kompisen, men hade det varit Norge som kört på samma sätt hade vi nog inte tyckt att det var lika bra.

Sen kan jag ju irritera mig på att det är tvärtom också. Till exempel tycket jag att det var riktigt befriande när Stina Dabrowski plockade fram ett klipp där Henke Larsson, denne annars allmänt så gudaförklarade nationalhjälte, ger en motståndare en regelvidrig knuff i magen och liksom visade att han var mänsklig.


Så det är inte så lätt, detta att göra mig nöjd.

torsdag, september 09, 2010

Smit inte, krysta!

Ibland kanske det är så att man försöker bara för att kunna säga att man försökte. Snarare än att man försöker för att verkligen lyckas. Att man är en liten smitare. En smitare från sin egen lycka.

Så var det, det där citatet av Bob Hansson som jag letade efter när jag skrev om Våndorna i ett liv i lust. Det kommer från romanen Gunnar. Det är just det jag är rädd för; att bli en smitare från min egen lycka, bara för att det är enklare att inte ta i och bli lycklig fullt ut, att nöja sig. Liksom.

Bob Hansson skriver också krönikor i livsåskådningstidningen Amos som ibland dimper ned, oombedd i min brevlåda. Jag vet inte riktigt varför den kommer men jag tackar och tar emot. Nu senast hette krönikan Om du ska födas får du krysta själv och handlade om detta att gå och vänta på att man plötsligt ska födas på nytt som en annan människa och då ska man minsann förverkliga alla stora drömmar och projekt som man gått och burit på. Han berättade bland annat om en före detta flickvän som skulle börja måla tavlor när hon blivit den där nya människan som hon gick och väntade på att förvandlas till. Först då skulle hon måla.

Det där kände jag igen. Under större delen av min gymnasietid gick jag och väntade på att födas om. Detta skulle ske så snart jag tagit studenten och kom ut i det verkliga livet. Bara skolan var slut skulle jag minsann börja leva på riktigt och göra alla dessa saker som jag nu bara drömde om. Jag hade nog inte någon vidare kännedom om vem jag själv var på den här tiden, eftersom jag inte begrep att för att göra alla dessa saker krävdes det att man var en helt annan typ av person än den jag var. Jag vet inte riktigt hur jag hade tänkt det hela. På gymnasiet var jag en stordrömmare och mentalt vistades jag högst sporadiskt i den värld som omgav mig. Jag var inte kvar i mig själv tillräckligt långa perioder för att ta reda på vem jag egentligen var i förhållande till den jag inbillade mig att jag var.
Kanske trodde jag att bara jag kom bort från skolan så skulle hela jag bli en annan, det skulle bara ramla ned en ny personlighet i huvudet på mig.
Det gjorde det inte. Och det golvade mig totalt i ett par år. Kanske låter det obegripligt...för en vuxen... men så var det. Men jag ramlade verkligen ned på jorden med en smäll. I flera år trevade jag mig fram i mig själv, gick in i väggar och vassa hörn, vrickade fötter i okända håligheter. Kämpade med brinnande magkatarr och ångest. Arbetade mig liksom fram till mig själv.
Jag har lärt mig att psyket är något som man både kan krympa ihop och tänja ut till häpnadsväckande storlekar och därför misstror jag starkt min oförmåga. Det är inte alls säkert att jag verkligen inte kan det ena eller andra, det handlar kanske bara om att jag är feg, lat eller okoncentrerad. Jag har nämligen kunnat så mycket genom åren som jag aldrig trodde att jag skulle kunna. Oftast handlar det ju bara om en tröskel att ta sig över. Och det görs inte av sig själv, du måste ta dig över av egen kraft. Du kan allt, men det är inte säkert att det är särskilt lätt eller roligt på vägen dit alla gånger.
Ska du födas får du krysta själv.

Sedan tycker jag att det där födandet, det tar liksom aldrig slut, det är en ständigt pågående process. Det finns ständigt nya rum i mig att upptäcka, nya trösklar att snubbla eller klättra över.

onsdag, september 08, 2010

Härliga hösten!

Det var den har typen av himmel jag menade när jag längtade efter hösten. Den här doften av flox och äpplen. Ibland är det synd att det inte finns doftblogg.

fredag, september 03, 2010

Våndorna i ett liv i lust

Jag har en mycket klok bloggkamrat som heter Skogsnuvan som anser att man skriver och läser för att det är roligt och har man inte lust att skriva eller läsa så skriver och läser man inte. Visst låter det förnuftigt?

"Gör nu inte det som är roligt till ett tvång!" sa P till mig en gång när jag ondgjorde mig över att jag borde skriva, jag borde verkligen skriva, borde, borde, borde... fast jag egentligen hellre låg och läste min bok i sängen med en godispåse på magen.
P är också klok. Han är klok på ett sådan där irriterande sätt som man blir arg på. Men klok är han.

Nu har jag ju en gång bestämt mig för att jag ska skriva av lust och skaffa mig en massa tvång kring det. Inga yttre tvång. Jag har inga deadlines, jag riskerar inte att bli utan mat för dagen eller tak över huvudet om jag inte skriver något en dag, eller en vecka. (Förutom sådant som jag förväntas skriva i tjänsten och det är inte den typen av skrivande jag talar om nu.) Ändå skaffar jag mig en mängd hang ups och egenpålagda krav kring detta med att skriva.
Jag började ju med min blogg Astrid&Alice för att "slappna av" lite och inte vara så jävla pretto. Jag har faktiskt nästan lyckats bemästra det där malande dåliga samvetet för att jag inte hinner uppdatera som jag har tänkt. Texten finns på tusentals lappar instuckna i ett kollegieblock. Och det dör ingen av.
"Det är ingen som ligger på operationsbordet!" Ett annat av Ps uttryck när jag stressar upp mig för oväsentligheter.

Men det är bara det här att jag inte riktigt litar på mig själv när det gäller det här med lusten. Att jag är en skrämmande lat person. Det finns ett bra citat för detta hos Bob Hansson, som jag inte hittar just nu. Citatet, alltså.
Det är ju oerhört lustfyllt att skriva men det innebär också att man måste tänka, vara aktiv, ta tag i det. Det här med inspiration är ju något som kommer när man har satt igång att arbeta och inget som ramlar ner i huvudet på en bara så där. Jo, det är det ju också men ibland måste man ju arbeta sig in i extasen, liksom.
Och jag är rädd att om jag inte knuffar till mig själv ibland så kommer jag att nöja mig med det där lite lagoma och inte bry mig om extasen och därmed leva ett halvdant liv och det vore ju ... en dödssynd. Man bör leva i extas.
Jag har alldeles för lätt för att anpassa mig, för att snäva in på njuningarna, bli allt för nöjd med att vara duktig på mitt "dayjob".
Men om jag nu tycker att det är ok att vara nöjd med att vara duktig på sitt "dayjob" varför är det då inte nog för mig, ändå?
Det här börjar låta som om jag har en allvarlig personlighetsklyvning...
Hela det här inlägget är väl för övrigt ett tecken på att vi har haft för lite krig och svält i det här landet. Ett utlopp för att desperat vilja ha problem när man inga har.
Spänn av! säger jag till mig själv idag. I kväll blir det helt opretentiöst fredagsmys! Om det så är det sista jag gör.

onsdag, september 01, 2010

Ja, vad fan...

tänkte jag. Vi tar och stänger för kvällen med lite Johnny Cash. Men när jag ska plocka fram klippet jag vill ha möts jag av varningstexten:
Det här klippet visar UMG och finns inte längre.

Qoui!? tänker jag och så får det bli Lara Fabian istället

Tallyho!

Men var är kvinnorna! hör jag att man protesterar. Här har hon geniförklarat självgoda män som sviker Moa Martinsson och i vecka ut och vecka in har Veckans dikt skrivits av män!
Men här kommer ett riktigt köttben i form av en feministisk dikt av Harriet Löwenhjelm
som också har skrivit texten till sången Beatrice Aurore som jag tycket var så hejdlöst sorglig när jag var liten. Och åter igen kan vi konstatera att allt, jag säger allt finns på YouTube.