tisdag, augusti 31, 2010

Men...

... så när man precis har skrivit att man är en dålig bloggare och går här och känner att man faktiskt inte riktigt har något att säga och "är det slut nu" så upptäcker man att man har fått en award av sin goda grubblande vän (jag var tvungen att kolla en extra gång att det verkligen var till mig) och då blir man ju genast upprymd och inspirerad igen. Vi tackar för detta!

Skickar awarden (som det heter i försvenskning :) ) vidare till Skatan och Skogsnuvan
fast jag vet att ni har fått den redan men ni förtjänar den ju en gång till! Skickar också vidare till Stora B Hanx Loll Lilla Blå samt Lillian som alla också är välförtjänta bloggawardare.
I awarden ingår, om jag förstått saken rätt, att "avslöja" sju saker om sig själv, så här kommer de:
- Jag utger mig för att vara vänsterhänt medan det enda jag egentligen gör med vänster hand är att skriva och hålla i skeden. Klippa, ta enhandslyror (jag tar aldrig enhandslyror), öppna burkar osv gör jag med höger hand.
- Trots att jag har jobbat i telefon i snart sju års tid och inte drar mig för att ringa besvärliga samtal i jobbet blir jag alldeles stressvettig när jag ska ringa folk som jag kallar mina vänner. Tycker nästan att det är lite komiskt men kanske är det något mycket allvarligt.
- Jag har aldrig någonsin haft en cigarett i min mun. När alla andra började röka för att se tuffa ut drack jag te för att se intellektuell (och jag behövde hjälp för att stava till det ordet!) ut.
- Jag läste latin i två år på gymnasiet på grund av Asterix-serierna. Alla övriga karriärval har skett på liknande grunder.
- Den första bok jag någonsin lånade på ett bibliotek var Petter och hans fyra getter. Detta var också Ps favoritbok när han var liten. Ett tecken?
- Jag drömmer fortfarande mardrömmar om höga vågor efter min "drunkningsolycka" i Turkiet förra året. (Ingen annan utom jag tyckte att jag höll på att drunkna, för övrigt.)
- Jag har tagit silvermärke i luftgevärsskytte, sittande med stöd.
Det ni.

söndag, augusti 29, 2010

Jag är en dålig bloggare

När man känner sig lite tystlåten själv kan man ju alltid citera andra bloggare. Man ska inte försöka krama ur sig en massa oväsentligheter utan invänta klokskaperna. Eller kanske är det just krama man ska? Att tvinga sig själv att hålla igång för att man sinar för evigt och låter det dö om man inte hela tiden försöker.
Att jag känner mig lite tystlåten just nu är det bara en period eller en början till slutet?
Hur som helst så citerar jag Bob Hanssons blogg idag. Kanske har han rätt.
Jag vet inte.

Jag är en dålig bloggare.
Men frisk.

Man ska tydligen gå undan för att hålla sig intressant.
Bok är b. För långsamt. Blogg är också b. För långsamt.
Mikroblogg är grejen. Den som inte uppdaterar sig är utdaterad.
Jag är en dålig bloggare.

Jag läser: ” I början av 2008 fanns det 316000 webbplatser som tog upp fenomenet ”utbrända bloggare. Vad här hänt sen dess. Jag kollar. Jaha. Nu är det lite över 400 000.
Jag har hört att bloggar är som en tv-serige. Kommer det inte ett nytt avsnitt, slutar man titta.
Jag kommer aldrig att bli en utbränd bloggare. Likaså tror jag att ni som följer min blogg, inte heller kommer bli utbrända bloggläsare. I som följer den här bloggen är ett gäng som står ut med det långsamma, det inte hela tiden uppdaterade.

Ibland har jag haft dåligt samvete för att jag inte skriver tillräckligt ofta.
Det kommer jag kanske inte ha nu längre.
Långsamheten, inte bara som en motståndshandlig, utan som en hyllning till
Er som inte förväxlat innehåll med hastighet.
En blogg för er som inte lever enligt devisen ”jag struntar i vad som sägs, bara det sägs väldigt fort och väldigt ofta.

Om högt tempo är det nya svarta, ja då mina vänner påstår jag följande:
Latheten är det nya ljusa.

onsdag, augusti 25, 2010

Harry Martinssons upprättelse

Harry Martinsson var för mig länge Moa Martinssons man.
I min romantiska ungdom såg jag en film om Moa Martinsson som, tror jag, hette just Moa. Gunilla Nyroos spelar Moa och Reine Brynolfsson spelar Harry. När jag ser Harry Martinsson framför mig är det alltid Reine Brynolfsson jag ser, egentligen.
Det var Moas liv jag blev gripen av (och det förtjänas ju att gripas av) och jag läste mycket om och av Moa och gjorde skolarbeten om henne.
Harry var bara en självupptagen karl som svek Moa.
I flera år var han en självupptagen karl som svek Moa. Närmare bestämt ända fram till 90-talets sista skälvande år, när jag läste litteraturvetenskap.
Aniara stod på litteraturlistan och redan efter de första raderna (Mitt första möte med min Doris lyser/med ljus som kan försköna själva ljuset.) hade Martinsson förvandlats från en självupptagen karl som svek Moa till en värdig Nobelpris-vinnare.
Visst hade jag läst Martinsson tidigare men inte något som liknade detta.
Rytmen, tonen, språket. Den ödesmättade evighetsfärden ut i rymderna och tomheten.
Aniara blev en av de där magiska läsupplevelserna som verkar bli allt mer sällsynta ju längre åren går (Är det jag eller litteraturen?).

Det där ödesdigra Nobelpriset, ja som han fick tillsammans med Eyvind Johnsson (också lysande) 1974 och som blev hans död. Och det finns väl en del att säga om att Akademin delade ut priset till sina egna medlemmar, även om de var värda det. Mycket sades ju också och kritiken - bland annat, får man väl förmoda - fick till slut Harry Martinsson att ta livet av sig genom att skära upp magen med en sax. Med en sax! Herregud, fanns det inga andra tillhyggen? Något som gjorde jobbet lite fortare och något mindre smärtsamt.

I och med Aniara fick Harry Martinsson hur som helst upprättelse i min bok. Kanske var han verkligen en självupptagen karl som svek Moa, vad vet vi egentligen om det. Men han var samtidigt ett geni, utan tvekan.

söndag, augusti 22, 2010


"Vi lever i ett prestationssamhälle där vi uppfostras att dölja så mycket av det vi faktiskt är." skriver Bob Hansson på sin blogg.
Och jag funderar lite på varför det är lättare att hitta egenskaper hos mig själv som faktiskt går att lyfta fram på en jobbintervju numera än det gjorde förr. Har jag mognat till erfarenhet och självinsikt eller är det systemet som har nött ner mig?
Och jag funderar på varför den här låten som heter Jag har mycket ont sjungs på ett så glatt och hurtfriskt sätt.

torsdag, augusti 19, 2010

Och dagens soundtrack är...

... Kostervalsen och Haaar du kvaar din baaarna trooo...

onsdag, augusti 18, 2010

Jazzbacillen

Fast det är klart att helt tyst är det ju inte... Det är det ju inte. Mitt huvud surrar av toner.. som det hette i den gamla dängan jazzbacillen. Ett ögonblick ska jag se om den finns på YouTube



Jo, men visst fanns den.

Ja det poppar upp alla möjliga och omöjliga sångstumpar i min skalle. Idag har jag suttit framför datorn och stått vid kopieringsmaskinen och trallat ömsom på Jesus älskar alla barnen och en fruktansvärd snappsvisa som jag är ganska osäker på texten på men som slutar
i magens dunkla djup
sitter djävulen och väntar
på en suuup

Vad denna märkliga musikmix som ljuder i mitt huvud har att säga om mig som person ... är inget jag tänker fördjupa mig i nämvärt. Av hälsoskäl

tisdag, augusti 17, 2010

Härdsmälta?

Plötsligt är det alldeles tyst.
Har inte kommit på något att blogga om på flera dagar. Har jag kommit på något har det mest varit gnäll som "Varför verkar medeltidsdagarna i Arboga mest handla om att handla? Varför måste man alltid köpa saker? Varför står det inte gycklare och musikanter och eldslukare i varje hörn istället?" Nu såg jag faktiskt en eldslukare och en stackars poet som ingen lyssnade på men jag hade ändå gnällt om jag hade skrivit något om det här och jag är trött på att jag gnäller så förbannat.
Och om jag inte gnäller har alltså ingenting att skriva om?
Blir lite nervös av det här. Håller jag på att sina? Har hjärnan kopplat ned sig helt och hållet?
"Jag har inget behov av att fläka ut mig på nätet!" mötte jag en gång en person som sa angående detta med bloggande.
Men det har väl jag, då.
Även om jag inte direkt använder uttryck som "fläka ut" i sammanhanget. Jag föredrar att kalla det "uttrycka mig" eller "formulera mig". Vet inte om jag tycker att jag "fläker ut mig" just. Men jag tycker om att bygga mig en tillvaro och en person med hjälp av språket. Att ta in något, stöta och blöta det lite och få ut något eget, en skriven text, kring det. Det går att påverka hur din tillvaro ser ut, man kan själv formulera den. Att skriva gör att jag känner mig levande, det rör sig i huvudet, jag fungerar. Jag är inte bara en liten kugge i ett stort ekorrhjul.
Jag är ett hjul.
Aldrig är jag så lyckligt som när jag har så många idéer i huvudet att jag inte hinner få ner dem i datorn/på pappret. När det är tyst känns det som om jag håller på att stelna.
 
Att det sedan kanske inte är någon som är intresserad av vad just jag sitter och formulerar mig kring är inte något jag kan ta hänsyn till, tycker jag. Det är liksom upp till läsaren om han/hon vill läsa eller gå vidare. Läsarens eget ansvar för vad han/hon slösar sin tid och sin syn på....

tisdag, augusti 10, 2010

Väntans tider

Ok, nu ska jag vara riktigt, riktigt provocerande:
Jag sitter och längtar efter hösten.
 
Jag sitter och längtar efter första gången man känner den där skärpan i luften. Jag längtar efter klara dagar med hög blå himmel, med gula och blodröda löv på träden. Jag längtar efter lukten av äpplen i trädgårdarna när jag är ute på min specialpromenadrunda, efter lukten av mögel och föruttnelse... hm, vad är jag egentligen för en...
 
Jag längtar efter det där lugnet som brukar infinna sig i slutet av denna månad, när det där sommarfebriga lägger sig. "Nu sjunker bullret och stressen släpper..." börjar en psalm, jag minns inte vilken, och det är ungefär så det känns...
 
Hösten förebådar ju vintern och den brukar kännas som en lång vistelse i en gravkammare, så jag vet inte riktigt varför jag är så förtjust i hösten.
Förra vintern upptäckte jag till min egen förvåning att jag trivdes i mörkret. Kände mig liksom omhändertagen när jag gick hem i kolmörkret. Har jag aldrig känt förut.
Kanske är det klimakteriet?

lördag, augusti 07, 2010

Tänk att man glömmer så fort

I dag har jag sett krigsfotografen James Nachtweys utställning som jag har skrivit om tidigare, i sin helhet.
Stått där i utställningslokalen och svalt och svalt och kämpat med tårarna framför foton av barnhemsbarnen i Rumänien. Halvvuxna barn som sitter i stålspjälsängar, som burar som för tanknarna till kycklingindustrin i Sverige, som är osmaklig i sig. Framför ett foto av en människa, så utmärglad att han nästan har upphört att vara människa, som släpar sig fram på alla fyra.
Det känns oanständigt att stå här och vara proppmätt efter att nyss ha ätit en stor kebab. Jag vill gå ut och kräkas upp alltihop men det hjälper ju inte den där stackars människan, inte löser det världssvälten.

Men jag kan ju åtminstone ha vett att njuta av att jag har det så bra och sluta gnälla över alla mina i-landsproblem.
Aldrig mer, tänker jag när jag står på trottoaren utanför Örebro konsthall och kippar efter andan, ska jag gnälla över att jag måste gå upp klockan sex på morgonen och gå till jobbet. Varje gång jag tycker det är trist att behöva laga mat till matlådan ska jag tänka på den där utmärglade människan på alla fyra. Tänker jag.
- Och ändå, säger P, så är det ju inte första gången man ser sånt här. Och tänkt så där. Tänk att man glömmer så fort.

Ja, tänk att man glömmer så fort. Är det någon slags självbevarelse drift?


Något mer "upplyftande" i utställningsbesöket var upptäckten av Arvo Pärts musik som låg som bakgrund i filmen om Nachtwey

torsdag, augusti 05, 2010

Grisen gal i granens topp

Det har blivit färre med åren. De där dagarna då jag känner att det är oansvarigt av samhället att låta sådana som jag gå lösa. Sådana som jag borde institutionaliseras på något lugnt och skyddat boende där vi får maten inburna till oss på bricka. Om vi har skött oss och inte allt för uppenbart blottat vår totala dumhet, inkompetens och allmänna oförmåga kan vi möjligen bli utrullade i dagrummet till tisdagsbingon.
De har som sagt blivit färre med åren de där dagarna.
Men de inträffar fortarande.
Nu och då.
Nu.

- - -

Rättelse: I inlägget om mordvandringen i Nora påstår jag att det är i Vår sång blir stum som Puck och Einar Bure förekommer för sista gången. Jag påstår det för att det står så i mordvandringsfoldern. När jag nu har tänkt efter och gått till egna erfarenheter så förekommer de faktiskt i åtminstone ytterligare en bok, En främmande man som utkom ett par år senare och är en ganska dålig bok.
Inte för att jag tror att någon av er slår kullerbyttor över denna information men rätt ska ju vara rätt.

- - -

Veckans dikt blev ytterligare en med Paul Andersson. En riktig soldansardikt faktiskt. Har kommit fram till att jag, åtminstone så här långt, gillar Paul Andersson.
Soldansare kanske inte är byggda för att passa in i samhället. Vi är outsiders.
Fast å andra sidan har jag en skrämmande (väl)anpassningsförmåga. Jag fogar mig i/för/till - vad säger man? - det mesta. Finner mig i att det är så här "man gör". Så jag är väl ingen riktig soldansare, bara en wannabee. Det skrämmer mig, att jag är så foglig. Att jag så lätt dödar soldansaren i mig eller låter den gå på sparlåga.
Är förresten inte det här med god anpassningsförmåga (adaption) ett utryck för hög intelligens? Fan, tro't.
Men jag fick alla rätt på ett intelligenstest som Mensa (ni vet den här klubben för übersmarta) gjort för tidskriften Populär psykologi. I instruktionerna stod det att det var ett kortare test än ett vanligt IQ-test men skulle "ge en vink om" hur man skulle klara sig i ett sådant test. Jag tror att Populär psykologi avsåg att man skulle klara sig bra så att man blev på gott humör och köpte fler av deras dyra tidningar.
- Det var inte biiiiligt. sa kioskägaren på bredaste gnällbältesmål när jag köpte tidskriften. Och det hade han rätt i.

- - -

För övrigt är jag lite trött i dag. Lite bister. Börjar bli dags att sätta igång och söka jobb igen och det gör mig för tillfället alldeles matt. Förra gången var jag så jäkla käck, och aktiv och positiv och framåt värre (helt off caracter) och skickade ansökningar till gud och alla människor. Nu känner jag mig bara trött. Och lite bister. Har bara skickat tre än så länge. Och har en fjärde på lut som jag har dyngångest för. Förra gången kände jag att jag skulle nog klara att jobba i stor sett...var som helst med allt. Nu känner jag mest att jag vill kokonera mig i något källarförråd.
Institutionalisera mig!

måndag, augusti 02, 2010

Det moderna Sverige börjar här. 2

Apropå storvulna skyltar utanför tätorter så funderar jag på att sätta upp en skylt på vår lägenhetsdörr:
Civilisationen upphör här
Det råder allmän röra i vårt hem. Tycker väl att jag håller lägenheten relativt dammsugen och så men det är så mycket annat. Vad finns det i garderoberna som är så fulla? I köksskåpen och lådorna?
Vad gör man med alla kassar med gamla tidskrifter som vi inte vill slänga men som vi inte heller vill ha i kassar i köket och vardagsrummet? Vad gör man med alla grejor vi ska sälja men inte orkar sätta ut på Blocket? Ja, man tar sig i kragen och sätter ut dem på Blocket, det är väl det man gör...
Efter att i ett halvår ha tänkt att "jag måste köpa nytt filter till köksfläkten" har jag faktiskt köpt ett nytt filter till köksfläkten. Det var ett par månader sedan. Men det är ju liksom inte någon idé att sätta i det nya filtret innan jag har gjort en rejäl rengöring av hela fläkteriet och det är ju liksom inte någon idé att göra en fläktrengörning om jag inte också gör en ordentlig rengöring av ugnen (och byter lampa som gick sönder för något år sedan) och när ska jag anse mig ha tid med det?? Inte tar man dyra semesterdagar för att skura köket. Det nya fläktfiltret ligger orört i sin förpackning på arbetsbänken.
Badrummet behöver renoveras. Hur ska man få råd med det?
"Ni kan väl åka på en kortare semester i år och lägga pengarna på att renovera badrummet istället!" säger förnufiga kamrater till mig.
Och jag tänker "nyrenoverat badrum vs tre veckor i Bourgogne, hm - så jävla sunkigt är väl inte badrummet ändå". Jag är inte så förnuftig som mina kamrater, jag vet det. Jag är allmänt dekadent och utan moral. I helgen bodde vi dessutom två nätter på Nora stadshotell i allmän skörlevnad så inte blev det några pengar sparade till badrumsrenoveringen då heller. Men jag slapp i alla fall att se pappkassarna med tidskrifter i vardagsrummet...