onsdag, augusti 31, 2016

Tillbaka till Badrummet

Trots att det finns så stressande många böcker att läsa har jag tagit mig tid att läsa om en gammal goding.
  Det var 22 år sedan jag läste Badrummet av Jean Philip Toussaint, en svindlande upplevelse. Toussaint var inte lik någon annan författare jag läst. Det är han fortfarande inte. Men det var med viss bävan jag läste om boken, en del av de där stora läsupplevelserna tenderar ju att falna lite vid en omläsning. Men Badrummet håller.

Jaget i Badrummet är en man i  "tjugosju, snar tjugonio års ålder" som plötsligt börjar tillbringa all sin tid i badrummet. Där betraktar han sprickorna i väggarna i hopp om att få se hur de växer sig större. Emellanåt betraktar han sitt ansikte i spegeln, samtidigt som han håller koll på klockan, men kan inte upptäcka att timmen som går ändrar något i hans utseende. Hans flickvän Edmonsson tycker att det är förtorkat att bosätta sig i ett badrum och vägra gå därifrån.
   Och lika plötsligt som han flyttade in i badrummet flyttar Jaget plötsligt ut ur detsamma.Allt Jaget tar sig för verkar ske på impuls. Plötsligt, det finns inget bättre ord, även om Kerstin Ekman inte tycker om det, lämnar Jaget sin lägenhet där två polska konstnärer, som ska måla om köket i illbeige, håller på att flå ett okänt antal bläckfiskar. Han köper - plötsligt - en tågbiljett till Venedig.
   Jag hade glömt bläckfiskarna men jag mindes den illbeigea färgen, som konstnärerna menar är orange. Jag mindes dartpilen i Edmonsons panna men jag hade glömt den bisarra sjukhusvistelsen.

Förra gången jag läste Badrummet tyckte jag att det mest utmärkande var bristen på handling (Det är ju inte mycket action i att ligga i ett badkar och titta på sprickor i väggen) men nu vet jag inte om det är en korrekt bedömning. Det är snarare Jagets impulsiva och verklighetsfrånvända förhållande till tillvaron som gör boken speciell. "Vanliga" människor befinner sig oftast i ett sammanhang, en daglig rutin som man följer utan att fundera så mycket på de små sakerna runt omkring. Jaget i Badrummet däremot lever i en egen, en aning självupptagen, verklighet där det finns tid att fundera på olika sätt att betrakta regn. Genom Jagets ögon får man helt nya perspektiv på omvärlden.
  Och visst händer det saker. Det går bara inte att förstå varför de händer.

På försättsbladet till boken citeras Pythagoras sats. Om jag under min skolgång hade lyckats begripa mig på Pythagoras sats så hade jag möjligen haft en nyckel till boken här. Men nu gjorde jag aldrig det. Matte var liksom inte mitt ämne. Vår pedagogiske mattelärare gav oss ett pussel som skulle hjälpa oss att förstå satsen, men jag lyckades inte ens förstå hur jag skulle klippa ut pusselbitarna från pappret. Så Badrummet behåller sin mystik för mig. Men den är komponerad som en slags triangel kan jag se; tre delar, tre hörn: Paris, Hypotenusan, Paris.
  Och när vi är tillbaka i Paris efter den plötsliga utflykten i Hypotenusan/Venedig är man inte riktigt säker på om man har kommit någonstans eller är tillbaka där man började. Ingenting har löst sig och frågorna är fler än när man började läsa. Irriterande, naturligtvis men också ett kvalitetsmärke. I god litteratur får man inte alla svaren.

onsdag, augusti 24, 2016

Kominnen

Betande kor på de gyllene kullarna i Bourgogne


Vi kom att tala om kor. Jag vet inte riktigt hur det kom sig och inte riktigt var vi hamnade med det men det var frågan om att välja vilket man föredrog; kor eller hästar. I mitt fall, tveklöst kon. 

Sedan: Är kon genomgående ett snällt djur eller finns det även onda exemplar? Och är inte kor väldigt dumma?
Jag tror på den goda kon. Bergfast. Och jag tror också att kon är ett ganska klokt djur. Klokare än de själva vet om. De funderar nämligen inte så mycket på sådant där, vågar jag påstå. Sådant där som dum eller klok, rik eller fattig, ful eller snygg. På det där sättet är kor visare än människan; de tänker helt enkelt inte så mycket. De nöjer sig med att bara vara vid liv. Skiner solen och det finns tillräckligt med gräs är livet gott att leva. 




Kon hyser också en sund, möjligen aningen naiv, nyfikenhet på livet, vilket ofta tar sig uttryck i att de står i skock och glor förstummat. Ett av mina starkaste kominnen är från en vacker sommarlovsdag då jag satt med min gitarr på mina föräldrars stugtrapp. Efter endast en kort stunds musicerande hade det samlats en mycket fascinerad publik på ett tiotal kor som stod samlade vid taggtrådsstängslet på andra sidan vägen och vrålstirrade. Deras ansiktsuttryck talad för sig själva: "Vad i helvete är det där?" 
Men de stod troget kvar och lyssnade ända tills jag tröttnade på att spela och gick in. 

Ett annat mycket stark kominne är när min mamma och jag var ute på promenad och bestämde oss för att gena genom en hage. Hagen föreföll obebodd, inte en koklöv i sikte, så vi kröp under taggtråden och påbörjade vår färd. Komna halvvägs genom hagen hör vi hur marken börjar dundra. Det finns inget annat sätt att beskriva det på; det är ett dunder, ett dån. Och ner från en skogsbeklädd kulle kommer de. Korna. De rusar mot oss, råmar och gör vildsinta språng. En del går upp på bakbenen och viftar med frambenen i luften. Mamma och jag springer som gällde det våra liv och slänger oss på James Bondskt manér under taggtråden i andra änden av hagen. ,
Och ändå, så här i efterhand, tror jag inte att de ville oss något illa, de där korna. De var nog bara glada att se oss. När vi kommit i säkerhet på andra sidan stängslet stod de bara där helt lugnt och undrade varför vi hade haft så bråttom. 


måndag, augusti 22, 2016

Insikter under OS

Det var när jag tittade på 400-metersstafetten för herrar i OS som jag insåg att jag kanske borde göra något åt mitt nuvarande litteraturintag. Om jag istället för att läsa börjar träna löpning per omgående kanske jag kan vara med i stafetten till nästa OS.
  Nej, det var inte riktigt så jag tänkte, snarare att jag borde bryta av med en annan sorts böcker för att inte förlora verklighetsuppfattningen.

För medan jag satt där och hejade på Botswana, som sprang riktigt bra till att börja med, kom jag på mig med att undra om Ma Ramotswe också satt och tittade och var stolt över sitt Botswana. Sedan insåg jag att så var nog inte fallet. Hon är ju inte särskilt idrottsintresserad.
   I själva verket har hon en mycket sund inställning till idrott. Hennes och Ma Makutsis diskussioner om fotboll när de fått ett fall av ägaren till ett lokalt fotbollslag är obetalbara men ack så kloka.
Sen beror det väl inte bara på hennes bristande idrottsintresse att hon inte tittade på 400-metersstafetten. Hon finns ju inte. Åtminstone inte i den värld som just för tillfället står på huvudet över att det är OS i Brasilien.

Den senaste tiden har jag sträckläst tio böcker om Damernas detektivbyrå och plötsligt så står jag där med en fot i Botswana, i Ma Ramotswes trädgård med en kopp roiboste i handen, som om det vore den naturligaste sak i världen. Vissa böcker har den där effekten; de luckrar upp gränserna mellan den så kallade verkligheten och fiktionen. Jag har spanat efter de barer i Barcelona där Daniel, Gustavo Barcelo och Fermin Romero del Torres från Vindens skugga suttit. I Stockholm hittar man här och var små plaketter från Det litterära Stockholm. Det finns en plakett som talar om var Ture Sventon hade sitt kontor på Drottninggatan och jag står lika förundrad framför denna byggnad (Tänk att det var här) som framför Blå Tornet där Strindberg bodde.

På det stora hela tror jag att det är något positivt. Man får tillgång till fler världar på det här sättet, fler vänner. Livet blir rikare. Ma Ramotswe och Ma Makutsi  har nu definitivt sällat sig till mina andra polare: Fermin Romero del Torres, Jaget i Bodil Malmstens böcker, hela den utvandrande familjen Nilsson från Korpamoen, för att bara nämna några; ett gott gäng.
Och trots att jag vet att jag borde hitta något annat att läsa, nu när mitt lager av Damernas-böcker börjar sina så har jag ändå börjat jaga efter de resterande sex böckerna.


lördag, augusti 20, 2016

Jesus av Det Heliga Hjärtat har lämnat vårt hus

Vår cannabisrökande granne i Palma har tagit bort den guldfärgade ikonen av Jesus av Det Heliga Hjärtat från sin dörr. Den hade lämnats kvar på dörren av någon hyresgäst för länge sedan, men nu fick den alltså inte sitta kvar.

Det irriterar mig att han har tagit bort den. Dels för att det förvirrar mig, jag hade den där ikonen som riktmärke: "Jag bor i lägenheten bredvid Jesus av Det Heliga Hjärtat." Nu tror jag hela tiden att jag gått för långt igen, precis som när vi flyttade in och jag sprang med skräp upp till soptunnorna i flera vändor. Till slut så hade jag fått upp ångan så pass att jag travade ändå upp på vinden innan jag fick hejd på mig.

 Dels irriterar det mig för att jag tyckte att den där ikonen var fin och gärna hade haft en likadan på vår dörr. Det hade känts tryggt, som ett slags skydd. Inte för att jag är särskilt religiös, bara vidskeplig, men ändå. Var det verkligen nödvändigt att ta bort den? Var det inte förenligt med den cannabisrökande slyngeln...förlåt, grannens stil att ha en ikon på dörren?
 
Nu hittar jag visserligen hem i alla fall eftersom vår lägenhetens före detta ägare, hon med Sverigetermometern, satt upp en mässingsskylt med sina initialer på sin/vår dörr. Och den är det inte tal om att ta ned. Dels av orienteringsskäl och dels för att det inte är min stil. Jag är nämligen väldigt sentimentalt i förhållandet till föregångaren i vår lägenhet, till skillnad från vår granne.

Dock verkar det inte som om grannen under oss haft någon framgång med sin påstådda polisanmälan av Filipinska församlingens sjungande på söndagarna, för de är skrålar på som vanligt. Jesus är inte helt förvisad ur vårt hus, som tur är.

tisdag, augusti 16, 2016

Jag minns lekparken utanför min mormors hus

Nathalie Goldberg har i sin bok Wild minds en skrivövning som går ut på att man inleder texten med "Jag minns..." och sedan fortsätter att skriva utan att tänka så mycket eller göra något uppehåll under ett bestämt tidsintervall eller i ett bestämt antal sidor. Jag provade detta och hamnade otippat i leksparken utanför mormors hus:

Jag minns lekparken utanför min mormors hus. När mina föräldrar satt i mormors kök och hällde i sig oändliga mängder med kaffe gick jag dit med min mormors överflödiga tjat om att se mig för när jag gick över gatan, i öronen. Som om min mormor trodde att jag var lite dum i huvudet och inte fem år och kunde allt.
   Det var inte någon stor lekpark, några gungor, en sandlåda och ett vikingaskepp,Och så fanns det en livsfarligt hög rutschkana i blå plåt.
   På bänken under trädet satt det "fyllegubbar". Var de på det humöret kunde de kasta femkronor på en när man lekte i sandlådan. Jag fick absolut inte följa med någon av gubbarna hem, förmanade mig min mamma. Som om jag skulle få för mig något sådant. Jag som inte ens vågade åka i rutschkanan. Det vildaste jag gjorde i den parken var när jag hittade en lekkamrat som hette Helena och vi rotade runt i soptunnorna och plockade på oss skatter från ett stor parti bortslängda plastblommor. Jag minns inte riktigt vad som hände med min del av bytet sen men jag kan inte tänka mig att min mamma accepterade att jag förde hem saker som jag hittat i soporna. Inte heller kan jag tänka mig att jag gömde mina fynd för mamma, eftersom jag berättade nästan allt för henne när jag var fem år. Förmodligen fick plastblommorna återgå till sin plats i tunnan.
  Några år senare skulle lekplatsen byggas om och vikingaskeppet tas bort och ersättas av några gunghästar som inte alls var lika roliga. Men gungorna blev kvar och den livsfarliga rutschkanan. Och en dag åkte jag den.
   Jag minns att jag satt i en av gungorna och tittade på den. Jag var ensam i parken och jag minns hur jag bestämde mig för att nu skulle det ske. Min mamma berättade sedan gärna och ofta om hur de suttit vid mormors köksbord och sett hur jag med bestämda steg gick bort till den livsfarligt höga rutschbanan, klättrade upp för den svindlande trappan.
Och åkte ner.

Den där känslan när man  precis har gjort något som man egentligen inte vågar. Det är ett rus och en kraft i den känslan. En känsla av att har man klarat det här, då kan man göra vad som helst. Det är genom att göra saker som man inte vågar som man växer och utvecklas.

Idag är rutschbanan borta. Gungorna och sandlådan också. Nu är det bara en vanlig park. Det finns inget som tyder på att här någonsin har legat en lekpark. Här finns inga bevis för att några som helst stordåd har utförts på denna plats.

söndag, augusti 14, 2016

Hur det går med högmod

Egentligen klarade jag mig väl ganska bra, trots den begångna dödssynden i mitt tidigare inlägg. Nacken pajade, men det gör den ju mer eller mindre alltid och flyget var försenat både på dit- och hemvägen. Inte så farligt med andra ord.
   Sen förekom det visserligen en bruten stortå i resesällskapet, dock icke min. Och Makterna borde väl inte ge sig på andra när det är jag som varit högmodig. Eller? Är det kanske så de jobbar, Makterna och ligorna och maffian och alla de där. De ger sig på närstående för att det tar hårdare.

Innan tåincidenten hann jag visserligen med att göra just det jag så kaxigt påstod att jag skulle göra: ligga på stranden och läsa om Damernas detektivbyrå. Och smygkika på vad alla andra läste: Haruki Murakami på ryska, The potion diarys som jag aldrig har hört talas om och på svenska Hjärnkoll på vikten. I det längsta hoppades jag att Hjärnkoll på vikten var en roman, det kändes så sorgligt att någon skulle ligga i solen på sin semester och läsa om bantning, men nu har jag kommit hem och googlat och nej, det var verkligen en bok om vikten.  

Vi var vid Illetes, den vackraste stranden i Palma. Dit åkte vi med buss tre. Att åka till Illetes med buss tre i högsäsongen för turismen är att stå packad som en ansjovis i en konservburk, det kan också innebära att stå och se bussarna fara förbi en efter en eftersom konservburken redan är färdigpackad och det inte får plats så mycket som ett fiskfjäll till. Medan jag står ihopklämd mellan andra svenskar, britter, tyskar, ryssar och en eller annan spanjor tänker jag på Mallorcinerna. Jag tänker på dem som måste ta buss tre varje dag, som står och ser buss på buss fara förbi fullpackad med turister medan de blir mer och mer sena till sina jobb. Hur orkar de med oss? Visst kommer vi hit med våra pengar varje år men nog kostar vi på också.

Den sista dagen lämnar vi Illetes inte i buss tre utan i taxi, med en chaufför som verkar tro att taxin förvandlats till en ambulans i och med att vår brutna tå tog plats i den, och vi for iväg i ett sådant huj att jag tänkte att vi fick vara glada om vi bara hade en bruten tå att erbjuda sjukhuset när vi kom fram. Om vi kom fram.
    Det gjorde vi och chauffören rusade in och piskade upp folk i receptionen som kom ilande med en rullstol. Innan jag hann in genom entrén hade den brutna tån och dess ägare försvunnit i fjärran.
   Den spanska vården är otroligt effektiv, måste jag säga. Mindre än fyra timmar efter att olyckan inträffat var vi hemma i lägenheten igen med en ordentligt åtgärdad tå och röntgenbilderna på en CD-skiva som vi skulle visa fram när vi kontaktade vår läkare där hemma. Bara att komma i kontakt med "vår läkare hemma" kommer förmodligen att ta mer än fyra timmar. Jag är på allvar oroad över vad vi håller på att göra med vården i det här landet.

Även om jag tycker att det är orimligt att straffa andra för mina synder kommer jag nog att vara lite försiktig med att ta mig rätten att påstå mig veta var jag kommer att befinna mig ens en minut framåt i tiden. Om inte annat så för mina närmastes tårs skull.

fredag, augusti 12, 2016

... och min röst skall komma från en annan del av rummet ...


När inlägget om att sommaren är över publiceras ligger jag i en solstol vid Medelhavet och läser böcker om Damernas detektivbyrå skrivna av Alexander McCall Smith. Solen gassar och luften jag andas bär inte tillstymmelse av den skärpa eller det förebådande av höst som jag påstår att den gör i det där inlägget.  Ironi, när den är som mest utstuderad.

Jag har använt mig av schemaläggningsverktyget i bloggen och ”beställt” publicering av det där inlägget i Framtiden. På det sättet kan jag alltså vara och verka på två platser samtidigt. Skrämmande och näst intill hädiskt, kan man tycka. En utmaning av världsordningen, av Makterna.  

 

Och den framtida, men när detta inlägg publiceras förgångna, publiceringen (Hänger ni med?) av inlägget om att sommaren är över, är inte det allra värsta och mest hädiska i sammanhanget. Det värsta är att även detta inlägg är ”beställt” i schemaläggningsverktyget. Detta inlägg, i vilket jag helt vårdslöst påstår mig ligga i en solstol vid Medelhavet som om jag, denna flygskit i universum, har någon som helst förmåga eller rätt att påstå mig veta något om vad jag kommer göra  eller var jag kommer att vara ens en sekund från den innevarande.  Vilket högmod! Vilken självrättfärdighet!

   Hur vågar jag göra något sådant? Jag som är så vidskeplig. Vad kommer inte Makterna att göra med mig nu. Blotta tanken på vad de kan hitta på gör mig kallsvettig av skräck. Ändå, trots detta, trycker jag dödsföraktande på ”schemalägg publicering” som en dryg idiot.

tisdag, augusti 09, 2016

Det är över för den här gången

Det har vänt nu. Det har kommit en lätt, knappt märkbar nyansskillnad i luften och ett lugn, som när de tunga värktabletter jag ibland äter för nackvärken tickar in, sprider sig i kroppen. Jag slappnar av. Något skuldmedvetet njuter jag av att sommaren lider mot sitt slut. Naturligtvis borde jag ha njutit mer av den här sommaren, som vanligt. Jag borde ha gått flera promenader, grillat oftare, badat. Jag borde ha packat fler picknick-korgar. Jag borde ha suttit ute på altanen och skrivit oftare, det borde jag ha gjort. Varför har jag inte gjort det tillräckligt i år, igen? Varför kan jag inte hantera det här med den svenska sommaren?

Och samtidigt, lättnaden. Äntligen är den här. Den där där lilla, lilla skärpan i luften som innebär att jag är fri. Nu är det tillåtet att strunta i allt det där. Jag behöver inte njuta så mycket, inte ta till vaaaaara hela tiden. Nu kan jag göra vad jag vill. Jag kan sitta framför TV:n och sträcktitta på gamla avsnitt av Modern i Midsomer, rulla in mig i en filt och läsa Lotta-böcker med en godispåse på magen. Allt är tillåtet igen.
Det är över för den här gången.


söndag, augusti 07, 2016

Skuggfolket

Lyssnade på ett gammalt sommarprat med Krister Heriksson, från någon gång i seklets början. Han berättar om hur han besökt en masai-stam i Afrika och att han, när han skulle åka hem ville ta ett foto av sina nya vänner. De vägrade blankt eftersom själen bleknar om man blir fotograferad.
Jag begrundade detta. Kanske låg något i det. På sätt och vis.
Och jag tyckte lite synd om oss västerlänningar.  Och österlänningar och kanske majoriteten av jordens befolkning. Vilka idioter vi är där vi springer omkring och tar selfie på selfie och lägger upp på diverse sociala medier och tror att vi bekräftar vår existens, att det är så här vi blir sedda, som folk blir varse att vi finns. Och så får de oss istället att bli till bleka skuggor som fladdrar vilsna omkring. 



torsdag, augusti 04, 2016

Lyckliga människor läser och dricker kaffe

 Lyckliga människor läser och dricker kaffe Agnès Martin-Lugand handlar om Diane som förlorat sin man och lilla dotter i en bilolycka. Året som gått sedan olyckan har hon inte arbetat alls i sitt bokcafé Lyckliga människor läser och dricker kaffe, utan mest tillbringat tiden hemma i sin säng och önskat att hon också varit med i bilen vid olyckstillfället. Tills hon plötsligt, det går inte att kalla det annat än plötsligt, bestämmer sig för att flytta till Irland. 


 
Det bästa med den här boken är slutet. Medan jag läste tänkte jag lite stöddigt: "Det här vet man ju hur det kommer att gå". Men det visade det sig att det visste jag inte alls.  Och det faktiska slutet var betydligt bättre än det jag trodde att jag hade att vänta. Det var ett bra slut, helt enkelt. 
Det är bara synd att Agnès Martin-Lugand hade så bråttom dit. Medan jag läser hör jag nästan fartvinden vina i öronen. Det är mycket dialog och texten mellan dialogerna är närmast sammanfattande.   
Jag är av den åsikten att litteratur är att låta saker och ting ta tid, dröja i ögonblicket och betrakta det vardagliga så ingående att man som läsare inser att de där vardagshändelserna, som att gå och köpa mjölk, är något mäkta intressant. Skönlitteraturen ska förhöja verkligheten. (Sedan undrar jag varför jag alltid pratar om  mjölköpande när jag ska ge exempel på en vardaglig handling, med tanke på att jag själv aldrig köper mjölk.) 
Hur som helst så går det för fort i Lyckliga människor läser och dricker kaffe. Jag hinner inte bli engagerad i karaktärerna, de beter sig underligt och svänger 90 grader i sitt beteende så tvärt att det inte känns riktigt trovärdigt.
Det känns som om det som kunde vara en bra story har slarvats över. Ändå har boken sålts till 20 länder. Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite underligt. 
 
Det var ju titeln på boken som fångade mig och det är inte utan att jag känner mig en aning lurad. Det dricks visserligen stora kvantiteter kaffe i boken men läsning är det minsta man ägnar sig åt. Förvisso kanske detta beror på att det inte finns så många lyckliga människor i historien. 
 
Efter denna hårda dom över Lyckliga människor läser och dricker kaffe ger  jag mig i kast med mitt senaste nyförvärv till Lottabokssamlingen. Vilen vals, Lotta. Merri  Vik eller Ester Ringnér-Lundgren är förövrigt en mästare på att slarva bort en uppbyggd spänning, som skulle kunna löpa som en clou genom boken, med en enda mening av typen: Ja, nu undrar ni väl hur det gick med det här och det gick så här,  och sedan inte prata mer om saken. Men Lottas skapare är jag tydligen beredd att förlåta vad som helst. 


måndag, augusti 01, 2016

En kväll på gitarrbaren

Vi sitter utanför "gitarrbaren" och dricker sangria. Några bord längre bort sitter barägaren, som är i 70-års åldern, tillsammans med ett par gäster och spelar gitarr. Han tog sig förvisso tid att resa sig och ta upp vår beställning, men det händer ingenting förrän hans fru kommer och tar beställningen igen och ser till att vi får det vi vill ha. Hon kämpar ensam innanför bardisken inne i den pyttelilla baren som myllrar av foton på barägaren, hans gitarr och folk han har träffat tillsammans med gitarren. CD-skivor och gitarrer pryder varenda millimeter av väggarna och vinstället vid ingången har naturligtvis formen av en gitarr.
  Det är gitarrer som är barägarens passion inte att driva en bar. Nu har han flyttat sig till dörröppningen där han fortsätter att plocka med sina långa, gula naglar på strängarna med halvslutna ögon. Frun som (förhoppningsvis också är bargägare) är kutryggig och lite stel i rörelserna fortsätter att torka bord och blanda sangria åt gästerna. Barägaren är lång borta i musiken och inte kontaktbar när två gäster vill beställa något att dricka. En av dem gestikulerar mot munnen för att överrösta musiken medelst kroppsspråket. Men inget hjälper. De får gå in i baren och tala med frun. Detta utlöser ett stort gräl mellan man och hustru. Min spanska är inte särskilt bra men om jag hade varit frun skulle grälet ha handlat om att nu fick han ta mig attan lov att lägga ifrån sig den förbannade gitarren och ta ett handtag eller två i baren; plocka disk, torka bord, hörsamma beställningar och inte bara sitta där och flumma med slutna ögon och spela gitarr. Mannen i sin tur fräser och gestikulerar ilsket och yvigt. Han skapar faktiskt lite atmosfäääär här, drar till sig kunder genom att utöva sin konst, så är det då för mycket begärt att hon tar hand om resten.
   Det hela löser sig genom att en ung man (sonen?) milt tar gitarren från barägaren och förser honom med en trasa. Han torkar bord med förorättad min medan sonen upprätthåller atmosfääären med samma skicklighet som fadern men med öppna ögon.