torsdag, juni 27, 2013

Nä nu…


...måste det sägas. Jag har försökt att behärska mig länge men nu går det inte längre. Det är för övrig inte nyttigt att hålla inne med för mycket upprördhet. Man kan få problem med kranskärlen till exempel. Så nu kommer det:

Jag tycker faktiskt att det är en jäkla överdriven pseudohändelse, ja faktiskt riktigt äckligt med svettiga människor i guldfärgade kräfthattar som skriker in i tv-kameran så att snor och svett och saliv stänker ända in i mitt vardagsrum där jag sitter och försöker äta frukost:

”JAAAAA! Fy, fan vad gött! Vi har kämpat som fan för det här och vi står upp och krigar hela vägen! Fy, faaan vad gött, asså! Jag är så stolt!”

Förlåt, men jag är så ointresserad och jag är så äcklad. Jag vill inte har er till frukost! Jag vill inte ha er i min TV!
Jag måste faktiskt säga ifrån nu!
Jag måste slå näven i bordet!
Jag måste byta kanal omgående, det är vad jag måste göra!

lördag, juni 22, 2013

Traditionsfrihet åt alla!

Vi har inga direkta midsommartraditioner, jag och P. Oftast brukar vi vara i Frankrike vid den här tiden på året och upptäcka att det är Midsommarafton först när det kommer SMS-hälsningar från släkten.
Vi är med andra ord inte riktigt vana. Jag är inte heller särskilt förtjust i de här högtiderna som SKA firas enligt ett i sten hugget schema annars är man en misslyckat människa. Jag föredrar att välja själv hur jag vill ha det.
Så därför blev det inga midsommarstänger igår, ingen dans, inga kransar i håret. Jag satt midsommarfin i mina mysbyxor och en urtvättad t-shirt på vår altan och mumsade färskpotatis och sill mellan nubbarna.
Jag är ingen julmänniska heller, men det kanske jag inte behöver säga.

En annan tradition, som jag tycker bättre om är Fête de la musique och äger alltid rum den 21 juni i Frankrike (och i flera andra länder också, faktiskt) Det är festen då alla som spelar musik, professionellt eller som hobby, kan gå ut på gatorna och spela.

Den 21 juni 2011 var det 30 års-jubileum för den här traditionen och då var vi i Beaune, ungefär en kamerarutas längd till höger om de här filmerna som jag hittade på YouTube.

På filmen nedan har tjejen i röda glasögon och lilla klänning ännu inte stått på huvudet i fontänen.






Och på den här filmen gör hon det. Det är inte bara hon som gör det, alla barnen gör det, men hon blir utan tvekan blötast av alla. Hennes stolthet över detta verkade direkt skrämmande på de andra barnen.



Till sist kan jag också meddela att jag äntligen har planterat blommor på altanen. I år i en betydligt större frid och harmoni än förra årets kötteds-föreställning.
Jag utvecklas.


 
 



 

onsdag, juni 12, 2013

Från Helvetets förorter till undervattenskryptan i katedralen och tillbaka till kontoret

Det känns fullständigt overkligt att jag för mindre än en vecka sedan satt på vår balkong i Palma och drack mitt morgonkaffe, medan jag spanade på den vitklädde snobben i Fabio-frissa som gick på morgonpromenad med sin lilla, vita hund. Det är så overkligt att om någon skulle påstå detta skulle jag inte tro det. Det kan helt enkelt inte vara sant.

Det alltid lite jobbigt att titta på foton från resan direkt när man kommit hem, tycker jag. Det är lite som att peta i ett öppet sår, denna påminnelse om att man inte är kvar. Det svider.
Men några bilder från Palma-vistelsen tycker jag faktiskt om att titta på redan nu. De gör gott i själen. Det är därför jag har lagt in dem i så stort format.


Byggvaruhuset Leroy Merlin och IKEA var inte de enda byggnaderna vi besökte i Palma. Vi hann med ett besök inne i den stora katedralen också och där blev jag fullständigt...fångad i Miguel Barcelós undervattenkrypta och dess enorma, fantastiska fiskvägg i terrakotta, som skapades 2001 till 2006.
 
 
 
 
Aldrig har jag känt en sådan ro och trygghet under vatten. (Kanske berodde det på att det inte fanns något vatten på riktigt.)
 





Jag blev så betagen att jag till och med köpte en bok om kryptan i katedralens butik, men den handlade bara om hur "projektet" rent praktiskt och ekonomiskt realiserades, platt och jordiskt. Nödvändigheter naturligtvis men ingen poesi!
Inte ens i de betraktelser kring berättelserna om "Bröllopet i Kanan" och "Undret med fem bröd och två fiskar" som skrivits av två olika präster.  De här båda berättelserna ska utgöra teman i kryptan som används för nattvardsmässor.

Men det borde jag ju ha begripit. Poesin i ett konstverk finns ju naturligtvis i konstverket själv, inte i texten om det. Man ska känna, inte veta när det gäller konst.
Det fanns inte ens några bra foton i den där boken...
 




 
Nästan i paritet med upplevelsen av undervattenskryptan, åtminstone i styrka, var Gaudisk baldakin över koret. Men den för inte tankarna till frid direkt, snarare till cirkus och Parisbarer vid förra sekelskiftet.

Annars har jag lite svårt för katolska kyrkans fäbless för att spara ben och hårtestar från sina heliga och sedan dela upp dem mellan olika kyrkor. Lasarus, han som Jesus uppväckte från de döda, har till exempel sitt huvud på Cypern medan andra delar av honom (oklart vilka) finns i Autun i Frankrike. Jag tycker faktiskt att det är lite osmakligt.
Handen på bilden nedan är visserligen inte en riktig hand men i det lilla fönstret i guldställningen kan man se en bit av benet från en arm.



lördag, juni 08, 2013

Och plötsligt...

... bestämde sig internetuppkopplingen för att lägga ned, som om de berömda Makterna ville att jag skulle ägna mig åt annat under semestern. Så jag bestämde mig för att lyssna på Makterna och göra annat; som till exempel att dricka vin i världens mysigaste bar på Hostel Corona och dra in doften av veden som brinner i eldtunnan...
 
 
...eller doften från blommorna på Ramblan djupt i lungorna.
 
 
 
Eller som att äta jordgubbar och grädde till frukost på balkongen.
 
 
Eller att promenera i skymningen på strandpromenaden och avsluta med korv och bröd hos tyska Grillmeister.
 
 
Med mera liknande.
 
Och så plötsligt så är man tillbaka hemma igen, i Det Gamla Landet. Som är fantastiskt vacker det också i sin nästan kvävande tunga sommargrönska.
Men jag saknar det Medelhavsblå, som redan känns en smula overkligt.
 


Ungefär mitt i bilden finns huset med vår lägenhet