lördag, september 29, 2018

Meditationsägget

Jag letar efter de där vita ytorna, de där stilla platserna, koncentrationens utrymmen där allt är enkelt och rent. De platserna där bara en sak gäller och inte allting trängs  och ska få plats på samma frimärksstora yta; högt och lågt, eufori och tristess, inspiration och dödläge, måsten och tvång, i en enda grå smet.
 
Men det är svårt att hitta de där platserna och hålla dem kvar.

Mitt abonnemang på kammarorkesterns konserter skulle vara en sådan plats. Under en timme skulle jag sitta där och bara vara i musiken. Inget annat skulle tränga sig in och störa. Men då hade jag glömt bort mig själv, vem jag är.
   Ännu har jag inte kunnat sitta igenom en hel konsert utan att fundera över hur jag ska beskriva den där känslan att gå helt upp i musiken och i och med detta är den upplevelse jag  vill beskriva förstörd.

Men ibland finner man dem. De där vita ytorna och lugnet.

På Valparaiso spa i Palma finns ett meditationsrum med stora äggformade fotöljer. I djupet av en sådan fotölj hittade för ett ögonblick en sådan plats.
   Men först efter att jag nästan snubblat omkull i den mjuka mattan och varit på väg att sätta mig i ett ägg där det redan satt någon annan. Det krävs en del rabalder för att ta sig ur den stressade vardagen och in i det stilla, rena.
   Efter mitt kalabalikartade inträde i detta rum avsett för tystnad och meditation, låter jag mig falla baklänges in i äggets djupa, svarta innandöme och mina öron fylls av skogens ljud, fåglars kvittrande och bäckens porlande. Och för en stund är jag i den där skogen, en stilla plats där allt är enkelt och rent och där bara en enda sak gäller: bäckens porlande.
  Och så insikten att klockan 15:00 är tiden ute, jag ska vara duschad och ombytt och tillbaka ute i den röriga verkligheten.

Ingenting varar i evighet som bekant. I synnerhet inte porlande bäckar och fågelkvitter. Vita ytor har alltid ett slut.


fredag, september 28, 2018

Oväder

På campingen


Kapitel 39 i vilket campinggästerna tyr sig till varandra i väntan på världens undergång.

Det drar ihop sig till oväder på campingen. Svarta orosmoln tornar upp sig över de vita kornas kullar. På radion har man gått ut med klass tre varning. Vad nu det innebär. Claudille har inte mycket till övers för sådana där varningar men utåt skyller hon på att det var det annalkande ovädret hon kände av den där dagen hon låg till sängs och ... hade huvudvärk.
   Men vad förväntas man egentligen göra när de går ut med de där varningarna? Efter att radion tjatat timme ut och timme in och Sonja blivit blekare och blekare, hur nu det är möjligt för någon som ser ut som rök, har Claudille till slut bestämt sig för att det är hennes plikt att åtminstone informera camparna om väderleksutsikterna, särskilt dem som har tält, om det nu är så att de inte har radio. Så hon hade gått runt från plats till plats och hört sig själv säga att de alla kunde komma ner till restaurangen om de kände sig oroliga. Hon skulle hålla öppet till stormen hade lagt sig. Och hon skulle bjuda på kaffe, hade hon lagt till i ett atypiskt anfall av generositet. När hon gick tillbaka ner till campingkontoret kände hon sig riktigt nöjd med sig själv; en riktig campingmamma.

Och nu sitter de här och kurar i matsalen. Alla hade inte hörsammat hennes inbjudan. Två holländska sällskap med husbilar som var större än både restaurangen och kontoret tillsammans hade sagt att de nog klarade sig själva, men en engelska familj med fyra barn som inte kommit upp i skolåldern ännu håller som bäst på att breda ut sovsäckar nere i ena hörnet.
Claudille  torkar ett ölglas så hårt att det gnisslar medan hon blänger ut över församlingen över glasögonbågarna. Hon har redan ångrat sin inbjudan och det där med att vara campingmamma.
Men nu sitter de där. Rosie och WCT-mannen sitter bredvid varandra vid ett bord och håller varandra i hand. De Utmärglade och De Rödbrusiga kurar är där. Alla verkar ovanligt dämpade, som om man väntar sig apokalypsen. Till och med holländskorna ser allvarliga ut.
I samma ögonblicken som den första blixten kliver himlen fräser Sivert in på parkeringen med sin svarta motorcykel.

tisdag, september 25, 2018

I den glada galenskapen

Vid bordet bredvid oss sitter en äldre kvinna. med en prickig sjal över axlarna och smuttar på en sangria när hon inte talar med låg men ivrig röst, skrattar och gestikulerar, hötter skälmskt med pekfingret. Åt vem är en aning oklart. För oss övriga kafégäster verkar stolen mitt emot henne vara tom, men själv har hon en härlig helkväll på lokal i trevligt sällskap.
"Så där kommer jag också att vara när jag är i hennes ålder." tänker jag. "Hoppas jag åtminstone."

Jag har generna för mig.
Medan min mamma kokade kaffe i min farmors lilla pentry på äldreboendet, tog min pappa farmor på en promenad på en ganska trist innergård på boendet. Till kaffet berättade farmor för min mamma om skogspromenaden de varit på och om alla grindar de varit tvungna att öppna på vägen.
Det hände att personalen på äldreboendet hade svårt att få farmor i säng om kvällarna eftersom hon var tvungen att planera för det stora kafferepet hon skulle ha dagen därpå.

Jag hoppas att jag får en liknande ålderdom, i den positiva, glada galenskapens anda. Men innan jag hamnar i skogspromenaderna och kafferepens värld hoppas jag att jag är så pass fräsch och så pass stadd vid kassa att jag kan ta mig en charter till Medelhavet, dricka sangria och hötta skälmskt med pekfingret.
Om nu Medelhavet finns kvar när det blir så dags.


lördag, september 22, 2018

Slutet på polskorna

"Det här är en sorg!" säger jag till P och nickar åt de neddragna jalusierna i slutet av vår gata.  Han nickar medkännande.
Nu är det ett faktum: Jag har druckit min sista kopp kaffe hos de vresiga polskorna i Palma.
Redan förra gången vi var här anade jag att slutet nalkades. Dels på grund av det mycket sparsamma öppettiderna, dels och främst på grund av att de monterat ner den stora TV:n där polska såpor och frågesporter ständigt rullade och som de griniga polskorna ogärna lämnade för att betjäna sina kunder.
Nu är TV:n alltså nedmonterad, jalusierna neddragna och en epok har gått i graven.
Att polskornas café stängt och avvecklat är en större sorg för mig än för polskorna själva, det är jag säker på. Nu kan de äntligen få se på sina såpor utan att bli avbrutna.
Men allra störst borde sorgen vara för Fjällaren. Han som så gott som satt på polskorna servering flera timmar om dagen. Därav har han också fått sitt namn. Ett tag trodde vi nämligen att han var intresserad av en av polskorna och satt där för att "fjälla" (=limma på, svärma för) på henne. Om jag sörjer, hur ska det då inte vara för honom.

Men även om det skär honom i hjärtat visar han inte utåt några tecken på sorg och saknad. På mäns vis biter han ihop och låtsas att inget hänt. Nu sitter han istället på caféet intill polskornas som om det vore den naturligast sak i världen, och det är väl dit jag också får söka mig så småningom, när jag kommit över förlusten.

fredag, september 21, 2018

Avslaget

På campingen 


Kapitel 38 i vilket campingens invånare hämtar sig efter att inte behövt rädda någon


Hemma på campingen känns det fortfarande en aning avslaget. Luften har gått ur balkongen för de tre musketörerna som skulle bryta sig in i husvagnen coh rädda Rosie. Gertrud och de tre inbrytarna dryper av åt var sitt håll sedan Sonen bestämt sagt ifrån:
"Det finns inget att se här!" säger han så myndigt han kan. Han släpar kofoten efter sig i gruset när han går tillbaka ner till campingrestaurangen och tänker att det hade då varit en ren och skär lögn, för vad hade det inte funnits att se där. Han hade aldrig anat att det fick plats så mycket saker i en husvagn. En del prylar låg förvisso utanför men ändå... Hela taket var fullhängt med mobiler, uppslagna böcker överallt, kläder, tyger, väskor, skor. Nå, det var ju skönt att han hade sluppit att bryta upp något i alla fall. Och kanske hittat ett lik.

WCT-mannen Torsten Sandström känner sig förvirrad och lommar några steg efter de utmärglade Gert och Gertrud bort till sitt tält för att slå i rekordboken om strutshalsar. Det ska bli skönt att hålla sig i rekordboken en stund.

När kusten verkar klar kommer Rosie ut ur toalettutrymmet uppsminkad och fräsch i en tältliknande, blommig klänning. Hon doftar av en lika blommig parfym. Hon verkar plötsligt väldigt glad och sjunger högt och skärande för sig själv och resten av campingen som inte kommer undan (på platsen intill henne börjar ett litet barn att gråta) medan hon breder ut ett vackert broderat täcke i gräset framför sin husvagn och möblerar med stora mjuka kuddar.
   Sedan sveper hon förbi toalettutrymmet och Den Rödbrusige som står där med en nytömd slaskhink och ser dum ut. Gnolande och krumbuktande tar hon sig bort till WCT-mannen Torsten Sandströms tält för att bjuda en förvånad, för att inte säga förbluffad, WCT-man på lunch-picknick i sin divaaaan, som hon säger.
   WCT-mannen skulle helst vilja krypa in i tältet igen för att slå upp ordet divan i Svenska Akademins ordlista, den andra boken han har med sig men Rosie ger honom inte en chans. Hon halar ut honom ur tältet och tar honom sedan till sin uppdukade picknickplats utanför sin husvagn och ber honom att sätta sig på kuddarna. Han förstår att det är detta som är divanen. Till sin besvikelse består lunchen av en sallad utan tillstymmelse till kyckling.

fredag, september 14, 2018

Fikapaus i cerise

På campingen 

Kapitel 37 i vilket holländskorna inte låter Den Svarte Riddaren Sivert får en syl i vädret


Uppe vid vattenfallet ser Den Svarte Riddaren holländskorna komma knegande uppför berget på sina cyklar.
"Herregud, där kommer de där pladdrande holländska kärringarna", tänker han. Varför är de så glada jämt? Vad är det som är så jävla roligt hela tiden?  De är inte hans typ någon av dem, verkligen inte. Inte för att de är särskilt fula eller så, men ja, det är allt det där kacklandet. Nu får de syn på honom.
"Jaså, var det du!" skrattar den ena och hoppar av sin cerisa cykel.
"Vi trodde nästan att det var någon som tänkte hoppa, när du stod därute."
"För det var väl du?"
Ja, visst hade det varit han.

Fortfarande tjattrande och kacklande, som två yra men glada höns, börjar de packa upp sin matsäck på träbordet framme vid bergskammen och ber honom slå sig ner tillsammans med dem, som om de vore gamla bekanta. Den ena skakar inbjudande mot honom med en ceriseprickig kaffetermos och han låter sig övertalas. Han kan ju passa på att få reda på hur det var på campingen så här dagen efter hans dramatiska avfärd. Claudille borde vara alldeles förstörd nu, och ångerfull. Igår hade hon verkligen inte varit sig själv. När hon hade bett honom dra åt helvete så där plötsligt från ingenstans, hade han tagit det som ett skämt och flinande sträckt sig efter en ny öl i kylen. Men då hade hon blivit som galen och börjat slå efter honom med den tomma ölflaskan som han hade ställt ifrån sig på bardisken:
   "Ber jag dig dra åt helvete ska du också dra åt helvete!"
Då hade han rusat ut ur restaurangen innan hon träffade honom med flaskan i huvudet. Han som hade klippt hennes jävla gräsmatta i flera dagar.
Om han bara fick in ett ord i de där holländskornas pladdermatta så skulle han fråga hur det var med henne idag, det skulle han.
Men det blev adrig något hål i pladdret för Den Svarte att stoppa in några frågor i. Det var en av holländskorna som själv tar upp de när hon fyller på hans kaffemugg.
   "Åh, Claudille sen!"
Sen är de som de kommer på sig och tittar lite skuldmedvetet på varandra, sedan tittar de på honom, som om de inte borde prata om Claudille i hans närvaro och sedan fnittrar de som tonåringar igen.
   "Ja," passar han på. "Hur mår Claudille idag då?" Han gömmer ansiktet bakom sin gröna plastkåsa.
    "Hon har  knappt visat sig idag." berättar de förtjust.
    "Hon är nog väldigt bakfull. Det är sonen och hans flickvän som sköter ruljangsen idag. Claudille satt och Sonja söp och sjöng nästan hela natten." Han stirrar på den av holländskorna som talade sist. Han stirrar på hennes hals. Hon har verkligen det största adamsäpple han någonsin har sett på en kvinna.

fredag, september 07, 2018

Kofot

På campingen


Kapitel 36 i vilket tre män går uppför en kulle.


Under tiden var tre män på väg uppför kullen på campingen, kullen som kröns av den tempelliknande toalettbyggnaden med sina mosaikklädda pelare. Tre män, en av dem bär en kofot.
Det är Claudilles son som bär kofoten. Han har inte velat släppa den ifrån sig vare sig, vare sig till den där utmärglade karln med tre grå testar som vajande antenner på huvudet eller den där fete gubben i träningsoverall som faktiskt inte heller hade mer än tre testar på huvudet även om de strävar bakåt i stället med viss bestämdhet. Han litade inte på någon av de där kufarna. Och skulle det brytas upp några husvagnsdörrar på den här campingen med campingens egen kofot, skulle det göras av någon som var ansvarig och hade vett och just nu var han de mest lämpade till det. Den ende lämpade. Han bär kofoten i högra handen på ett nästan tillkämpat nonchalant sätt.

När de kommer upp på kullen ser de att dörren till Rosies husvagn står uppfläkt på vid gavel. Det ligger några klädesplagg och en handväska utslängda på gräsmattan utanför. Gertrud står och kikar in i vagnen. Det for en fråga genom Torsten Sandströms huvud: "Hur lång kan en en strutshals bli?" Han undrar om det stod något i Rekordboken om den längsta strutshalsen som någonsin mätts upp. Fanns det förresten någon som sysslade med att mäta upp strutshals.
    Just då upptäcker Gertrud dem och drar åt sig sin hals.
   "Jag skulle bara se att allt var som det skulle. " hon låter förorättad. som vanligt. Gertrud hade varit på väg till  tvättutrymmet när husvagnsdörren plötsligt slagits upp, diverse persedlar hade kastats ut och sedan hade Rosie kommit störtande med en blommig necessär under armen och en grön handduk över axeln och nästan sprungit omkull Gertrud och fortsatt in i tvättutrymmet.

De stod alla i en handfallen halvcirkel utanför husvagnen. Claudilles son flyttar över kofoten till den vänstra handen. Gert Den Utmärglade kikar in i husvagnen.
"Har det varit inbrott?"
Torsten Sandström lade en tröstande hand på hans utmärglade axel.
"Nejdå. Men det är inte lätt för dig att veta vart allt ska vara."

måndag, september 03, 2018

sommaren var ursinnig

och oemotståndlig om vartannat. 

Sommaren är en komplicerad årstid. Jag har alltid haft lite svårt med den. Jag har hört till dem som 
noterade en
ökad produktion
av magsyra
och en märklig
vilja att vara till lags

Den där sjukliga hetsen av att man måste TA VARA PÅ dagarna, kvällarna, nätterna, morgnarna, vara närvarande, livsnjutande dygnet runt. Sådant gör mig alldeles utmattad. Sådant ökar produktionen av magsyra. 
Den här sommaren har väl varit ursinnigare än många andra. Och mer oemotståndlig. 
Jag har mött människor som varit vettskrämda av den märkliga torkan. Och andra som har tyckt att det har varit underbart med solen och värmen.  
Jag vet inte riktigt om jag lyckats TA VARA på den här märkliga sommaren. Det har väl gått ungefär lika illa som det brukar men för ovanlighetens skull har det inte stressat mig. Kanske beror det på att det just på grund av den här märkliga värmen varit legitimt att söka sig inomhus och i svalka emellanåt. 

Och nu är det äntligen september. Den bästa månaden. En svalkande smekning över pannan. 





sommaren var ursinnig
och oemotståndlig
om vartannat

det fanns inget mjukt
för den att landa i

en del njöt
av ovissheten
och den milda
misshandeln

andra
noterade en
ökad produktion
av magsyra
och en märklig
vilja att vara till lags
som varade ända in
i november

/Sanna Hartnor